Etikettarkiv: Imperialism

Väpnad kapitalackumulation

Del 2 av 2 i serien Imperialism

En nyutkommen och redan uppmärksammad bok som – med teoretiska instrument inspirerade av bland andra Gramsci och Mandel – presenterar en modern analys av imperialismen i spåren av Irakkriget. Daniel Brandell recenserar Andreas Malms bok, När kapitalet tar till vapen. Tidskriften Röda Rummet 3-4/2004.

Väpnad kapitalackumulation

”ÄNTLIGEN” utropade Aftonbladets kultursida med gigantiska versaler för ett par veckor sedan. Anledningen var att recensenten läst Andreas Malms nya bok, När kapitalet tar till vapen, och här funnit “en självständig nyproblematisering av imperialismens karaktär och orsaker, som saknar motstycke såväl i Sverige som internationellt”. Man kan inte annat än instämma. Malms teoretiserande, en direkt utveckling av det utkast han gjorde i Röda Rummet 2/2003, blir till en stadig grund i det gungfly som dagens diskussioner om globalisering och imperialism utgör. Efter att ha klafsat omkring i detta kärr ett par års tid känns det skönt att kunna befinna sig på någorlunda torr mark.

En parallell till Aftonbladets glädjeutrop, som jag spontant kommer att tänka på, är när Johan Ehrenberg släppte boken Globaliseringsmyten 1997. ”Om du bara skall läsa en bok i år – läs Globaliseringsmyten”, skrev Internationalens recensent entusiastiskt. Utan att försöka blanda samman äpplen och päron – Ehrenbergs bok är mer sökande och reportagebaserad, men innehåller också ett försök att skapa sig en världsbild – så känns Malms bok som ett tydligt tecken på i hur mycket bättre skick dagens vänsterdebatt är än dåtidens.

Trots att det är ett så tungt inlägg i teoridiskussionen som Malm gjort är han inte svårläst. Snarare kan jag reagera på att Malm blir väl litterär i vissa passager – han är så pass stilmedveten att han tänjer på gränserna för vad som faktiskt är pedagogiska finesser, och vad som blir onödig överutsmyckning av texten.

Malms mål i När kapitalet tar till vapen är att klarlägga dialektiken mellan imperialismen och globaliseringen. Det är ingen liten uppgift. Utgångspunkten blir det förlegade perspektiv som förföljde globaliseringsrörelsen när USA drog i fält i Mellanöstern år 2001. Staten, som skulle varit hopplöst överspelad av det internationella kapitalet i globaliseringens tidevarv, visade sig besitta det nakna våldets makt – och var redo att använda den. Nu vädrade istället leninisterna morgonluft, och kunde åter plocka fram sina banderoller prydda med slogans mot USA-im¿perialismen. Samtidigt, vilket debatten mellan den så kallade “globalvänstern” och ”nationalvänstern” visat, går det inte att bortse från den utveckling som mer och mer gör gränserna överspelade i stora delar av världen. Globaliseringen är en realitet – och här fick leninisterna uppenbara problem.

Något av det smartaste Malm gör i inledningen till sin analys, och vad som gör den så mycket enklare att följa än andra diskussioner kring samma tema, är att definiera sin begreppsapparat ordentligt. Egentligen borde detta vara självklart, men det görs alltför sällan. Det ger läsaren möjlighet att hålla sig ovanför ytan. Imperialism är helt enkelt, enligt Malms definition, när en nationalstat i centrum på grund av ekonomiska intressen intervenerar militärt i en annan stat i periferin. Detta utesluter, på ett mycket befriande sätt, mycket av den ”neoimperialism” som diskuterades på 60- och 70-talen. Där saknas ofta det militära momentet. Det exkluderarfi på samma gång – och än mer befriande – följdenligt allt tal om ”kulturimperialism” och annan allmän antiamerikanism som ofta åberopas av vissa antiimperialister.

Tyvärr slutar Malm med sitt upprensningsarbete i begreppsfloran när han definierat imperialism. Ett nästan lika nödvändigt begrepp att ringa in hade varit ”globalisering”. Arbetet blir här endast halvfärdigt. Man behöver förvisso inte gissa sig till vad Malm menar, för han diskuterar globalisering på många ställen i texten, men det blir inte lika självklart som i fallet med imperialismen. Det är ”det andra stadiet av internationell produktion” – att arbetsplatserna flyttas runt på en global arbetsmarknad för produktion på världsmarknaden, alltmedan proletariatet sitter fast lokalt – som Malm uppenbarligen sätter i centrum för globaliseringen och det som kvalitativt skiljer epoken från tidigare perioder. Han utesluter därmed en hel del av de flummigare innebörderna av globaliseringen: allt tal om nätverkssamhälle, Ïom postfordism och toyotism lyser med sin frånvaro. Malm behåller också kategorier som ”centrum” och ”periferi”, begrepp som många av dagens globaliseringsteoretiker på tvivelaktiga grunder lämnat.

Tidigt i texten tar sig Malm an Lenin samt Hardt och Negri (författarna av Imperiet). Syftet med detta är uppenbart – de är ”nationalvänsterns” respektive ”globalvänsterns” mest omhuldade imperialistteoretiker. Bägge teoribildningarna har uppenbara brister i beskrivningen av dagens imperialism: enligt Lenin borde vi se en militär rivalitet mellan olika ekonomiska stormakter, medan det enligt Hardt och Negri inte borde finnas någon militär intervention alls i periferin. USA:s totala dominans på det militära planet, och den övriga västvärldens uppslutning bakom supermakten, anser Malm har vederlagt bägge schatteringarna. Han gör dock vare sig någon oärlig eller överdrivet polemisk granskning. Han väger andra teoretiker noga mot verkligheten, plockar fram deras föroch nackdelar och knyter dem tilÚl sin egen bild av imperialismen.

När sedan Malm redogör för sin egen syn på imperialismen börjar han utifrån och arbetar sig in. Först försöker han finna formen för dagens imperialism, för att sedan fylla den med innehåll. Hur ser då formen ut? Här tar Malm hjälp av den italienske kommunisten Gramsci. USA leder en hegemonisk (det går knappast att använda ordet hegemoni utan att referera till Gramsci) formation av ledande kapitaliststater i centrum för att dominera periferin. USA agerar sålunda i hela centrums allmänintresse med sin imperialistiska politik. Malm lägger ned mycket energi på att förklara denna formation i detalj. Nu är det förvisso inte det man klassiskt menar med hegemoni i Gramscis mening som kännetecknar den imperialismens hegemoniska formation – och Malm diskuterar också skillnaden. Vanligtvis brukar man mena att borgarklassen lyckas behålla makten genom att på ett intellektuellt plan dominera arbetarklassens medvetande i en borgerlig hegemoni. Hegemoni i Malms mening handlaÙr mer om intressegemenskap. Och, eftersom Gramsci aldrig talat om en hegemoni för en imperialistisk formation, kan begreppet kännas aningen förvirrande i sammanhanget. Nu är Malm å andra sidan glasklar på vad han lägger in i begreppet, så han garderar sig fullständigt från kritik på den punkten.

Därpå skisserar Malm den imperialistiska formens grundläggande innehåll. Här tar han ordentligt med hjälp från den belgiske ekonomen Ernest Mandels teori om hur kapitalackumulationen rör sig i långa vågor. Alla dessa vågor representerar specifika stadier, reella historiska perioder. Det som driver dem framåt är kapitalisternas jakt på ökande profiter, och det som får dem att tappa i styrka är minskade vinster. När arbetarklassen under 1960-talets slut och 70-talets början tillskansade sig mer och mer av mervärdet så minskade investeringslustan hos kapitalet. Istället anammade de en strategi av globalisering för att pressa tillbaka lönerna och få upp profiterna igen. Detta konstituerade en femte våg enligÚt Malm, en våg med start i 1990-talets början. Här var USA tidigt den pådrivande kraften i globaliseringen – inte Japan, som många globaliseringsteoretiker menar. Detta gjorde USA till ledaren i den hegemoniska formationen.

Utifrån denna bakgrund fyller Malm sin imperialismteoris form med innehåll. Den femte vågen stötte snabbt på hinder, som låg inneboende i de krafter som skapade den. Enligt Malms analys kom den femte vågen till stånd genom att de arbetandes andel av mervärdeskvoten pressats tillbaka. Detta skapade en investeringslusta hos kapitalistklassen då profiterna steg igen. Men tidigt i vågens expansionsfas stötte kapitalismen på det ”realisationsproblem” Rosa Luxemburg fäste stor vikt vid i sin beskrivning av imperialismen. Den tillbakapressade arbetarklassen kunde helt enkelt inte skapa någon större efterfrågan när reallönerna inte steg. Istället blev det staten – vars intressen bundits upp till kapitalets – som fick fullgöra uppgiften, och denna statliga efterfrågan manifesteradesÒ främst genom krigsmaterialproduktion. Krigsindustrin är ett produktionsområde med i stort sett obegränsade investeringsmöjligheter. Den är inte avhängig arbetarklassens köpkraft samtidigt som den stimulerar efterfrågan i den övriga ekonomin.

Behovet att använda alla dessa vapen är imperialismens ena ben. Det andra benet utgörs av kapitalismens gigantiska behov av olja – och därför riktades det militära slaget mot Mellanösterns orörda oljekällor. (Malm ägnar stort utrymme åt att beskriva hur den exploaterbara oljan inom en nära framtid kommer att sina). Därför invaderades Irak. Militarism och olja, det är dessa som är drivkraften bakom 2000-talets imperialism enligt Malm. Därmed skapas också ett behov av en utsida – en periferi – för kapitalisterna i centrum. Imperialismen behöver denna periferi att bränna av sina militära investeringar mot – en utsida som inte är allt för integrerad med ekonomierna i centrum. Därför finns ett inomkapitalistiskt behov av “skurkstater”, “ondskans axelmakter” eller ”stater som stödjer terrorismen”. I förstone känns argumentationen övertygande. Malm tar sig ordentligt med tid att svara på flera eventuella invändningar. Varför kan staten inte spendera på samhällelig service istället för på vapen? Jo, då skulle arbetarklassens ställning stärkas och detta skulle kunna pressa tillbaka vinsterna. Men någonstans här börjar texten förlora i densitet. Malm får en tendens att flyta ut och överbetona: rustning och olja, rustning och olja, rustning och olja. Visst ligger imperialismens ockupation av Mellanöstern i den hegemoniska formationens intressen, men är den verkligen nödvändig för kapitalismens fortbestånd? Malm tenderar att vilja svara jakande. Men här skulle man kunna komma med andra förslag. Stora statliga investeringar i forskning för att utveckla alternativa energikällor (bränsleceller, hybridbilar) skulle kunna lösa både efterfrågekrisen och bränslebristen för den femte vågens kapitalister. Med Malms resonemang blir kapitalismen predestinerad att k¸ollapsa med den framtida oljebristen.

En viss brist på fokus råder även i bokens sista delar, när ockupationens logik och motståndets nödvändiga struktur diskuteras. Här finns exempelvis ett långt stycke om Palestina som jag har svårt att finna motiverat. ”För att förstå vår tids imperialism måste vi förstå vilken roll den spelar i Palestina”, skriver Malm. Så är det givetvis inte – Palestinafrågan är viktig för imperialismens strategiska intressen i Mellanöstern – men att det inte är en nyckel till förståelsen av imperialismen har Malm själv visat på sidorna innan.

Nåväl, detta skall inte grumla föreställningen om att Andreas Malm ror sitt projekt i land – och det med den äran. Han lyckas ju uppenbarligen på ett skarpsinnigt sätt beskriva hur imperialismen ser ut; vad den beror på; hur den fungerar; hur motståndet måste formeras samt rättvist bedöma andras bidrag i teoribygget. Han skapar, som tidigare sagts, överblick och stabilitet åt läsaren.

Men sedan, när Malm dragit läsaren upp ur det teoreti¸ska kärret; upp till den nivå att man kan överblicka det teoretiska landskapet finner man att det återstår oklarheter. Jag skulle vilja se en kompletterande diskussion om vilka länkar det finns mellan den klassiska imperialistiska epokens kapitalism (1870-1914) och dagens. Maktlogiken är densamma, jakten på profiter givetvis drivkraften, men denna drivkraft har kapitalismen genom hela historien. Vilka gemensamma specifika krafter gör just dessa perioder till imperialistiska? Och, om dagens period innefattar en rad andra specifika drivkrafter än de Lenin, Hilferding och Luxemburg fann som orsaker till sin tids imperialism, är det verkligen ”imperialism” vi ser idag? Eller är det ett Imperium, bara mer aggressivt än det Hardt och Negri beskrivit? Återkommer inte definitionsproblemet tillbaka till Malms egen teori?

Och vidare: Var inte Vietnamkriget imperialism? Och USA:s alla militära interventioner i Latinamerika och annorstädes? Vad var drivkraften då – det kan väl inte vara samma som under den “femte v˛ågen”? Dessa företeelser – vilka stämmer överens med Malms definition på imperialism – placeras utanför skildringen. Det går en ständig underström av våld mot periferin i kapitalismens historia – är inte detta också det imperialistiska projektet? En sammanfattnande överblick på slutet, där Malms teori jämförs med andra och återknyter till tidgare historiska skeenden hade eventuellt kunnat knyta ihop säcken.

Malm får gärna återkomma och precisera i sitt teoribygge. Så långt har det inte gett annat än mersmak. Dessutom måste man imponeras av någon som idag lyckas med någonting så avancerat som att lansera en egen teori om imperialismen – eller åtminstone en egen unik kombination av Karl Marx, Ernest Mandel, Rosa Luxemburg och Antonio Gramsci – samtidigt som han återknyter med både äldre och yngre teori på området. Att kalla resultatet ”bra” är bara förnamnet. Det är en näst intill övermäktig uppgift att mer än extremt skissartat redogöra för När kapitalet tar till vapen. Därför, läs den!

Daniel Brandell

Från Tidskriften Tidskriften Röda Rummet 3-4/2004.

Klargörandets tid

Mellan 2 000 och 3 000 demonstrerade lördagen den 20/11 när koalitionen mot krig och terrorism för tredje lördagen i rad samlades i Stockolm.

En av de som talade var Håkan Blomqvist från Socialistiska Partiet och ansvarig utgivare av veckotidningen Internationalen. Här följer talet i sin helhet.

Demonstrationsdeltagare!
Fredsvänner!

Det sägs att vi lever i förvirringens tid, en tid med dolda samband och osynliga hot – där gränserna mellan verkligheten och ”virtual reality” har lösts upp.

Jag vet inte det.

Vi lever snarare i klargörandets tid, där ljusskenen från bombkrevaderna lyser upp den nuvarande världsordningens anletsdrag i all dess skrämmande bestialitet.

När de rikaste människorna som någonsin levat på den här planeten använder all den makt dom kan samla för att krossa jordens fattigaste människor…

När de miljontals dollar de kan spendera på en enda bombnatts missiler, sprängämnen, flygbränsle och högteknologi skulle kunna bekosta mat och varma kläder till alla afghanska flyktingar.

När den rika världens makthavare, från höger till stora delar av dom som kallar sig vänster, ställer in sig bakom Bush’ bombterror…då är det inte förvirringens tid. Då är det klargörandets.

Då dras konsekvenserna ut av halvkvädna visor. Då kläs kejsarens nya och gamla kläder av.
Då skiljs agnarna från vetet.
Då visar den västerländska imperialismen upp sig inför världen i all sin hänsynslösa maktfullkomlighet. Då ställs den onyanserade politiska och mediala följsamheten i blixtljus, liksom hyckleriet, fegheten och medlöperiet.

Mjältbrandshysteri

Ta mjältbrandshysterin som inspirerar varje dåre att handla ett kilo vetemjöl för att komma på TV.

I den mediala förljugenhetens tid ställer ingen politiker eller massmediaröst den självklara frågan; ”Vänta nu, vad är det här? Var det president Bush som så sent som i juli i år avvisade en skärpt internationell lagstiftning mot produktion av biologiska stridsmedel?

Och var det inte just Pentagon som den fjärde september – exakt en vecka före terrorattacken i USA – lät meddela att man inlett utvecklingen av en ny, dödligare form av anthrax – mjältbrandsbakterier?”

Måste inte varje kritiskt tänkande människa ställa sig frågan om det inte var tjuven som ropade ”ta fast tjuven”?

FN:s förre vapeninspektör i Irak – Scott Ritter – säger att det både är oansvarigt och strider mot alla kända fakta att påstå att Irak har kapacitet att framställa biologiska vapen. Men vad gör det Pentagon, media och Washingtons medlöpare? Den uppiskade mjältbrandshysterin blir ett perfekt vapen för att dölja de egna krigsförbrytelserna – och hota dem som inte dansar efter Washingtons pipa.

För oss inom den socialistiska arbetarrörelsen är det självklart att fackföreningar och folkrörelser som bygger på de maktlösa och arbetande människornas krafter – måste våga gå rakt emot strömmen, mot både krigshetsen och terrorismen, mot både imperialistiska övergrepp och hatfylld religiös fundamentalism för att försvara humanitet, rättvisa och solidaritet mellan alla maktlösa människor. För som en i sångkören sa vid förra lördagens demonstration: Kriget kommer alltid uppifrån men freden kommer alltid nerifrån.

Därför vill jag uppmana alla inom arbetarrörelsen, i den fackliga världen, i arbetarkommuner och folkrörelser: Låt oss bidra till att bygga freden – nerifrån. Acceptera inte det skamliga medlöperiet och stödet från svenska regeringen åt USA:s krig och bombmattor.

Göran Persson säger: ”Vi ställer in oss i den breda enighet inom EU och FN:s säkerhetsråd som stöder USA:s aktion”.

Vi säger: ”Göran Persson, ditt namn är feghet och din titel hycklare!

Sedan när blev det ärofyllt att yla med vargarna? Sedan när blev det hedervärt att lyda de mäktigas order och följa minsta motståndets lag?

Var det detta som var den stolta erfarenheten från 1900-talet, när Hitler och Stalin styrde Europa? Är det det vi lär våra barn efter förintelsen, gulag och världskrig – ”Ställ in dig i ledet – gör som de mäktiga säger”.

Innebörden i demokrati

För vår del, för oss som samlats här idag är det motsatsen. Vi har försökt lära våra barn och oss själva, så gott vi kunnat, att leva efter maningen. ”Stå för vad du innerst vet är rätt, även om du har alla emot dig, från mobbande klasskamrater till FN:s säkerhetsråd, sittande på Allsmäktig Gud Faders högra sida!”

Det är ju själva innebörden i demokrati, det är förutsättningen för att kunna se sig i spegeln, det är själva kärnan i mänsklig respekt och självrespekt.

Det här är inte förvirringens tid – det är klargörandets.

Medan skrupelfria och fega makthavare klänger i klasar kring världens rikaste nation och världens mäktigaste krigsmakt samlas allt fler människor världen över för att säga: Nej detta är fel, detta är orimligt, detta är omänskligt, detta är bara en monumental spegelbild av terrorgruppernas hänsynslöshet. Mot terrorismen duger bara växande global rättvisa!

Låt oss föra ut den klarheten till alla vi känner – och inte känner, alla vi möter – och inte möter. För med klarheten följer insikten: Vi måste ändra världens gång! Det kan vi bara göra om vi möter planetens mäktigaste makthavare med planetens väldigaste massrörelse.

För fred, för människors lika värde, för humanitet och global rättvisa!

Vi har börjat ta de första stegen och idag når våra protester allt fler öron och överröstar stundtals krigshets och kryssmissiler. I morgon skakar vi världen!

Håkan Blomqvist, tal vid demonstration 20 november 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Den peruanska regeringen, oligarkin och de utsugna

Det råder stor förvirring inom vänstern huruvida denna regering är anti-oligarkisk eller inte. Den abstrakta karaktären av uttrycket ”oligarki” bidrar till denna förvirring. Om man i vårt land med oligarki menar bomulls- och sockersektorn eller sierrans caciquism(1), kan man säga att regeringen är anti-oligarkisk. Men om man med oligarki menar en intressegrupps regering, kan man inte kalla juntan anti-oligarkisk. Vi bör snarare säga att den representerar den ”nya oligarkin”, som ersätter den ”gamla oligarkin” och till stor del till och med suger upp den senare, införlivar den med sig själv med dess samtycke eller med våld.

Peru, imperialismens halvkoloni

Vårt land har varit och är fortfarande USA-imperialismens halvkoloni: imperialismen i sin klassiska form karakteriserades av att den motsatte sig de underutvecklade ländernas kapitalistiska utveckling, höll dem kvar i deras roll som råvaruproducenter och importörer av industriprodukter; Latinamerika var ”en råvarukälla” som kompletterade ”industriländerna” inom en imperialistisk ekonomis ramar. I detta sammanhang var imperialismens huvudsakliga allierade i vårt land ägarna av socker- och bomullsodlingarna, sierrans caciquer, exploatörerna, importörerna, exportörerna och de med dessa sektorer förbundna bankerna, dvs. de grupper som hade intresse av att kvarhålla vårt land i underutveckling.

Oligarki och industriell bourgeoisie

Den industriella bourgeoisien som eftersträvade landets kapitalistiska utveckling var mycket svag. Trots detta ökade den industriella sektorns betydelse undan för undan. I själva verket förstod dels imperialistiska företag till sist att det var mycket mindre förmånligt för dem att sända råvarorna till utlandet, betala relativt höga löner till nordamerikanska arbetare och sedan på nytt skicka de färdiga produkterna till Peru, än att sätta upp egna fabriker i vårt land. Förutom närheten till råvarukällorna skulle de kunna utnyttja billig indiansk arbetskraft, betalad i sol,(a) och tillverka produkterna i samma land som de skulle säljas. Dels valde en del industriägare som måste importera råvarorna att etablera sig där, liksom ”monteringsindustrier” som på så sätt kunde dra sig undan skatter genom att få bilar och annat levererat till sig i lösa delar.

Men å andra sidan utökar den ”gamla oligarkins” familjer sin aktivitet och inriktar den på industrisektorn på ett mer eller mindre generaliserat sätt: namn som Aspilliaga, De La Piedra, Pardo och Prado börjar dyka upp i fabrikationsindustrin.

Läs hela artikeln i Röda Häften nr 13/14, 1972.

Imperialismen och den nationella bourgeoisin i Latinamerika

(med anledning av en del förändringar i den ekonomiska och politiska strukturen)

1) Det imperialistiska kapitalet orienteras mot manufakturindustrin

Under de senaste femton åren har en viktig förändring ägt rum i de imperialistiska kapitalinvesteringarna i Latinamerika. Medan den råvaruproducerande sektorn traditionellt har föredragits har den relativt största delen av det imperialistiska kapitalet under dessa år investerats i manufakturindustrin. Denna förändring har varit så betydelsefull att, alltsedan slutet av 1966, posten ”manufakturindustri” har blivit den viktigaste i allt privat utländskt kapital som ackumulerats i Latinamerika. Denna kapitalackumulation hade då följande struktur:

Läs hela artikeln i Röda Häften nr 13/14, 1972.

Inledning till ”Den revolutionära vägen för Latinamerika”

Inledning

De texter som presenteras i föreliggande broschyr om den latinamerikanska revolutionens problem härrör från åren 1969-70. Genom de oupphörliga växlingar som kännetecknar denna i kroniskt kristillstånd försatta kontinent, kan ett eller två år betyda mer än decennier under stabilare förhållanden. Och utan tvekan förhåller det sig också så, att året 1971 sett betydelsefulla förändringar äga rum i mer än ett avseende.

Dock kan vi redan nu slå fast att problemen som behandlas i broschyren – den s.k. ”militärreformismens” natur, frågan om gerillakrigets roll i en revolutionär strategi för olika länder i Latinamerika och för kontinenten i dess helhet samt den kubanska ”polens” utveckling – bevarat sin fulla aktualitet. Och inte nog med det. En rad analyser och förutsägelser har – i de flesta fall till vår djupa sorg! – dessutom bekräftats av själva utvecklingsgången. Låt oss här i all korthet något konkretisera vad vi menar.

I Militärreformism och kontrarevolution i Bolivia

Det första exemplet är lika slående som tragiskt: den utveckling som Bolivia genomgår mellan den 26 september 1969 och den 20 augusti 1971 bekräftar till fullo de analyser som i broschyren framläggs (bl.a. i Livio Maitans och P.O.R.:s texter) angående den bolivianska militärreformismens karaktär. Under denna tid skakas regimen med jämna mellanrum av allvarliga politiska kriser. I oktober 1970 iscensätts ett första kuppförsök av den reaktionära armégeneralen Miranda. Massorna, som nått en relativt hög grad av mobilisering, svarar emellertid med militanta aktioner och hela situationen kan skickligt utnyttjas av militärreformisten, general Torres, som griper makten, stödd på en mäktig massrörelse av förenade arbetare, studenter och bönder. Efter ett nytt reaktionärt misslyckat kuppförsök i januari bildas på initiativ av de etablerade och byråkratiserade arbetarapparaterna i allians med vissa småborgerliga politiska formationer – det s.k. Politiska Kommandot – den s.k. Folkförsamlingen (Assamblea Popular) i La Paz. Den består av 132 delegater från olika arbetarorganisationer, 53 representanter för olika mellanskikt, 23 representanter för bondeorganisationerna och 11 för olika politiska partier. Långt ifrån att vara ett verkligt proletärt maktorgan, underbyggt av en omfattande massorganisering på basplanet, utvecklas Folkförsamlingen under byråkratiernas överinseende istället till ett organ för klassamarbete och påtryckningar på Torres’ militärregim. Ständiga försök görs också att hindra de revolutionära gruppernas närvaro i denna av regimen tolererade men formellt illegala församling.

Under tiden försämras det ekonomiska och politiska läget i landet: under massornas tryck tvingas Torres till vissa åtgärder som i allt högre grad oroar Washington och framkallar ekonomiskt sabotage från den inhemska reaktionen, åtgärder av typ förstatligande av de rikhaltiga zinkgruvorna, försök att förbättra relationerna med Chile och Cuba, vägran att ge vissa koncessioner åt det mäktiga grannlandet Brasilien osv.

Att Torresregimen själv skulle kunna tänkas föra landet till ett socialistiskt maktövertagande faller på sin egen orimlighet. Torres är bunden av den borgerliga statsapparat och det imperialistdominerade samhälle hans egen militärmakt har till främsta funktion att upprätthålla! Ansvaret att kanalisera massornas energi i revolutionära och frigörande banor tillkommer således den organiserade arbetarrörelsen, som är splittrad i en reformistisk majoritet och en revolutionär minoritet, där bl.a. P.O.R. – den bolivianska sektionen av Fjärde Internationalen ingår.

Den revolutionära minoriteten, som var alltför lite utvecklad för att hinna få ett tillräckligt inflytande över situationen, hävdade nödvändigheten av att skrida till handling istället för att låta initiativet gå arbetarrörelsen ur händerna genom en reformistisk påtryckningspolitik. Att skrida till handling i den uppkomna situationen innebar bl.a. ett obönhörligt avslöjande av Torresregimens politiska natur, en uppmaning till massornas självständiga mobilisering genom bl.a. jord- och fabriksockupationer och fr.a. deras beväpning. Den enda möjligheten att utveckla Folkförsamlingen till ett direkt organ för den proletära makten, ett organ med förmågan att leda en uppgörelse med den borgerliga statsapparaten om makten, var att göra den till ett demokratiskt centrum för en väpnad självständig massmobilisering. Det var allt detta som P.O.R. – Fjärde Internationalens sektion – i bästa leninska tradition oupphörligt kämpade för att genomdriva.

Men för sent! Till följd av den initiativfattiga och förrädiska vänta-och-se-politiken från arbetarbyråkratierna (Moskvakommunisterna, P.O.R.-Lora – en degenererad ”trotskistisk” grupp, knuten till de s.k. lambertisterna i Frankrike m.fl.) och Torres’ i längden totalt orealistiska borgerliga ”militär-reformism” kunde Banzer i ett för honom gynnsamt läge iscensätta den blodiga kontrarevolutionära kuppen den 20 augusti 1971. För att förhindra denna högerkupp, som trots allt var allmänt väntad sedan länge, intog massorna ånyo gatorna – praktiskt taget obeväpnade. Följderna är inte svåra att föreställa sig. Torres å sin sida försökte i det längsta få kontroll över situationen genom en eftergiftspolitik gentemot kupp-militärerna. De helt och hållet otillräckliga mått och steg som vidtagits för att motverka den väntade kuppen föll samman som ett korthus. Överste Banzer, en typisk representant för de fascistliknande latinamerikanska ”gorillorna” var herre på täppan! Bolivia blev ännu ett exempel på omöjligheten av ”den fredliga övergången till socialismen”.

II Folkfrontsillusioner i Chile

Det andra exempel vi här vill ta upp rör naturligtvis den chilenska situationen, som efter Allendes lika knappa som oväntade valseger hösten 1970, tilldragit sig ett betydande intresse, inte minst hos alla dem som av en eller annan anledning vägrar överge hoppet om en fredlig väg till socialismen.
Utrymmet medger ingalunda en verklig analys av den aktuella situationen i Chile. Låt oss bara framhålla följande punkter.

– Den folkfrontsartade regeringen under Allende – den s.k. Unidad Popular (UP) – som består av kommunistpartiet, socialistpartiet och olika småborgerliga formationer (en vänster -utbrytning från de kristliga demokraterna och de s.k. Radikalerna) sitter i ansvarig ställning i en borgerlig, kapitalistisk statsapparat. Armén står på intet sätt under proletariatets kontroll – delar av den utbildas fortfarande i USA och på anti-gerillahögskolan i Panama. Parlamentet, det juridiska systemet och en mycket betydande del av massmedia samt statsbyråkratin är ännu under de dominerande klassernas kontroll!

– Reformpolitiken har varit minst sagt ambivalent. En rad förstatliganden har visserligen genomförts, men dels har en del av dessa betalats av staten, dels har de verkställts utan massmobilisering och arbetarkontroll och dels har garantier skapats för fortsatt privatkapitalistisk egendom, som fortfarande kontrollerar en rad nyckelsektorer, t.ex. den viktiga byggnadssektorn. Den agrara reformen har på alla sätt försinkats av storgodsägarna och boskapsuppfödarna, vilka bl.a. överfört sina boskapshjordar till Argentina, varför en besvärande köttbrist uppstått. Vidare garanteras fortfarande godsägarna äganderätten över sina maskiner och jordbruksredskap – småbrukarna får endast den nakna jorden. Och, slutligen: ingenting görs för an mobilisera bondemassorna till kamp mot storgodsägarna och för deras kontroll över jorden – ofta bestraffas istället militanta aktioner då de förekommer.

– Också förhållandet till imperialismen är ambivalent. Samtidigt som de USA-ägda koppargruvorna förstatligades utan ersättning, sker trots allt en sorts ersättning bakvägen, eftersom UP-regeringen påtagit sig de amerikanska trusternas skulder på 700 miljoner dollar. Dessutom kvarstår som ovan nämnts de förtroliga banden mellan armén och Pentagon.

Denna minst sagt ovissa och instabila situation har nu alltmer börjat utnyttjas av bourgeoisin och dess politiska redskap. Genom en hysterisk propagandaoffensiv och ett intensivt manövrerande har högeroppositionen nu vunnit vissa i den chilenska kontexten inte obetydliga framgångar i fyllnadsvalen i provinserna O’Higgins-Colchagua och Linares. I släptåget på dessa borgerliga framgångar följde en allvarlig parlamentarisk kris för regeringen, som upplöstes och ombildades.

Utan tvekan vilar det chilenska samhället idag på dynamit. Visserligen har många av regimens åtgärder varit klara och progressiva och otvivelaktigt innebär den nuvarande regimen ett för Latinamerika ovanligt stort mått av demokratiska fri- och rättigheter. Men framför oss – och här rör det sig om ett kortsiktigt perspektiv – ligger en uppgörelse om makten, en våldsam konfrontation mellan de antagonistiska sociala krafterna i detta ”folkfrontsexperimentets” Chile. Denna konfrontation kan ta olika konkreta former. Det troligaste är en av följande:

– Antingen en kontrarevolutionär kupp av Banzer-typ åtföljd av blind repression mot allt vad arbetarrörelse och ”demokratiska krafter” heter.
– Eller också en revolutionär kris med omfattande massmobiliseringar och regelrätt inbördeskrig som följd.

Vad som i detta sammanhang är avgörande är graden av förberedelse och ledning som kan uppbådas av de genuint revolutionära krafterna i dagens Chile. Dessa koncentreras i första hand i M.I.R. (Den Revolutionära Vänsterrörelsen), men finns också inom Allendes socialistparti. Det är idag dessa krafter som har den tunga uppgiften att förbereda massorna på den kommande konfrontationen och avslöja den upprörande, ja kriminella, ansvarslöshet som den nuvarande folkfronten lägger i dagen med sin ”socialistiska” illusionspolitik. Sker ingen väpnad organisering av massorna i rätt ögonblick kommer Chile att bli ett nytt Spanien, Grekland, Indonesien, Bolivia… Det chilenska ”experimentet” rubbar m.a.o. på intet sätt den grundläggande strategiska problematiken i de föreliggande texterna. Om den kubanska situationen och Castros politik kunde liknas vid en vattenmelon – grön utanpå och röd inuti – är läget i Chile snarast att liknas vid en rädisa: röd endast på utsidan. (Denna metafor har vi lånat av en medlem i M.I.R.)

Vid sidan av Chile sveper idag repressionen fram över den latinamerikanska kontinenten och dess revolutionära rörelse, där Fjärde Internationalens sektioner i bl.a. Argentina, Bolivia och Peru är en betydelsefull del. Många är de som likt våra kamrater Luis Eduardo Merlino i Brasilien, Tomas Chambi i Bolivia och Luis Enrique Pujals fått släppa livet till i kampen. Många är de som likt Hugo Blanco, vår kamrat i Peru, tillbringat långa år i fängelse endast för att vid frigivningen fördrivas från sitt hemland. Som svar på dessa grymheter förbereds nu en internationell kampanj mot repressionen. Under tiden förbereder sig Latinamerikas avantgarde och massor på den kommande, avgörande drabbningen.

OM

Läs hela artikelsamlingen Den revolutionära vägen för Latinamerika, ursprungligen utgiven som Röda Häften 13/14, 1972.