Etikettarkiv: Klass

Miljövården och den revolutionära strategin

Del 1 av 4 i serien Folkrörelsesamverkan

Miljövården och den revolutionära strategin (Fjärde Internationalen 2/1976)

Miljökris, kapitalismens kris. Miljögrupper, antikärnkraftsgrupper, kommittéer mot utbyggnaden av kraftverk i älvar, fronter för hälsoriktig mat osv har bildats. Mer etablerade natur- och miljöorganisationer har ökat aktiviteten mot miljöförstöringen, t ex Fältbiologerna. Den revolutionära vänsterna har tagit upp frågorna och i flera sammanhang börjat delta i ett aktivt arbete med olika miljögrupper. Men vilken plats har miljövården i den revolutionära strategin och vilken plats bör den ha? Vilken funktion fyller miljörörelsen utanför fackföreningar och partier? Vilka ”miljökrav” måste införlivas i den revolutionära strategin? Björn Eriksson, forskare och miljöaktivist, ger här sin syn på dessa problem. Utgångspunkten är miljökrisen och en noggrann genomgång av miljörörelsen utveckling fram till idag. Därefter följer en argumentering för olika krav och organisationsformer som måste aktualiseras i den antikapitalistiska kampen.

Många människor har radikaliserats genom arbete i miljögrupper. Det har vänstern upptäckt och så småningom visat ett visst intresse för miljöfrågorna.

Vänstern har slagit fast att den ekologiska krisen är en del av kapitalismens kris, att miljöproblemen är olösbara inom kapitalismen, och att de ska gå att lösa efter revolutionen om bara medvetenheten om problemen sprids inom det revolutionära partiet och inom massorganisationerna. Man har troligen hoppats få en kontaktyta med miljörörelsen genom detta tal och kanske få några av de radikaliserade miljöaktivisterna att intressera sig för den egna gruppens totala politik.

Men miljöaktivisterna har inte blivit särskilt imponerade.

Många miljöaktivister har länge begripit att den ekologiska krisen är en del av kapitalismens kris. De söker kunskap om hur man ska få kapitalismen på reträtt, hota den eller förändra de aspekter hos den som lett till miljöproblemen (alla har inte blivit övertygade om att kapitalismens kris är olöslig inom dess egen ram). Så lyssnar de till vänstern och får höra att miljökrisen kan lösas endast genom revolutionen, vilken kommer som ett resultat av arbetarkampen — stöd därför gruppen si och så förr uppbygget av ett nytt kämpande arbetarparti!

Man kan också uttrycka det så här: många miljöaktivister har insett eller har på känn att miljökampen är strategiskt viktig, medan vänstern som bäst insett att den kan vara taktiskt sant, genom att visa fler människor kapitalismens fula tryne och därmed göra dem till kommunister, som ställer upp i arbetarkampen…

Den enda gruppering inom den organiserade vänstern som i miljöarbete utgår från att miljöfrågorna är strategiskt viktiga, är en handfull KAF:are på västkusten. Och man har åtminstone inte hittills kunnat utläsa ur KAF:s press att dessa kamraters handlande stöds av förbundets ledande organ.

Frågan måste nu ställas: Har de radikala miljöaktivisterna eller den organiserade vänstern rätt? Är miljökampen strategiskt viktig eller ej? Går det att formulera övergångskrav på miljöområdet och föra dem samman med arbetarkampens övergångskrav och på så sätt forma ett starkare övergångsprogram?

Här ska göras ett försök att besvara dessa frågor. Först behandlas frågan om ekokrisens samhälleliga natur, därefter beskrivs motståndet mot krisen och klasskaraktären på de olika rörelser som ingår i motståndet.

Analysens slutsats blir att miljökampen – förutom att rädda viktiga miljövärden, ett i sig tillräckligt motiv för att driva den – på ett viktigt sätt kan bidra till revolutionen genom att länka mellanskiktens spontana kamp samman med arbetarklassens därmed få en större del av mellanskikten att stödja arbetarklassen i en revolutionär situation. Till sist skisseras några modifieringar och kompletteringar av övergångskraven med utgångspunkt i denna strategiska inriktning.

EKOKRISENS SAMHÄLLELIGA NATUR

Reproduktion av arbetskraft, fast kapital och naturresurser.

Enligt traditionell marxistisk teori leder kapitalismens motsättningar till oupphörliga kriser, som borgarklassen söker vältra över på andra skikt, främst arbetarklassen. Arbetarklassens försvar mot detta är grunden för dess spontana fackliga medvetenhet och organisering.

Kriserna kan sammanfattas med hjälp av den allmänna vär derelationen för produktionsprocessen
P=N-+ K+ A + m
där P är den totala produktionens värde, dvs den totala mängden arbete som utförs i ett samhälle. N, K och A står för reproduktionen av naturresurserna, det fasta kapitalet respektive arbetskraften och m är mervärdet.

Oftast återges formeln ovan utan termen N, vilket betyder att man räknar naturresursernas värde som enbart det arbete som åtgår för att utvinna dem. Men i så fall kan man inte analysera skillnaden mellan fallen att resurserna brukas varsamt, utan att förbrukas, och att de plundras så att kommande generationer får sämre förutsättningar att utgå ifrån.

Reproduktion av naturresurserna betyder uppenbarligen att återställa naturen i ett från produktionssynpunkt likvärdigt (ej lika!) skick. För användningen av en mycket stor mineralfyndighet innebär det helt enkelt att allt eftersom kartlägga nya delar av fyndigheten.

Om det gäller användningen av en knapp, högkoncentrerad fyndighet innebär reproduktion att avfall från tillverkningsprocessen tas omhand och skrot från använda produkter sorteras ut och samlas in så att det kan återgå till nyproduktion. Andra metoder är att behandla material så att de inte förstörs (rostar eller vittrar). Utvecklingen av metoder att utnyttja andra, mindre knappa naturresurser på ett lika effektivt sätt tjänar också samma syfte.

Den allra viktigaste aspekten på reproduktionen gäller emellertid de biologiska källorna. Biosfären producerar föda och de dessutom mängder av råmaterial som kan användas för tillverkning av olika produkter. Dessa reproduceras självmant så länge de ekosystem de ingår i inte förstörs. Metoder för att hejda sådan förstöring ingår alltså i termen N. Rening av fabriksutsläpp, planering av städer och vägar så att de inte förstör värdefull jordbruksmark, återfyllning och plantering av dagbrott, skogsvård, tankrengöring i docka i stället för till havs, är exempel på extra arbetsinsatser för att klara reproduktionen av naturresurserna vad gäller biologiska resurser.

Givetvis finns ibland också möjligheten att ersätta en mer eller mindre utplånad biologisk resurs med en mineralisk. Men för det mesta krävs då större insatser av energi och fast kapital, ibland även av arbete. Processen för nästan alltid med sig nya föroreningar som i sin tur nedsätter reproduktionen av biologiska råvaror. Kraven på den utvinningsteknologi av mineraliska råvaror som tillåts, måste ställas mycket högt så att inte summan blir att mer av biologiska resurser nedsätts än man kan tillföra av andra. Inte ens med denna grad av försiktighet kan ersättningen av den levande naturens källor med syntetiska tillåtas gå för långt. Det finns samband med den yttre naturen och människans egen natur som inte kan ersättas. För hälsans och skönhetens skull måste vi behålla våra band till allt allt annat levande.

Reproduktionen av fast kapital och arbete är mer välkända begrepp. Underhåll av maskiner, verktyg och byggnader, jämte ersättning av förslitna delar räknas till kapitalreproduktionen. Produktionen av de varor och tjänster (inkl. sjuk- och socialvård) arbetarfamiljerna behöver för att leva och reproducera sig i det samhälle där de lever, samt den utbildning som erfordras för att de ska fungera i arbets- och samhällslivet, är de viktigaste posterna i det som kallas reproduktion av arbetskraft.

Mervärdet, m, tillägnar sig — i ett kapitalistiskt samhälle — borgarklassen. Det används för lyxkonsumtion inom den egna klassen och förbundna skikt, för utvidgning och modernisering av produktionen samt för att försvara den borgerliga ordningen.

KAPITALISMEN l KRIS:

Angrepp på reproduktionen av arbetskraft och naturresurser

Den beskrivning som hittills gjorts förutsätter ett krisfritt samhälle. I ett sådant reproduceras alla produktionsfaktorer och mervärdet räcker för att tillfredsställa den statsbärande klassens förväntningar. Man kanske kan diskutera om det har funnits något sådant som krisfri kapitalism, åtminstone är det säkert att den numera inte existerar.

Under ett kristillstånd ser kapitalet (kapitalägare och företagare) i första hand till att rädda profiten. Utan den vägrar de att satsa sitt kapital. Detta är ett karaktäristiskt drag hos kapitalismen och är lätt att förstå om man studerar marknadens och konkurrensens funktion. Kapitalet vältrar istället över krisen på andra klasser och skikt i samhället. Man kan se detta som en brist i reproduktionen av någon (eller alla) av produktionsfaktorerna – m ökas på N:s, K:s eller A:s bekostnad. Den möjlighet som mest diskuteras är att arbetarklassen och närstående skikt drabbas av lönenedpressning, ökad hets i arbetet, försämrad arbetsmiljö, social nedrustning …, dvs fullständig reproduktion av A. Ofullständig reproduktion av Kinnebär att fabriker körs i botten. Det är mer speciellt och förekommer mest när kapitalet vill lämna ett visst land eller område eller en viss bransch. Men möjligheten att övervältringen sker på reproduktionen av N har diskuterats för lite. Det sociala lugnet under femtiotalet och fram till mitten av sextiotalet köptes i viss mån genom höjd levnadsstandard och bättre sociala villkor, men under just den tiden tog naturförstöringen verklig fart.
Bristande reproduktion av N drabbar mycket generellt i samhället. I stor utsträckning är det kommande generationer som får bära bördan genom sämre produktionsförutsättningar på naturresurssidan. Omedelbart drabbas alla – ”onda som goda” – genom nedsmutsning, hälsofaror och förlorade estetiska kvaliteter. Dock drabbas de betydligt mindre som har råd att köpa sig en oförstörd bostads- och fritidsmiljö och har makt att utforma sina arbetsvillkor.

Alla former av övervältring av kostnader på reproduktionen av produktionsfaktorerna hotar givetvis kapitalet självt indirekt. Men de hotar kapitalet mer eller mindre omedelbart. Det fasta kapitalets förslitning drabbar snabbt och drabbar samma kapitalist. Arbetskraftens förslitning, om uttryckets tillåts, kan fortgå ett tag och de kapitalister som står för den kan – till en viss gräns – skaffa nya arbetare. Ännu längre kan naturförslitningen pågå – skadorna kan uppträda först efter en lång tid, källan kan vara svår att spåra, de som berörs är geografiskt spridda och socialt och politiskt splittrade på ett flertal klasser och på ett flertal åskådningar. Motståndet mot ekokrisen blir därför splittrat och man har anledning att vänta sig motstånd med olika klasskaraktärer.

Motståndet mot ekokrisen

Genom att alla klasser och skikt drabbas av ekokrisen får motståndet mot den en helt annorlunda politisk karaktär än motståndet mot ”arbetskraftens förslitning”. Det senare organiseras av arbetarklassen och stöds ofta av åtminstone lägre mellanskikt. Klasskaraktären på kampen är klar – det gäller arbete mot kapital. När småborgare eller folk från det övre mellanskiktet stöder denna kamp genom insamlingar till kampfonder eller dylikt eller genom SARB-grupper (de socialistiska arbetsmiljögrupper som finns i Stockholm, Göteborg, Malmö/Lund och Umeå) överskrider de sin klasstillhörighet och ställer sig medvetet på arbetarklassens sida.

Den borgerliga naturvårdsrörelsen

Motstånd mot förslitningen av naturen och dess resurser förekommer, som förutskickats, med vitt skilt klassinnehåll. Det som först utvecklades var ett motstånd helt inom borgerligheten och på kapitalismens villkor. Det är organiserat i naturvårdsföreningar, varav t ex den svenska, SNF, är från 1909. Numera finns ganska starka internationella organisationer på detta område. Den största heter International Union for the Conservation of Nature (internationella naturskyddsunionen). Den har, förutom nationella naturvårdsföreningar, en del statliga organisationer och tom regeringsorgan som medlemmar. Gräddan av naturvårdsrörelsen finns i World Wildlife Fund, WWF, (Världsnaturfonden). Där sitter bara prinsar, hertigar och storkapitalister i ledningen.

Generalsekreteraren för den svenska WWF-avdelningen, Sven Wahlberg, sa i en intervju i Aftonbladet den 15 augusti 1975 att ”vi är som en Noaks ark i exploateringens syndaflod”. Detta uttalande fångar grupperingens program och ideologi. De motsätter sig inte den kapitalistiska utvecklingen, utan försöker bara rädda hotade djur- och växtarter och små stycken orörd natur genom att inrätta nationalparker o dyl. SNF står åtminstone i praktiken för samma inriktning. I ideologin ingår synen på vildmarken som det värdefulla som ska bevaras och studeras. Rubbad natur är något nödvändigt ont – orubbad natur är något fint. Kvaliteten på den rubbade naturen intresserar man sig knappast för, trots – eller snarare på grund av — det är i den de flesta människor tillbringar det mesta av sin tid.

Tills helt nyligen kanaliserades allt naturintresse till organisationer med denna karaktär. Många naturintresserade utanför borgerligheten sitter fortfarande fast i de föreställningar som karakteriserar den borgerliga naturvårdsrörelsen.

Småborgerligheten och mellanskikten deltog länge (i stor utsträckning fortfarande) i de borgerliga organisationerna och helt på borgerlighetens villkor. Det passade dessa ideologirädda grupper att begränsa arbetet till sådana områden, t ex skydd av utrotningshotade djur, där det inte utmanade den politiska och ekonomiska makten. Man sa att man ville vara opolitisk.

Denna självpålagda begränsning gjorde att hela rörelsen undvek att ta upp övergripande ekologiska diskussioner eftersom sådana lätt kunde få en sådan räckvidd an de förde in på diskussioner om samhällssynen. Naturvårdsförbunden kom därför att länge blunda för de nya stora ekologiska hoten och fick se sig förbisprungna av dels nya borgerliga organisationer såsom Romklubben (not l), dels en ny framväxande miljövårdsrörelse. När de väl tog sig an ekologiska frågor, blev resultatet bedrövligt.

Som ett exempel kan nämnas det upprop som gjordes i juni 1972 för ett världsprogram för ”ekologiska områden”, World Ecological Areas Programme. Det gick ut på att vissa områden av tropisk regnskog och buskskog skulle skyddas med jägarfolkstammarna boende kvar i sin traditionella balans med naturen. De människor som inbegreps i programmet betraktades alltså som ”icke-politiska” varelser. Andra människor skulle inte få vistas i området annat än i forskningssyfte. De länder och enskilda som annars skulle ha kunnat exploatera området, förutsattes få ersättning. Detta program för att bilda nya bantustater ställde sig bland annat International Union for the Conservation of Nature bakom. Resultatet kan bara bli att vildmarksideologin avslöjas och att demokratiskt eller humanistiskt inriktade småborgare och mellanskikt överger naturvårdsrörelsen.

Den breda miljövårdsrörelsen

Den nya rörelse som växte fram från mitten av sextiotalet omfattade mest mellanskikt. Den organiserade spontanistiskt kring akuta problem och har endast mycket långsamt organiserats fastare, vilket till stor del är en följd av bristande kollektiv tradition i dessa skikt. Den karakteriseras av en viss frigörelse från naturvårdarnas borgerliga ram. Troligen finns det flera tidigare exempel på aktionsgrupper som på enskilda punkter gått emot kapitalets intressen, men dessa förblev isolerade, icke medvetet formulerade angrepp, och därmed ofarliga för kapitalismen. Under sextiotalet ökade denna form av aktivism markant och framträdde så småningom som en ny rörelse med ett nytt namn, miljörörelsen. Med hjälp av det nya begreppet ”miljövård” frigjorde den sig från den gamla föreställningen att endast orörd natur är värd att vårda. Den försökte också skapa sig en ny grundsyn genom att utgå från ekologiska principer. Några, t ex den amerikanske anarkisten Murray Bookchin, gick så långt att de utropade ekologin som den nya revolutionerande vetenskapen som för vår tids omvälvningar skulle få samma betydelse som astronomin för den borgerliga revolutionen. (2) Det började också utvecklas ekologistiska synsätt, dvs försök att härleda principer för hur ett samhälle fungerar och bör fungera från enbart ekologiska, naturvetenskapliga lagar. Den inriktningen är naturligtvis en följd av rädsla för ”politik”, dvs klassanalys, i de skikt som mobiliserades i miljörörelsen.

Det finns två skäl till att miljörörelsen växte fram vid den tid den gjorde: miljöförstörelsens tillväxt och en försvagad tilltro till regeringens (och kapitalets) metoder att lösa samhällets problem. Miljöförstörelsen utvecklades under efterkrigstiden hastigare än någonsin tidigare.

Bränsleförbrukningen i Sverige, liksom i många länder, trefaldigades på drygt 20 år. och med detta försurningen, röken, tungmetallerna. Jordbruket industrialiserades med hjälp av kemikalier som skulle ersätta naturliga processer och balanser. Nya ämnen tillkom i massor. Effekterna av utsläppen växte utöver utsläppsplatsen och blev regionala, i några fall tom globala (oljespill, DDT, koldioxid). Tvivlet (inom mellanskikten) på regimens förmåga att lösa problem i samhället sammanhängde med den våldsamma strukturomvandlingen och allt den medförde i påtvingat byte av bostadsort, av yrke. av klasstillhörighet (småborgare blev arbetare eller mellanskikt, mellanskiktens villkor blev allt mer lika arbetarnas) samt social rotlöshet och höjda levnadskostnader i de nya segregerade tätorter som växte fram. Med denna omdaning av samhället, vilken i Sverige gick som snabbast under sextiotalets senare del, följde en ökad strukturell arbetslöshet och nya problem att klara försörjningen ens för dem som hade arbete. Man började tala om de ”nya fattiga”. Inom arbetarklassen ledde denna utveckling till ett kampuppsving mot sextiotalets slut, inom mellanskikten och småborgerligheten till en misstro mot de traditionella metoderna att lösa samhällets problem – ekonomisk tillväxt och strukturomvandling.

Förutsättningar för en kamp mot ekokrisen, obunden av den borgerliga politiken fanns alltså. Rörelsen växte fram kring motstånd mot olika negativa yttringar av kapitalismen, det kunde gälla en trafikled i ett bostadsområde, en utarmad lekmiljö för barnen eller fabriksutsläpp som hotade en bygd. Aktivisterna insåg ofta att det var fråga om kapitalismens konsekvenser, men de hade varierande uppfattning om lösbarheten av problemen inom kapitalismens ramar.

Frågan togs knappast upp i agitationen. Men praktiken var klar: man vägrade ta ansvar för kapitalismen. Man sökte helt enkelt lösningar på problemen. Om en infartsled som man motsatte sig flyttades till ett annat bostadsområde, bekämpade man den där också och ifrågasatte varför alla bilar måste in i city. Björn Gillberg gjorde i början av sin karriär en väldig nytta genom att utgå från hur individerna drabbades genom födan och föra det tillbaka på företagen. Han visade att de förgiftade oss för att tjäna mer pengar. Han manade till kamp mot förgiftningen om det så medförde att företagen gick omkull. Förbud krävdes mot allt farligt och mot allt misstänkt som inte hade en väl dokumenterad nytta.

SNF höll sig noga utanför dessa kampanjer, och kunde därför inte integrera den. Ibland drabbade miljökampen arbetare med arbetslöshet, eftersom miljöaktivisterna inte förmått nå ett samarbete med arbetarna. Men det berodde inte på bristande vilja, utan närmast på bristande förmåga och, framför allt, bristande förutseende.

Så småningom har rörelsens huvudprincip formulerats som så: ”mänskliga behov och ekologiska krav ska avgöra produktionen — inte kortsiktiga vinstmotiv”. Den parollen skulle säkerligen ha accepterats redan i miljörörelsens barndom. I praktiken följde aktivisterna den. Inte ens lagarna stoppade dem.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att miljörörelsen från sin framväxt på sextiotalet var ett uttryck för småborgerliga mellanskiktens (omedvetna) försvar för egna intressen gentemot kapitalet.

Genom dessa gruppers brist på kollektiv tradition kunde de bäst fångas upp av frågor som gällde individen (maten). Genom deras brist på helhetsperspektiv på samhället och en bristande kollektiv tradition förblev rörelsen en löst organiserad samling aktionsgrupper som arbetade med konkreta, ofta lokala problem.

Trots att den svenska arbetarklassen, med internationella mått mätt, har ett mycket starkt naturintresse har den – såvitt jag vet – inte byggt några egna organisationer för detta, om man inte ska räkna fritidsfiske- och koloniträdgårdsföreningarna. Hotet mot naturen har, naturligt nog, förefallit mera avlägset än de direkta hoten mot den egna hälsan och levnadsstandarden. Och eftersom naturvården har givits en borgerlig, ibland direkt människofientlig, prägel av de länge dominerande organisationerna är det förståeligt att arbetarklassen inte har deltagit i naturvårdsorganisationerna. De egna miljöproblemen på arbetsplatser och i bostadsområden har naturligtvis engagerat, men i de fallen handlar det ju främst om att;försvara arbetskraftens reproduktion, inte naturresursernas.

Efterhand som en icke-borgerlig miljörörelse har vuxit fram och problemen har blivit mer markerade, har arbetarklassens intresse för naturmiljön ökat något. Men fortfarande är medverkan från denna klass låg. Förklaringen får sökas i att det är särskilt enkelt för kapitalet att spela ut miljön mot sysselsättningen eller andra frågor av omedelbar vikt för arbetarklassen. Först när de frigjort sig från reformismens tvångströja och slutat bekymra sig om kapitalets problem, kan arbetarna se realismen i kravet på både meningsfullt arbete och god yttre miljö.

Ideologiska riktningar inom miljörörelsen

Miljörörelsen är alltså antikapitalistisk till skillnad från den borgerliga naturskyddsrörelsen. Det betyder dock inte att den är socialistisk. Istället samsas inom den vitt skilda ideologiska föreställningar med olika styrkeförhållanden i olika länder. I Norge är t ex den populistiska strömningen stark, i Holland den socialistiska och den anarkistiska och i USA finns dels en stark anarkistisk strömning, dels en som skyr all ideologisk diskussion. Detta för att nämna några länder med en stark miljörörelse. I Sverige har ingen av riktningarna dominans.

Populismen är ett uttryck för en kämpande småborgerlighet. Det är naturligt att den har sitt starkaste fäste i Norge, där småborgerligheten är talrik och har stolta traditioner av självständighet mot bourgeoisin (not 3).

Särskilt i ”utkantsområdena”, där människorna levt på kombinerat fiske, småjordbruk, skogsarbete och småhandel, har självständigheten mot centralorterna försvarats kraftfullt. Det var t ex i dessa områden som det folkliga motståndet mot EG-anslutningen hade sina starkaste baser. Populisterna har i Norge tom lyckats bygga upp ett ganska starkt politiskt parti, Sosialistisk Folkeparti, med förankring, förutom i småborgerligheten, i mellanskikten och långt in i arbetarklassen. Genom bildandet av Sosialistisk Valgförbund såg populisterna ett tag ut att svälja det norska kommunistpartiet. I miljörörelsen dominerar populisterna starkt. Miljöfrågorna har blivit så dominerande i deras politik att de ibland kallar den för ”ekopolitisk sosialisme”. Den enda gruppering som på allvar försöker utmana dem i miljörörelsen är maoisterna i AKP-ml. I brist på egen klar politik arbetar maoisterna mest med kuppartade övertaganden av den ena lokalgruppen efter den andra.

Populisternas ideologi centreras kring lokalsamfundet, i vilket alla klasskillnader ska utplånas, alla bli både arbetare och egendomsägare och där det kooperativa ägandet ska bli engrundform. Större privatföretag ska ombildas till arbetarkooperativ. Den statliga politiken ska gynna den produktionsform som man sätter allra högst, lokalsamfundets småföretag. De norska populisterna samarbetar gärna med arbetare och kampen riktas huvudsakligen mot storföretagsamheten, men också mot arbetarbyråkratin vilken man ser som en del av samma centralbyråkrati.

Även de mest radikala populisterna är klara antimarxister. De hävdar t ex en syn på staten som något som kan erövras politiskt genom en tillräckligt stark massrörelse och förmås att gynna lokalsamfunden och småfolket. De siktar visserligen mot en demokratisering av arbetssituationen, men inte mot att fullständigt avskaffa marknaden och inser inte att marknadsmekanismerna och konkurrensen omöjliggör en långtgående demokratisering på arbetsplatserna.

I Sverige företräds den populistiska uppfattningen av en falang inom Centerns Ungdomsförbund och kommer till uttryck i dess lokalsamhällsideologi. Det vore fel att betrakta hela CUF som en populistisk organisation, men populisterna utgör den starkaste falangen (utom i vissa landsändar, som i Skåne) och dominerar hela CUF:s miljöarbete. Programmet påminner starkt om de norska populisternas, men är något mindre utvecklat.

De socialistiska strömningarna inom miljörörelsen förefaller ha två olika källor. Dels kom ett inflöde av radikaler från student- och vietnamrörelsen under sjuttiotalets första år. Bland dessa var det vanligt med en syn på Kina som det stora basområdet för världsproletariatets kamp mot imperialismen. Även på miljövårdsområdet idylliserades Kina och togs som föredöme för en ekologiskt medveten socialistisk utveckling. Dels radikaliserades också en hel del miljöaktivister genom kampens egen logik. Detta kan man särskilt se i grupper som arbetat med trafikfrågor. Mönstret är likartat i åtminstone hela Västeuropa. Orsaken verkar vara att man, för att lösa trafikproblem, tvingas titta på hela urbaniseringen och därmed på centrala frågor om hur samhället fungerar. En intressant sak är att det maoistiska inflytandet bland miljörörelsens socialister har minskat snabbt under senare år. Supermaktsteorin har t ex aldrig vunnit gehör.

Genom avsaknad av erfarenhet från arbetsplatskampen, har de socialistiska miljöaktivisterna haft svårt att förstå skillnaden mellan de olika vänstergruppernas linjer, samtidigt som de själva haft en mer avancerad syn på betydelsen av miljöfrågorna och kampen mot ekokrisen. Resultatet har blivit att de inte känt sig hemma i vänsterorganisationerna, men ändå känt behov av någon form av socialistisk organisering. Från början av sjuttiotalet började det bildas socialistiska miljögrupper med syfte att utveckla en socialistisk miljöpolitik och med den påverka både vänstern och de breda miljögrupperna. Våren 1975 bildades ett kontaktnät mellan dessa och enskilda socialister som arbetar i breda miljögrupper, det sk socialistiska miljönätet. Det finns alltså en rimlig orsak till att de socialistiska miljögrupperna har bildats, men i takt med vänsterns ökade intresse för frågorna och – får man hoppas – förbättrade analys av dem, minskar utrymmet för deras verksamhet. Utarbetandet av miljöpolitiken kan då ske i vänsterorganisationerna och kampen huvudsakligen bedrivas i de breda miljögrupperna, i brett sammansatta organisationer på arbetsplatser, i bostadsområden, vid utbildningsanstalter etc. Ett behov för ett eller flera socialistiska miljönät, såsom organiserade tendenser inom miljörörelsen kommer dock alltid att finnas.

Finns det då inga klart borgerliga ideologiska strömningar i den breda miljörörelsen? Det finns gott om moderater, folkpartister och icke-populistiska centerpartister i miljögrupperna, men dessa har inte utformat någon politik för rörelsens arbete. De kan inte heller förväntas göra det. Ett sådant program skulle motsvara SNF:s och WWF:s eller möjligen Romklubbens program. och dessa finns det redan organisationer för. Att dessa personer valt att arbeta inom den kämpande miljörörelsen, tyder på att de inte valt att sätta kapitalismen behov före miljöns. De flesta av dem ser kanske inte konflikten, men när de väl upptäcker den i praktiken kan de förväntas svänga till vänster eller passiviseras.

Gruppen kring Gillberg kan möjligen betraktas som en borgerlig riktning inom miljörörelsen. Gillberg startade sitt miljöarbete på ett antikapitalistiskt sätt, men blev snart ett offer för en ledarkult som samlade ett antal konservativa människor till en supporterkrets. När hans dominerande ställning inom rörelsen började ifrågasättas, sökte han alltmer stöd i denna krets och försökte då länka in rörelsen i inomkapitalistiska banor. Gruppen kring Gillberg drev t ex fram ett program för Miljövårdsgruppernas riksförbund, där det föreslås att man endast ska använda lagliga metoder. Denna svängning från Gillberggruppens sida har medfört att den nu står helt isolerad. Efter splittringen av miljörörelsen vid årsmötet den 3 april, blev endast några obetydliga grupper och några med byråkratisk ledning kvar, medan resten nu håller på att bygga upp ett nytt, kampinriktat förbund.

Miljörörelsens organisationer

Den breda miljörörelsen består av några hundra lokala grupper. En del har förut varit medlemmar i Miljövårdsgruppernas riksförbund, MIGRI, och gått ur vid det senaste årsmötet. De deltar nu i byggandet av vad som ser ut att bli ett större – och framför allt – aktivare förbund. En tidigare rätt avskild del av miljörörelsen var Jordens vänner, som mest ägnade sig åt påtryckningar på myndigheter. Föreningen startades 1971 med amerikansk hjälp i form av den svenska utgivningsrätten till några miljöböcker med borgerligt budskap (t ex Ehrlichs Befolkningsexplosionen). Sedan dess har emellertid Jordens vänner suddat ut sina spår och fått igång arbete som mer liknar normala miljögruppers. De samverkar nu i uppbygget av det nya Miljöförbundet.

Skyddet av älvdalar mot vattenkraftexploatering har sin egen organisering i Älvräddarnas Samorganisation. Ett särskilt kontaktorgan finns för grupper som arbetar mot kärnkraft och kärnvapen och för alternativ till kärnkraftssamhället. För trafikpolitiska grupper finns ett icke formaliserat samarbete. Dessa tre samarbetsfora skulle förmodligen kunna driva sin verksamhet i nära förening med det nya miljöförbundet. Till den breda miljörörelsen kan man också räkna kampen mot Örestad och Fältbiologerna. Det senare är visserligen ungdomsförbund till Svenska Naturskyddsförbundet, men det är mycket självständigt. Förbundet rekryterar naturintresserade ungdomar, ofta redan i tioårsåldern, och sysslar mest med exkursioner, fågelskådning mm. Men redan i mitten av sextiotalet, innan miljövårdsgrupperna växt upp i nämnvärt antal, började fältbiologklubbar driva ett sådant arbete och då i allmänhet med en antikapitalistisk inriktning.

Arbetsmiljögrupperna utgör ett något speciellt fall. I grunden tillhör de arbetarkampen för att försvara arbetskraftens reproduktion. Men arbetsmiljöproblemen sammanhänger nära med naturmiljöproblemen, t ex genom att ämnen som är farliga utanför fabrikerna ofta förekommer i ännu högre halter inom dessa. De utgör därför arbetsplatsfrågor som den mellanskiktsdominerade miljörörelsen lätt förstår. Detta ger särskilda möjligheter att sammanlänka arbetarkamp och miljökamp. Av dessa skäl är det lämpligt med en kontinuerlig samverkan mellan natur- och arbetsmiljöaktivister.

Arbetsmiljökampen förs huvudsakligen inom klassens normala organisationer, fackföreningar och – ibland – demokratiskt valda kampledningar för hela klassen. Dessutom finns stödjande organisationer i form av arbetsmiljögrupper med tekniker och medicinare m fl som arbetar på en socialistisk plattform. Kontakten med naturmiljögrupperna är i de flesta fall dåligt utbyggda.

MILJÖKAMPEN OCH REVOLUTIONEN

Den revolutionära strategin

Vi har nu sett att miljörörelsen huvudsakligen är ett svar på kapitalets försök att övervältra sin kris på naturresursernas reproduktion. Den omfattar folk ur alla klasser och skikt i försvar för egna mot kapitalet riktade intressen, så när som på dem som medvetet väljer att sätta kapitalets behov i första rummet. Arbetarklassen är dock dåligt förberedd, eftersom den, åtminstone än så länge, tror sig behöva välja; antingen försvara egna kortsiktiga behov, eller försvara miljön.

Miljörörelsen blir alltså under normala tillstånd i samhället dominerad av mellanskikt och de ideologiska strömningarna blir i första hand proletära och småborgerliga (mellanskikten saknar en egen ideologi).

Den är en rent självständig social verksamhet som följer en egen logik i sin utveckling. Man vet t ex av erfarenhet att en kamp för bättre lekplatser eller bakgårdar lätt går vidare till att gälla hela bostadsförvaltningen. Man vet att kamp mot parkeringshus eller motorleder i bostadsområden lätt leder vidare till en kampanj mot privatbilismen och tom hela frågan om stadsplaneringen. Eller att en kampanj mot kärnkraften kan föras över på hela frågan om produktionsinriktningen och resurshushållningen.

Detta påminner om dynamiken i arbetarkampen. Den uppkommer spontant och organiseras för det ekonomiska försvaret av klassen, men kan efterhand utvecklas till allt högre nivåer. Enligt den revolutionära teorin är det kommunisternas uppgift att i den kamp som pågår påvisa problem och föreslå svar, som utgår från den medvetenhet som finns men förmår ställa de kämpande inför allt vidare frågor. På detta sätt kan klassen, organiserad för kampens behov, till slut ställas inför frågan om makten över staten, dvs inför det revolutionära avgörandet. Denna serie krav och organisatoriska steg ska alltså ett kommunistiskt parti formulera och i den breda kampen arbeta för att genomföra.

Kan man se likadant på miljökampen? Kan även där en serie övergångskrav och en successivt utvecklad organisatorisk samordning leda fram till revolutionen? Nej, så långt kan stegringen av miljökampen inte gå, styrd av sin egen logik. Långt tidigare kommer samhällets huvudklasser, borgarklassen och arbetarklassen att dominera scenen.

Genom att spela ut de hot som miljökampen riktar mot enskilda företag eller kapitalismen som helhet såsom hot mot sysselsättningen, försöker kapitalet få arbetarklassen på sin sida. Utan åtminstone ett passivt stöd från arbetarklassen får miljökämparna mycket svårt att driva sina kampanjer till seger. När detta stöd finns, som t ex vid almstriden i Stockholm i maj 1971, kan miljöaktivister ibland utveckla en förbluffande styrka. Men när det gäller större samhällsfrågor saknar de möjligheter att sätta kraft bakom orden, helt enkelt för att de inte sitter på för kapitalismen akut oundgängliga och oersättliga uppgifter i samhället. I sådana fall fordras att kampen förs tillsammans med kamp på viktiga arbetsplatser.

Just denna förening av arbetsplats- och miljökamp ar uppenbarligen det mest intressanta perspektivet. Visserligen kan man föra in miljö- och resursfrågor direkt i arbetarkampen och därmed finna vissa intressanta möjligheter att utveckla denna, t ex öka förståelsen för behovet av en planerad ekonomi. Men det strategiska perspektiv som bör vara avgörande för vilken organisationsform och vilket arbetssätt man väljer är ända det som ser miljörörelsen som en självständig antikapitalistisk kraft, vilken genom lämplig politik kan samverka med kampen på arbetsplatserna.

Miljörörelsens organisering

Om man accepterar det strategiska huvudperspektivet för miljökampen som har skisserats här, följer vissa principer för organiseringen.

Organisationerna för det utåtriktade massarbetet bör vara öppna för alla som kan tänkas stödja en sådan inriktning. På samma sätt som fackföreningarna samlar alla som uppfattar arbetsköparna som en motpart, bör miljöföreningarna samla alla som uppfattar sig stå i motsatsställning till dem som förstör miljö och människor för egen vinnings skull. Kampen bör dessutom föras också i andra organisationer som har en sådan ”partkaraktär”, t ex hyresgäströrelsen och kooperationen. En fackförening som förlorar sin självständighet mot arbetsköparen eller mot staten blir en gul förening och räknas inte till rörelsens organisationer. På samma sätt måste miljöföreningarna värna sin självständighet mot stat, företag, företagarnas organisationer och av borgerligheten dominerade organisationer (t ex SNF). Men att från miljörörelsens utåtriktade organisationer utestänga människor med en borgerlig politisk syn är lika dumt som att i en fackförening försöka utestänga icke-socialister.

Röda fackföreningar i en icke förrevolutionär eller revolutionär situation har gång på gång visat sig vara en fåfäng tanke, men har ändå dragningskraft på nyradikaliserade, otåliga grupper. På samma sätt finns nu en strömning för att bygga upp en röd miljörörelse. Många, främst FK-sympatisörer, ser de socialistiska miljögrupperna och Socialistiska miljönätet som mer än grupper för att utarbeta en revolutionär miljöpolitik. Därför har de också dragit igång en socialistiskt miljöbulletin som de vill använda som hjälpmedel för organiserandet av miljökampen. Nyligen har visserligen denna strömning svängt under inflytande av uppgörelserna i den breda miljörörelsen (MIGRI-bråket), men det är bara fråga om en taktisk reträtt.

Socialisterna i miljörörelsen bör alltså inte avgränsa sig organisatoriskt från den breda rörelsen. Vi bör verka som en del i den och samtidigt försvara vår rätt att organisera oss i en eller flera tendenser. Tyvärr har stalinismen fortfarande ett så starkt grepp över socialisternas sinnen att många uppfattar ett försvar för tendensfriheten som ett uttryck för en vilja till ”splittring” (4).

Vi måste naturligtvis samtidigt försvara andra riktningars rätt att organisera tendenser. Vi måste t o m respektera dem som principiellt jämbördiga: Vi och de deltar i samma kamp. Utifrån vår samhällsteori kallar vi den antikapitalistisk. De har kanske en samhällsteori enligt vilken kapitalismen kan anpassa sig till kraven. Nåväl, vi är ändå överens nu om att vi för en kompromisslös miljökamp. Erfarenheterna under kampen och den fortlöpande debatten får visa vilken teori som är rätt!

Övergångskrav

Behovet att sammanlänka arbetsplatskampen och miljökampen ställer givetvis krav på kampinriktningen inom båda. Här ska först diskuteras förändringar i agitationen och övergångskraven inom kampen på arbetsplatserna, därefter de krav som främst kan drivas i ”grannskapen”. Artikeln avslutas sedan med huvudfrågorna för det vi brukar kalla miljörörelsen. Några kampfronter utelämnas ur analysen, t ex den viktiga kampen om forskningen och den tekniska utvecklingen, vilken främst kommer att föras på utbildningsanstalterna, men som också kan föras ut i andra miljöer. Denna fråga är mycket viktig för miljökampen, men är värd en egen artikel.

Kampen på arbetsplatserna

Traditionellt har lönekampen stått i centrum på arbetsplats erna. Marxisterna har argumenterat för krav på lika löneökningar för alla i kronor räknat, fasta löneformer och avskaffande av meritvärdering för att motverka den splittring företagsledningarna försöker skapa genom lönesättningen. Dessutom har de fört fram kravet på indexlön med automatisk uppjustering månad för månad. Som offensiv inriktning brukar man kräva höjd lön på profitens bekostnad. Det är intressant att se att miljöaktiva grupper ur mellanskikten vanligen är mycket positiva till dessa krav utom ibland till det sista, vilket man uppfattar som ett utslag av ”pryldyrkan”. Denna reaktion kan naturligtvis inte tas till intäkt för att ställa lägre krav än vad som motsvarar arbetarnas verkliga behov. Men det är kanske dags att tänka lite djupare över vilka behoven egentligen är.

Lönen ska täcka kostnaderna för den (vanligen privata) konsumtion som är nödvändig för att leva i samhället. Om den inte gör det, kan man antingen kämpa för höjd lön eller för sänkta kostnader för att leva väl i samhället. När levnadsomkostnaderna stiger (mer än vad som motsvarar inflationen) innebär det att arbetarna har fått sig pålagda nya uppgifter — uppgifter som de måste utföra för att kunna ställa sin arbetskraft till förfogande på det sätt bolaget önskar. Det innebär också att dessa nya uppgifter ska lösas individuellt och genom marknaden och att den tid detta tar inte räknas som arbetstid. Är det inte litet väl undfallande att för detta endast kräva kompenserande löneökningar och kanske lite till? Är det inte samtidigt uppsplittrande, individualiserande, ja rent av borgerligt?

Det tydligaste exemplet gäller arbetsresorna, som har ökat oerhört under efterkrigstiden i takt med kapitalets ”strukturomvandling”. Kostnaden och tiden för arbetsresorna har arbetarna fått bära och den belastningen har blivit än större genom att kollektivtrafiken ofta är dålig. Under omständigheterna kan man inte klandra den enskilde arbetaren för att han eller hon har skaffat sig bil. Men man kan sannerligen klandra arbetarkollektivet — i t ex fackföreningarnas form — för att inte söka andra lösningar för att lösa problemet med arbetsresorna. Varför inte kräva att företaget betalar arbetsresorna, både i pengar och tid? I så fall skulle nog kollektivtrafiken snart börja fungera! Sedan skulle man också kunna organisera för arbetarkontroll även vid denna del av produktionen – kräva väntkurar och åkkomfort för att överhuvudtaget komma till jobbet.

Om arbetsresor på företagets bekostnad hade genomdrivits tidigare, skulle trycket på storstäderna aldrig ha blivit fullt så stort. Uppsplittringen på sovstadsgetton och industriområden skulle inte heller ha blivit så stark. Om kravet genomdrivs i avtalsrörelserna framöver, skulle stadsmiljön åtminstone inte förvärras ytterligare. Den exakta tekniska utformningen av förslaget får diskuteras. T ex är det kanske bäst att det är den genomsnittliga restiden vid varje arbetsställe som inräknas i arbetstiden. Frågan är viktig från miljö- och resurssynpunkt såväl som från strategisk synpunkt. Den nuvarande inriktningen isolerar arbetarna bakom vardera ett ton av plåt och skapar en helt individuell mentalitet. Den föreslagna skulle främja kollektiv samverkan även kring förbättringen av arbetsresorna och möjliggöra solidaritet med påtvunget billösa kategorier.

Låt oss för ett annat exempel titta på barnpassningen som blivit ett allt större problem för allt fler arbetare. En borgerligt privatkompenserande lösning i detta fall skulle vara vårdnadsbidrag åt småbarnsföräldrar som stannar hemma eller förkortad arbetsdag för dessa föräldrar. Men de vägarna förkastas av den fackliga rörelsen. Istället ställer den kollektiva krav: ”Bra daghem åt alla barn!” och i ökande utsträckning även ”Sextimmarsdag utan lönesänkning!”. Detta är exempel på hur krav med rötter i en annan miljö, nämligen kvinnorörelsen, har upptagits i den fackliga rörelsen så att den nu driver en mer avancerad kamp än den skulle ha gjort med närmare tillhands liggande krav.

Den generella inriktning vi kan formulera här, är att arbetarnas (ja, förstås också mellanskiktens) kamp för rimliga levnadsvillkor i första hand bör riktas mot kollektiva lösningar. De bör betalas direkt av företagen eller av stat/kommun och genomföras under kontroll av arbetare eller brukare, eller möjligen skötas kooperativt. Fördelarna är att dessa lösningar samlar arbetarna kring kraven och kring kontrollen av genomförandet, och därigenom höjer kampnivån. Men lösningarna är också mer socialt tillfredsställande (mindre kommersialiserade och ger mer mänskliga kontakter) och sparar vanligen energi och andra resurser. Lönekampen bör alltså tonas ner ytterligare och enbart drivas som ett stenhårt försvar för den uppnådda materiella standarden och på extra höjningar för de verkligt lågavlönade. För försvaret av standarden används då givetvis någon form av automatisk uppräkning i förhållande till en av arbetarna kontrollerad levnadskostnadsberäkning. (Men vore det inte bättre att göra denna levnadskostnadsberäkning i kronor i stället för i procent?) (not 5)

Detta sätt att hålla igen lönekraven får inte förväxlas med LO-ledningens. Den senare gör det av ansvar för den kapitalistiska ekonomin, vi gör det för att vi tar ansvar för människorna, miljön och de efterkommandes villkor. Dessa metoder kommer troligen att driva på överproduktionskrisen mer än vad ytterligare lönekrav på profitens bekostnad gör. De senare gör detta genom att driva fram arbetslöshet, de förra genom att erbjuda löntagarna kollektiva sätt att fylla sina behov, varvid de lirar undan en del av sin efterfrågan från marknaden.

Låt oss ta fler exempel på den föreslagna kampinriktningen.

Fritidssektorn: Arbetarklassen och mellanskikten måste i allt större utsträckning fly på fritiden för att orka med jobbet och ofta en taskig boendemiljö. Istället för pengar till sportstuga, båt eller överklassens traditionella svindyra sportutrustning, kräv kollektiva stugbyar, utrustade med båtar, bilar, idrottsanläggningar, fiskeutrustning, sportredskap, trädgårdsmark…! Kräv att staten exproprierar bl a överklassens bästa skärgårdstomter för sådana anläggningar och för att ge plats åt det rörliga friluftslivet! Stugbyarna kan ägas av fackförbund och betalas av företagen. Man kan även tänka sig att de drivs i kommunal regi under brukarkontroll, men i så fall blir de inte på samma självklara sätt en fråga för arbetsplatskampen. Kräv vidare utlandsresor arrangerade i facklig eller annan kollektiv regi, med mer sammansatta, spännande och lärorika resmål än de traditionella hotellen och playorna.

Mat: Kräv näringsriktig och oförfalskad mat i lunchrummen. Tillsätt kontrollkommittéer genom facket. Dessa kommittéer kan också ta direkt kontakt med ansvarsfulla odlare. De enkla, närmast självklara krav man startar med här, kommer snabbt att leda arbetarna i motsättning till hela den kapitalistiska jordbrukspolitiken, till jordutarmningen och förgiftningen. Dessutom pekar aktionsformen fram mot uppbyggnaden av ett alternativt distributionssystem.

Inför kapitalets attacker på denna kampinriktning, vilka bl a kommer att bli ideologiska dimridåer om den fria konsumtionens välsignelser och tillväxtens betydelse för välfärden ochhögst materiella attacker på sysselsättningen, föreslår vi arbetarkollektivet ett svar på den ideologiska nivån kring paroller som ”Köpfrid – ner med reklamen!” och på arbetslösheten ”Fördela det meningsfulla arbetet – 6,5 timmars arbetsdag åt alla, resorna inräknade – bevarad materiell standard!”

Det är viktigt att kampen mot arbetslösheten förs under parollen ”Meningsfullt arbete åt alla”. Det är orimligt att försvara dåliga projekt – vapenproduktion, kärnkraftsbyggen osv – bara för att de ger ”sysselsättning”. Begreppet sysselsättning är förnedrande för arbetarna och bör användas med negativ laddning. Det förutsätter en syn på den ”sysselsatta” som enbart kugge i ett maskineri – utan egna sammansatta behov och förmåga till aktivt handlande.

På fabriker som tillverkar icke meningsfulla produkter eller direkt skadliga ting, eller där arbetsorganiseringen styckar sönder arbetet i oöverblickbara delar, bör man i facklig regi utarbeta alternativa produktionsplaner för företaget. Här kan man nå värdefull samverkan med grupper av forskare, tekniker och studenter som arbetar för en alternativ teknik och en forskning i arbetarklassens tjänst. I produktionsplanerna bör hänsyn tas till utrustning och specialkunskap på fabriken. Särskilt om marknaden sviktar kan man ta kamp för den alternativa planen. Det blir då samtidigt ett sätt att rädda jobbet. Exemplarisk är här kampen vid Lucas flygdivision i England. (not6)

Övergångskrav i bostadsområden

En mängd olika frågor med anknytning till miljö och resurser drivs i föreningar och aktionsgrupper som verkar i bostadsområden. De viktigaste partsorganisationema inom vilka man bör ta strid för en kamplinje är hyresgäströrelsen och konsumentkooperationen. I skärpta lägen, särskilt när man har stor spontan tillströmning kan det vara lämpligt- med tillfälliga aktionskommittéer som arbetar med stormöten, öppna för alla i området. Med sådana kommittéer kan det också vara lättare att vid behov bryta med den borgerliga legaliteten. I ett förrevolutionärt läge kan dessa slag av organisering bli permanenta och överta alla de traditionella organisationernas uppgifter, vilka då utföres av mängder av stormötesvalda delegationer som alla ansvarar inför stormötet och är när som helst avsättbara. Dessa grannskapskommittéer blir till motsvarigheter till fabrikskommittéerna, men organiserar en klassallians av arbetare, mellanskikt och vissa småborgare i direkt kamp för egna intressen mot kapitalet. Det är viktigt att dessa kommittéer får fasta band till fabrikskommittéerna och andra arbetsplatsorgan. Övergångskraven i bostadsområdena ska alltså vara sådana att de förbereder för och påvisar de avancerade organisationsformerna och samtidigt skapar element av samordning med arbetsplatskampen.

Hyrorna: ”Stopp för hyresspekulationen — hyran anpassad till arbetarlönerna!” är en paroll som pekar mot ett samarbete mellan hyresgästföreningar och priskontrollarbetet i fackföreningarna. Om lönerna justeras upp efter prisutvecklingen i den genomsnittliga bostaden, måste varje hyresvärd hållas efter så att kostnaderna åtminstone inte går upp snabbare i hans hus. ”Stopp för energislöseriet — förbättra isolering och ventilation under hyresgästernas kontroll” är en viktig kampinriktning för att bredda hyresgästföreningarnas uppgifter och dra in fler i aktivt arbete. Det kan t ex ge viktiga kontakter med radikala tekniker och arkitekter. Dyra tilläggsisoleringsarbeten måste stoppas. De kan på samma sätt som lyxsaneringen tillgripas av hyresvärden för att skapa skäl att höja hyran. ”Sanering under hyresgästernas kontroll” är ett naturligt krav som redan tagits upp flera gånger.

”Kollektiva tvättstugor under brukarkontroll”. ”Kollektiva frysutrymmen, grovkök med utrustning för syltning, storbak, mm, kvartersverkstäder utrustade för sömnad, trä- och metallarbeten och reparationer.” Kampen för dessa paroller leder till minskat resursslöseri och minskad kommersialisering, samtidigt som fler får tillgång till riktig utrustning. Inget av detta bör man missa att ta upp i agitationen. Man kan också tänka sig att samordna kvartersverkstäderna med professionell produktion i samma lokala skala, kanske främst utgående från lokalt skrot och lokalt producerade naturprodukter. Detta ger stimulans åt det sociala livet i kvarteret, kanske till särskild glädje för barn och ungdom. Men samtidigt ger det viktiga flexibla resurser att användas under tider av skärpt kamp.

”Kollektiva matsalar” är ett annat tänkbart krav. De kan antingen betjänas av anställda eller – vilket blir billigare och kanske roligare – genom rotation bland de boende.

Inom Konsum kan man arbeta för hållbara slitvaror och hälsosamma matvaror. ”Nej till råvaruslöseriet – hållbara produkter! ” ”Nej till förstöringen av jord och människor – oförfalskad, naturenligt odlad föda!” Samverkan med fackliga organ vid lämpliga fabriker kan sökas för att bidra till formuleringen av alternativa produktionsplaner som innehåller just dessa hållbara varor tillverkade av i största möjliga utsträckning naturliga råmaterial. Kamp som sedan många år har drivits inom konsum har lett till ett sortiment av enkla, starka och ganska billiga sk baskläder. De angriper dock endast indirekt hela det befängda sortimentet och gör valet av dessa kläder till en helt personlig handling. Mer utvecklande skulle förmodligen vara ett krav på att alla slitvaror ska åsättas ett jämförpris i kronor per år av normal förslitning. En första omgång av sådan prissättning skulle kunna bygga på mätningar av Konsumentverket och senare kompletteras med konsumentkontrollerade mätningar.

Maten kommer att bli en svår kampfråga, vilket redan påpekats i samband med diskussionen av arbetsplatskampen för riktig lunchmat. (Här finns vissa förutsättningar för samordning av kampen) Bondekorporationen kommer att gå i frenetiskt försvar och den är Sveriges största integrerade företagskoncern. Enda möjligheten är att börja organisera lantbrukare i nya organ oberoende av dessa kapitalintressen. Kanske är det Matfronterna som visar vägen. De består av en fast kundkrets som samverkar med odlare direkt utan mellanhänder. I större skala skulle detta kunna organiseras genom konsum och bl a inbegripa en utökad koloniträdgårdsodling inom städerna. Även nya förädlingsindustrier måste byggas upp, särskilt för kött och spannmål. Det är nödvändigt att arbeta över kortare avstånd och alltså i mindre anläggningar om man inte ska behöva förstöra råvarorna eller t ex tvinga charkuteriarbetare att jobba i extrem kyla.

Denna kampinriktning kommer att skapa nya samverkansstrukturer mellan tätorter och kringliggande jordbruk, mellan stadsbefolkning och lantbrukare som föredrar en sådan allians framför bondekorporationen. Det blir troligen i första hand populistiskt inriktade småbrukare. Det är viktigt att undersöka deras situation noga och ställa krav på den statliga politiken så att den kan underlättas, samtidigt som man direkt hjälper dem att göra nödvändiga investeringar mm.

Trafikfrågor: Den vanligaste formen av miljöarbete i trafikfrågor är motstånd mot genomfartsleder i bostadsområden. Krav som utvecklar detta motstånd är ”Stopp för genomfartstrafik till city, Ingen privatbilism i stadskärnan. Nej till parkeringshus, Satsa på kollektivtrafik och cyklism'” Många effektiva aktionsformer finns utprovade: Kvartersfester på gatan för att hindra vägmaskinerna, cykeldemonstrationer i stadskärnan i rusningstid… Men än verksammare torde kampanjerna bli om man kan nå samverkan med facklig kamp för företagsbetalda arbetsresor. I samband med en facklig strid för ett sådant krav kan ett solidaritetsarbete bli synnerligen verkningsfullt. En samordnande ”trafikantförening” för hela staden skulle vara lämplig för att genomföra ett sådant arbete.

I agitationen kan sambanden belysas mellan företagens krav på en vidsträckt, enhetlig arbetsmarknad och belastningen som de därav följande resorna betyder för den enskilde arbetaren och tjänstemannen. Man kan också ta upp bilismen som en följd av att varken företag eller myndigheter tar ansvar för att kollektivtrafiken ska fylla behoven. Man kan belysa det segregerade stadsbyggandet och ställa krav på väl sammanhållna, mångsidiga stadsdelar där man kan både bo och arbeta.

Trafikantföreningen bör också söka samverkan med de trafikanställda och stödja deras krav på bättre arbetsvillkor. I Stockholm har dessa redan varit ute i kamp och militansen har ökat klart. En intressant detalj är att de har ställt krav på betald restid till den plats där de börjar sina pass. Det kan tas till utgångspunkt för att förklara detta kravs stora generella betydelse.

Det är kanske också dags att ta upp bilismen på att mera direkt sätt. Man kan påvisa att det redan idag för en stadsbo som inte bor väldigt tokigt till. är klart rationellt att göra sig av med den egna bilen och hyra eller tom åka taxi varje gång man har behov av ett individuellt fordon. Det spar både tid och pengar och låser en inte till bilismen som livsform. Man kan mot den bakgrunden propagera för kooperativa (OK?) eller kommunala hyrbilstationer i – på sikt – varje kvarter och varje by. Det är naturligt att utgå från dagens bensinstationer och bilverkstäder för denna utbyggnad. Detta gör också att man kan föreslå de anställda vid dessa anläggningar ett konkret alternativ för ett meningsfullt arbete sedan deras nuvarande uppgifter börjat minska i takt med privatbilismens nedgång.

Ytterligare en lång rad frågor kan drivas i bostadsområdena. När giftiga fabriksutsläpp hotar ett visst område bör kampen föras av en lokal kommitté som snabbt ser till att få kontakt med arbetarna på fabriken. I de flesta fall kan gemensam sak göras kring gifter som är skadliga både i arbetsmiljön och i den yttre miljön. I vissa fall kan dock den enda möjligheten vara att arbeta med påtryckningar på kommunen. T ex när det gäller en tilltänkt miljöfarlig industrietablering kan en aktionskommitté som i isig samlar kommunalpolitiskt aktiva personer ur alla partier vara mycket effektiv i att driva fram ett kommunalt veto Man bör också i agitationen passa på att föreslå alternativa metoder och investeringar som skulle kunna ge både miljövänlig utveckling och meningsfullt arbete. Samtidigt kan man ta upp behovet av planerad hushållning med miljö och resurser.

Stegring av kampen

De grundläggande dragen i de krav som diskuterats kan sammanfattas så:

Man bör ställa konkreta krav utifrån mänskliga behov och ekologiska krav, resursernas begränsning, ansvaret inför framtida generationer osv, men utan ansvar för det enskilda företaget , eller den kapitalistiska ekonomin som helhet. De krav som har sin utgångspunkt i försvaret för naturresursernas reproduktion kommer spontant upp i mellanskiktsdominerade miljövårdsgrupper, men måste därifrån föras till alla miljöer där de har aktualitet. De bör drivas i propagandistiska kampanjer och aktioner i miljövårdsgruppernas regi, men för att kunna bli föremål för verklig masskamp måste de också drivas i befintliga partsorgan – fackföreningar, hyresgästföreningar, kooperationen… De bör drivas med inriktning på arbetarveto resp användarbojkott och arbetar- resp användarkontroll. Miljö- och resursfrågornas natur att ofta sammanbinda problem på de mest skilda platser bör utnyttjas för att foga organisatorisk samverkan mellan kampen i olika miljöer. Vid arbetsplatserna bör man skjuta fram krav som siktar mot kollektiva sätt att fylla behov istället för privatiserade och kommersialiserade sätt. I bostadsområdena bör man trycka på kollektiva nyttjandeformer, hållbara bruksvaror och miljö- och hälsoriktigt odlad och förädlad föda.

Den viktigaste formen av organiserat samband mellan arbetsplats- och bostadsområdeskampen är troligen priskontroll-kommittéer, kanske gemensamma för en hel stadsdel eller mindre ort, med representation från fackliga organ och sektioner av hyresgästföreningar och konsumentkooperationer. De utgör ett slags förövning för den öppna kampens sovjeter. De sammanför uppgifter om löner, hyror och levnadskostnader. Kring dessa organ kan man föra propaganda om planhushållningens förtjänster och möjligheten av en verklig demokratisk kontroll av planeringen.

I samband med motdrag från kapitalet kan kampen ytterligare stegras. Hot om nedläggning av fabriker där kamp pågår kan mötas med strejk i hela koncernen och upprättande av kontroll-kommittéer och i vissa fall ockupation med krav till staten om övertagande under arbetarkontroll. Samtidigt kan man ta strid för en alternativ produktionsplan i enlighet med priskontroll-kommittéernas uppställningar av vad som är meningsfulla produkter. Kampen förbinds här också med forskarnas och teknikernas kamp för en alternativ inriktning på forsknings- och utvecklingsarbetet och bredare gruppers kamp för insyn och demokratisk diskussion kring den inriktningen.
Grannskapskommittéerna och fabrikskommittéerna måste i en situation av öppen omfattande kamp i första hand sörja för kampens behov. T ex förse de strejkande och lockoutade arbetarna med mat och nödvändighetsvaror, efter hand också strejkvakterna och arbetarmilisen, inhysa hyresstrejkande som vräkts, organisera alternativ bränsle- och elförsörjning till uppvärmning och till övertagen industri som måste fungera.

I ett sådant läge av öppen kamp blir uppenbarligen också samordningen mellan kampen i olika miljöer än viktigare. Det är omöjligt att här redovisa mer fullständigt hur den ska föras vidare. Kampen på de militära förbanden, och en hel del andra frågor som inte har berörts i artikeln, måste tas med i analysen. Klart är ändå att den viktigaste organisationsformen för samordningen är Sovjeten, i vilken representanter för alla grupper som är ute i öppen kamp samlas. Sovjeter på olika orter organiserar sedan centrala råd för samordning på regional och nationell nivå. De paroller man bör ta kamp för i detta läge tas inte upp här, men de måste syfta till att stärka den revolutionära maktens inflytande och utmana den borgerliga på allt fler områden och kulminera i parollen ”All makt åt sovjeterna!”. Den borgerliga staten inser tydligt att fabrikskommittéerna och grannskaps-kommittéerna, och i än högre grad sovjeterna, utgör grunden till en ny maktstruktur bredvid den bestående. En sådan kan de omöjligen tolerera och därför kommer kampen efter deras upprättande in i en hektisk period där snabba,’ beslutsamma motdrag måste göras. Frågan om makten kommer aldrig att stå på ett abstrakt sätt: i ett moget läge blir det uppenbart att sovjeterna och deras samordnande organ måste ta makten eller bli krossade av en borgerlig motoffensiv.

Miljövårdsgruppernas uppgifter

I beskrivningen av de olika kampfronterna och de frågor som kan drivas i olika organ, gavs ganska litet utrymme åt de rena miljövårdsgrupperna. Den breda kampen måste i huvudsak drivas genom de redan existerande organisationerna inom vad som ofta kallas ”folkrörelserna” och — i avancerade lägen – direkt organ för alla berörda inom en viss miljö, t ex en arbetsplats eller ett bostadsområde. Endast på det sättet kan kampen bli ett uttryck för en klar majoritet av de berörda människorna. Men det finns ändå en viktig roll för den vanliga typen av miljövårdsgrupper med en utspridd medlemskader och svag primär förankring i avgränsade miljöer.

Miljövårdsgruppernas roll sammanhänger med att de är den spontana organisationsformen för motståndet mot kapitalets angrepp på naturresursernas reproduktion. Den slutsatsen får man dra av den relativa stabilitet miljövårdsgrupperna uppvisar, trots att de oftast lyckas uträtta relativt litet. Det är de mer traditionellt organiserade och brett arbetande miljövårdsgrupperna som fyller denna roll. Löst organiserade aktionsgrupper som bildas för vissa uppblossande stridsfrågor har svårt att överleva en nedgång i kampen för just den frågan och får ibland uppleva att aktivisterna skingras eller passiviseras.

Det arbete miljövårdsgrupperna kan utföra är dels rent propagandaarbete, dels initiering av kamp i olika avgränsade miljöer . Till propagandauppgiftema hör spridning av information om miljöproblem genom pressen, på gator och torg och även direkt till politikerna. För att få uppmärksamheten riktad mot ett visst problem kan direkta aktioner genomföras mot trafiken, mot ett utbyggnadsprojekt, en rivning eller liknande. Men även om aktioner stoppar verksamheten så kan detta bara ske tillfälligt, i propagandistiskt syfte, så länge aktionen inte är förankrad i organisationer som omsluter huvudparten av dem som direkt berörs av frågan.

Denna svaghet hos miljövårdsgrupperna gör att de ibland förfaller till enkla påtryckningsgrupper som närmast vädjar till politikerna att handla på ett visst sätt. För att undvika detta är det viktigt att det propagandistiska arbetet förbinds med det initierande. Diskussionerna och praktiken i grupperna måste leda fram till att aktivisterna inser att de måste ge sig på det besvärliga arbetet att driva miljövårdsfrågorna i kooperationen, hyresgästföreningarna, facket, m fl klart avgränsade miljöer. Samtidigt måste miljövårdsgruppen finnas kvar för intern skolning och sammankoppling av kampen mellan de olika miljöerna för att ta initiativ till nya gemensamma kampanjer samt för värdering av kampens resultat. Därigenom kan gruppen fortgående mobilisera nya människor till detta slag av arbete.

En arbetsform som prövats alltför lite inom miljörörelsen är solidaritetsarbetet med grupper som är ute i öppen kamp vid företag eller i bostadsområden. Kamp som har ett väsentligt inslag av miljö- eller resursfrågor kan därigenom få stöd hos bredare grupper än vad t ex vänstergrupperna kan nå. En militant fortsättning på Surtearbetarnas kamp för rätten till meningsfullt arbete med miljövänliga produkter skulle t ex kunna stödjas av hela miljövårdsrörelsen. Den öppna kampens metoder skulle kunna förklaras för annars ointresserade mellanskiktare. Samtidigt skulle förståelsen kunna öka för vikten av att sammanbinda det propagandistiska arbetet med öppen kamp i avgränsade miljöer.

Vissa frågor passar inte in i det mönster som framställs här. De kan ha en sådan karaktär att det inte finns någon avgränsad miljö av direkt berörda att förankra den i — detta gäller t ex ett förslag att öppna en urangruva i ett folktomt område. I sådana fall måste kampanjen drivas ändå och då främst av miljövårdsgrupper och liknande organisationer.

I andra fall kan frågan vara så viktig för hela befolkningen att en allmän debatt överflyglar arbetet i avgränsade miljöer. Det gäller t ex kärnkraftsfrågan, där debatten under ett par år nådde en så hög intensitet att den genomträngde hela samhället, Det ovanliga inträffade att en klar majoritet av hela befolkningen samtidigt insåg att man borde säga nej till en för kapitalismen viktig verksamhet. I ett sådant läge är det visserligen också viktigt att förankra kampen hos särskilt berörda grupper, t ex arbetare på kärnkraftsbyggen och i urangruvor, men miljövårdsgrupperna och de särskilda aktionsgrupperna som bildades måste ta ett ansvar för att kampanjen verkligen drivs så långt det går. När befolkningens uppfattning är klar och ledande politiker ändå går emot opinionen måste man ta initiativ som ytterligare avslöjar dem och försvagar deras grepp över människorna. Här kommer kravet på folkomröstning in. Det är otroligt att man får igenom det, men om riksdagen vägrar efter en intensiv kampanj, som drar med stora delar av ”folkrörelserna”, innebär det en försvagning av förtroendet för partiledningarna och man får lättare att nå fram med fortsatta kampanjer i samma och andra frågor.

Plattformen

Vilka organisatoriska krav på miljövårdsgrupperna och deras nationella sammanslutning ställer nu dessa uppgifter? Som redan sagts ska de vara öppna för alla som stöder ett försvar för miljön och människan mot kapitalets intressen. De behöver en plattform som avgränsar dem från strömningar som vill underordna all kamp kapitalets intressen. Men den plattformen ska inte vara mer begränsande än vad som motsvarar kampens behov. Det som behövs är egentligen bara den nämnda allmänna principen, konkretiserad för de frågor resp grupper arbetar med och eventuellt grova linjer för de alternativ man accepterar så att man inte riskerar att bli uppfattad som en ren missnöjesgrupp.

Det finns en utbredd tendens bland socialister i rörelsen att försöka få med så avancerade krav som överhuvudtaget är möjliga att genomdriva. Den visar sig t ex när Socialistiska miljönätet vill skriva in arbetarkontrollen i plattformen för ett gemensamt tidningsprojekt med Miljö förbundet. Jordens Vänner, Fältbiologerna, Energigruppernas Kontaktorgan och arbetsmiljögrupperna. Denna tendens är ett uttryck för en farlig otålighet som lätt kan leda till att avantgardet inom miljörörelsen förlorar kontakten med massan. Naturligtvis bör man propagera för ett avancerat program och förbereda för svårigheter som kan väntas uppstå i kampen, men det är först när svårigheterna visar sig i praktiken som hela rörelsen förstår dem och det är först då som ett avancerat svar på dem verkligen .kan föra arbetet framåt med bibehållen bredd och ökad styrka.

För Miljöförbundet (som för närvarande diskuterar sin plattform) och för en miljötidning för hela rörelsen, borde dessa paroller vara tillräckliga:

– Mänskliga behov och ekologiska krav ska avgöra produktionen och levnadssättet!
– Meningsfullt arbete, rimlig materiell standard och en mänsklig arbetsmiljö åt alla!
– Hushållning med energi och råvaror!

Björn Eriksson 

Noter:
1. Romklubben är en internationell samling företagare och administratörer som med datamaskinkörningar har ”visat” att jorden går under före år 2050 med nuvarande utvecklingstendenser. De föreslår någon form av global resurshållning byggd på kapitalets organisationer.
2. M. Bookchin: Ecology and Revolutionary Thought. Lättast åtkomlig i norsk utgåva på Pax forlag, Oslo.
3. Se B Fryklund & T Peterson, Populism eller leninism. Zenit 2/73
4. Splittring (stalinistisk def): att utarbeta och framföra avvikande synsätt
Splittring (oförvanskad def): att organisatoriskt avgränsa gruppering som bara skiljer sig på underordnade frågor.
5. En något likartad idé som nu förs fram till diskussion av norska populister är att fackföreningarna inte ska kräva mer i lönepotten än vad som behövs för att bevara levnadsstandarden. men vad de ytterligare kan pressa ut ska avsättas i fonder som facket kontrollerar och som används för utvecklingshjälp, för miljövårdande åtgärder, kollektivtrafikens utbyggnad etc. Genom att fonderna inte ska placera profitabelt i det egna företaget, binder de inte de fackliga ledarna på samma sätt till företagets och kapitalets behov som Meidnerfonderna gör.
6. Se t ex Atombulletinen nr 1 1976

”Folkrörelsesamverkan” för socialismen

Del 3 av 4 i serien Folkrörelsesamverkan

Från tidskriften Fjärde Internationalen 2/86

Miljöfrågor har åter blivit centrala i samhällsdebatten. För ungdomar var fred, överlevnad och global rättvisa huvudintressen under 1985 års valrörelse, tillsammans med de omedelbara behoven av jobb och bostad. Efter kärnvapnen har mobiliseringarna åter gällt bostäder och staden som plats att leva i. Greenpeace har åter genom sina uppseendeväckande aktionsformer och sitt internationella arbetssätt vunnit både yngre och äldre människors hjärta.

Fascinationen för Greenpeace är ett viktigt fenomen att förstå. Det har mycket att göra med vad som är ”inne”, och hur Greenpeace uppfattas; betydligt mindre med dess verkliga karaktär och resultat. Organisationen är, och ser sig själv som, en påtryckningsorganisation. Dess syfte är att påverka beslutsfattare i stater och storföretag, framför allt genom uppvaktningar och brevkontakter (så kallad lobbying). När det inte går att tala maktcentrat i fråga till rätta, hotar Greenpeace med aktioner som ger det dåligt rykte i massmedia. Efter genomförd aktion fortsätter lobby-arbetet. De flesta stater, politiska ledare och storföretag är så pass känsliga för sin ”image” bland väljare och kunder att de ofta veknar inför Greenpeace’s hot.

Det är alltså fråga om en rätt torftig politisk metod, men styrkan är att den genomförs med stor konsekvens, handlingskraft och fantasi, och att den kan förevisa resultat. Resultaten är visserligen följden av hela rörelsens arbete eftersom detta skapar det ”klimat” som gör Greenpeace-aktionerna möjliga. Men dessa utlöser framgångarna. En förutsättning för konsekvensen och handlingskraften är att Greenpeace är organiserat på internationell nivå och kan möta sina motparter även i globala ”fältslag”. Vad är då så torftigt? Jo, att de många engagerade människorna inte hjälpts till ett kollektivt arbete genom vilket de samtidigt kan förändra världen och sig själva. Verksamheten formerar inte en levande rörelse, skapar inte de organisatoriska strukturerna en sådan rörelse behöver, väcker föga intresse för självstyrd folkbildning och skapar ingen ”motoffentlighet” eller ens insikt om behovet av en rörelsernas egen offentlighet.

Offentlighet och motoffentlighet

Det speciella med Greenpeace’s offentlighet, och som onekligen är en styrka i dag, är förmågan att spela på västvärldens kommersiella massmedier, genom deras av marknaden beroende svaghet för dramatik och episodiska nyheter. Men dessa massmedier, som utgör en stor del av den borgerliga offentligheten, är inte bara ett forum för spekulation i all slags nyhetsförmedling. De är också ideologiska organ till försvar för det bestående, för kapitalismen, för myndigheternas politiska överhöghet. I vissa lägen skymtar detta fram, t ex efter en olycka som den i Tjemobyl. Medierna sprider, utan den vanliga distansen och kritiska prövningen, myndigheternas lugnande besked, såväl hälsoråd som energipolitiska påståenden. Ändå är naturligtvis myndigheternas hälsoråd bara en möjlig avvägning mellan folkhälsa, ekonomi och ”psykologiskt försvar”. Och påståendena om att det egna landets reaktorer är världens säkraste, vilka gjorts i alla kämkraftsländer, har förstås varken nyhets- eller sanningsvärde; de syftar bara till att försöka bevara den energipolitiska makten inom staten. Det finns t o m en särskild psykförsvarsorganisation som ska se till att medierna fyller sin roll som försvarare av den bestående makten i dylika lägen. Och i lägen där maktapparaten är mer allmänt skakad, vet man att medierna troget ställer upp.

Men det är inte bara vid avgörande tidpunkter som den borgerliga offentligheten är ett hinder för sanningen. Genom koncentrationen på episoder frikopplar nyhetsmedierna nyheterna från de långsiktiga förändringsprocesser de ingår i. Den borgerliga massmediaetiken förbjuder också i allmänhet att sådana uppgifter publiceras som läsare behöver för att kunna engagera sig i processen. Nyhetsförmedling blir ett slags makaber underhållning, dessutom utpytsad till varje individ för sig. Varje pedagog vet att om elever ska kunna tillgodogöra sig ett svåröverskådligt material så måste de arbeta aktivt med det. Och som målet är att förmå förhålla sig kritiskt, självständigt och konstruktivt till ett kontroversiellt material, så är grupparbete den naturliga uppläggningen. Just därför arbetar den borgerliga offentligheten tvärtom så att den skapar ytlighet och vilsenhet. Just därför har folkrörelser utvecklat folkbildningsmetoder som bygger på aktiva, kollektiva studier.

En uppgift för en rörelse är att engagera intresserade människor i kollektiv och solidarisk samverkan för rörelsens mål. Likaså är det en nödvändig uppgift att skapa åtminstone frön till en mot-offentlighet: träffpunkter och media där rörelsens mål och verksamhet diskuteras, där nyheter förmedlas i sammanhang med deras bakgrund och möjligheterna till åtgärder, där erfarenheter av framgångar och bakslag dras. Dessa uppgifter ställer inte en organisation som Greenpeace; det händer t o m att dess talespersoner avhånar dem. Den svaghet som det innebär för rörelser i dag, att en välkänd, ryktbar organisation som Greenpeace inte förklarar och ställer dessa uppgifter, inser tyvärr rätt få. De ungdomar som i dag, stimulerade av Greenpeace, ockuperar tomma hus och slåss mot stadens ödeläggelse, är i allt väsentligt fast i samma slappa syn på medierna: huvudmålet är att nå ut till de stora grupperna av tidnings, radio och TV-konsumenter.

”Nu är det Tarzan som gäller”

En bakgrund till att lobbying och små gruppers modiga kamp har slagit an så mycket som det har är att den kollektiva handlingens väg prövades rätt grundligt under 1960- och 70-talet med rätt svaga resultat. Våren 1980 innebar svåra bakslag både för förhoppningarna inom de ”nya rörelser” som drivit fram kärn-kraftskonfrontationen ända till en folkomröstning och för det nypåfödda fackliga engagemang som hade börjat hoppas på en kämpande fackföreningsrörelse i kraftfull konflikt med sin motpart. De kollektivistiska instinkterna har försvagats och ersatts med idén om att ”satsa på sig själv”. ”Nu är det Tarzan som gäller”, är den stående förklaring av tidsandan som givits till varför bl a Greenpeace’s verksamhetstyp fångar fantasin. Men man kan se många tydliga bevis för att kollektivismen — nu i en fri-hetligare form än vid 60-talets slut — dyker upp igen när den behövs. Däremot verkar förståelsen för att bygga självständiga organisationer och för att börja lägga grunden till en motoffentlighet inte komma av sig själv.

Man kan uttrycka det så att Greenpeace och likartade aktionsgrupper bidrar kraftfullt och lyckosamt till att bryta hopplösheten, men inte vanmakten.

Detta är bakgrunden till vårt intresse för Miljöförbundet, Fältbiologerna och andra rörelseorganisationer som har överlevt från 70-talsaktiviteternas tid och i viss mån lyckats anpassa sig till 80-talet. Dessa två organisationer drog t ex 1984 igång Ungdomsaktionen för Europas skogar, som nu har lyckats få med ett stort antal föreningsorganiserade ungdomar i ett flertal europeiska länder i ett gemensamt arbete mot skogsödeläggelsen genom luftföroreningar och skövling. Genom att arbetssättet inte passar journalisternas intresseriktning för närvarande, och genom egna erfarenheter från 70-talet, jobbar dessa ungdomar med egna masstidningar och storlager. När det gäller den massrörelse som torde låta utveckla sig igen mot all kärnkraftsproduktionen efter Tjemobyl, ser man också i dag att det är dessa två organisationer och i viss mån en vitaliserad Folkkampanjen mot kärnkraft, som försöker ta de stora mobiliseringsinitiativen. Mot den bakgrunden blev intervjun med Björn Eriksson om miljörörelsen (se föregående artikel), vilken påbörjades före olyckan i Tjemobyl extra aktuell och spännande.

Nya begrepp

Intervjun reser ett antal frågor för dagens levande marxism. De gäller ordval och begrepp likaväl som strategiska grunder. I sitt av småborgerlig ideologi präglade debattklimat undviker radikala miljöaktivister ord som klasser, socialism och enhetsfront. I stället har de hittat andra begrepp och analysinstrument med likartad innebörd.

Folkrörelser är ett nyckeluttryck som återgivits en mer ursprunglig betydelse: engagerade människor i solidarisk samverkan. Om HSB, KF, Folkets Hus-föreningarna osv använder man hellre uttryck som ”förstelnade folkrörelseorganisationer”. När miljörörelsefolk talar om ”arbetarrörelsen” gör de det alltså närmast i betydelsen klassen för sig (som Marx använde för klassen som samhällsaktör, till skillnad från klassen i sig, lönearbetarna som passivt föremål för exploatering).

”Arbetarrörelsen” är emellertid ett sammansatt fenomen som består av en facklig rörelse och en rad rörelser med mindre entydig klasskaraktär. I Miljöförbundet talar man gärna om arbetarnas alternativrörelse, bestående av alla kooperativa, boende-, kulturella och fritidsinriktade folkliga projekt som var särskilt livaktiga under 1900-talets tre första decennier. Likheterna mellan dessa och 1970-, 80-talets alternativrörelser är förstås slående. Mellan det tidiga Konsum och dagens nykooperation för sunda och oförfalskade livsmedel, mellan Folkets Hus-rörelsen och dagens Alternativhus, mellan Folkets Hus-biograferna och dagens Folkets Bio, mellan sekelskiftets kolonirörelse och dagens ökande självodling, mellan 1920-, 30-talets hälsorörelse och dagens frisk-, svett-, och solarievåg.

Den viktiga likheten är att rörelserna nu som då samlar arbetare, och i mindre utsträckning småborgare och mellanskikt, för i stort sett samma mål. I några fall kan dock solidaritet och samverkan inte stå pall för det kommersiella trycket och fenomenet blir mer en våg än enrörelse.

Den viktiga skillnaden är att dagens rörelser är svagare sammanhållna och har mycket lösare kontakter med den fackliga rörelsen. Det var den den fackliga rörelsens centrala plats i det politiska arbetet som gjorde att man talade om helheten såsom en arbetarrörelse från 1880-talet fram till åtminstone Andra världskriget. Och det är den fackliga rörelsens svaga allmänpolitiska kraft som får dagens alternativrörelser att framstå som ett nytt historiskt fenomen, som fritidsbetonade och medelklasspräglade. Klassbasen skiljer sig däremot föga från då till nu.

Klasstrukturer

I efterhand har många gjort sig en felaktig bild av dåtidens klasstruktur, som dominerad av riktiga arbetare och riktiga kapitalister, åtminstone i tätorterna, medan i dag båda sorterna snabbt minskar i antal och samhället fylls av en svårbestämd medelklass. Detta är bara rätt om man följer ett typiskt brukssamhälles förändring. Sekelskiftets städer var fyllda av enskilda hantverkare och övergångsformer från dem till osjälvständiga yrkesarbetare, och till borgerskapet hårt knutna tjänstefolk, av småhandlare och av stora trasproletära skikt. På landet fanns förutom storgodsägare och välmående självägande bönder, både torpare och statare och ett lantligt trasproletariat. På 20-talet blev också många egna småbrukare hårt pressade av en hårdare marknad och ökad skuldsättning. De icke yrkesutbildade arbetarna i storindustrin var i blygsam minoritet, men hade en stark ställning i fackföreningsrörelsen och därigenom i hela den mång-formiga ”arbetarrörelsen”.

Det som kallades arbetarrörelse för 50-100 år sedan omfattade i verkligheten småfolk av slag från den brokiga klasstrukturen — på samma sätt som dagens miljö-, kvinno-, och fredsrörelser gör — och var alltså uttryck för en progressiv klassallians. Då var det en allians ledd av arbetarklassens kärna. Nu är det en allians med dåliga kontakter med arbetarklassens kärna, särskilt som den är organiserad utifrån sina omedelbara behov i produktionen.

intervjun menar Björn Eriksson att den svaga kontakten mellan de nya ”alternativrörelserna” och fackföreningarna inte kan lastas dåligt ledarskap i rörelserna. Och nog är det så att det är facket som bromsar. Rörelserna har visserligen gjort taktiska misstag ibland, men gång på gång visat stor förståelse för vikten av att vinna fackföreningarna. De har prövat knäfall för fackföreningsrörelsernas byråkratiska ledning, vilket naturligtvis lett till att de förlorat den egna självständigheten och därmed förmågan att engagera. De har prövat att enas ideologiskt med särskilt radikala arbetargrupper: röda miljögrupper, socialistiska kvinnogrupper osv, och därmed skilt avantgarde från massa. De har också prövat att utmana motståndarna så kraftfullt på egen hand och med hela sin politiska bredd, och utifrån en spännande kraftmätning försökt locka fram ett stöd på arbetsplatserna. Flera av dessa försök har lyckats i viss liten utsträckning, fått till stånd arbetsplatskommittéer eller fackliga uttalanden och medverkat till utkristallisering av kampinriktade strömningar inom facket. Ett exempel är kärnkraftsstriden inför folkomröstningen 1980 där man genom Löntagarnas Informationskontor och Nej-kommittéer på stora arbetsplatser nådde rätt långt — och kunde ha nått mycket längre om miljöaktivisterna hade fått dra igång den verksamheten när de ville utan att hejdas av centern och Vpk (läs om detta i Miljöförbundets fascinerande vitbok om an-tikärnkraftskampanjen Det förlorade försprånget, 1982) Man kan ta flera halvlyckade exempel från freds- och kvinnorörelserna också, eller titta på Motlänkens djärva försök att utmana det europeiska storkapitalet företrätt av den Gyllenhammar-ledda Roundtable of European Industrialists. Rörelsernas ledningar har genom åren i stor utsträckning lärt sig både den strategiska vikten av att förena sina rörelsers kamp med fackföreningarnas, och vilken taktik från deras sida som kan skapa öppningar.

Fackföreningarna

Svårigheten att komma särskilt långt med fackföreningarna i de stora framtidsfrågorna i dag ligger inbäddad i fackföreningsrörelsens tillstånd och struktur. Och förändringen av denna måste i stor utsträckning komma inifrån. Socialistiska Partiet har sedan över ett decennium ställt sig uppgiften att driva på omvandlingen av rörelsen till en demokratisk och kämpande rörelse.

Detta är givetvis en nyckeluppgift inte bara för att kunna motstå åtstramningspolitiken och kapitalets försök att höja vinsterna genom lönenedpressning och ökad hets på arbetsplatserna. Det är också centralt för att fackföreningarna ska kunna inta sin plats i kampen för de stora livsfrågorna om miljön, freden, gemenskapen och solidariteten mellan folken.

För 50 – 100 år sedan hade fackföreningarna en närmast självklar central roll för all kamp inom arbetarklassen och förbundna klasser och skikt. Man kan peka på ett antal svagheter, som att samverkan var otillräcklig med bonderörelsen. Men svagheten låg framför allt på det politiska planet. Den handlade om att rörelsen inte gick vidare från den breda folkliga mobiliseringen till att utmana kapitalets makt över staten. Den centrala politiken överläts på ett partiledarskikt, som alltmer inlemmades i den borgerliga staten. Majoriteten i detta skikt såg snarast sin uppgift som att reglera den kapitalistiska ekonomin på för de arbetande bästa möjliga sätt. Arbetarrörelsens kraft, som under 1800-talets slut och fram till Första världskriget och samlad bakom kraven på rösträtt och 8-timmarsdag, kunde ha koncentrerats på att bygga egen, självständig makt på företagen och på riksnivå. Rörelsens självstyrda verksamhet kunde ha tjänat som kraftkälla, som inspiration och, delvis, som modell. I stället användes kraften till att tvinga fram en modernisering av den borgerliga staten och en reglering av de arbetandes villkor inom kapitalismen. Men rörelsens storlek, engagemang och självtillit var annars tillräcklig för vilka storverk som helst. Även självförståelsen som samhällsförändrare fanns där: ”Det är vi som bygger landet!”

Efter Andra världskriget har den politiska svagheten blivit värre. Reformismen har slagit igenom fullständigare och andra politiska ledarskap som kunnat utmana politiken har smält undan till obetydliga grupper utan utbredd närvaro i massorganisatio-nerna. Och medan regleringen av den kapitalistiska ekonomin i ett par decennier gav noterbara materiella fördelar för arbetarna, så kan den nu nästan bara drivas med det inhemska kapitalets intressen för ögonen. Men svagheten är, som sagt, nu inte bara politisk utan också strukturell och social. Fackföreningsrörelsen är, genom ett långvarigt socialdemokratiskt regerande, delvis ihopväxt med statsmakten. Den är klavbunden genom lagar som minskar dess självständighet. Lagar, tidigare avtal och traditioner har bundit den fackliga ledningen till arbetsgivarsidan genom olika slag av samråd, informationsprivilegier, verksamhet utanför fabriksgolvet osv. Beslutsfattandet har gjorts alltmer hierarkiskt, tills det är nästan omöjligt att med ett lättbegripligt demokratiskt agerande nedifrån ändra i ledningen. För arbetarna i gemen, framstår facket som ”dom”, om än ofta som nyttiga och hyggliga ”dom”, men inte som ”vi”. En sådan fackföreningsrörelse är mycket svårare att göra till en kämpande rörelse än den i och för sig felledda rörelsen under seklets första decennier.

Nederlagen urholkade själen

Med i bilden finns också förlusten av arbetarnas och de förbundna skiktens självförståelse som samhällsförändrande kraft. I och med nederlaget mot nazismen i Tyskland 1933 och mot francismen i Spanien 1936-37 var arbetarrörelsens försök att bekämpa de olika slagen av fascism med klassvapen knäckta, och vägen öppen för att rörelsen i land efter land skulle lita till sin egen nationella borgerlighet och den nationella krigsmakten som vapen mot fascismen.

Att Andra världskriget över huvud taget blev möjligt var ett djupt nederlag för arbetarklassen internationellt sett, de enorma förlusterna i liv var ett ytterligare nederlag, och urspårningen av styrkeläget i Grekland, Italien och Frankrike efter att ockupationsmakterna fördrivits ett tredje. Dessa nederlag tog själen ur också den svenska arbetarrörelsen och alla stolta folkrörelser tömdes succesivt på folk, byråkratiserades och blev till konservativa apparater. I Sverige liksom i de flesta utvecklade industriländer, krympte klassens tilltro till sina möjligheter att omdana mer än möjligen sina arbetsvillkor. Den tidigare kollektiva och solidariska livsstilen försvagades och gav plats åt ett familjeorienterat och konsumtionsfixerat amerikanskt medel-klassidéal. Sedan dess har fackföreningsrörelsen varit såsom en nedfryst jätte; den har nästan bara haft energi till de mest näraliggande frågorna. I de skandinaviska länderna fördjupades denna tendens genom det kapitalistiska uppsvinget och den reformistiska politikens hyggliga resultat för arbetarna. Fackföreningarna vandes att se rikspolitiken som något som inte behövde drivas av och genom dem, utan som den politiska elitens domän.

Bara mot bakgrund av alla dessa fakta kan man förstå att efterkrigstidens mobiliseringar i riksfrågor och i solidaritetsrörelser tvingades att ta sig nya former, vid sidan av den nedfrysta jätten. Man kan förstå att de nya rörelserna kan väcka nya förhoppningar inom jätten, stimulera radikala riktningar, hjälpa formeringen av demokratiska och kämpande fackföreningar, men inte överta det jobbet. Det måste de anställda själva göra i kollektiv kamp. Den vändning mot storindustrin som Socialistiska Partiet i viss mån genomförde under 70-talets slut är alltså fullständigt nödvändig, hur stora förhoppningar man än ställer på de nya rörelserna för att hjälpa till att bryta vanmakten.

Att bryta vanmakten

Detta med vanmakten och hur den brytes utgör dock ett problemområde som Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen i stor utsträckning missat. Skälet till missen ligger redan i att 1938 års Övergångsprogram skrevs under trettiotalet då kapitalismen låg i dödskamp och fackföreningsrörelsen var mobiliserad. Problemen låg då i hur kamp kring begränsade frågor utvidgas till en kamp om politisk makt. Senare resolutioner har visserligen slagit fast att revolutionen från 40-talet tar sig en omväg kring perifera länder och att t ex student- och ungdoms-upprorets 1968 bröt arbetarnas vanmakt och frigjorde en våg av strejkrörelser. Men det finns inget nytt program för efterkrigstidens villkor av stärkt kapitalistklass och knäckt arbetarklass under villkor att bryta vanmakten är en ständigt första uppgift. För att klargöra den uppgiften är miljörörelsens diskussion om folkrörelsesamverkan viktig att ta vara på.

Ett särskilt intressant drag i det så kallade Motmaktsmanifestet är den konsekventa internationalismen eller den mellanfolkliga samverkan. Manifestet trycker bl a på behovet av ”transnationell kraftsamling genom samtidig mobilisering i stor skala för att stå emot det härskande systemets försök att ställa olika rörelser mot varandra”. Miljöförbundet har vid några tillfällen rest parollen ”Vapenmiljarderna till mat, miljövård, arbete och kulturutbyte”. Den ger uppenbarligen en propagandistisk ram inom vilken man faktiskt kan se att hungern, de globala miljöhoten, arbetslösheten och misstänksamheten mellan folken har lösningar. Och genom att ställas som förslag för samverkan mellan folkrörelser över gränserna ger det genom själva sin form början till svar på mångas oroliga fråga om hur freden ska försvaras utan vapen. Det är först när den mellanfolkliga samverkan fungerar i praktiken som de stora massor som felskolats av Andra världskriget och den vedertagna tolkningen av det, börjar tro på det klassiska, klassmässiga försvaret utan dödliga vapenarsenaler. Parollen leder bort från såväl nationalstatstän-kandet som den småborgerliga (och stalinistiska) fixeringen vid vapensystemen som sådana. Alltså den fixering som fredsrörelsen fastnade i under striden mot utplaceringen av de nya medeldistansrobotarna i Europa, som hindrade den att på allvar bryta igenom till fackföreningsrörelsen, och som även de flesta revolutionära socialister inte klarade att ta sig ur. (Socialistiska Partiet lade till slut fast en bättre linje, men det var först hösten 1983, när striden var i det närmaste över.)

Begreppet folkrörelsesamverkan över gränserna underlättar också att formulera programmet för kampen mot kapitalets Europa – som i sjuttiotalets början var aktuell genom förslaget att ansluta Sverige och en rad andra EFTA-länder till EG och nu är aktuell genom planerna på jättelika väg-, bro- och gemensamma höghastighetstågsprojekt för att binda ihop Västeuropas kärnområden till ett gemensamt fabriksgolv. Fjärde Internationalen gick på 70-talet emot det småborgerliga programmet mot EG, för nationell självständighet och ställde det för de flesta obegripliga ”Mot EG — för ett Rött Europa”. I dag säger Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen ingenting hörbart, medan Miljöförbundet försöker vinna Motlänken och andra rörelser för inriktningen ”Mot Gyllenhammars felande länkar – för vitala länkar mellan Europas folkrörelser”. Detta är begriplig politik som utgår från dagens läge och mobiliseringsnivå och som pekar mot samma lösning som den gamla FI-parollen. Kort sagt, ett exempel på vad organiserade socialister har att lära av rörelsefolk som ställs mitt i den praktiska politikens problem.

Klas Öhrström (Björn Eriksson)

 

Arbetarrörelsen inför 80-talet

Arbetarrörelsen inför 80-talet (från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/79)

• Vart går de västeuropeiska samhällena?
• Hur skall arbetarrörelsen tackla den ihållande ekonomiska krisen?
• Vilka är fackets och arbetarpartiernas uppgifter i stort?

Det är frågor som ställts i den lite trevande politiska debatt som förts under senare år inom västeuropeisk arbetarrörelse. Det är viktiga frågor som fått ganska få svar och ännu färre lösningar.

Den ihållande kapitalistiska krisen har tydligt kastat sin skugga framför sig. Den har i hög grad påverkat de olika strömningarna inom arbetarrörelsen. Det är påfallande hur vilsna de etablerade socialdemokratiska och kommunistiska partierna är, inför den utmaning de har att möta i dagens politiska utveckling. Och det är skrämmande hur eftergivet de tar sig an de nuvarande problemen, när de inte rentav går borgarna till mötes över hela linjen!

Men inte bara de! Också stora grupper inom det som länge buntats ihop till ”vänstern”, ryggar tillbaka inför krisen och borgerlighetens attacker. För dem är dagens lösenord: ”realism”. ”Realism” i meningen ”vad som är möjligt på kort sikt”; ”inom ramen för de rådande styrkeförhållandena”!

Men det kan inte vara arbetarrörelsens uppgift att anpassa sig till vad som är görligt och lönsamt för stunden. Den måste ha siktet inställt högre än så.

Därför måste vi också precisera de politiska frågor som nu debatteras till höger och vänster, för att kunna ge riktiga svar och lösningar på dem:

• Vilken väg för de västeuropeiska samhällena – om en allmän katastrof, ett återfall i krig och elände, skall kunna undvikas?
• Hur skall arbetarrörelsen kunna tackla den ihållande ekonomiska krisen – så att det stärker de arbetandes ställning, materiellt och politiskt?
• Vilka är fackets och arbetarrörelsens uppgifter i stort – i kampen för arbetarnas intressen och en socialistisk lösning på krisen?

Det är klara frågeställningar. De viktigaste svaren på dem har sammanfattats i en aktuell skrift, ”Vad vill Kommunistiska Arbetarförbundet?”, KAF:s valbok. Där framställs det socialistiska alternativet till den reformistiska linje som är förhärskande inom svensk arbetarrörelse.

Den boken har än helt annan grundton än de flesta andra inlägg i debatten om arbetarrörelsens perspektiv och uppgifter. Den utgår ifrån att socialismen inte bara är nödvändig, utan också möjlig. Den sammanfattar en offensiv strategi för svensk arbetarrörelse. Den genomsyras av en tilltro till de arbetande och deras växande kampförmåga. Och den mynnar ut i en serie förslag till hur arbetarklassen skall kunna stärka sina ställningar, på kort och lång sikt, och förändra de rådande styrkeförhållandena till sin fördel.

Men det är inte bara anslaget och svaren i den som är annorlunda än det som SAP, Vpk och andra strömningar har att säga idag. Den hämtar sin näring ur en annan analys. Den bygger på något annat än de ensidiga och pessimistiska utgjutelser som bara handlar om ”högervindar”, ”återgång till det kalla kriget” och behovet av att välja ”en väg av det minst onda” för att vi ska ”kunna stå emot angreppen idag” – och ”samla kraft” till någon obestämd gång i framtiden.

Vid sidan av arbetet med ”Vad vill Kommunistiska Arbetarförbundet?” framställde KAF:s Politiska Byrå (dess dagliga politiska ledning) en rapport som skulle sammanfatta denna analys. Den skulle också dra fram de viktigaste slutsatserna av den för det fortsatta organisationsuppbygget.

Denna rapport – som lades fram för förbundets centralkommittémöte i juni 1979 – tjänade som inledning för olika mer avgränsade diskussioner om valet och valkampanjen, avtalsrörelsen, kärnkraftsfrågan och det kvinnofackliga arbetet. Den förde vidare tidigare rapporter om uppgifterna i förbundsuppbygget.

Jag har redigerat rapporten något. För att ge ett bättre sammanhang åt den har jag också infogat en del av en tidigare text – om förbundets fortsatta verksamhet och satsningen på att nå en bättre förankring inom den tunga industrin. Den är hämtad ur en ”målsättningstext” från Politiska Byrån till centralkommittémötet i mars/april i år. Också en PB-rapport om uppgifterna i den förestående avtalsrörelsen har inarbetats till större delen.

Kanske bör det också nämnas att huvudlinjen i den här rapporten, dvs dess genomgående idéer och förslag, har godkänts av en enhällig Politisk Byrå. Den anger dess samlade perspektiv för det fortsätta arbetet.

Längst bak återfinns ordförklaringar, för de fall när det varit problem att ersätta svårare uttryck med lättare. En del begrepp har också förklarats i den löpande texten första gången de används.

I »De avgörande striderna ligger fortfarande framför oss« – den västeuropeiska utvecklingen 1976-79

1974/75 var inte bara tidpunkten för den första samordnade internationella lågkonjunkturen under hela efterkrigstiden. Det var också startpunkten för en mer medveten, sammanhållen och – delvis – samordnad åtstramningspolitik från den internationella borgarklassens sida.

I Västeuropa har denna åtstramningspolitik framför allt kommit till uttryck på fyra områden:

l. Åtgärder för att pressa tillbaka reallönerna, under förevändning att det gällt att ”slå till mot den ständiga inflationen ”.
Nedskärningen av reallönerna har varit det viktigaste målet för den borgerliga åtstramningspolitiken. Löneangreppen har sedan också kombinerats med andra åtgärder för att öka kapitalisternas andel av det producerade mervärdet, t ex olika försök att öka produktiviteten genom ökad arbetstakt, nya maskiner och – i en del fall – ökad arbetstid utan lönekompensation.

2. Attacker mot den sociala servicesektorn ”för att hålla tillbaka de allmänna utgifterna”.
Med argument om att ”minska budgetunderskottet”, ”bekämpa inflationen” och ”motverka slöseri med allmänna medel” har regeringarna runt om i Västeuropa stoppat utbyggnaden av viktiga delar av den sociala servicesektorn och förberett eller inlett mer eller mindre omfattande nedskärningar.
För arbetarklassens del betyder det att man fått tillbaka mindre av sina innehållna löner, (dvs den del av lönerna som man inte får ut i reda pengar utan som ska gå till den ”gemensamma sektorn”), med allt vad det innebär för levnadsstandard och arbetsvillkor.

3. En påtaglig minskning av arbetstillfällena i en rad, särskilt utsatta, industrigrenar, för att ”rationalisera” produktionen.
Den kapitalistiska överproduktionskrisen har drabbat hela industrigrenar (stål, varv, textil m fl), något som är ägnat att befrämja den kapitalistiska profiten: ”olönsamma” företag slås ut, dvs de som drar ned den allmänna profitnivån; kapitalet söker sig i stället till mer ”lönsamma” och utvecklingsbara branscher.
Denna utveckling påverkar särskilt hårt vissa regioner, ofta regioner som redan tidigare är hårt drabbade. Bland de som på så sätt slås ut från arbetsmarknaden är det också vissa grupper – kvinnor, ungdomar, invandrare – som är hårdast utsatta. Det är de som får gå först och som sedan har svårast att få nytt jobb.

4, Olika åtgärder för att försvåra arbetarklassens och andra befolkningsgruppers kamp mot den borgerliga offensiven.
I land efter land har vi kunnat se hur borgarklassen och dess regeringar försökt inskränka de fackliga och politiska möjligheterna för arbetarklassen att slå tillbaka dessa attacker: från deras angrepp mot rätten att organisera strejkvakter (i t ex England) och olika försök att förlänga avtalsperioderna (som i Danmark), över angreppen mot det system av fabriksdelegater (”shop stewards”) som spelat en så viktig roll i bl a England och Italien, till de svenska ”normavtalen”.

Reformisternas ansvar

Denna åtstramningspolitik har tagit sig olika/orm i olika länder, beroende på historiska villkor, de aktuella styrkeförhållandena mellan klasserna och andra faktorer.

Den italienske regeringschefen Andreotti, den franske premiärministern Barre, Callaghan och före honom Wilson i Storbritannien, Suarez i Spanien och deras gelikar i andra länder – alla har de också satt sin personliga prägel på åtstramningsplanerna i det ena eller andra landet. Men mycket är genomgående och riktningen är alltid densamma. Var och en syftar de till att förbättra det egna kapitalets konkurrenskraft på den internationella marknaden och det blir då på arbetarklassens och arbetarrörelsens bekostnad, nationellt och internationellt.

Många av dessa åtgärder hade inletts eller förebådats redan innan den fördjupade krisen 1974-75, men inte lika kraftfullt, lika bestämt, lika centraliserat och lika genomgående.

Det var därför inte heller så förvånande att arbetarklassen i många fall ”togs på sängen”. Gårdagens halvt spontana strejker framstod inte längre som lika användbara kampåtgärder; när arbetslösheten ökade; när den började slå ut hela industrigrenar och hela koncerner; när motståndaren började uppträda med en ny självmedvetenhet och bättre organiserad än tidigare . . .

Det påverkade också många arbetares förhållande till de reformistiska partierna:

Den ekonomiska krisen 1974/75 har ökat reformisternas utrymme eller snarare gjort det svårare att visa på omedelbara och trovärdiga kampalternativ. För tio år sen gick det lättare att strejka för högre lön den ena dagen och rösta på socialdemokraterna dagen därpå. Idag är det svårare att bortse från att den ekonomiska kampen och politiken hänger ihop. För den som inte ser någon alternativ socialistisk väg ur krisen är det svårare att strejka idag. Den fördjupade ekonomiska krisen har lett till en kris för den ’enkla militansen’. Därmed har den också gjort det lättare för de reformistiska partierna att stärka sitt grepp om massorna på alla plan.

Samtidigt är också de reformistiska partiernas växande styrka ett paradoxalt (dvs skenbart motsägelsefullt) uttryck för att radikaliseringen breddats, att större grupper aktiviserats. När nya grupper av arbetarklassen blir politiskt aktiva försöker de först använda de redskap som står till buds, de traditionella partierna. Det är en gammal historisk lärdom. 

Så skrev Ken Lewis och Nina Källberg i en artikel – Maj 68- Maj 78; revolutionen går vidare” – i Internationalen 22, 2 juni 1978.

I synnerhet i de länder där reformister satt i regeringsställning (och var direkt ansvariga för att ”administrera krisen”, dvs att genomdriva en kapitalistisk krispolitik), spreds ett stort mått av förvirring inom arbetarleden. Det förstärkte en redan tidigare påtaglig avvaktan inför vad som komma skulle. Det spädde ytterligare på den förvirring som fanns hos den arbetande befolkningen om hur de ekonomiska och sociala problemen skulle kunna tacklas.

Utvecklingen i Portugal (anförd av socialistpartiledaren Soarés); Storbritannien (under Wilson och Callaghan); Västtyskland (med Schmidt i spetsen för en ”socialliberal” koalition); Danmark (under Jörgensen); Belgien (med Tindemans andra regering och Van Den Boynants) och Finland (där socialdemokraterna spelade en ledande roll i den ”röd-gröna” regeringskoalitionen), är alla exempel på detta.

Men också i de lägen där reformisterna fick stå utanför det så kallade regeringsansvaret spelade de en liknande roll, även om det inte alltid fick lika djupgående effekter; antingen det nu gällde kommunister som inte fått plats på regeringstaburetterna eller socialdemokrater som fått bida sin tid och också de spela rollen av ”lojal opposition”.

Under tal om att ”ge sitt bidrag till freden på arbetsmarknaden” och den ekonomiska utvecklingen gav de detta ”lojala” oppositionsarbete formen av diverse ”sociala pakter” med kapitalisterna och borgarklassens partier. Det gäller likaväl för socialdemokraterna som för de etablerade kommunistpartierna. Spanien (”Moncloa-pakten”), Italien (med en ”historisk” parlamentarisk kompromiss, som inkluderade både den ekonomiska politiken och en förstärkt förtryckarapparat) och Finland (i form av kommunisternas uppslutning bakom borgerligt-social-demokratiska ”krisåtgärder”) är några av många belägg för det.

Överallt hade dessa åtstramningsåtgärder udden riktad mot den arbetande befolkningen. Samtidigt motiverades de alltid med att den och den åtgärden krävdes för ”arbetarnas bästa”:

• ”Bättre en kortvarig återhållsamhet nu, så att vi kan få del av internationella krediter och ett internationellt stöd, än 7 x 7 svåra år.”
• ”Hellre en mild åtstramning under arbetarrörelsens egen kontroll, än bryska åtgärder från en borgerlig regering som kommit till makten därför att vi försummat att ta itu med de ekonomiska problemen” (argumentet om det ”mindre onda”).
• ”Även om vi måste dra åt svångremmen när det gäller löneutvecklingen på kort sikt (”för att få skutan på rätt kurs”), kan vi utnyttja regeringsmakten till något ännu viktigare: att öka arbetarnas inflytande över produktionen/deras medbestämmande över företagens drift. På så sätt kan vi också motverka kortsiktiga spekulationer från företagsägarnas sida och lägga grunden till en stabil ekonomi och därmed också på lång sikt få tillbaka det vi satsar här och nu.”

Så har argumenteringen gått i land efter land. (1)

Det är inte svårt att göra ett bokslut över hela denna löftespolitik. Den har blivit ett fullständigt fiasko – ur arbetarklassens synvinkel.

Arbetslösheten har inte minskat. Den har tvärtom ökat till uppemot 10 miljoner öppet redovisade arbetslösa i Västeuropa. Snarare än att ”mota Olle i grind” har åtstramningspolitiken försämrat levnadsstandarden, avväpnat arbetarrörelsen ideologiskt och politiskt och gjort det lättare för borgarna att ta vid där reformisterna slutat. Och vad blev det av de så berömda ”medbestämmandereformerna” i Belgien, Danmark och Sverige? Ingenting – om man ser till makt och verklig bestämmanderätt!

En återgång till tiden före 1968?

De första åren efter lågkonjunkturen 1974-75 betydde alltså att borgarna i flera avseenden kunde flytta fram sina positioner. De kunde ta tillbaka en del av det de förlorade åren efter 1968. I många länder minskades reallönerna, i England t ex uppemot 12 procent 1975-77. Armén av arbetslösa ökade – och därmed konkurrensen om jobben.

Ändå vore det djupt felaktigt att tolka detta som en återgång till tiden före 1968.
I länder som Spanien, Portugal och Grekland – där brutala diktaturer kunnat störtas genom massornas kamp – är detta uppenbart.

Portugal är inte detsamma idag som för 6 år sedan, inte heller efter de senaste årens skärpta borgerliga förtryck.

Spanien, med det mått av demokratiska fri- och rättigheter som arbetarklassen kunnat tillkämpa sig, är ett annat samhälle än det var för 5 år sen.

Trots antifackliga och antisocialistiska attacker i Grekland är det fortfarande en viktig skillnad mellan vad den sittande Karamanlis-regimen står för och kan uppnå på kort sikt jämfört med den förra under Papadopolous.

Men de senaste tio åren har betytt en djupgående förändring också i andra delar av Västeuropa. Arbetarklassen godtar inte idag vad den i praktiken accepterade för 10 år sen. De erfarenheter som vunnits av ett årtiondes kamp bärs vidare av tusentals och åter tusentals aktivister i fackföreningar och andra massorganisationer. De glimtar av ett annat samhälle som de portugisiska arbetarna kunde uppleva under uppsvinget där 1974-75; den känsla av sin egen styrka som de engelska arbetarna – med gruvarbetarna i spetsen – måste ha upplevt i kampen mot den konservativa regeringen när den störtades 1974; lärdomarna från alla arbetaraktionerna i Italien – sånt utplånas inte så snabbt!

Men även om man ser till den materiella sidan, måste man ha klart för sig vad som uppnåtts och inte uppnåtts under de senaste fem åren. Även om arbetslösheten har ökat, så berör den ännu inte direkt de ekonomiskt mest betydelsefulla arbetargrupperna. Det får på intet sätt betyda att man nedvärderar de angrepp som kapitalet utsatt t ex kvinnor, ungdomar, invandrare och arbetarna inom vissa branscher och regioner, för. Men det innebär att dagens arbetslöshet inte kan ses som ett avgörande och bestående hinder för en växande kampförmåga hos det stora flertalet arbetare inom den tunga industrin, dvs de grupper som också spelar en så ”tung” roll för klasskampens utveckling.

Trots den negativa löneutvecklingen under 1976 och 1977, efter den internationella lågkonjunkturen, ska man ha klart för sig att utvecklingen under de senaste åren gått i en annan riktning i flera länder. (Se nedan.) Ur de förhållandevis begränsade förskjutningar som ägt rum i lönenivån i olika länder kan man inte utläsa någon grundläggande förändring av styrkeförhållandena mellan klasserna.

Ser man det från en annan synvinkel blir slutsatsen densamma. Det som borgare och kapitalister måste uppnå för att än en gång avvärja den fördjupade ekonomiska och sociala krisen är inte en frysning av reallönerna eller några procents reallönenedpressning. Det är inte heller en eller annan lagparagraf som försvårar kampen mot den borgerliga offensiven. I dokument efter dokument, artikel efter artikel, har vår rörelse i stället visat att den fråga den kapitalistiska krisen ställer på dagordningen är denna:

Antingen löser den internationella borgarklassen krisen på sina villkor, det vill säga lägger grunden till ett nytt kapitalistiskt uppsving, via en avgörande höjning av profitkvoterna; något som i sin tur förutsätter ett definitivt nederlag för arbetarklassen och dess organisationer:

Eller också förmår den internationella arbetarklassen ge sitt svar, dvs erövrar den politiska makten i olika imperialistiska länder och inleder en ny period i världsrevolutionens historia.

Och ser man klasskampen i dagens Västeuropa ur den synvinkeln blir det uppenbart att vi inte sett slutet av den kraftmätning som kom till så öppet uttryck 1968 och som pågått sedan dess.
Det är en -utdragen kraftmätning – mer utdragen än vad de flesta inom och utom våra led trodde för tio år sedan. Men den är långtifrån avgjord. Den har inletts – inte mer!

Tvärtemot vad alla pessimister och skeptiker – alla de som misstror arbetarklassens medvetenhet och kampförmåga – föreställer sig, ser vi här en bekräftelse på att arbetarklassen inte kommer att låta borgarna ta hem spelet utan en omfattande och ihållande strid. Tvärtemot alla småborgerliga ideologier om arbetarklassens ”definitiva” inlemmande i det borgerliga samhället, bekräftar det Marx teser om den oförsonliga motsättningen mellan klasserna i det kapitalistiska samhället.

Krisen och den europeiska »vänstern«

För den som inte nöjer sig med att undersöka vad som rör sig på ytan vid en viss bestämd tidpunkt, finns det oerhört mycket att hämta i ett studium av den internationella klasskampens utveckling under det senaste årtiondet. Och för vår egen del kommer vi till en annan slutsats än den som är den gängse inom den europeiska ”vänstern” idag: Läget är inte sämre nu än det var 1968 – ur den socialistiska revolutionens synvinkel och med den proletära klassmedvetenheten som måttstock; utan tvärtom!

De strömningar som nu talar om en avgörande tillbakagång återfinns dels inom de etablerade arbetarpartierna (inte sällan inom de ”eurokommunistiska” partiernas ”vänsterflygel”), dels inom den organiserade ”vänstern” (framför allt bland diverse centristiska grupper). Ofta får deras teoretiseringar tjäna som motiv för en alltmer ”realistisk” politik, dvs en mer okritisk uppslutning bakom det egna landets socialdemokratiska och kommunistiska partier.

”Bevisen” för sina teorier hämtar de allt som oftast ur de senaste årens parlamentariska motgångar och ur ensidiga beskrivningar av ”vänsterns” utveckling under det senaste decenniet. Så låt oss då titta närmare på dessa ”bevis”.

Det är sant att ”vänstern” befinner sig i kris – fr a om man går efter den ”vänster” som härstammar ur ungdomsradikaliseringen i slutet av 60-talet och början på 70-talet och som inte förmått att orientera sig under nya politiska villkor, där arbetarklassen på ett mer beständigt sätt dragits in i den fackliga och politiska verksamheten.

Den nya ”vänsterns”, dvs den ”gamla nya vänsterns”, sociala bas återfanns fr a bland studerande och intellektuella samt vissa mellanskiktsgrupper och bara undantagsvis inom proletariatet. Deras politiska arbete kretsade mer kring ideologiska frågeställningar, deras egna materiella intressen och vad de uppfattade som arbetarklassens behov, än de utgick från arbetarklassens problem såsom arbetarna själva upplevde dem.

Till en del var detta oundvikligt. Men det förutbestämde också en växande kris för de strömningar inom denna ”vänster” som inte hade en historisk revolutionär tradition att falla tillbaka på; som inte förmådde se begränsningarna i sin egen situation och sin egen verksamhet och som inte kunde anpassa sig till förändrade omständigheter i takt med att arbetarklassen mer och mer trädde in på den politiska arenan. Och då inte bara i form av ”utbrott” av öppen kamp, utan på ett mer bestående sätt!

Om den ”gamla, nya vänsterns” sociala utanförstående och politiska begränsningar delvis var något oundvikligt, så var det på intet sätt oundvikligt att den skulle förbli utanförstående eller mer och mer slukas upp av de etablerade partierna – vilket gång på gång har hänt med fr a centristiska grupper i Västeuropa. Det har mer än något annat med deras oförmåga att bryta med sitt småborgerliga förflutna och sin socialt betingade politiska vacklan, att göra. (2)

Om vi klumpar samman alla de strömningar som en gång återfanns inom den så kallade nya vänstern (dvs de organiserade grupperna till vänster om de etablerade arbetarpartierna) inklusive vår egen, och om vi förbiser hur ett årtionde av klasstrider skapat ett helt skikt av arbetare som står långt till vänster om de socialdemokratiska och kommunistiska partiledningarna och partiapparaterna – då kan vi t o m tala om en nedgång för vänstern! Men. det vore minst sagt enögt!

För trots de problem som vår egen rörelse brottas med (och som ibland haft sitt ursprung i samma process som andra delar av den ”nya vänstern” ställts inför) och trots de reformistiska ledningarnas dominans över sina partier och den begränsade klassmedvetenheten hos den stora massan av arbetare – så är det just på dessa punkter som vi kan peka på positiva tendenser under de senaste tio åren:

• Den revolutionärt marxistiska rörelsen står betydligt starkare idag än vad den gjorde för ett årtionde sedan.
• Den genomsnittliga klassmedvetenheten är högre bland massan av arbetare idag, än den var för tio år sedan (även om det fortfarande bara är en uppenbar minoritet som representerar en revolutionär medvetenhet, för att inte tala om en genomtänkt marxistisk världsuppfattning).

Det finns förstås också en annan diskussion om ”vänsterns kris” – som egentligen handlar om ”ledarskapets kris”, dvs avsaknaden av ett brett, trovärdigt alternativ till de reformistiska apparaterna. Det är en helt annan diskussion än den som de grupper vi här polemiserat mot, ägnar sig åt.

Den diskussionen handlar om begränsningarna i de tendenser som vi just pekat på; den utgår från dem, men visar också att vi hittills bara nått ett litet stycke på vägen: att klassmedvetenheten och den revolutionärt marxistiska rörelsen måste utvecklas kvalitativt om den imperialistiska världen skall få se sin första socialistiska revolution och om den kapitalistiska krisen inte skall ända i en katastrof för den internationella arbetarrörelsen.

Det är den verkliga diskussionen. Det är den verkliga krisen. Och det handlar om något helt annat än sorgen över att gårdagens ”nya vänster” inte längre är vad den en gång var!

Vad kan man utläsa ur siffrorna för parlamentsvalen?

Ett annat ”belägg” för att ”det var bättre förr” hämtar dagens ”pessimister” ur de senaste årens parlamentariska bakslag. Det är lätt att räkna upp dem: det senaste valet i Italien, som ledde till att kommunistpartiet än en gång hamnade utanför regeringen; Giscard d’Estaings knappa segrar i presidentvalet och i parlamentsvalet i Frankrike; Margaret Thatchers triumf i det brittiska valet…

Bevis för en internationell tillbakagång för ”vänstern”? Så enkelt är det inte!

Samspelet mellan den kamp och den kampförmåga som råder i samhället vid en viss tidpunkt och de parlamentariska styrkeförhållandena är mer sammansatt än så.

Låt oss då först korrigera bilden genom att peka på en del händelser i den europeiska klasskampen under det senaste ett och ett halvt året:

Om utvecklingen 1976-77 verkligen hade betytt en varaktig reträtt från den europeiska arbetarrörelsens sida, då är det svårt att förklara t ex följande händelser:

– den pånyttfödda stridbarheten i den engelska arbetarklassen under 1978-79, som inte bara betydde att man tog tillbaka det mesta av vad man förlorat i reallöner under åren dessförinnan (allt utom en 3-4%), utan också att man i praktiken slog en kraftig bräsch i James Callaghans och den engelska fackföreningsbyråkratins ”sociala kontrakt”, dess 5-procentiga lönetak;
– motsvarande utveckling i Västtyskland med en rad omfattande strejker under 1978 och 1979, med stålstrejken som det senaste exemplet (en strejk som visserligen inte gav några större materiella resultat, utan som helhet resulterade i ett nederlag;
men som icke desto mindre strider mot alla omdömen om den västtyska arbetarklassens efterblivenhet och ”hopplösa” läge);
– oförmågan hos de reformistiska ledarna i Spanien att genomdriva en ny ”Moncloa-pakt”; dvs en ny allmän överenskommelse mellan arbetsmarknadens ”parter”;
– masstriderna bland de franska stålarbetarna under det senaste året;
– de jättelika protesterna mot den danska regeringskoalitionen hösten och vintern 1978-79;
– uppgången i arbetarkampen i länder som Sverige och Irländska Republiken . . .

. . . Detta för att nu ge exempel från Västeuropa och inte från den minst lika slående utvecklingen i andra delar av den imperialistiska världen: USA, Kanada, Australien osv.

Vi har tidigare varit inne på den ökade uppslutningen bakom de reformistiska masspartierna under 1976 och 1977. I ett läge där de tidigare kampformerna inte längre uppfattades som lika effektiva och där det inte fanns något trovärdigt alternativ till de reformistiska partiernas ”projekt”, kom massornas ökade intresse för den politiska kraftmätningen med borgarna samtidigt att verka passiviserande.

De uppfattade klarare än tidigare att krisen måste få en lösning på det politiska planet, men . . . med de så utbredda parlamentariska illusionerna och med den så starka tilltron till de reformistiska projekten (t ex den franska ”Vänsterunionens” ”Gemensamma Program” och den ”historiska kompromissen” i Italien), så uppfattade de allmänt ”lösningen” som en seger för ”vänstern” i de parlamentariska valen. Och det så mycket mer som det rörde sig om länder där ”makten” (dvs regerings-”makten”) tycktes ligga inom räckhåll.

Även om denna ”strategi” omfattades med mer eller mindre starka känslor av olika grupper inom arbetarklassen, så framstod den ändå för det överväldigande flertalet som den enda möjliga vägen framåt.

Att den inte fick de resultat som så många hoppats på ledde till blandade reaktioner. Men inte i något land i Västeuropa kan man belägga att de parlamentariska motgångarna lett till en genomgående demoralisering. Perspektivlöshet, förvirring -javisst. Men också kritiska utvärderings-diskussioner och ett pånyttfött intresse för den ”normala” dagliga verksamheten.

Valnederlagen i en serie västeuropeiska länder bekräftar visserligen det dåliga tillstånd som arbetarrörelsen befinner sig i. Att arbetare överhuvudtaget lägger sina röster på borgarklassens partier vittnar om den politiska och ideologiska förvirringen hos viktiga arbetargrupper. I synnerhet när de reformistiska partierna uppträder eftergivet inför borgarna och splittrat sinsemellan är det något som slår igenom inom arbetarklassen och andra grupper.

Men det går knappast att utläsa några grundläggande förändringar av styrkeförhållandena mellan klasserna ur de senaste årens valresultat. Deras främsta effekter har inte heller blivit en nedgång i den öppna kampen, utan ökade stridigheter mellan olika reformistiska partier och inom dem (dvs växande intressemotsättningar mellan olika byråkratiska grupperingar). Konflikterna mellan de franska arbetarpartierna, fraktionskampen inom socialistpartiet, den ökade oppositionen mot kommunistpartiets ledning; kampen mellan det engelska Labourpartiets ledning och dess opponenter inom de egna leden; och nu senast striderna inom det spanska socialistpartiet med Felipe Gonzales aviserade avgång – är de tydligaste uttrycken för det.

1978-79 – början till något nytt?

Vi gav nyss en del exempel på en ny uppgång i den öppna kampen under de senaste åren. Den kan också mätas i siffror:

– i reallöneutvecklingen, där arbetarklassen i länder som England, Västtyskland och Spanien, kunnat ta igen en hel del av vad de tidigare förlorat;
– i kampen om jobben, där arbetarrörelsen kunnat bromsa upp planerade nedläggningar och avskedanden (även om det f n mer handlar om uppbromsningar än om effektiva hinder};
men också organisatoriskt (i en ökad anslutning till de fackliga organisationerna) och ett effektivare försvar av dem mot kapitalets attacker.

Denna kamp har också en politisk sida.

Att idag ta kamp för sin lön, sin levnadsstandard och sin rätt till en trygg anställning, betyder allt som oftast att man också hamnar i motsättning till de politiska överenskommelser som ”arbetarledarna” slutit med sina borgerliga ”motparter”.

Utvecklingen i England är ett tydligt exempel på det. Genom de engelska Ford-arbetarnas, chaufförernas och de offentligt anställdas kamp började den engelska regeringens lönetak slås i spillror. Det startade en process som till slut ledde till beslutet om nyval – och regeringens avgång. Många var medvetna om att detta kunde leda till en ny regering – under Margaret Thatcher. Men för dessa och andra fackliga aktivister och förtroendemän blev Callaghans försök att genomdriva ett nytt socialt kontrakt helt enkelt för mycket. De fortsatte – och intensifierade – sin kamp, med de följder det nu fick.

Detta exempel – och överhuvudtaget utvecklingen i det kapitalistiska Europa under de allra senaste åren – visar vilken facklig stridbarhet som den västeuropeiska arbetarrörelsen representerar.
I ett läge där den ekonomiska krisen inte framstår som lika bedövande som tidigare; i en situation där de kapitalistiska företagen kan redovisa ökade vinster i en period av försiktig (och tillfällig) konjunkturuppgång (3) – har viktiga arbetargrupper ”tagit sin chans”. Och det samtidigt som den tidigare så genomgående uppbackningen av reformisternas olika ”projekt” inte är lika påtaglig som tidigare.

Det är visserligen fortfarande sant att kampen kring omedelbara sociala och ekonomiska frågor har en tydligare politisk innebörd än vad som var fallet åren efter 1968: att fler arbetare idag kopplar samman lönenivån på sina företag och kampen om jobben inom sina koncerner med mer övergripande frågor om de samhälleliga villkoren. Det är därför också fler som bekymrar sig över dessa samhälleliga villkor, den ekonomiska utvecklingen, den sociala servicen, energifrågorna . . . dvs politiken. Det gör dem också mer intresserade av regeringsfrågor och val (i den mån som de anser att ett visst val och vissa regeringsalternativ representerar motstridande intressen, som verkligen påverkar deras problem, vill säga) – och så, i förlängningen av dem: maktfrågorna i samhället.

Nu kan detta ökade politiska intresse slå åt olika håll. Det kan betyda ett mer aktivt ställningstagande för den ena eller andra politiska ”helhetslösningen” (som i sin tur kan bidra till att aktivera och stimulera – eller, som så ofta passivisera).

Vad vi ser idag och sedan en tid tillbaka uttrycker inte lika påfallande som för 2, 3, 4 år sedan en uppslutning bakom de reformistiska ledarnas ”projekt”. (Kanske finns det i själva verket andra ”projekt”? Andra framgångsvägar?) Det sker idag en verklig utveckling åt vänster hos delar av arbetarklassen.

I brist på – alternativ…

Skall vi döma av de senaste årens utveckling – med sådana exempel som det nyss nämnda engelska, men också de spanska reformisternas oförmåga att lotsa igenom ett nytt ”socialt kontrakt” och, i mer blygsam skala, kampen mot det svenska normavtalet – så verkar det uppenbart att reformisterna idag har svårare än tidigare att sätta sina planer i verket.

Detta bekräftas också på ett annat sätt: i reformistpartiernas medlemsutveckling.

I tider av kris har massorna en ökad tendens att söka sig till sina egna massorganisationer, skrev vi tidigare. Under 70-talet har det först och främst gällt fackföreningarna, men i andra hand också de socialdemokratiska och kommunistiska partierna.

Den process av ”politisering” vi just talade om kommer ytterligare att understryka detta. I ett läge där massorna har ett ökat behov av att komma till tals på det politiska planet försöker de använda sina traditionella organisationer för detta – fram tills det att de upplever att det finns effektivare redskap.

Om den radikalisering vi kunnat se under det senaste ett och ett halvt decenniet fortsätter och fördjupas framöver, då kommer också denna växande politiska aktivitet att leda till nya spänningar; ja säkert också nya utbrytningar och organisationsbildningar från de etablerade arbetarpartierna. Det sker en differentiering (dvs ”uppklyvning”) mellan olika strömningar och grupperingar.
Men om detta är en historisk lärdom från alla tidigare perioder av kris, radikalisering och massuppsving – så säger det inte hela sanningen om vad som händer i varje konkret läge.

Även om vi tar fasta på den historiska tendensen just som historisk tendens och förbereder oss (och andra) för detta perspektiv, måste vi ändå när vi gör våra konkreta politiska och organisatoriska bedömningar ta hänsyn till den aktuella utvecklingen vid varje tidpunkt. Inte för att ändra vår politiska inriktning, vår ”linje” – utan för att rätt bedöma hur vi skall genomföra den i varje konkret situation; våra omedelbara prioriteringar!

Idag ser vi också hur den tendens som var så påfallande för 3-4 år sedan, har mattats; även om uppslutningen bakom (och anslutningen till) de fackliga organisationerna fortsätter, har den bromsats upp när det gäller de reformistiska masspartierna.

Men lika lite som det var korrekt att övertolka den spontana kampen åren kring 1968 (vilket vår rörelse delvis gjorde!) eller den ”entydiga” anslutningen till de reformistiska partiernas ”projekt” för några år sen, bör vi nu dra några snabba och ensidiga slutsatser av reformistpartiernas ökade problem.

Det rör sig – liksom tidigare – om tidsbundna händelser, upp- och nedgångar inom ramen för en viss historisk utveckling.

Det viktigaste för oss att ha i minnet är, att om tveksamheten eller t o m avhoppen från ett visst reformistiskt parti, inte står för en medvetenhet om vad dessa partier representerar strategiskt – då kommer denna tveksamhet och dessa avhopp att vara mycket begränsade och, oftast, tillfälliga.

Om denna genomgång ger en komplicerad bild av förhållandet mellan den västeuropeiska arbetarklassen och dess partier, så beror det på att verkligheten själv är komplicerad. Det vi försökt beskriva är ju en långsiktig uppgång i den västeuropeiska arbetarklassens kamp och samtidigt det faktum att detta sker inom ramen för en fortsatt reformistisk dominans över arbetarrörelsen. Det är det som skapar dessa upp- och nedgångar, dessa till synes motstridande tendenser!

II. Från strejkvåg till avtalsrörelse

Det är påfallande mycket av denna internationella utveckling som gått igen också i Sverige:

– den ekonomiska och sociala krisen och det borgerliga svaret på denna kris: åtstramningspolitiken;
– hotet från den ökande arbetslösheten och de ökade svårigheterna överhuvudtaget och den avvaktan som dessa nya erfarenheter länge ledde till;
– den växande uppslutningen bakom i första hand fackföreningarna, men också de etablerade arbetarpartierna;
– den större tveksamheten att gå ut i begränsade lönestrejker, när problemen samtidigt tornade upp sig så mycket bredare, men så småningom också ett växande missnöje med de fackliga organisationernas oförmåga att ta itu med problemen och en ny aktivering.
– ökade spänningar inom facket och (sedan de första reaktionerna börjat lägga sig, framför allt de inledande ”revanschstämningarna” efter valnederlaget 1976) en avtagande entusiasm för socialdemokratins ”oppositionspolitik” . . .

Så har vi också i vårt land sett hur en del av de spärrar, som hindrat ett växande missnöje att komma till uttryck, börjat lossas. En stigande oro har börjat få sitt utlopp. Och det så mycket mer som en måttlig konjunkturuppgång gjort den ekonomiska krisen till synes mindre akut.

Ett svar på SAF:s lönestopp

Även om man ska vara helt medveten om att vårens LO-strejker varit en ”minoritetsrörelse” och även om den trots allt föregåtts av en rad händelser på enskilda företag och krisdrabbade orter, bör man ändå se den som ett första genombrott efter flera års ackumulerat missnöje med reallöneutvecklingen och dyrtiden. Det har i sin tur sporrat andra grupper – som de landstingsanställda i Stockholm och barnstugearbetarna i Umeå, – att gå ut i kamp för sina intressen.

Vad var då den utlösande faktorn bakom vårens strejkvåg?

Svaret på den frågan har tidigare formulerats på ett bra sätt i mittuppslaget i Internationalen 13 (30 mars) 1979. Det följande bygger i allt väsentligt på den genomgången, som dock har kortats och sammanfattats här.

Det strejkuppsving som vi upplevde i våras var ingen tillfällighet.

Bakom låg för det första två lönesänkningsavtal i rad, 1977 och 1978-79. Under tidigare år har löneglidningen, dvs den lokala lönekampen, räddat arbetarklassens reallöner men under de senaste åren har inte lönekampen räckt till. Det senaste avtalet var ju också, till skillnad mot tidigare, ett normavtal som skulle följas till punkt och pricka.

För det andra började vissa delar av industrin att få ökade vinster.

Allt det här ledde till en ökad kampvilja och ett samtidigt kampuppsving.

Trots att strejkerna sinsemellan skiljde sig mycket åt, fanns det ändå en del viktiga gemensamma nämnare:

• Strejkerna utlöstes för det mesta av att företaget provocerade arbetarna genom att vägra gå med på några påslag utöver det centralt avtalade.
• Kraven låg ofta l -3 kronor utöver det centrala avtalet.
• Strejkerna var för det mesta ganska korta, från ett par timmar till en eller i undantagsfall två dagar.
• Kraven som arbetarna strejkade för var ofta väl förankrade och överensstämde som regel med det krav facket ställt i förhandlingarna.

Det fanns givetvis undantag från dessa hållpunkter. Strejken på KEMA-NORD i Sundsvall var t ex mycket längre än genomsnittet. Detsamma gäller DEMAG-arbetarna utanför Stockholm och deras aktion. Men undantagen ändrar inte den allmänna bilden.

Det fanns några viktiga svagheter i strejkuppsvinget.

• Trots uppgången i den öppna kampen har ändå den överväldigande delen av de svenska arbetarna tvingats godta lokala avtal utan eller med mycket små lokala påslag – även om det skett motvilligt.
• Strejkerna uppkom ofta spontant. De var som regel inte särskilt väl förberedda och organiserade, trots att arbetsköparna så gott som alltid hävdat att det var så. Ofta var korta strejker den enda kampmetod som användes. Demonstrationer, övertidsblockader, punktstrejker och maskning är dock exempel på andra metoder som kan komplettera strejkvapnet.
• Oftast saknades effektiva strejkledningar. Även när lokala fackledningar var positivt inställda eller tom drivande när det gällde att ställa bra krav, kunde de sällan spela en direkt ledande roll i kampen för dem, p g a de gällande antifackliga lagarna och den socialdemokratiska samarbetspolitik som är förhärskande inom fackföreningsrörelsen.

Även om sådana brister satte sina bomärken på strejkuppsvinget var – och är – resultatet ändå entydigt: kamp lönar sig.

I kronor och ören rörde det sig oftast inte om några stora framgångar. Men – och det är det viktigaste – strejkerna gav fler arbetare än tidigare tilltro till den egna kampen. Därmed skapades också bättre förutsättningar för att stärka facket och enheten inför kommande strider.

Det sades ofta i anslutning till strejkvågen att strejkerna riktade sig mot tjänstemännen, att industriarbetarna framför allt var missnöjda med de ökande löneklyftorna mellan industriarbetare och tjänstemän. Men denna framtoning i massmedia berodde nog mer på att många lokala fackledningar framställde det på så sätt, än på att de strejkande verkligen upplevde tjänstemännen – och inte arbetsköparna – som den främsta måltavlan för sitt missnöje.

Hur är då läget efter strejkvågen och inför den kommande avtalsrörelsen?

Många lokala fackledningar utsätts nu för ett växande tryck från medlemmarna och de tvingas motivera lokala lönekrav, men de gör det då som regel utan att ifrågasätta det centrala normavtalet i sig.

Om de gjorde det skulle de kanske också tvingas att ifrågasätta en av de ideologiska stöttepelarna för den fackliga byråkratin överhuvudtaget: tanken att det går att fastställa löneutrymmet på förhand. Nu ”räcker det” för de lokala fackledningarna att ifrågasätta hur pengarna fördelats de senaste avtalen.

Därmed har vi inte sagt att det kommer att saknas kritik från deras sida mot den rådande lönepolitiken.

Missnöjet med de ökande klyftorna kan givetvis vara den omedelbara anledningen till strejk i en del fall, men den grundläggande orsaken är ändå missnöjet med två års svångremspolitik!

Vi kan göra ett tankeexperiment: om nu tjänstemännen skulle gå med på en förlängning av det gällande avtalet i kommande avtalsrörelse, dvs totalt lönestopp; tror någon att det skulle leda till att industriarbetarna utan protester godtog nya minimala påslag?

En hård avtalsrörelse

Strejkuppsvinget ger oss fingervisningar om framtiden. Här finns frön till en kommande hård avtalsrörelse. Fackledningarna – framför allt lokalt, men också centralt – kommer att ställas inför ett ökat tryck.

Men facket har väl organiserade motståndare – direktörerna i SAF! Många av kapitalisternas innersta drömmar är att kunna tvinga fram ett lönestopp för att därmed kunna ”stärka konkurrensförmågan”.

Det är mot denna bakgrund vi skall se attackerna med strejkböter – och i värsta fall – avsked, som användes mot Bil & Traktorarbetarna från Boden förra året. Det här var inget engångsfall; säkerligen kommer dessa metoder att användas även i fortsättningen. Det innebär att solidaritetsarbete med dem som drabbas av arbetsköparnas attacker också i framtiden blir en framträdande uppgift.

Framgångarna under tidigare år har gett arbetsköparna blodad tand:

– En lönesättning som tar hänsyn till arbetsresultatet bidrar till god produktivitetsutveckling och är lönsam för de anställda sade t ex SAF:s Olof Ljunggren i anslutning till strejkvågen.

I klartext innebär det att SAF nu ökar sina ansträngningar för att återinföra prestationslöner på de arbetsplatser där arbetarna tidigare tillkämpat sig månadslön i en eller annan form. Och vad det innebär för stress och dålig arbetsmiljö, vet vi!

Så lönekampen handlar om mycket mer än löner. Den handlar överhuvudtaget om arbetarnas möjligheter och vilja att göra motstånd på alla fronter, idag och i morgon, mot arbetsköparnas och borgarregeringens offensiv.

III. Valet, folkomröstningen och arbetarrörelsen

Under de gångna åren har socialdemokratin gjort allt för att klavbinda den öppna kampen, med sina hänvisningar till ett förestående regeringsskifte. Man har – inte utan framgång – försökt knyta eventuella förbättringar av den ekonomiska utvecklingen, reallöneläget och arbetslöshetssiffrorna till det egna återinträdet i regeringsställning.

Men liksom i det övriga Europa kommer en socialdemokratisk åtstramningspolitik i vårt land att ha precis motsatta effekter mot det som den vill ge sken av. Långtifrån att inleda en uppgångsperiod, kommer den att inleda en ytterligare nedgångsperiod (ur arbetarklassens synvinkel). Dess effekter blir dessutom att knyta upp de arbetandes förväntningar och förhoppningar till SAP-ledningen – och vända dem bort från den enda möjliga vägen till framgång: deras egen oberoende aktivitet.

Detta gör också det förestående valet till ett val mellan två kapitalistiska ”lösningar”. När det gäller den politik som kommer att hamna i regeringsställning efter den 16 september, finns det inte utrymme för något tvivel: SAP-ledningen har genom sitt agerande under tre år klargjort att den största skillnaden jämfört med den sittande ministären (och innan dess trepartiregeringen) blir att den själv kommer att ha lättare att ”sälja” en borgerlig åtstramningspolitik än herrar Ullsten, Fälldin och Bohman.

Skillnaden dem emellan ligger i första hand på ett annat plan: i deras förhållande till de olika klasserna i samhället med deras förväntningar och förhoppningar.

Palme kommer inte att ha lätt att styra den kapitalistiska skutan i det nuvarande krisläget, om han nu återtar ”rodret” efter höstens val. Ändå har han större manöverutrymme i förhållande till arbetarklassen än sina motståndare.

Den begynnande radikaliseringen inom den svenska arbetar klassen äger rum i ett land med mycket starka reformistiska – och framför allt socialdemokratiska – traditioner.

Med den starka tilltron inom arbetarleden till en ”lugn och gradvis” utveckling, inom ramen för en borgerlig demokrati;

med SAP:s näranog totala grepp över fackföreningsrörelsen, politiskt och organisatoriskt; med Vpk:s oförmåga att ge dem som söker sig dit ett verkligt antikapitalistiskt alternativ; med bristen på en alternativ linje inom fackföreningsrörelsen; med vårt eget svaga utgångsläge – kommer det knappast att ske några större förändringar av styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen på kort sikt.
Det troliga är i stället att vi kommer att se en längre period av mer eller mindre framgångsrika konfrontationer mellan en begynnande massrörelse (utan stark politisk ledning) och å andra sidan kapitalet och den socialdemokratiska partiapparaten.

Så trots vårens strejker och det växande missnöje och den ökande kampvilja de tyder på, får vi akta oss för snabba generaliseringar och entydiga slutsatser om den kommande utvecklingen.
Det är ett första genombrott efter flera års återhållsamhet. Men ännu har det inte lett till några bestående framgångar.

Redan tidigare har KAF varit ute för snabbt med alltför ensidiga generaliseringar. I värderingen av valresultatet 1976 betonade vi t ex alltför starkt förutsättningarna för växande spänningar inom socialdemokratin. (Som långsiktig tendens håller denna förutsägelse säkert. Men motsättningarna inom socialdemokratin blev mer blygsamma på kort sikt, än vad förbundet spekulerade över för två-tre år sedan.)

En socialdemokratisk regering efter 1979 års val kommer att ställas inför växande problem med en ekonomisk och social kris som ingalunda kommer att mojna. Det rör sig ju här inte bara om tillfälliga nedgångar, utan om djupare problem än så. Det finns en objektiv grund för en fortsatt ungdoms-, kvinno- och arbetarradikalisering och för en växande kamp mot försök att pressa reallönerna, minska arbetstillfällena, genomdriva antifackliga lagar och diskriminera vissa grupper särskilt hårt i samhället.

Exakt hur socialdemokratin kommer att tackla allt detta ska vi inte spekulera över här. Vi ska bara beröra en frågeställning som kan komma att få förnyat intresse i den politiska debatten: en eventuell vänstergir från SAP efter valet.

Om vi menar något mer med vänstergir än uppblåsta utspel, begränsade anpassningar och försök att klä en högerlinje i vänsterfraser – finns det mycket påtagliga gränser för vad som kan hända med den svenska socialdemokratin inom den närmaste perioden.

En vänstergir – i meningen en verklig kursomläggning – är inte trolig för den svenska socialdemokratin på någorlunda kort sikt. Med kursomläggning avser vi sådant som det franska socialistpartiets medvetna beslut att överge den tidigare formen av samverkan med de franska borgarpartierna (1971), för att i stället söka ett närmare samarbete med det franska kommunistpartiet och därigenom få till stånd ett bättre styrkeförhållande till sina tidigare samarbetspartners. Man kan också tänka sig en liknande kursomläggning när nästa Labour-kongress skall göra sitt bokslut över Callaghan-epoken i Storbritannien!

En vänstergir för den svenska socialdemokratin är lättast att förknippa med ett läge där SAP annars riskerar att förlora greppet om stora delar av sin arbetarbas – och även då kommer den att ske under stora kramper.

Om borgarpartierna än en gång skulle vinna valet, kommer de med all sannolikhet att ha svårare än socialdemokratin att bemästra missnöjet inom arbetarleden. Borgarpartierna upplevs på ett annat sätt som representanter för främmande intressen. Det ger dem mindre utrymme och sämre möjligheter att styra och påverka det som sker i fackföreningarna och på arbetsplatserna.

En borgerlig valseger kommer antagligen också att utlösa en ny eftervalsdebatt inom socialdemokratin och stimulera mer eller mindre självkritiska diskussioner. Utan att försöka säga något konkret om vad som exakt kommer att diskuteras och hur, finns det anledning att förbereda sig på en sådan utveckling.

Kärnkraftsfrågans plats

Om årets avtalsrörelse har alla förutsättningar att bli ovanligt betydelsefull och om valet kommer att kunna få en direkt inverkan på dess förlopp (beroende på vem som tar regeringsmakten den 16 september), så måste vi också behandla kärnkraftsfrågan och energipolitiken i detta sammanhang. Den kan få en direkt betydelse för arbetarkampen framöver.

Omsvängningen i folkomröstningsfrågan – där reaktionerna på Harrisburgolyckan snarast bekräftade en utveckling som påbörjats redan tidigare – visar djupet i den sociala krisen och den politiska förtroendeklyftan i dagens Sverige (och Västeuropa överhuvudtaget). Men den visar också något mer.

Det kan också vara viktigt att diskutera vad som drev fram fr a den socialdemokratiska omsvängningen. Det var knappast bara valtaktiska överväganden i största allmänhet. Enligt vår mening spelade den växande kritiken på arbetsplatser och i fackföreningar – och rädslan för att den skulle skjuta ytterligare fart efter Harrisburg – en starkt bidragande roll. Socialdemokratin stod inför risken att ställas inför ett växande organiserat motstånd inom det egna partiet och inom fackföreningsrörelsen, dvs på ”hemmaplan”. Man kan våga sig på hypotesen att det var detta som fällde avgörandet.

Nu blir det alltså folkomröstning och därmed en oerhörd möjlighet att agitera mot kärnkraften och för en annan utveckling och ett annat samhälle än det borgerligt-kapitalistiska.

Men man vore naiv om man undervärderade hur våra politiska motståndare kommer att kunna använda sig av kärnkraftsfrågan i sin fortsatta ekonomiska och politiska verksamhet.

Om folkomröstningen resulterar i ett beslut om att börja avveckla kärnkraften kommer borgare och socialdemokrater att använda sig av de energipolitiska besluten som ett starkt motiv för de kommande årens åtstramningspolitik. De kommer att ta detta ”principiella nej” som intäkt för en mer eller mindre ”solidarisk” svångremspolitik.

Men också med ett villkorligt ja, som ger klartecknen för en ”försiktig” utbyggnad av kärnkraften, kommer de att använda denna ”försiktighet” som argument för nya bördor. Det är det pris ”vi får betala” för att inte satsa fullt ut på denna energikälla . . .

De inledande debatterna om en eventuell ny skatt, som ett resultat av den uppbromsade utbyggnaden av kärnkraften, är bara ett tecken på vad som komma skall. Ett dåligt men tydligt

IV. »Om man inte vänder sig till arbetarklassen, måste man vända sig någon annanstans…« – så bygger vi Kommunistiska Arbetarförbundet

Med de tidigare analyserna i del I-III i detta inlägg, har vi framför allt velat belägga följande teser:

• Klassmedvetenheten och kampviljan är inte lägre utan högre inom den västeuropeiska arbetarklassen än vad den var 1968 (symbolen för världsrevolutionens nya uppsving)!

• Däremot har radikaliseringens mönster förändrats högst avsevärt. I samband med att växande grupper upplevt behovet av att möta borgarna på det politiska planet, har deras förhållande till de etablerade arbetarpartierna blivit mer aktivt men också mer komplicerat.

• Om åren kring 1968 kan beskrivas som de ”spontana utbrottens tid” kan mitten av 70-talet betecknas som ”spontanismens återvändsgränd” och en period av mer aktiv uppslutning kring de reformistiska masspartierna. Under senare år har vi dock kunnat se allt tydligare hur dessa partiers oförmåga och ovilja att organisera arbetarmassorna och leda dem ut ur den kapitalistiska krisen, leder till förvirring och i vissa fall passivisering. fall passivisering.

• Denna ledarskapets kris har ytterligare understrukits av att de centristiska och maoistiska grupperingar som växte fram i slutet på 60-talet och början på 70-talet, inte någonstans förmått utforma ett bestående alternativ till de reformistiska masspartierna. Till det skall också läggas att Fjärde Internationalens sektioner, även om de har växt i antal medlemmar och politiskt inflytande, överallt utgör mycket små minoritetsorganisationer inom arbetarrörelsen.

• I en sådan situation är det naturligt att fackföreningarna framstår som det intressantaste och effektivaste forumet för kampen mot kapitalet och dess partier. Så är det idag, så har det varit under hela 70-talet och man kan anta att denna tendens kommer att hålla i sig under de närmaste åren. Samtidigt kan fackföreningarna bara delvis uttrycka den politisering som sker inom arbetarklassen i olika lägen. I synnerhet i länder där det finns ett nära förhållande mellan fackföreningarna och ett eller flera reformistiska masspartier (med England som det tydligaste exemplet) – ser vi därför återkommande försök att utifrån de fackliga organisationerna påverka styrkeförhållandena inom dessa partier och på den politiska nivån i samhället.

• Alla dessa tendenser går igen också i Sverige även om de inte slår igenom här med samma kraft som i politiskt mer utvecklade länder (t ex Italien, Frankrike, Spanien, Portugal, England och Belgien) – dvs länder där klasskampen är hårdare än i vårt land.

De slutsatser vi vill dra av detta – och de perspektiv vi vill måla upp för vårt eget arbete här i Sverige – är följande:

• Också i fortsättningen bör vi utgå ifrån att fackföreningarna är de organisationer där en växande aktivering har lättast att komma till uttryck och därmed bör fungera som centrum för vårt arbete. Men i lägen där det sker en politisering av delar av arbetarklassen kommer dessa att uppleva det fackliga arbetet som otillräckligt för att möta kapitalet och dess partier. (Vi såg ett försiktigt uttryck för det efter valet -76, men också inför årets val.)

• Det blir då också mer naturligt för dem att rikta sig till de etablerade arbetarpartierna (och då i första hand SAP, med dess möjligheter att bilda regering eller utforma ett alternativ i oppositionsställning).

• Alla brott med de reformistiska partierna kommer att vara ofullständiga så länge som de inte resulterar i en organisering kring revolutionärt marxistiska lösningar. Arbetargrupper som inte medvetet brutit med reformismen och de reformistiska partierna kommer ständigt att ha en tendens att återvända till dem.

• Med socialdemokratins så starka grepp över den svenska arbetarrörelsen är förhållandet till socialdemokratin en absolut nyckelfråga när vi skall lägga fast de taktiska uppgifterna framöver. Oberoende av de omedelbara uppgifter som vår egen organisation bestämmer sig för, är det en huvuduppgift att skola medlemmar och sympatisörer i perspektivet på ett långsiktigt oppositionsarbete inom den organiserade arbetarrörelsen med socialdemokratin som främsta motpol.

Radikaliseringen idag

Den begynnande arbetarradikaliseringen betyder inte ett slut på radikaliseringen utifrån ungdomens och kvinnornas särskilda problem eller t ex miljöfrågorna. Ingenting har förändrat grundvalen för detta.

Diskrimineringen av t ex kvinnor och ungdomar minskar inte, utan ökar, i lägen av kapitalistisk kris. Det gäller i synnerhet unga arbetare och arbetande kvinnor. Inte heller minskar miljöproblemen – det förhåller sig precis tvärtom.

Det finns därför också en fortsatt grund för särskilda rörelser kring kvinnofrågor, ungdomens problem och utifrån miljöförstöringen.

Men det som är viktigt att slå fast är att dessa rörelser nu utvecklas i en annan politisk och organisatorisk situation än tidigare, att de inte kommer att kunna bäras upp och struktureras av samma grupper som förut; grupper som idag befinner sig i en djup social, politisk och ideologisk kris.

När de ekonomiska och sociala problemen skärps och när det utlöser en begynnande arbetarradikalisering, då förändras också villkoren för den gamla ”nya vänstern”; den ställs inför problem på tre nivåer:

– socialt; den tidigare radikaliseringen försiggick till största delen utanför arbetarklassen; när detta börjar förändras framstår också de grupper av mellanskikt och intellektuella som bar upp gårdagens rörelser som mer utanförstående och vacklande;
– politiskt representerar de ofta en utpräglad perspektivlöshet; de saknar helt enkelt en medveten strategi för arbetarklassens kamp;
– ideologiskt är de färgade av att de står utanför arbetarklassens villkor, vilket leder till en rad problem och motsägelser i deras sätt att uppfatta sin egen sociala situation.

Det finns en väg ut ur denna kris för dagens kvinno-, ungdoms- och miljöorganisationer, men det betyder då också en kraftig kursomläggning och en politisk strid. Den utvägen innebär att organisationerna måste rikta sig till arbetarklassen och dess organisationer, förändras till sin sociala sammansättning och förses med en proletär ledning som kan orientera dem i dagens politiska situation.

Detta är också något som gäller de vänsterorganisationer, som såg dagens ljus åren efter 1968, organisationer som idag ställs inför ökade svårigheter i samma mån som de inte förmår tackla dagens politiska situation ideologiskt och programmatiskt och medvetet omvandla sin sociala bas.
När det gäller vår egen organisation befinner den sig sedan länge under en mycket påtaglig omvandling. Och det är en omvandling som måste drivas på ytterligare och förstärkas på framför allt två sätt:

• Det krävs fortsatta politiska klargöranden av våra uppgifter i förhållande till andra strömningar inom arbetarrörelsen och i kampen mot den nuvarande krisen.

• Det krävs en vidare och ännu mer djupgående förändring av organisationens sociala sammansättning – en växande förankring inom de ”tunga” delarna av arbetarklassen. Detta är den avgörande beståndsdelen i förbundets fortsatta proletarisering, dvs i dess utveckling till en alltmer effektiv organisation av och för arbetare.

En vändpunkt för hela Fjärde Internationalen

Diskussionen om proletariseringen av vårt förbund är bara en del av den diskussion som nu förs i allt större delar av Fjärde Internationalen.

Från Australien till Västtyskland; från Kanada till Schweiz; från Mexiko till Nya Zeeland tar kamrater nu itu med en och samma uppgift: att rota sina organisationer, de olika sektionerna av Fjärde Internationalen, inom arbetarklassen genom att leda en majoritet av medlemmarna ut i industrin. Det gäller ännu långtifrån alla sektioner, men ett växande antal.

Det är alltså inte bara fråga om att försöka rekrytera ett växande antal arbetare till de egna organisationerna. Det är också – och än så länge, framför allt! – fråga om att de medlemmar och sympatisörer som rekryterats tidigare och på annat håll tar jobb inom industrin. Detta för att bidra till att föra ut organisationernas politik, där den hör hemma mer än någon annanstans.

Fjärde Internationalen står utan tvekan vid en vändpunkt. Det har alltid varit en central punkt i FI:s program att vi bygger en proletär internationell organisation. Nu kan vi göra det också i dess djupaste sociala mening om våra analyser är korrekta.

Vi kan göra det därför att den ekonomiska och sociala krisen och den begynnande arbetarradikaliseringen ger nya öppningar för vårt program och våra organisationer.

Vi har också kunnat se hur Fjärde Internationalens sektioner kunnat spela en allt viktigare roll i arbetarstrider världen över – från USA till Iran, från England till Australien och Nya Zeeland.
Det här är bara början – det är sant. Men det är början. Och fortsättningen avgör vi till stor del själva. Det handlar ju mer än något annat om hur vi använder de resurser som kunnat byggas upp under de gångna åren.

Det är förstås inte tillräckligt att ha kamrater inom de avgörande industrigrenarna, men det är en avgörande förutsättning för allt annat vi tar oss före!

Det är en förutsättning för att vi skall kunna börja formera en klasskampsopposition i fackföreningar och andra massorganisationer!

Det är en förutsättning för att vi skall kunna vinna växande grupper inom arbetarklassen för kampen mot diskrimineringen av kvinnor, invandrare, unga arbetare, arbetslösa och andra grupper.
Och sist men inte minst är det en förutsättning för att vi definitivt skall kunna förändra våra egna arbetsformer. Med en majoritet kamrater inom industrin och vissa utvalda delar av den offentliga sektorn kommer också organisationernas inre liv att påverkas, liksom den påverkas av en stor andel eller majoritet kvinnliga medlemmar. Det ”normala” blir lättare onormalt, det ”onormala” regel när det gäller arbetsrytm, sätt att uttrycka sig och arbetsstil!

Våra målsättningar i förbundets proletarisering

När det gäller förbundets proletarisering har vi numera en hel del, ibland ganska dyrköpta, erfarenheter. Vi vet mycket väl att det inte bara gäller att skicka in kamrater i industrin, utan att skicka in dem tillsammans och backa upp dem med organiserade diskussioner, med hjälp att söka jobb och bostad, med skolning och specialskolning, med en bra tidning och väl avvägda kampanjer.

Vi vet numera en hel del om hur det skall gå till.

Vi är också medvetna om att det är skillnad på entusiasm för den här uppgiften – som gör den till en positiv målsättning för hela organisationen – och ett moraliserande som leder till att medlemmarna delas in i ett A-lag och ett B-lag i stället för att vi noga går igenom varje enskild kamrats speciella förutsättningar.

Vad vi behöver är en balanserad och organiserad proletarisering av förbundet där vi ser till att det växande antal kamrater som går ut i industriarbete och som flyttar till städernas förortsområden, får ett växande stöd genom en medveten arbetsfördelning.

Det mål vi vill sätta i verket – och börjat sätta i verket – är klart och måste uttalas klart.

Förbundet som helhet måste koncentrera sina satsningar. Det måste mer och mer förskjuta sitt arbete från en uppsplittrad verksamhet i många olika rörelser till en allt starkare inriktning mot arbetarklassens kärna.

I nationell skala betyder det framför allt att vi förutom att garantera en växande politisk närvaro inom sjukvårdssektorn riktar in våra största ansträngningar på att bygga ut vårt arbete inom metallsektorn, främst stål- och bilindustrin. I storstadsområdena innebär det en medveten förskjutning från innerstadsdelarna till de proletära förortsområdena. För förbundet som helhet betyder det att nu lägga grunden till ett bredare bostadsarbete.

De resurser förbundet förfogar över skall först och främst användas för att hjälpa fram denna utveckling. Det gäller såväl de ekonomiska resurserna som alla våra medlemmars erfarenheter och kunskaper, vår press och vår skolningsverksamhet.

Detta är inte nya målsättningar. De har börjat sättas i verket sedan många år tillbaka. Det som det nu gäller är att skynda på arbetet med dem och genomdriva dem över hela linjen, så att Kommunistiska Arbetarförbundet snarast har en klar majoritet av sina medlemmar ute i industrin. Detta är den övergripande målsättningen i vårt organisationsuppbygge. Den har följdriktigt också gjorts till föremål för konkreta satsningar.

Ett övergångsskede i uppbygget

Vi måste ha klart för oss att Kommunistiska Arbetarförbundet idag befinner sig i en övergångssituation.

Vi fjärmar oss från grupper och strömningar, som tidigare i hög grad var vår åhörarkrets och våra samarbetspartners (fr a bland mellanskikt och intellektuella) – inte minst därför att de idag antingen demoraliseras politiskt eller dras åt höger i jakt på ”realistiska” lösningar på den kapitalistiska krisen.
Samtidigt har vi en förhållandevis svag förankring inom den organiserade arbetarrörelsen, i fackföreningar och på arbetsplatser.

Vi tappar därmed mer och mer en bas hos grupper av mellanskikt och intellektuella (med de brister den nu haft), utan att snabbt kunna ersätta den med en annan bas i form av en avgörande stärkt förankring inom arbetarklassen.

Även om det ser olika ut på olika orter och i olika avdelningar, är det som regel det dilemma förbundet står inför.

Att ”jaga den radikalisering som flytt” är ingen väg framåt. Att bedriva ”på stället marsch” är det inte heller. Enligt vår mening finns det bara en väg framåt, ett sätt att använda de resurser vi kunnat bygga upp under åren på bästa sätt och lägga en starkast möjliga grund för framtiden:

– att se till att vi så snabbt som möjligt kan förverkliga de målsättningar vi ställt upp för förbundets fortsatta sociala omvandling;
– att driva på de nödvändiga politiska klargörandena när det gäller taktiken i förhållande till andra arbetarorganisationer och andra problem som kommer att ställas i vårt arbete framöver;
– att precisera en proletär inriktning för det arbete vi bedriver i olika rörelser (dvs rörelser som har fortsatta möjligheter att rekrytera och växa: i första hand Grupp 8, miljörörelsen och rörelser bland arbetande och studerande ungdom).

Endast så kan vi börja erövra en ny fast bas för vårt arbete och lägga grunden till en kommande expansion. Detta ar den nuvarande fasen av vårt partibygge!

Samordningen av det fackliga arbetet

När vi talar om att proletarisera förbundet handlar det inte om någon slags experimentverksamhet för att ”kolla läget”. Vi vet läget och fr a tror vi oss veta att vi kommer att ha bättre möjligheter att utveckla det fackliga och politiska arbetet framöver inom industrin.

Inte heller kan det vara tal om att delar av förbundet genomför denna satsning. Det är något som gäller Kommunistiska Arbetarförbundet i dess helhet, som påverkar varje medlems val av yrke och sysselsättning – med början i ledningarna på olika nivåer.

Men då krävs det också att detta arbete samordnas, att kamraterna inte lämnas åt sig själva eller en mindre grupp arbetskamrater och vänner. Alla arbetande kamrater i förbundet måste organiseras i nationell skala så att deras verksamhet kan ledas och samordnas, med början på LO-sektorn.
Denna organisering har påbörjats sedan tidigare. Nu måste den byggas ut och ges effektivare ansvarigheter inom den nationella ledningen. Det handlar ju om förbundets allra viktigaste arbetsområde, som mer och mer måste verka som en drivkraft för den samlade verksamheten.

Behov av en ständigt förbättrad skolning

Förbundets nuvarande kurs minskar inte utan ökar behovet av ett regelbundet och omfattande teoretiskt organ och en välplanerad publicistisk utgivning överhuvudtaget.

Det krävs mer – och mer tillgängligt och användbart – material om den ekonomiska och politiska utvecklingen; om andra arbetarorganisationers karaktär och verksamhet; om vår rörelses speciella uppgifter, nationellt och internationellt, etc. Det fordras internationellt material som gör det lättare för oss att sätta in vårt eget arbete i ett bredare perspektiv. Det krävs debatter och polemik – inte för debatternas egen skull utan för att beväpna våra kamrater på arbetsplatserna och för att stödja förbundets politiska utarbetande.

Alternativet är en fortlöpande sänkning av förbundets teoretiska nivå och en kraftigt ökad sårbarhet för borgerlig och småborgerlig ideologi.

Valkampanj på skolorna – ett steg mot ungdomsförbundet

En tredje – tyvärr försummad – aspekt av förbundets proletarisering är ungdomsarbetet.

Inför valet i september driver Kommunistiska Arbetarförbundet en särskild skolvalskampanj med speciellt material.

Skolvalskampanjen – med dess förberedelser och uppföljning – kan tjäna som en bra avstamp inför de fortsatta satsningarna. Det är en viktig uppgift för förbundets samtliga avdelningar.
Vad skall vi då göra med de ungdomar som på så sätt närmar sig vårt förbund? Hjälpa dem att tillsammans med den allra yngsta delen av vårt förbund organisera andra – först i valcirklar och lokala ungdomsföreningar, sedan på nationell nivå genom särskilda sammanträdanden, konferenser och så småningom som ungdomsförbund.

Även om vi inledningsvis kommer att ha lättast att nå studerande ungdom med denna kampanj, så måste målet vara också att använda den för att bygga ut våra kontakter bland arbetande och arbetslös ungdom.

Detta är en uppgift som direkt hänger samman med förbundets proletarisering. I takt med att vårt förbund alltmer börjar likna ett strikt organiserat och disciplinerat arbetarparti, kommer steget in i vår organisation att förutsätta en hög grad av politisk medvetenhet (i synnerhet om vi fortsätter att befinna oss i en relativt politiskt isolerad situation).

Fler och fler av de ungdomar som vi kommer i kontakt med (inte minst arbetande ungdomar) kommer att behöva en ”övergångsorganisation”, där de har lättare att finna sig tillrätta samtidigt som det ger dem möjlighet att bedriva ett meningsfullt politiskt arbete och förbereder dem för ett långsiktigt partimedlemsskap.

Politiska rubriker

Förbundets nästa ordinarie kongress – efter den särskilda kongress som hålls inför Fjärde Internationalens världskongress senare i höst – kommer att äga rum ungefär i juni 1980. De viktigaste uppgifterna fram tills dess ser vi som följande:

– att delta i och stödja kampen mot arbetslösheten, mot en ökad utsugning av arbetarklassen (genom reallönesänkningar och ökad arbetstakt) och mot den sociala nedrustningen;
– att bidra till kampen mot den antifackliga lagstiftningen och till försvaret av arbetarklassens demokratiska rättigheter;
– att verka för en enad kamplinje mellan arbetarna i olika delar av landet (t ex gentemot stålkrisen); för att starkare arbetargrupper tar sig an de speciellt utsatta gruppernas problem; för en bredast möjliga solidaritet med arbetare i kamp och för en proletär internationalism – dvs allt det som måste till för att motarbeta arbetarklassens uppsplittring;
– att motarbeta kapitalets miljöförstöring i allmänhet och utbyggnaden av kärnkraften i synnerhet;
– att propagera det nödvändiga socialistiska alternativet till borgare och reformister och visa vad det innebär i form av förstatligande av banker och hela den tunga industrin, förkortad arbetstid med fördelning av jobben, etc.

Det är framför allt vid tre tillfällen under det närmaste året som förbundet som helhet har möjlighet att bedriva omfattande kampanjer kring dessa olika frågor:

– i samband med valet;
– under avtalsrörelsen 1979/80;
– inför folkomröstningen om kärnkraften.

Det är också de kampanjer som lagts fast i förbundets årsplan, tillsammans med vissa mer tidsbegränsade satsningar:

– i anslutning till årsdagen av den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien;
– i samband med 6-årsdagen av kuppen i Chile; samt
– i form av en nationell mötesserie för att propagera vår uppfattning i kvinnofrågan och då framför allt kring de arbetande kvinnornas situation och fackföreningsrörelsens uppgifter i kampen mot kvinnodiskrimineringen.

Avtalsrörelsen 1979-80 – Kräv omröstning om avtalen!

I ett tidigare avsnitt har vi visat att det finns mycket påtagliga gränser för hur stora löneförsämringar som LO- och TCO-medlemmarna är beredda att godta idag.

Vårens strejkvåg – med omkring 20 000 arbetare, framför allt LO-anslutna medlemmar i öppen kamp – var det främsta uttrycket för det. Även om det bara är en liten minoritet av de svenska arbetarna påminner dessa aktioner om det växande missnöje som finns ute på arbetsplatserna. Det har stärkt den arbetande befolkningens ställning. Det har ökat trycket på förhandlarna. Det har gjort klart för dem att de inte kan gå med på vilka avtal som helst och ändå komma undan helskinnade.

För Kommunistiska Arbetarförbundet är den förestående avtalsrörelsen en viktig utmaning. Ja, egentligen har den redan börjat på det lokala planet: i arbetet med motioner till avtalskonferenser och fackmöten; i diskussioner med arbetskamrater och fackligt aktiva.

I det slags valkampanj som värt förbund satsar på kommer också avtalsrörelsen att finnas med som en huvudfråga. Valdebatterna kommer bland annat att handla om den ekonomiska krisen och framtidsutsikterna, om åtstramning och återhållsamhet, skatter och arbetsgivaravgifter. Alla dessa frågor hänger ihop med avtalsrörelsen och ger goda möjligheter att lyfta fram ett alternativ till de andra partiernas ”lösningar”. Men den ger också ett större utrymme än annars för att föra fram sådana representanter för svenska arbetare som kan förklara krisen och dess orsaker och visa hur kampen mot den kan föras på bästa sätt. Närmare bestämt i form av alla de kandidater som sätter en så kraftfull prägel på KAF:s vallistor!

Under de senaste åren har KAF:s verksamhet mycket handlat om stöd och solidaritet för de förhållandevis få arbetargrupper som gått ut i öppen kamp. Och som där ställts inför arbetsköparnas och den fackliga byråkratins samlade stridsåtgärder!

Dessa frågor kommer också i fortsättningen att spela en viktig roll. Men efter missnöjet med den försämrade levnadsstandarden; efter strejkvågen; efter kritiken mot Gunnar Nilssons angrepp på de ”vilda” strejkerna och kraven på hans avgång – då finns det särskilt goda förutsättningar att driva följande frågor:

– demokratin inom fackföreningarna, utifrån kravet på att medlemmarna skall få rösta om avtalen; och . . .
– ersättning för de försämrade reallönerna, genom rejäla lönelyft.

Med tanke på den borgerliga offensiven, SAF:s hårda noll-linje och de kampmedel man använt – som obegränsade strejkskadestånd, organiserat strejkbryteri, hot och genomdrivande av avsked och instämning av det lokala facket för ”delaktighet” – kommer solidaritetsarbetet också i fortsättningen att ha en viktig plats. En effektiv kamp för rejäla lönelyft och en aktiv vägran att gå med på byråkratins samarbetslinje, kan snabbt göra en sådan solidaritet till en avgörande faktor för en strejks utveckling.

Det gäller alltså att uppfatta det nära sambandet mellan frågan om den fackliga demokratin och kampen för verkliga lönelyft och å andra sidan:

– solidariteten och stödet för grupper som går ut i kamp; och . . .
– propagandan och aktionerna mot skadestånds- och avskedsparagrafer i den antifackliga lagstiftningen.

På både Pappers- och Industriarbetarförbundets kongresser 1978 drevs frågan om avtalsomröstningar av radikala delegater. På Träs kongress röstades förslaget om rådgivande omröstning igenom.

Efter detta har missnöjet och protesterna mot normavtalet ytterligare bidragit till att öka lyhördheten i denna fråga.

Det tycks därför finnas goda förutsättningar för att driva kravet på medlemsomröstning i en bred kampanj. Utifrån den är det så lätt att resa till exempel kravet på Fri strejkrätt och andra problem med fackets inriktning och arbetsformer idag.

Om de tre krav vi har nämnt – ersättning för de senaste årens standardförsämring; medlemsomröstning om avtalen och solidaritetsarbete med kämpande arbetargrupper – står i centrum för vårt arbete under avtalsrörelsen och därmed också får en speciell plats i valkampanjen, så betyder inte det att vi tiger för övrigt.

Framför allt i valkampanjen, men också under avtalsrörelsen, kan vi räkna med ökade möjligheter att dessutom föra ut mer övergripande frågor och få ett växande gensvar för dem. Här är den kommunistiska veckotidningenInternationalen ett medel i särklass.

Det gäller sådant som den kapitalistiska krisens orsaker; den enda möjliga socialistiska lösningen; klasslagstiftningen i stort; lönekampens förhållande till arbetslösheten och åtstramningspolitiken; hur man kan säkra reallönerna genom att införa indexbestämmelser (dvs en garanterad lönehöjning i takt med prisstegringarna; orsakerna till fackföreningarnas byråkratisering och vad man kan göra åt det, m fl frågor.

Vi får inte heller försumma andra krav som kommer upp under avtalsrörelsen – kampen för månadslön, frågan om de samordnade förhandlingarna inom LO och mellan LO och PTK osv.

Men de tre krav vi nämnt måste ändå ges en särskild plats – som föremål för aktioner, exempel och klargöranden och som utgångspunkt för en vidare verksamhet. När det gäller frågan om avtalsomröstning strävar vi också efter att kunna spela en drivande roll i en bredare kampanj, genom våra medlemmar och sympatisörer på arbetsplatserna. Det är dessutom ett av de områden där vi tänker oss en särskild agitation under valkampanjen.

Kampen mot kärnkraften – Bara arbetarklassen kan stoppa kärnkraften!

Utan en mobilisering av det arbetande folket – på arbetsplatser och i fackföreningar, i bostadsområden, på gator och torg – kommer kärnkraften inte att kunna stoppas. Och utan en medveten knytning till arbetarklassen och dess organisationer kommer antikärnkraftsrörelsen att drabbas av en ständig perspektivlöshet och politisk yrsel.

Det är vårt svar till alla dem som idag vill få oss att sätta vår lit till parlamentet och de partier som lovar att för vår räkning ”avskaffa kärnkraften”. Det är värt alternativ till dem som sår misstro mot arbetarklassens förmåga att ta sitt öde i egna händer.

Arbetarklassen har ett grundläggande objektivt intresse av att avskaffa kärnkraften och ta kamp mot kapitalets miljöförstöring. Det är inte bara den som drabbas hårdast av alla miljöfaror och alla kärnkraftens säkerhetsrisker idag. Det är också den som skall se till att bygga morgondagens samhälle, morgondagens socialistiska samhälle, fritt från okontrollerbara säkerhetsrisker och katastrofala massförstörelsevapen.

Arbetarklassen har inte några materiella intressen av kärnkraften, som varken ger fler jobb eller en större social trygghet i övrigt utan som däremot – till skillnad från alla andra av dagens energikällor – visat sig omöjlig att tämja teknologiskt och politiskt.

Det är med dessa grundläggande argument som vi måste lägga tyngdpunkten i vårt antikärnkraftsarbete vid att vinna det arbetande folket och dess organisationer för en NEJ-linje i folkomröstningen om kärnkraften, en NEJ-linje som för vår del representerar ett absolut NEJ och inte ett parlamentariskt schackrande, med kärnkraftens risker.

De ansatser som vi ser idag till att koppla samman kärnkraftsfrågan med ”behovet” av en kapitalistisk åtstramningspolitik, måste vi försöka möta med att i vår propaganda koppla samman kampen mot kärnkraften med kampen mot den kapitalistiska krisen överhuvudtaget.

Vi kan inte nöja oss med en ”minimiplattform” som utelämnar det allra viktigaste: de verkliga samhälleliga val som arbetarklassen står inför. För oss är kampen mot kärnkraften en del i kampen mot det kapitalistiska utsugeriet och resursslöseriet. Det gör det extra viktigt att utöver att delta i propagandan för ett NEJ i folkomröstningen i mars 1980 genomföra en omfattande, självständig propagandasatsning.

Också inom kvinnorörelsen slåss vi för en proletär inriktning

Den kvinnofackliga resolution som antagits av centralkommittén och nyligen givits ut i broschyrform är ett nödvändigt komplement till den resolution som antogs vid KAF:s sjätte kongress (december 1977).

Den går vidare i analysen av de arbetande kvinnornas situation och visar på vilket sätt arbetarklassen som helhet kan ta kamp mot den diskriminering som kvinnor i allmänhet och arbetande kvinnor i synnerhet utsätts för.

Det finns ingen motsatsställning mellan de olika texterna. Den tes om betydelsen av en självständig kvinnorörelse som uttrycks så klart i kongressresolutionen rubbas inte av den nya kvinnofackliga resolutionen. Den tid är förbi då vårt förbund drog upp en motsatsställning mellan å ena sidan en aktivitet på arbetsplatser och i fackföreningar kring kvinnans särskilda problem och å andra sidan uppbygget av en självständig kvinnorörelse.

Grupp 8 – som det främsta uttrycket för den organiserade kvinnorörelsen – fortsätter att rekrytera framför allt unga kvinnor, som söker något forum för att diskutera och bekämpa den diskriminering de utsätts för.

Att många faller ifrån igen och att Grupp 8 har svårt att leda och organisera kvinnokampen – det är inte ett argument mot en oberoende kvinnorörelse (dvs en kvinnorörelse som är oberoende från den borgerliga staten, borgarpartierna och den reformistiska byråkratin). Det är ett argument för att fortsätta att verka inom Grupp 8 och olika kvinnoorganisationer mer eller mindre knutna till Grupp 8, för att ständigt förbättra deras inriktning och arbetsmetoder.

Problemen inom Grupp 8 idag hänger samman med en brist på perspektiv och är ett uttryck för att vi går in i en ny politisk period. Det är en period där kampen i produktionen mer och mer sätter sin prägel på det politiska livet i samhället.

Det lämnar inte någon strömning oberörd, allra minst en strömning som uttalat säger sig vilja verka för ett socialistiskt samhällssystem.

I detta läge blir också på stället marsch ett steg tillbaka. För Grupp 8:s del måste uppgifterna ställas så här:

– en fortlöpande förändring av organisationens sociala bas, verksamhet och arbetsmetoder;
– ständiga försök att organisera kamp mot diskrimineringen av kvinnan på arbetsmarknaden, likaväl som i hemmet och familjen;
– medvetna initiativ för att slå en brygga till de kvinnogrupper som växer – och kommer att växa – fram på arbetsplatser och i fackföreningar.

Vi ser ingen motsättning i att bygga den självständiga kvinnorörelsen – utifrån detta perspektiv – och att i våra fackföreningar och på våra arbetsplatser ta kamp mot den ”negativa särbehandlingen” av våra kvinnliga arbetskamrater och verka för särskilda kvinnogrupper.

I själva verket är det just det vi arbetat med under de senaste åren – om än i för liten omfattning, med för få medlemmar och för små resurser bakom ryggen.

Förbundet måste garantera att båda dessa aspekter av vårt kvinnoarbete kan säkras.
Att sätta den kvinnofackliga resolutionen i verket och att fortsätta våra ansträngningar i Grupp 8 (för att bygga kampanjer och aktioner kring kvinnans situation på arbetsmarknaden, för att öppna Grupp 8 utåt och för att stärka solidariteten med fr a kvinnor i kamp) – det är två uttryck för samma sak.

Valkampanj -79 – förbundets största satsning hittills

Om avtalsrörelsen och förberedelserna för folkomröstningen om kärnkraften ger oss stora möjligheter till agitation och organisering kring konkreta frågor, förhåller det sig lite annorlunda med valkampanjen. Den har – i enlighet med de beslut som togs vid den särskilda valkonferensen i februari 1979 – en mer propagandistisk inriktning.

När vi tar upp de konkreta frågor som vi speciellt vill slå fram – kampen för ett bra avtal; demokratiseringen av fackföreningarna; arbetslösheten; kampen mot diskrimineringen av kvinnan;
kärnkraftsfrågan; solidariteten med grupper i kamp och arbetare i andra länder – anstränger vi oss hela tiden att sätta in dem i sitt sammanhang: i kampen mot den kapitalistiska krisen och för en socialistisk lösning på den och de krav det ställer på arbetarrörelsen (kampen om facket, partibygget).

Vår valkampanj har ett syfte framför andra: att öka den politiska medvetenheten, att börja försöka lösa den ledarskapets kris som är så påtaglig i det fackliga arbetet och i olika rörelser i samhället. Eftersom valet inte så mycket är ett tillfälle för kamp som för diskussioner och polemik betyder det: propaganda kring en helhetspolitik, ett alternativ till borgerlighet och reformism.

Det är därför vi har lagt så stor vikt vid det skriftliga materialet inför årets valkampanj (valboken, skolvalboken, specialpamfletter) och vid Internationalen.

På två punkter kommer dock förbundet att ha särskilda möjligheter att bedriva en agitation under valrörelsen. Det gäller dels i kampanjen för en omröstning om avtalen, dels i kärnkraftsfrågan. Det är på dessa två punkter vi har möjlighet att organisera opinionen för en demokratisering av fackföreningarna och mot kärnkraftens risker och utifrån det ta upp mer övergripande frågeställningar kring kampen mot den kapitalistiska krisen.

Om vi har svårt att mäta våra insatser i antalet röster (som sannolikt kommer att ligga på ungefär samma nivå som i förra valet), så kan vi göra det på andra plan; här bör vi också ställa upp konkreta målsättningar; t ex:

– 200 000 till valfonden!
– l 000 nya prenumeranter på Internationalen i samband med höstens prenumerationskampanj;
– konkreta planer för antalet sympatisörer som avdelningarna tänker sig organisera i valcirklar under och efter valet!

Om vi kan förverkliga de mål vi ställt upp inför valkampanjen och uppföljningen av den – då har vi också lagt en bra grund för en fortsatt expansion under 80-talet!

Tom Gustafsson

Noter
(1) Det första exemplet är särskilt tillämpligt för socialdemokratins sätt att resonera i Portugal och Storbritannien, i samband med lånen från IMF, Internationella Valutafonden.
(2) Vi vill här hänvisa till John Ross artikel om ”Krisen för den yttersta vänstern i Europa” i föregående nummer av Fjärde Internationalen.
(3) Både i den svenska ekonomin och överlag internationellt har vi de senaste åren sett en låt vara trevande och ojämn konjunkturuppgång. Men det är då en uppgång som varken lett till den ”rening” som kapitalister världen över trängtar så efter (utslagning av ett större antal ”olönsammma företag”) eller till de så hett åstundade nya omfattande vinstgivande marknaderna. Det är en begränsad konjunkturuppgång med en bestående överproduktion av varor, en hög (och nu också ökande) prisstegringstakt och bevarade arbetslöshetssiffror. Nu varslas dessutom en ny konjunkturnedgång, som mycket väl kan bli en samtidig och samordnad recession i de största kapitalistländerna. Vi vill här hänvisa till Ernest Mandels artikel om den aktuella ekonomiska utvecklingen i Intercontinental Press/Inprecor, nr 36/ 1979. Tyvärr finns den bara att tillgå på engelska.

Ordförklaringar
Ackumulera – samla på sig.
Avisera – föranmäla.
Centrism – politisk och organisatorisk vacklan mellan reform och revolution, reformister och revolutionärer, beroende på utvecklingen av styrkeförhållandena.
Defensiv – som nöjer sig med att försvara redan uppnådda positioner; här också: eftergiven.
Delegat – vald representant.
Demoralisera – göra modfälld, modlös.
Differentiera – skilja i sina beståndsdelar, ”klyva upp”.
Diskriminering – negativ särbehandling.
Dominans – herravälde, när något (eller någon) är förhärskande.
Etablera – inrätta. (Etablerad – väl inrättad, inordnad)
Generalisera – förallmänneliga.
Illusioner – (mer eller mindre falska) föreställningar.
Intensifiera – stegra, driva på.
Koalition – samarbete mellan två eller flera krafter, ofta i regeringsställning.
Kompensation – ersättning.
Komplettera – lägga till något (till något annat).
Komplicerad – sammansatt, invecklad.
Koncern – en företagsenhet, där ett bolag behärskar ett eller flera andra.
Konfrontation – sammanstötning.
Korrigera – rätta (till).
Minimera – göra så liten som möjligt, minska ned.
Objektiv – såsom de yttre förhållandena gestaltar sig, faktiskt. (Motsats: subjektiv – bestämd eller påverkad av den mänskliga viljan och medvetandet).
Opponent – motståndare eller gensägare.
Passivisera – göra passiv, mer overksam.
Prioritering – ung. urval.
Profitkvot – förhållandet mellan vinst och insatt kapital.
Skeptiker – en som misstror det mesta.
Stimulera – uppmuntra.
Strukturera – ordna (ge struktur åt).
Tendens – utvecklingslinje.
Traditionell – sedvanlig, invand.

Den ekonomiska utvecklingen på 80-talet

Från tidskriften Fjärde Internationalen 2/80

I. »Krismedvetenhet» eller klassmedvetenhet?

Modeordet för dagen i den allmänna ekonomiska och politiska debatten är nu »krismedvetenheten Till höger – och vänster – spekuleras det om det svenska folkets »mognad och krismedvetande» (1). En färsk SIFO-undersökning har också fått fram vad den hade till uppgift att få fram, nämligen att det svenska folket nu är så »moget» att det skulle ställa sig bakom ett långtgående parlamentariskt krispaket.

Som man frågar får man, som bekant, svar. Det är minst sagt osannolikt att »8 av 10» svenskar i själ och hjärta skulle anse att minskade reallöner, försämrad social service och »ökat personligt och kollektivt sparande» verkligen skulle bana väg för allmänna förbättringar. Allt hänger, som vanligt, på hur man formulerar frågorna – och alternativen.

Ändå bör man inte ta lätt på detta och andra inslag i den borgerliga opinionsbildningen. När politiker efter politiker, journalist efter journalist, TV-kommentator efter TV-kommentator, får upprepa de vanligaste borgerliga myterna gång på gång utan att bli ordentligt emotsagd, då får det så småningom effekter på växande befolkningsgrupper. Då lockas också fler och fler arbetare och tjänstemän att tro att det verkligen finns ett enkelt samband mellan deras egna löner eller prishöjningarna på olja och andra råvaror – och den kris som nu härjar hela »västvärlden«. Men det finns inte något sådant enkelt orsakssammanhang – det är och förbli en borgerlig myt! Och ännu mindre får de lönearbetande sätta sin tilltro till de falska profeter som nu oförhindrat får sprida sitt ideologiska gift – att åtstramade löner, åtsnörning av den offentliga sektorn och minskat beroende av oljan skulle »häva krisen» l Den ideologiska kampen mot dessa vanföreställningar blir allt viktigare. Den får en mer och mer betydelsefull politisk funktion ju mer en »krismedvetenhet» med borgerliga förtecken får breda ut sig istället för en verklig klassmedvetenhet bland de arbetande.

De etablerade borgerliga och socialdemokratiska politikerna är – trots sitt parlamentariska gnabb i marginalen – påtagligt ense om de stora linjerna i den svenska ekonomins problem. Så här ser de dem:

– Industrin har inte byggts ut som den borde. Den har inte förnyats som den skulle. Samtidigt härden offentliga sektorn fått svälla ut som den inte borde – den har »överdimensionerats», som det heter. Den privata konsumtionen har varit för hög under andra hälften av 70-talet i förhållande till ökningen av produktionen och produktiviteten. Denna »överdrivna» privata konsumtion har alltmer kommit att bekostas genom betungande mångmiljardlån från utlandet, som nu skall betalas med höga räntor. Ont har blivit etter värre genom prishöjningarna på olja och andra råvaror, vilket drivit upp en redan tidigare stigande inflation och försämrar vårt exportläge. Och så vidare.

– De etablerade politikernas lösning blir att skapa ett »företagsvänligt» eller »investeringsvänligt» klimat, hur det nu uttrycks. Det handlar om att skapa en »gynnsam grogrund för framtidsinriktade industrisatsningar». Olönsamma branscher måste skäras ner (mer eller mindre snabbt och mer eller mindre drastiskt). Företagens allmänna subventioner bör krympas. Den offentliga servicen måste sättas på sparlåga. Tillgångar skall istället skjutas över från privat konsumtion och offentliga tjänster till »näringslivet» (läs: »ökade vinster på bekostnad av löner och andra ersättningar»}. Exportföretagens satsningar utomlands skall stimuleras. Beroende av oljan skall hävas genom en »balanserad energipolitik». Etcetera.(2)

I dagens läge är det en borgerlig koalitionsregering som får administrera den här politiken. Det vill den göra genom en allomfattande åtstramning, även till priset av en kraftigt ökad arbetslöshet och sänkt levnadsstandard förde arbetande. Marknadsmekanismerna måste få »slå igenom” mer.

Socialdemokraterna är i princip överens om detta(3). De har dock dragit sig hittills för att ta ut svängarna lika snabbt och lika långt som borgarregeringen. De vet förstås att deras främsta väljarbas finns bland de lönearbetande och att det är minst sagt svårt att popularisera och förankra en arbetarfientlig politik av den här typen. Men de har samtidigt inte något egentligt alternativ att komma med så länge som de inte är beredda att skjuta skarpt mot den privata äganderätten till produktionsmedlen och alla konsekvenser den får i det nuvarande krisläget.

Socialdemokraterna har länge tvekat att ta det fulla ansvaret för ett konkret alternativ till den borgerliga regeringens »sparprogram«. Som oppositionsparti har de ju större möjligheter än regeringen att »prata runt. Samtidigt vet de ju mycket väl att sanningens timma måste komma förr eller senare, de allmänna riktlinjerna göras mer konkreta.

Det är inte heller svårt att ange konturerna av det som är på gång. Därom har såväl riksdagsmotioner som egna utredningar, intervjuuttalanden och interna partimöten och partikonferenser kunnat ge besked. Dessutom vet socialdemokraterna i Sverige mycket väl vad deras partifränder i andra länder håller på med, från Danmark (4) till Norge, England, Spanien och Portugal. Överallt talar socialdemokratiska ledare mer och mer i klartext. Det går inte att »reglera eller administrera bort krisen». »Vi» måste »arbeta och svettas oss ur den.»

l ett privatkapitalistiskt samhälle betyder det alltid en och samma sak: ökade profiter för att locka kapitalisterna att investera för framtiden; ökad »framtidstro» för mer långsiktiga satsningar; mindre av resurser åt de breda arbetargrupperna, mer åt kapitalet för att skapa denna gynnsamma tillit till kommande år.

Kort sagt: åtstramning. En socialdemokratisk regerings »krispolitik» skulle inte heller bli minde hårdhänt än en borgerlig. Det danska exemplet (4) visar motsatsen. Genom sina länkar till fackföreningsrörelsen har socialdemokrater lättare att lotsa en långtgående »utsvettningspolitik» i hamn åtminstone till en viss gräns.

Där det kan komma att skilja sig är framför allt på två punkter och de gäller mer formen än innehållet. Socialdemokraterna är mer benägna att försöka »balansera» åtstramningen än den nuvarande borgarregeringen. De vill få det att se ut som man också kapitalägare och spekulanter får bära bördorna »rättvist». Och de är mindre benägna och låta nedskärningar och nedläggningar slå igenom i en kraftigt ökad öppen arbetslöshet. De vill fr a satsa mer än borgarna på »arbetsmarknadspolitiska åtgärder» för att »jämna ut« konjunkturerna. Det är detta som Kalas »nedskärning i socialt acceptabla former» – den skall ske smidigt och lugnt och helst utan större protester. (5)

Med detta socialdemokratiska »alternativ» till borgarregeringens ekonomiska politik är det inte underligt om många arbetare och tjänstemän faller offer för dagens krispropaganda. Ändå är det inte svårt att visa att den främsta hörnstenen i båda dessa fall, är byggd på synnerligen lösan sand. Tron att minskade resurser för löner och social service och ökade överföringar till kapitalägarna och exportindustrin i sig skulle häva krisen är just en tro, som strider mot allt vetande.

II. Myten om lönekostnaderna

I debatten låter det ofta som om det grundläggande ekonomiska problemet är en brist på energi och en brist på »riskvilligt kapital». Det som skulle ha kunnat satsas på lönande investeringar plottras nu bort genom allmänna subventioner och används för en onyttig eller »överdriven» konsumtion, sägs det.

Men den internationella krisen är inte en »knapphetskris». Tvärtom är det en överproduktionskris. Den beror på att det inte finns en tillräcklig marknad – inom ramen för den nuvarande internationella marknadsekonomin – för att köpa allt det som skulle kunna produceras i den kapitalistiska världen. Det produceras därför mindre än vad som skulle vara möjligt. Maskiner och fabriker går inte för fullt. De som har investerat kapital där klagar över bristande lönsamhet just på grund av detta.

Under den föregående lågkonjunkturen (1974-76) användes bara 70% av produktionsförmågan. Siffran steg en del åren därefter, men nu sjunker den igen.

Det saknas inte heller pengar. Enorma belopp, tiotals miljarder bara i Sverige, får förränta sig på banker eller görs till föremål för enorma spekulationsaffärer och valutaöverföringar.

En sådan kris avhjälps inte genom att de arbetande får det sämre. Det garanterar verkligen inga nya »framtidsinriktade» investeringar. Dessutom minskar det ytterligare efterfrågan på diverse konsumtionsvaror, som de arbetande kunde ha inhandlat om inte konsumtionen snörts åt. Det kan man visa på följande sätt.

För det första måste man fråga sig vad löneandelen verkligen betyder i produktionen – och därmed vad det innebär att minska löneandelen av de nedlagda produktionskostnaderna.

– Förlorade marknadsandelar för svenska varor beror på att de mist konkurrenskraft i förhållande till samma varor producerade i andra länder. Och konkurrenskraften bestäms nästan enbart av styckekostnaderna i produktionen, dvs hur mycket det kostar att framställa en vara i en serie, exempelvis vad det kostar att producera en av de bilar som lämnar Volvos band under en månad.

– Lönerna utgör bara en del av den kostnaden. Ja, i själva verket utgör de vanligen inte mer än 25-30% av den totala styckekostnaden i en normal exportindustri. De övriga 65-77% är råvarukostnader, övriga driftskostnader, kapitalavskrivningar, reklam och annat. Då står det också klart att styckekostnaden bestäms i mycket högre grad av sådana faktorer som produktivitet, stordrift med långa serier, teknologiska nyheter, tillgången på krediter mm – än av lönernas totala storlek eller tillväxt.

– Vad som hänt med dessa andra kostnader talas det dock mindre om. Bara det borde räcka för att förstå att Bohman m fl inte i första hand är ute efter sanningen. För då skulle de ju också jämföra dessa kostnader med situationen i andra länder, innan löneökningen ges skulden för minskade marknadsandelar och sämre konkurrenskraft. (6)

Om man ändå renodlar lönekostnaderna och jämför dem med utvecklingen i andra länder, får man inte ens då den entydiga bild som de borgerliga ideologerna målar fram. Sverige ligger enligt de senaste uppgifterna någonstans i mitten på den västeuropeiska skalan. Och i förhållande till ett land som Västtyskland – som haft en relativt sett högre löneutveckling under 70-talet än Sverige – kan man knappast förklara styrkan i den västtyska ekonomin med »låga löner». Det är de övriga faktorer vi nyss nämnde som spelat huvudrollen.

En andra aspekt när det gäller förhållandet mellan lönerna och utvecklingen i stort gäller hur de samhälleliga resurserna används. De fördelas på tre poster:

1) lönearbetarnas konsumtion (inräknat de olika former av social service som ger dem en mer eller mindre dräglig levnadsstandard: sjukvård; pensioner; arbetslöshetsersättning; utbildning; kulturellt stöd m fl);
2) nyttiga investeringar;
3) socialt onyttiga utgifter, som inte används för en positiv samhällsutveckling (såsom kapitalisternas konsumtion och förmögenhetsbildning; spekulation; kostnader för delar av den offentliga sektorn som inte är kopplad till den produktiva verksamheten, som försvaret, förvaltningsapparaten osv).

Minskar man punkten 1) här ovan – lönearbetarnas konsumtion – så finns det inget som säger att de resurserna överförs till samhällsnyttiga investeringar(7). I själva verket är det fullt möjligt att såväl lönearbetarnas konsumtion som de produktiva investeringarna sjunker samtidigt. Det som ökar är istället kapitalägarnas och andra gruppers egen konsumtion och en mängd kortsiktiga spekulationer
och kapitalöverföringar. Slutsatsen är alltså entydig: det finns verkligen inget direkt samband mellan försämringar för folkflertalet och en positiv ekonomisk utveckling i stort.

Det slagord som den västtyske regeringschefen Helmut Schmidt myntat – »dagens profiter är morgondagens jobb» – är alltså dubbelt obefogad. Det är visserligen sant att det finns en »lönsamhetskris« för kapitalet. Men den beror på att kapitalisternas hittillsvarande marknader inte ger den utdelning som kapitalägarnas önskar; och 2) att de inte finner tillräckligt stora nya marknader, där de kan investera sitt kapital med högre grad av lönsamhet.

Det är visserligen också sant att kapitalägarna har ett direkt intresse av att sänka produktionskostnaderna och lönerna är en del som de lätt kan överblicka och hoppas kunna åtgärda direkt. Men det är – om sanningen ska fram – mer uttryck för kapitalägarnas intresse av att kunna förfoga över så mycket som möjligt av de samlade samhälleliga resurserna än av illusioner om att sänkta löner i sig skulle garantera en krisfri kapitalism.

Mot den här bakgrunden blir också den så kallade löntagarfondsdebatten något overklig. Socialdemokraternas återkommande tal om att »det behövs riskvilligt kapital» imponerar knappast på dagens företagsledare. De vet av egen erfarenhet att det inte är kapitalbrist i och för sig som är huvudproblemet. Det är de otillräckliga marknaderna för svensk produktion. (8)

Företagsledarna har väl knappast någon anledning att gallskrika över att socialdemokraterna vill tillskjuta innehållna löner till företagen som riskvilligt kapital. Men de gillar inte att »utomstående» lägger sig i deras egna vinstandelar och naggar lite grand på dem dessutom, även om de skulle få igen dubbelt efteråt (omfördelat kapital plus skatteavskrivningar). Och de accepterar definitivt inte frivilligt att frånhändas en aldrig så liten del av kontrollen över de samhälleliga resurserna (genom styrelsemajoritet för fackrepresentanter i skötseln av fonderna) och fruktar subventioner från fonderna till »överlevda» eller »icke-expansiva» branscher och regioner.

III. En samordnad internationell lågkonjunktur och dess följder i Sverige

Den ekonomiska debatt som nu förs i Sverige är inget enastående. Precis samma debatt breder ut sig i varje västeuropeiskt land idag. och överallt skrivs det ut ungefär samma recept: åtstramning för att överföra resurser till exportindustrin.

Det som gör denna »lösning» särskilt tvivelaktig är just att den rekommenderas överallt och av alla – och då måste man fråga sig: vem skall importera all denna ökade export (importen skall ju också strypas åt överallt). Om vi dessutom står inför en allmän internationell lågkonjunktur (vilket alla tecken tyder på idag) blir detta problem än mer akut. Då är ju perspektivet raka motsatsen till en blomstrande världshandel (vilket hur som helst är något förgånget): ett stagnerande eller till och med krympande utbyte länder emellan, med växande konkurrens och handelshinder som följd!(9)

De särskilda fördelar som svensk industri red på årtiondena efter andra världskriget har efter hand tunnats ut. l den meningen ligger det förstås många korn av sanning i de etablerade politikernas »krismedvetenhet». Svensk industri är sämre rustad än någonsin efter andra världskriget för en allmän internationell nedgång i ekonomin.

Att en sådan verkligen har börjat står idag utom allt tvivel.

– En recession (lågkonjunktur) har inletts i USA, av allt att döma också i Storbritannien och Italien. En motsvarande utveckling förutsägs nu – av internationella borgerliga ekonomer – för Frankrike och Västtyskland, senare i år. Detta för att nu nämna några av de mest inflytelserika industriländerna.

De amerikanska ekonomer och politiker – med president Carter i spetsen – som väntat sig en kortvarig och begränsad konjunktursvacka, lär få se sig om efter uppgången länge än. Istället börjar man nu spekulera i de amerikanska finanstidningarna om »den värsta nedgången sedan 30-talskrisen«.

Det må vara hur det vill med den förutsägelsen. Det är i alla fall ett faktum att den amerikanska bruttonationalprodukten, BNP, bara steg 1% mellan första kvartalen 1979 respektive 1980. l december 1979 förutspådde de stora industrinationernas samarbetsorgan OECD en nedgång på 3,5% av BNP första halvåret 1980. (Verklig siffra: 3% t o m april.) OECD räknade med att arbetslösheten skulle stiga från 5,9% till 7,2% under året. Men redan i april var siffran uppe i 7% – och det talas nu om ökningar upp emot 8 eller 9% i år. Här handlar det alltså om den officiellt redovisade genomsnittliga arbetslösheten. För särskilda grupper som ungdomar, svarta och kvinnor ligger den skyhögt över den genomsnittliga nivån.

Bostadsbyggandet förväntas av amerikanska myndigheter sjunka med 20-25% under 1980. Företagens utbyggnadsplaner anpassas nu också nedåt. Investeringsvolymen krymper sannolikt kraftigt. Vid sidan av byggnadsverksamheten är det hittills bilindustrin som drabbats värst, med Chrysler som en negativ symbol. »En nysning på Wall Street betyder snuva i Europa», sägs det – och det ligger mycket i det. Nedgången i USA har sina motsvarigheter och driver ytterligare på liknande tendenser i Västeuropa.

– För England förutspådde OECD i slutet av förra året en nedgång av BNP på 2,8% första halvåret 1980, en siffra som nu ter sig alltför optimistisk. Tillverkningsindustrins investeringar väntas allmänt sjunka med minst 8%.

Den brittiska recessionen har påskyndats av Thatcherregeringens antiinflationspolitik och dess hårdhänta nedskärningsprogram av »krisdrabbade industrien och offentliga utgifter (med undantag för bl a försvaret förstås).

– Den västtyska ekonomin, som under det senaste året levt högt på en 7%-ig exportökning (medan BNP som helhet stigit 4,5%) beräknas plana ut under 1980 och 1981, i takt med att exportmarknaderna blir allt kärvare och drabbas ytterligare av konjunkturnedgången i USA och andra länder inom EG.

– Den här kritiska genomgången kan göras mycket längre. Det enda egentligen undantaget utgör Japan, som också var det enda land som upplevde ett verkligt uppsving under perioden mellan 1976 och 1979. (Den ekonomiska uppgången i andra länder drevs till stor del fram genom en växande kreditmarknad och andra inflationsdrivande åtgärder.) Det finns heller inga omedelbara tecken på en förestående recession i Japan,snarare tvärtom (10).

Men frågan är ändå hur Japan – med dess stora exportberoende – skall kunna ställa sig utanför den allmänna internationella konjunkturnedgång som skymtar vid horisonten. Inför en sådan utveckling torde det inte hjälpa med »beslutsamma kraftåtgärder», »flit», och »god ordning»(11).

– För Sveriges del kommer en samordnad internationell recession definitivt att spräcka alla drömmar om att det går att »slå en brygga” över lågkonjunkturen.

Under den förra internationella recessionen var just detta socialdemokratins och den dåvarande borgerliga oppositionens nyckelord. Men problemen blev mycket större och mycket mer ihållande än vad de hade väntat sig. Den kapitalistiska krisen var, är – och förblir – djupare.
Ännu i årets kompletteringsbudget hoppades Gösta Bohman på en begränsad och måttlig konjunkturnedgång. Men han lär inte bli sannspådd. Det gäller inte för den internationella utvecklingen och det kommer inte att gälla för den svenska.(12)

Sveriges ekonomi är ju i hög grad beroende av att det finns marknader för järnmalm, stålprodukter, papper, pappersmassa, bilar samt diverse elektroniska produkter. En krympande internationell marknad och en växande konkurrens kommer att slå igenom – och då förmodligen hårdare och brutalare än vid den förra lågkonjunkturen.

LO-chefen Gunnar Nilssons varningar nyligen för kraftigt ökade arbetslöshetssiffror under 1981 har tyvärr alla möjligheter att slå in. För viktiga kapitalgrupper är det till och med något välkommet. Det skulle öka konkurrensen och pressen på löntagarna, sägs det (13), och leda till »större rörlighet” på arbetsmarknaden.

En internationell lågkonjunktur kommer att slå hårt inom den svenska arbetarklassen liksom på de arbetande i alla industriländer, såvida den inte möts med kraftfulla motåtgärder.

Men den kommer att slå ännu hårdare på de arbetande i koloniala och halvkoloniala länder världen över, inklusive i de oljeproducerande länderna…

IV. Myten om oljepriserna

Vid sidan av de »höga lönerna» är den populäraste borgerliga myten den om de »fruktansvärt höga priserna på olja och andra råvaror», med ty åtföljande »överföring av kapital» till framför allt de oljeproducerande länderna och en relativt fördyrad export.

Även frånsett att en kommande lågkonjunktur också kommer att drabba efterfrågan på olja och andra råvaror (och därmed pressa priserna, vilket för övrigt också diskuterades öppet vid de oljeproducerande OPEC-ländernas möte i juni 1980); frånsett att olje- och bensinpriserna inte tycks vara högre än den svenska regeringen gång på gång kan spä på dem med egna skattepålagor; frånsett att det mesta av inkomsterna från försäljningen av oljan går tillbak till investeringar och insättningar i industriländerna eller stannar hos oljebolagen, »de s/u systrarna» – frånsett allt detta är det dessutom osant att priserna på olja och andra råvaror skulle öka relativt sett. De påverkar den allmänna prisnivån, men det är också allt.

I själva verket ökar de mindre än priserna på färdiga industriprodukter!
För perioden 1976-1978 kan man visa detta med följande tabell:

Förändringar i världshandelspriserna (med index 100 satt till 1975)

År Råmaterialpriserna Priserna på industriprodukter
1976 106 100
1977 117 109
1978 119 125
4:e kv.1978 122 132

(Från DieWeltkonjunktur 3/1979, citerat efter Intercontinental Press/Inprecor volym 18, nr 10.)

Det som händer är att industriländerna bakar in såväl de ökade priserna på energi som sina egna pålagor i de slutliga prisen på industriprodukter. De kompenserar sig och mer till; till ovanstående siffror bör man egentligen också lägga effekterna av de förändringar av valutakurser som ägt rum under perioden. Eftersom mycket av oljan och andra råvaror betalas i dollar, samtidigt som dollarkursen sjunkit relativt mot andra valutor, förstärks den här effekten ytterligare!

l den mån som de oljeproducerande länderna, tagna som helhet, satsar på att utveckla sina länder med hjälp av inkomsterna från oljeexporten, drabbas de direkt av detta ojämna utbyte. Men allra ojämnast blir utbytet med alla de länder som både måste importera energi och industriprodukter utifrån. Det är också de som har minst förutsättningar att klara sig undan de allra värsta effekterna av en internationell lågkonjunktur.

Under de kommande åren kan vi därför räkna med nya fruktansvärda svältkatastrofer i Afrika, men också i Asien och Syd- och Mellanamerika!

Nu finns det förstås ingen anledning att behandla de industriella och underutvecklade länderna som helheter. De splittras ju alla upp i olika klasser och skikt.

Likväl som det år de arbetande massorna i t ex de oljeproducerande länderna som får betala dyrt för »överklassens» handelspolitik och valutaöverföringar till de stora kapitalistländerna, likaväl är det de lönearbetande i industriländerna som får stå för »fiolerna» där.

Hela propagandakampanjen kring de »oerhörda oljeprisstegringarna» och det »gräsliga oljeberoendet» fyller endast en väsentlig funktion: att intala de arbetande att de inte har rätt att kompensera sig för oljeprishöjningarna som i stället måste »bäras av alla«(14).

Tjuten om hotet från oljeländerna är ägnat att slå blå dunster i ögonen på folk. Det är som tjuven som ropar: »Ta fast tjuven!»

Detta är alltså den ekonomiska utveckling som vi kan vänta oss de första åren av 80-talet. Och liksom den förra lågkonjunkturen utsatte den internationella arbetarrörelsen för svåra prövningar, så kommer den nya samordnade recessionen att ställa ytterst hårda – och skärpta – krav på en verklig krispolitik från arbetarrörelsens sida. Inte en krispolitik som utgår från samma »hotbild» som borgarna! Inte en krispolitik som utgår från att vi »först måste få det sämre för att sen kunna få det bättre!» Nej, en krispolitik som tar fasta på alla de erfarenheter som vunnits under de gångna åren – alltifrån de amerikanska gruvarbetarnas kamp mot borgaroffensiven i sitt land 1978, till de engelska, västtyska och franska stålarbetarnas kamp för jobben och reallönerna och det positiva i den svenska fackföreningsrörelsens hårda avtalsrörelse i år!

Den förestående internationella lågkonjunkturen är bara ett nytt och logiskt uttryck för kapitalismens återkommande kriser. Den kommer att utspelas i en period av minskad ekonomisk tillväxt och följa på en första samordnad recession i mitten på 70-talet. Den kommer därför att slå igenom med full kraft – och mer uttalat än på mycket, mycket långe ställa arbetarrörelsen inför valen:

Antingen dras med i den nedåtgående kapitalistiska spiralen eller inleda en offensiv antikapitalistisk politik.
Antingen en fortsatt och förstärkt satsning på kapitalismens »självläkande krafter» (med återkommande kriser, krig och katastrofer som följd) eller en frigörelse från den borgerliga tvångströjan.
Antingen lita till en alltmer renodlad marknadsekonomi (med utslagning av nya befolkningsgrupper, områden och resurser) eller ta radikala initiativ för att erövra makten och upprätta en nationell och internationell planering av de tillgängliga och kommande resurserna!
Antingen spela med i de borgerliga propagandakampanjerna eller genomföra ideologisk motoffensiv och ett stöd till de länder och folk som redan brutit sig loss från det kapitalistiska herraväldet!

Det talas idag allmänt om att det blåser högervindar. Och det är sant att kapitalägare, borgerliga regeringar och de som sätter sin lit till dem allmänt går åt höger i den kapitalistiska världen. Men det är inte hela sanningen. Den traditionella reformistiska politiken utsätts samtidigt för en växande kritik i fackföreningar, bland radikala ungdomsskikt och miljögrupper. Det kommer också att bli allt svårare för den byråkrati som härskar över fackföreningar och arbetarpartier att bevara sin maktställning, när den samhälleliga basen för dess redan tidigare ytterst återhållsamma reformprogram nu undergrävs ytterligare.

Om radikala grupper inom arbetarrörelsen kan möta den borgerliga högervinden med en vänstervind inom sina organisationer då är framtiden inte längre så mörk! Om de investeringar som reaktionen gör för 80- och 90-talen i form av skärpt kamp mot arbetarrörelsen (15) och en ökad uppslutning bakom mer aggressiva borgerliga krafter (16), dessutom kan leda till en motsvarande skärpning och en lika aggressiv motoffensiv – då är framtiden rent av ljus! Då skapas de bästa förutsättningarna för en framtid utan kriser, krig och katastrofer!

Tom Gustafsson
juni -80

Noter
(1) Ett aktuellt exempel; så här uttrycker sig Volvo-chefen Per Gyllenhammar på frågan om det svenska folket har mognat och nu fått en ökad förståelse för landets ekonomiska problem: »Vi vet att krismedvetandet normalt växer ganska långsamt i samspel mellan medborgare och politiker. Jag har uppfattningen att medborgarna i och för sig är mer vakna och välinformerade än man normalt vill hålla dem räkning för. Därför skulle det inte behövas så lång inkubationstid – nu tappar man mycket tid genom att bara ligga och vänta på att våga genomföra nödvändiga politiska åtgärder.» (Bagens Industri 10.6.1980)
(2) Det hemska 80-talet heter en bok av Christer Petersson och Håkan Hedberg (utgiven av Affärsförlaget), som innehåller ett stort antal bearbetade intervjuer med nationalekonomer och politiker. (Boken är delvis refererad och recenserad i Internationalen 23/1980. Där återfinns en hel provkarta på de åtgärder som ledande borgerliga representanter nu verkar för. inom regering, förvaltning och företag – för övrigt ofta i nära samspel med inflytelserika socialdemokrater. Boken ger verkligen en »hemsk» bild av »deras 80-tal».
(3) Redan 1978 skisserade ledande fackföreningsmän och socialdemokrater de perspektiv som sedan kommit mer och mer i förgrunden, framför allt i interna sammanhang och i intervju-uttalanden för den borgerliga fackpressen (mindre i de allmänna utspelen som alltid görs mer publikfriande). Det skedde dels i anslutning till den brett upplagda metall-konferensen om Sveriges industripolitik, dels i utredningsmaterial inför den socialdemokratiska partikongressen detta år. Se Håkan Anderängs genomgång i Internationalen 36/1978: S-kongress inför 80-talet.
(4) Vi tänker på Anker Jörgensens och de danska socialdemokraternas hämningslösa åtstramningsprogram våren 1980, för övrigt livligt applåderat av borgerlig press och borgerliga politiker som ett »mönster för svenska socialdemokrater». Dagens Industri (10.6 1980) låter t ex Steffen Möller, chefsekonom i danska Metall, breda ut sig om de »djärva» danska krislösningarna under rubriken Dansk fackförbundsekonoms råd till Sverige: Sluta drömma om 60-talet, minska sysselsättningen och öka exporten.
(5) Jämför t ex det socialdemokratiska alternativ för varvsindustrin, som klubbades av riksdagen våren 1980 och som innebar en långsammare och smidigare avveckling av »varvskapaciteten» med flera, återkommande omprövningar »om den skulle visa sig otillräcklig» – och de socialdemokratiska ledarnas samtycke till nedskärningar av den svenska stålindustrin, med endast begränsade invändningar mot den borgerliga regeringens nedläggningar och »neddragningar».
(6) Avsnittet citerat från Benny Åsmans artikel Är din lön för hög? i Internationalen 4/1978.
(7) l den nyss nämnda boken om Det hemska 80-talet finns en häpnadsväckande genomgång av hur spekulationen och prishöjningarna slagit inom bostadsmarknaden, samtidigt som industriinvesteringarna sjunkit kraftigt under andra hälften av 70-talet. En del av dessa siffror citeras i Internationalen 23/1980.
(8) »Jag förstår inte varför frågan om löntagarfonder inte avförts från dagordningen», säger Pehr Gyllenhammar till Dagens industri (10.6 1980). »Bara för att frågan kom upp under det s k övervinståret 1974 finns det ingen anledning att segdra den här frågan i evigheter. Det finns bara ett land som infört löntagarfonder och det är Peru. Om behovet av fonder av olika anledningar skulle komma upp i Sverige kan vi lösa det då.»
(9) I Intercontinental Press/Inprecor finns en omfattande genomgång av den aktuella ekonomiska utvecklingen i en artikel av Winfried Wolf om International Capitalist Recession on Horizon 1980. (»En internationell kapitalistisk recession vid 1980 års horisont»). Tyvärr är den inte översatt till svenska.
(10) Den japanska BNP steg till exempel 6,1 % under det budgetår som löpte fram till mars 1980. Det var en ökning med 0,4%. Den japanska regeringen hoppas på en 4,8%-ig ökning under det innevarande budgetåret.
(11) Dessa omdömen om det så kallades »japanska undret» fälldes av en fascinerad Metall-delegation som genomförde en studieresa till Japan. Jämför Kent Kjellgren/Eva Nikells artikel i Internationalen 13/1978.
(12) En av Bohmans rådgivare, den nya riksbankschefen Lars Wohlin, är ännu mer skeptisk än ekonomiministern till den internationella konjunkturutvecklingen och varnar för en alltför optimistisk ekonomisk politik: »V/ har inte ekonomiska förutsättningar att överbrygga en internationell lågkonjunktur genom en expansion av den inhemska konsumtionen. Vi försökte under den senaste svackan – med svåra följder.» (Veckans Affärer, 3.1 1980).
(13) »En stor och öppen arbetslöshet synes oundviklig. Då kanske vi alla kan samlas kring uppgiften, vi spottar i nävarna och tar nya tag. Vi borde minnas t ex krisen på 20-talet, ett decennium som innebar ett djupt hack i vår utvecklingskurva, värre än 30-talets djupdykning. Folk fick sina förmögenheter förstörda över en natt, arbetslösheten och det sociala lidandet blev stort. Men då fanns ingen socialvård för företagen – krisen fick blomma ut, och återhämtningen kom mycket snabbt.»
Sagt av Bo Carlsson, nationalekonom och forskare vid Industrins Utvecklingsinstitut, i Det hemska 80-talet.
(14) Jämför socialdemokraternas envetna plädering för att oljeprishöjningarna inte skall räknas in i det index som ligger till grund för den återkommande uppjusteringen {»indexregleringen») av skatteskalorna – och den borgerliga regeringens varsel om att pensionärerna inte bör kompenseras för oljeprishöjningarna. Om dessa principer genomdrivs kommer de att få många efterföljare på andra områden, med stora negativa effekter. Självklart måste alla prishöjningar räknas in i indexberäkningarna av kostnadsutvecklingen.
(15) En rapport från ETUI, The European Trade Union Institute »Det europeiska fackföreningsinstitutet» gjorde nyligen en genomgång av den skärpta antifackliga lagstiftningen som nu förbereds, genomförs eller försökt genomdrivas i länder som USA, Västtyskland, Storbritannien och Frankrike m fl. Detta är bara ett exempel på olika åtgärder ägnade att kringskära de demokratiska rättigheterna för de lönearbetande och deras organisationer.
(16) Valet av Franz Josef Strauss till kanslerskandidat för det dominerande borgerliga partiet i Västtyskland, CDU (Kristligt Demokratiska Unionen), uttrycker en högervridning inom den västtyska borgerligheten. Det är det kanske mest slående exemplet på hur arbetsköparna världen över nu sätter större tilltro till mer aggressiva politiker inför den fördjupade ekonomiska och sociala krisen. Inte så att ledande krafter inom den västtyska borgarklassen skulle vara otacksamma mot allt vad Helmut Schmidt, den nuvarande regeringschefen, uträttat i deras intresse (när det gäller stöd åt den kapitalistiska industrin, västtysk upprustning och attacker mot de demokratiska rättigheterna i Västtyskland). Men många av dem tvivlar på om socialdemokraterna verkligen är rätt folk att ha i ledningen för den västtyska staten, när angreppen måste skärpas ännu mycket mer mot arbetarklassen i Västtyskland och deras organisationer.