Etikettarkiv: Stalinism

Söndrade vi stå enade vi falla

En skrift om KFMLr:s (idag Kommunistiska Partiet) teori och politik av Martin Fahlgren.

Förord

Under det senaste året har KFMLr och dess svans på allvar börjat ta upp ”kampen mot trotskismen”. Vi är givetvis tacksamma över denna uppmärksamhet, eftersom den visar att även r-blocket nu insett, att Fjärde Internationalen är på frammarsch och detta inte bara i resten av världen, utan också i Sverige.

Det finns dock vissa särdrag hos r:s antitrotskistiska kampanj. Ett sådant är att KFMLr självt åstadkommit förhållandevis litet i denna. I stället har SKU(ml) och SKS(ml) fått bära huvudansvaret för kampanjens genomförande. På detta sätt hoppas KFMLr slå två flugor i en smäll.
För det första slipper moderorganisationen stå för de värsta klavertrampen som begås av ungdomsorganisationen och studentsekten i de fåfänga försöken att ”teoretiskt” slå ned trotskismen. KFMLr självt kan därmed (hoppas det) stå vid sidan och iaktta vilka argument som biter bäst, medan man själv slipper dra nitarna.

För det andra ingår det också i KFMLr:s taktik att försöka upprätthålla den bild det försökt bibringa sina medlemmar och sympatisörer, att trotskismen uteslutande skulle vara ett ”fenomen” bland studerande ungdom. Denna attityd kommer att orsaka mycket obehagliga överraskningar för KFMLr :s kader.

De angrepp, som r-blocket riktat mot trotskismen kan indelas i tre huvudgrupper: l) trotskismens teoretiska grundvalar 2) trotskismens historiska roll och 3) RMF:s ”aktuella politik”.

Denna pamflett har lämnat r-blockets försök att ”göra upp med” trotskismens teoretiska grundvalar åt sidan (det gäller t.ex. dess kritik mot teorin om den permanenta revolutionen). Dessa frågor har vi behandlat i andra sammanhang och vi kommer att återkomma till dem.

Pamfletten behandlar inte heller försöken att avslöja trotskismens ”kontrarevolutionära historiska roll”. När det gäller detta är det dock inte utan en viss tillfredsställelse, som vi konstaterar att en viss nyttig respekt för trotskismen börjat sprida sig bland ledande element i r-blocket. Eller hur ska man annars tolka följande ”varningsord” till SKU(ml):s medlemmar från en av författarna till boken ”Marxism eller trotskism” (Se Fjärde Internationalen nr 7-8/72), Lars Gustafsson:

Dagens svenska trotskister lever till 90% på sin historiska kritik av ”stalinismen”, . . . Det är deras ”starka” sida. Att här ge sig in på debatter utan att vara väl insatt i sakförhållandena i ganska stor detalj, det kan bara skada saken. (SKUml-stencilen Trotskismens historia – aktuell politik)

Lars Gustafsson vet vad han talar om. Han har lärt av de tidigare försöken att bekämpa trotskismen med stalinistiska lögner. Varje gång har lögnerna slagit tillbaka mot upphovsmännen. Därför försöker Lars G få SKU(ml):s medlemmar att undvika diskussioner med trotskister om den revolutionära rörelsens historia. Vi förstår honom!

Vi ska dock inte i detta sammanhang plåga LG och hans kumpaner med att avslöja deras skamliga förfalskningar av den revolutionära rörelsens historia. I stället har vi valt att i denna pamflett skriven av en kamrat i förbundet syna några av r-blockets försök att ”göra upp med RMF:s aktuella politik”, samt KFMLr:s egen ”aktuella politik”.

Syftet är inte att göra en ”total uppgörelse” med r-blocket. Den mer blygsamma målsättningen har varit att avslöja karaktären av KFMLr:s ”politiska” metoder och tänkande. Vi hoppas att pamfletten lyckas prestera tillräckligt för att uppnå detta mål.

RMF:s politiska byrå januari 1974

Läs hela skriftenRött Forum nr 9, 1974.

Stalinismen, fronterna och vietnamrörelsen

Ett svar till ”Trotskismen/fronterna och vietnamrörelsen”.

Vi publicerar här en skrift som inte producerats inom vår organisation och som inte uttrycker vår organisations ståndpunkter. Författaren är inte trotskist, han har inte skolats i den trotskistiska traditionen och har inte gjort till sin uppgift att föra dess talan. Han har helt enkelt fått tag på ett stalinistiskt alster, börjat känna på det, kommit underfund med vad han fått i handen och börjat sönderdela eländet, l denna självständiga, kritiska ansats till en intellektuellt hederlig uppgörelse med den stalinistiska traditionen ser vi skriftens exemplariska värde.

Kaj Håkanssons skrift ingår som nummer ett i en ny skriftserie, Rött Forum, som står öppen för självständiga inlägg i kritisk process, i vilken vi har allt att vinna.

Revolutionära Marxisters Förbund

Förord
Nedanstående inledning är, som inledning betraktad, besynnerlig. Den har påfallande litet att göra med resten av skriften. Förklaringen till detta är enkel. Ursprungligen granskade jag ”Trotskismen, fronterna och vietnamrörelsen” utifrån förutsättningen att den utgjorde ett olycksfall i Uppsala FNL-grupps arbete. På denna grund skrev jag en kritik omfattande ca 20 A-4 sidor. Till mer än hälften berörde den det spanska inbördeskriget. Med vissa FNL-medlemmar diskuterade jag möjligheten att sprida min kritik internt inom Uppsala FNL-grupp.

Min syn på ”Trotskismen, fronterna och vietnamrörelsen” förändrades avgörande då jag fick tillgång till en av dess huvudkällor, Ellen Hammers ”The Struggle for Indochina”. Kontrollen av hänvisningen till denna källa gav en antydan om vilken typ av publikation ”Trotskismen, fronterna och vietnamrörelsen” utgör. I mån av tid kontrollerade jag ytterligare källor. Resultatet var, som framgår av det följande, förödande. Så förödande att allvarlig kritik av skriften kan förefalla onödig. Den slutsatsen bör dock inte dras, av skäl .som redovisas i föreliggande skrifts slutsatser.

På grund av dess tillkomsthistoria uppvisar min granskning brist på systematik. Texten är splittrad. Bristen på systematik beror på att jag till att börja med var omedveten om de systematiska felen i ”Trotskismen, fronterna och vietnamrörelsen”. Splittringen. beror på att jag i efterhand arbetat in långa, nya avsnitt i en redan färdigskriven text. Av tidsskäl har jag inte kunnat omarbeta materialet fullständigt.

”Trotskismen, fronterna och vietnamrörelsen” är daterad 14/10 1970. Den kom ej i min hand förrän någon dag före jul. Detta, plus svårigheten att få fram källor, förklarar dröjsmålet med min granskning.

24/1 1971- Kaj Håkansson

Läs hela skriften i Rött Forum nr 1, 1971.

Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderi

Inledning

Proletariatet har lidit ett nytt nederlag. Franco har tagit Katalonien. över två och ett halvt års blodiga strider, oräkneliga offer av det spanska proletariatet, och allt detta har lett till en ny seger för reaktionen.

* * *

Detta arbetes improviserade och något oordnade karaktär kommer sig av de förhållanden under vilka det uppstått. Även om det brister i systematisk karaktär, uttrycker det stundens mest brännande behov.

Efter min återkomst till Frankrike frågade kamraterna ut mig. De bad mig förklara katastrofens orsaker. Varför gav Barcelona upp utan strid? Varför gav de katalanska arbetarna, som tidigare givit så många prov på heroism, inte fascismen svar på tal? Vilken inställning hade de proletära organisationerna i det kritiska ögonblicket? etc. … Det som mest förvånade mina utfrågare var den fascistiska framryckningens utomordentliga lätthet, det faktum att Franco inte mötte något motstånd hos det proletariat som gjort den 19 juli.

Jag måste utifrån min egen erfarenhet förklara vad som hade hänt. Jag måste redogöra för fakta. Jag berättade hur strategiska positioner av största betydelse övergavs utan strid, hur den förrädiska generalstaben överlämnade försvarsplanerna åt fienden, hur krigsindustrin saboterades, ekonomin bragtes i oordning, hur de bästa arbetarmilitanterna mördades och fascistiska spioner skyddades av den ”republikanska” polisen, kort sagt hur proletariatets revolutionära kamp mot fascismen förråddes och hur Spanien utlämnades åt Franco.

De fakta jag redogjorde för, min analys, allt ledde tillbaka till en och samma orsak: Folkfrontens kriminella politik. Fascismen kunde besegras endast genom en proletär revolution. Men de socialistiska, kommunistiska och anarkistiska republikanska ledarnas hela politik gick ut på att tillintetgöra proletariatets revolutionära energi. ”Först vinna kriget och sedan göra revolution”, denna reaktionära formel dödade revolutionen för att därefter döda kriget. Man hoppades på detta sätt vinna den franska och engelska så kallade demokratiska bourgeoisiens stöd. I denna politiks namn övergav man allt, gick från kapitulation till kapitulation, förrådde allt, demoraliserade proletariatet, krossade först P.O.U.M. och sedan anarkisterna, förorsakade de blodiga dagarna i Barcelona för att nu nå fram till Miaja-Casados pro-francistiska uttalande, som är riktat mot kommunisterna, vilka under dessa trettio månader förberett sitt eget krossande.

Folkfrontens oavbrutna rad av brott ledde till fascismen.

De socialistiska och anarkistiska republikanska ledarna har alla gjort sitt för att förbereda katastrofen. Men de största organisatörerna av nederlaget och brottet mot proletariatet är utan tvekan stalinisterna. För en kontrarevolutionär politik utnyttjade de auktoriteten de åtnjöt genom Oktoberrevolutionens fana, som de stulit och nu släpar i dyn.

Ändå är det svårt att föreställa sig mera gynnsamma objektiva förutsättningar för en proletär revolution än de som existerade i Spanien.

* * *

Arbetarna i hela världen måste dra lärdom av denna tragiska erfarenhet. Varken socialismen eller marxismen har lidit nederlag i Spanien, utan de som på ett föraktligt sätt förrådde den. Dagens samhälle står inför ett tragiskt val: antingen bakåt, dvs. bevara kapitalismen som bara kan utvecklas mot de mest barbariska former, eller framåt mot socialismen. Att vilja bevara den borgerliga demokratin är en enfaldig illusion. Antingen fascism eller proletär revolution, detta är det internationella proletariatets svåra val.

Det revolutionära avantgardets främsta plikt är att förklara den verkliga situationen för arbetarna, att säga som det är. Proletariatet går från nederlag till nederlag, men det finns ändå framsteg. 1933 i Tyskland kapitulerade det av socialdemokrater och kommunister ledda proletariatet fullständigt inför fascismen utan strid. I Österrike gav Wiens proletariat 1934 den första motståndssignalen. Detta motstånds eko var den ärorika asturiska Kommunen. I Spanien lyckades proletariatet, trots Folkfrontens kriminella politik, göra motstånd i nästa& tak. Andra länders arbetare tillkommer äran att inte endast göra motstånd, utan besegra fascismen och låta den proletära revolutionen triumfera. Men för att segra måste proletariatet skapa vapnet för kampen: det revolutionära partiet och den Revolutionära Internationalen, den Fjärde.

* * *

Detta arbete gör inga anspråk på att besvara alla, eller ens de mest påträngande frågor, som den tragiska erfarenheten givit upphov till. Om författaren till dessa rader har kastat en smula ljus över och underlättat förståelsen av det spanska inbördeskrigets problem, anser han att arbetet inte varit förgäves.

M. CASANOVA
Perpignan, 16 mars 1939

Läs hela boken, Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderi, av M. Casanova. Ursprungligen utgiven som Röda Häften nr 15-17, 1972. Tack till Marxistarkiv.se för inscanning.

Teser om arbetsområdenas dialektik

A. Stalinismens historiska betydelse och återvändandet till internationalismen

l. Stalinismen, som urartning av arbetarrörelsen, är inte begränsad till dess organisationer. Den utgör den organiserade kastrationen av den internationella arbetarrörelsen i en epok då borgarklassen överlever fastän den uttömt sina historiska uppgifter, och där endast arbetarklassen är den skapande klassen. historiens drivkraft. Det misslyckande som arbetarledningarna lidit, missledda av stalinismen, och fastän de iklätt sig Oktoberrevolutionens ornat, har följaktligen en avgörande betydelse inte bara för arbetarrörelsens egna svårigheter, utan också för heL det politiska fältet – det vill säga den oväntade handlingsfrihet som borgarklassen fått och utnyttjar för att stärka sina positioner; det ideologiska tomrum, den avsaknad av revolutionärt perspektiv som möjliggör för den borgerliga ideologins produkter, de reformistiska och anarkistiska ideologierna, att åter stärkas.

Läs hela artikeln. Ursprungligen publicerad i Röda Häften nr 5, 1970.

Apropå organisationsfrågan: Lenin och Rosa Luxemburg

”Frågan om organisationen av ett revolutionärt parti kan endast utvecklas organiskt ur en teori för själva revolutionen. Det är först när revolutionen blivit en dagsfråga, som frågan om den revolutionära organisationen med tvingande nödvändighet kommer att tränga in i medvetandet hos massorna och deras teoretiska talesmän.” (Georg Lukacs – Historia och klassmedvetande (s. 381-382).

Den antistalinistiska strömningen som idag utvecklar sig i de nya avantgardegrupperna återupprättar Rosa Luxemburg som arbetarrörelsens teoretiker. Kritiken mot arbetarbyråkratierna hämtar hänvisningar och citat ur hennes verk.

Dyrkandet av henne sträcker sig ibland till att man plockar isär och vrider på Rosa för att i hennes verk finna en organisationsteori som kan vara ett alternativ till den leninistiska teorin. Den samfällda inriktningen av hennes arbeten förklarar denna strävan – nästan alla Rosa Luxemburgs skrifter ägnas åt kampen mot den starkt byråkratiserade tyska socialdemokratin. Nödvändigheten att idag förstå arbetarbyråkratiernas existens, deras sociala rötter och deras internationella sammanhållning leder till Luxemburgs teser så som den enklaste tolkningen, till tesen om teorin som befriar massornas energi.

Likväl kan man hos Rosa Luxemburg inte finna något annat än en fragmentarisk replik till den leninistiska argumentationen – känslomässiga kast och trivialiteter är invävda, resultatet blir brokigt narrspel, som kanske är förförande för fantasin men som inte kan tas för en organisationsteori. I en debatt där tillfälliga modenycker ibland skadar den politiska klarheten kan det vara nyttigt att återvända till texterna. Utan att förringa Rosa, kan man på det sättet göra henne mest rättvisa.

Läs hela artikeln. Ursprungligen publicerad i Röda Häften nr 5, 1970.