Etikettarkiv: Fjärde Internationalen

Stieg Larsson – den grävande socialisten

Från Internationalen maj 2011.

Femtio miljoner sålda böcker, succéfilmer och lyxkryssningar till ”Stieg Larssons Stockholm”… Industrin kring Stieg Larssons Millenniumtrilogi når alltmer svindlande höjder när premiärerna på Hollywoodversionerna närmar sig mot slutet av året. Och mystiken kring det svenska deckarundret och författaren som aldrig hann uppleva genombrottet tycks oemotståndlig.

Men bortom den globala nöjesindustrins ”Stieg Larsson” finns den Stieg som levde och verkade bland antirasister och vänsteraktivister långt bortom rampljuset. Det senaste året speglad i ett antal böcker som (ännu?) inte nått den internationella storpubliken. Jan-Erik Petterssons Stieg Larsson – journalisten, författaren, idealisten var först ut i fjol med en politisk biografi som sökte placera in Stieg Larssons gärning och författarskap i dess vänsterhistoriska sammanhang. Eva Gabrielssons Millennium, Stieg & jag som utkom i början av detta år var en vibrerande personlig skildring från den kärleksrelation och gemensamma liv som efter trettio år avbröts av Stiegs plötsliga död 2004. Och så häromveckan utkom Expos En annan sida av Stieg Larsson med texter från Stiegs artiklar i den antirasistiska tidskriften Expo och böcker om högerextremism.

Att Stieg Larsson var antirasist och feminist bör därmed ha undgått få. Men att Stieg under en stor del av livet också var aktiv i Socialistiska partiet och dess föregångare samt flitigt medverkade i veckotidningen Internationalen är inte lika känt.

Håkan Blomqvist, som var chefredaktör under de år Stieg skrev för Internationalen, sammanfattar här några huvuddrag i Stieg Larssons socialistiska engagemang. Internationalen återpublicerar också en av de många artiklar Stieg skrev för tidningen under 1980-talet – ideellt utan betalning som de flesta av skribenterna.

Här är inte platsen att berätta om Stieg Larssons liv, från födelsen 1954, uppväxten hos morföräldrarna, Västerbotten, skolgången, mötet med Eva. Det har gjorts av andra – och jag kände aldrig Stieg på det personliga sättet. Vi möttes bara som partikamrater och i arbetet kring Internationalen. Många andra i vår rörelse hade mer nära relationer till Stieg och skulle säkert kunna ge mycket personligt stoff. Syftet här är bara att sammanfatta något av hans politiska engagemang kring Socialistiska partiet, vår veckotidning och världsrörelse Fjärde Internationalen.

Röd soldat

Stieg Larsson engagerade sig för den vietnamesiska befrielsekampen redan 1968 när han bara var 14 år gammal. I Umeås radikala vänstermiljöer kom han i början av 70-talet i kontakt med Socialistiska partiets föregångare KAF – Kommunistiska Arbetarförbundet – där hans blivande livskamrat Eva Gabrielsson var aktiv. KAF var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, den världsrörelse som hade bildats av Leo Trotskij på 1930-talet mot stalinismen i den kommunistiska rörelsen. I KAF var han med och spred förbundets soldattidning – Röd Soldat – vid det regemente, I 20, där han gjorde sin värnplikt.

Efter militärtjänstgöringen arbetade han en tid vid pappersbruket i Hörnefors, sparade ihop pengar och begav sig 1977, 22 år gammal, till Etiopien och Eritrea. Enligt uppgift var det för att överlämna pengar som samlats in genom Fjärde Internationalen till den marxistiskt orienterade EPLF-gerillan. Jag har inte kunnat få det bekräftat, men kanske någon av rörelsens veteraner i Paris känner till kontakterna. Under tiden hos gerillan hjälpte han till, berättade han själv, att träna kvinnliga gerillasoldater med granatkastare, ett vapen han lärt sig hantera under militärtjänstgöringen.

Tillbaka i Sverige flyttade han och hans livskamrat Eva Gabrielsson till Stockholm där han anslöt sig till KAF:s stockholmsavdelning. Han bedrev vanligt partiarbete, jobbade på posten men fick efter en tid anställning på TT med olika redaktionella uppgifter. Det blev emellertid som nyhetsgrafiker han under nära tjugo år kom att verka inom företaget. Mot slutet av 1970-talet började Stieg också skriva för KAF:s veckotidning Internationalen. Under det följande decenniet skrev han ett stort antal väl undersökta fördjupningsartiklar om USA-imperialismen, högerextremism och fascism. Han bidrog också med artiklar i kulturella och vetenskapliga frågor (hans första längre artikel handlade om Jules Verne).

Grenadas revolution

1982 reste han och Eva Gabrielsson till revolutionens Grenada – den lilla ön i Västindien där Maurice Bishop och The New Jewel Movement tagit makten i kölvattnet av sandinistrevolutionen i Nicaragua 1979. Han skrev om den relativt okända revolutionen i Internationalen. När den stalinistiska s k Coard-fraktionen genomförde sin statskupp 1983 och mördade Bishop slog USA omedelbart till mot revolutionen. Stieg och andra kamrater i vänskapsföreningen Sverige-Grenada intervjuade på telefon från Sverige kontakter på Grenada just när de amerikanska soldaterna invaderade. Det blev dramatiska ögonblicksreportage i Internationalen.

I början av 1980-talet hade rasistiska och fascistiska grupper börjat utmana den dominans som vänstern haft på gatorna i Sverige under 70-talet. KAF, som 1982 bytte namn till Socialistiska partiet, kom att ta initiativ till antirasistiska motmobiliseringar och var med och startade arbetsgruppen Stoppa Rasismen som 1985 utvecklades till en riksorganisation. Inspirationen kom från den brittiska Anti Nazi League – och Stieg var aktiv i SP:s antirasistiska grupp i Stoppa Rasismen.

Tillsammans med andra kamrater hade han utvecklat kontakter med den brittiska antifascistiska tidskriften Searchlight. Han bidrog kontinuerligt med artiklar till Internationalen, men jag tror att det var under dessa år han utvecklade idén om en svensk Searchlight – det framtida projektet med tidningen Expo som inleddes 1995.

90-talets högervåg

Åren 1989-91 innehöll omvälvande förändringar, internationellt och i det svenska samhället. ”Murens fall” tillsammans med upplösningen av Sovjetunionen och östblocket medförde ett dramatiskt skifte i det politiska och ideologiska klimatet. Valet 1991 ledde i Sverige till den första högersegern sedan 1928 och Carl Bildt blev statsminister. Dessutom kunde det populistiska och invandrarfientliga Ny Demokrati ta säte i riksdagen efter en omtumlande valskräll. I kölvattnet av högerframgångarna fick gaturasismen ett uppsving med den s k lasermannens härjningar som det mest skrämmande exemplet.

Lasermannens mord på invandrare 1991-92, högervindarna i politiken och upplösningen av de forna arbetarstaterna i öst fick många socialister att ompröva tidigare vägval. För Stieg, som länge hade varit inriktad mot att just bekämpa högerextremism och rasism – såväl i sina artiklar som i sin praktiska verksamhet – blev beslutet att koncentrera sig på den fråga där han trodde sig kunna göra skillnad. Under de första åren på 90-talet var han mycket aktiv tillsammans med andra i att skriva artiklar och även ett flertal böcker om högerextremism (en lista över hans författarskap finns på Expos hemsida).

Han lämnade egentligen aldrig formellt SP genom något högtidligt beslut utan hans medlemsavgifter betalades alltmer sällan under övergången från 1980- till 90-tal för att efter hand upphöra helt. Det var under dagar då vänstern och Socialistiska partiet tappade medlemmar och den partiförening i norra Stockholm Stieg tillhörde upplöstes. I det sammanhanget upphörde också Stiegs medlemskap.

Historieförvanskning

Det förekommer en falsk artikel på Wikipedia som hävdar att Stieg aktivt bröt med partiet 1987 för att han ”inte ville försvara utländska socialistiska regimer av tvivelaktig demokratisk halt.” Det är en löjlig historieförvanskning, både när det gäller kronologi och politiskt innehåll. Den svenska sektionen av Fjärde Internationalen hade förstås aldrig försvarat stalinistiska regimer utan tvärtom varit mycket aktiv i att stödja, även genom underjordiskt arbete, den demokratiska oppositionen och arbetarklassen i öst. Charta 77 i Tjeckoslovakien, KOR – Kommittén för arbetarnas försvar – i Polen, den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och underjordiska fackföreningar i Sovjetunionen var dem vi allierade oss med. Stiegs sista artikel för Internationalen 1989 uttryckte de starka förhoppningar och stöd för en demokratisk socialistisk utveckling i Sovjetunionen och internationellt vi alla delade. Rubriken var: ”Glasnost på Moskvas gator – som en varm vind.”

Stieg var under 1980-talet aktiv tillsammans med andra kamrater i Stoppa Rasismen. Men rörelsen, som var inriktad på fredliga, icke våldsinriktade massaktioner gick igenom splittringar och nedgång när en yngre generation under övergången till det hårdnande 90-talet valde direkt aktion och fysisk konfrontation med fascisterna. När Stoppa Rasismen i praktiken upphörde i mitten av 1990-talet var Stieg redan upptagen av projektet med Expo – den svenska Searchlight där antirasister av olika politiska ursprung och inriktning kunde samarbeta.

Socialistisk journalist

Vi möttes fortfarande då och då inom antirasismen, han bibehöll alltid kontakterna med kamraterna på Searchlight och de SP:are som var aktiva i den antirasistiska rörelsen. Ibland kontaktade han Internationalen för att utbyta information och åsikter, och vi kunde be honom om råd, förslag på källor med mera för artiklar vi planerade. En kort tid innan han dog bjöd han upp mig till Expo för en pratstund och utbyte av erfarenheter.

Stieg var i vissa avseenden en ”produkt” av vår socialistiska rörelse. Jag skriver inte detta för att på något sätt förminska hans subjektiva historia, utveckling och andra influenser när han formade sin egen livsbana. Hans morfar Severin – den gamle kommunisten som internerats under kriget och vars namn ofta blev Stiegs signatur i Internationalens och partidebattens spalter. Hans livskamrat Evas kritiska oppositionskraft. De politiska och personliga vännerna och erfarenheterna…

Men jag tror inte det är fel att säga att det var i den ideologiska fåra som Fjärde Internationalen representerade som Stieg lärde sig att förena ett socialistiskt perspektiv med demokrati, feminism, antirasism och internationalism. Han hade som ung deltagit i studiecirklarna kring den typen av revolutionär marxism där vi studerade Ernest Mandel, Trotskij, Lenin, Marx och Rosa Luxemburg. Inte för att plugga dogmer utan för att utveckla vår samhällskritik.

Jag hörde aldrig, från honom själv eller någon annan, att han övergav sina socialistiska ideal – men han hade heller aldrig varit någon ”marxistisk förkunnare” eller teoretiker (även om han flitigt deltog i Fjärde Internationalens interna debatter kring internationella frågor som Grenada och kriget på Falklandsöarna/Malvinas). Han var snarare en socialistiskt inriktad grävande journalist som kom att koncentrera sina ansträngningar på att avslöja högerextremism, imperialism, rasism och fascism.

Det var så vi i Socialistiska partiet kände honom – och minns honom.

Håkan Blomqvist

Läs artikeln i Internationalen och på engelska i Against the Current och Int. Viewpoint.

Minnesruna över Björn Eriksson

Av Björn Rönnblad i Röda Rummet 3/98.

Vår kamrat och vän Björn Eriksson har lämnat oss.

Det tomrum Björn lämnar efter sig är både djupt och vittförgrenat. Inte minst i det som blev hans kanske allra största politiska livsprojekt, antikärnkraftsrörelsen. Björns insatser för framväxten av ett organiserat kärnkraftsmotstånd i Sverige är svåra att överskatta. Han tog själv ställning mot kärnkraften redan 1968. Och under de trettio år som gått sedan dess har han – faktiskt utan uppehåll – på ett närmast obegripligt oförtröttligt sätt slitit med uppgiften att skapa en folklig rörelse tillräckligt stark och bred för att tvinga fram en avveckling.

Det känns som en av historiens cyniska örfilar att Björn inte får uppleva den dagen när nu Barsebäcksverket förhoppningsvis stängs. En händelse som markerar att rörelsen faktiskt, trots att det inte varit lätt att se och trots att det är långt kvar, vunnit en avgörande framgång. Så såg Björns analys ut, vi pratade mycket om det vid hans sjuksäng. På försommaren hade han börjat förbereda en lång artikel till Röda Rummet med en sammanfattande analys om antikärnkraftsrörelsen och Barsebäcksbeslutet. Men sjukdomen tillät honom inte att fullfölja det.

För mig personligen har Björn varit en mycket viktig lärofigur, en sorts ”politisk pappa”, sedan jag i mitten av sjuttiotalet blev aktiv i miljörörelsen. Jag tänker tillbaka på massvis av möten och diskussioner där Björn haft en huvudroll. Inte genom att domdera och dominera. Utan genom att dela med sig av sitt väldiga miljökunnade och sina kluriga resonemang. Och även om jag i början inte riktigt förstod alla argument eller alltid höll med så lyssnade jag, och lyssnade. För Björn hade oftast tänkt några steg i förväg, pratat med olika nyckelpersoner för att bli klarare över läget, vägt samman och lurat ut möjliga förslag på hur rörelsen skulle gå vidare. Och när besluten väl var fattade var Björn ihärdig för att försöka förverkliga dem, om det så gällde att förbereda Barsebäcksmarscher, organisera kampanjkommittéer eller skriva artiklar.

Som jag ser det så var Björns kanske allra största styrka hans strävan att alltid försöka förstå och utvärdera tidigare erfarenheter för att kunna gå vidare. Att pröva både teoretiskt och praktiskt hur rörelsens olika mått och steg fungerade. Och han gjorde det alltid, skulle jag komma att begripa så småningom, utifrån en genom-tänkt revolutionär strategisk grundsyn. För mig personligen var det därför också Björn som blev orsaken till att jag kom i kontakt med denna tidskrift (som då hette Fjärde Internationalen). Det första numret jag läste, någon gång under andra halvan av sjuttiotalet, var nummer 2/76 där Björn Eriksson hade skrivit den långa artikeln Miljövården och den revolutionära strategin.

Artikeln utgick från den otillräckliga förståelse som många socialister dittills hade haft för miljöfrågornas strategiska betydelse. Björn analyserade – med hjälp av marxistisk kristeori – den ekologiska krisens samhälleliga natur, gjorde en genomgång av miljörörelsen och dess olika organisationer ur klassperspektiv, och skissade sedan på olika möjliga övergångskrav som skulle kunna länka kampen på arbetsplatserna till miljökampen. Hans slutsats i artikeln var ”att miljökampen – förutom att rädda viktiga miljövärden, ett i sig tillräckligt motiv för att driva den – på ett viktigt sätt kan bidra till revolutionen genom att länka mellanskiktens spontana kamp samman med arbetarklassens och därmed få en större del av mellanskikten att stödja arbetarklassen i en revolutionär situation.” När jag idag läser om det gamla sönderbläddrade tidskriftsnumret med sina många understrykningar och kommentarer i kanten minns jag både funderingarna artikeln väckte och den häftiga känslan av att försöka förstå det som vi miljöaktivister höll på med i ett större sammanhang. En känsla som så småningom gjorde mig alltmer intresserad av KAF (nuvarande Socialistiska Partiet) .

Björn Eriksson hade anslutit sig till organisationen i mitten av sjuttiotalet, ungefär i samma veva som inte minst han själv fick den att ta konsekvent ställning mot kärnkraften. Hans argumentation bidrog starkt till att övertyga dem som dittills hävdat att kärnkraften bara var ett problem under kapitalismen att inse att det är en energikälla som inte har någon plats i mänsklighetens framtid.

Litet senare förde KAF:s miljöaktiva medlemmar en viktig debatt med en del andra vänsterkrafter, bland annat sympatisörer till Förbundet Kommunist, som ville bilda en uttalat socialistisk miljörörelse. I Fjärde Internationalenartikeln från -76 hittar jag Björn Erikssons motargumentation utifrån paralleller med fackföreningarna: ”Socialisterna i miljörörelsen bör inte avgränsa sig organisatoriskt från den breda rörelsen. Vi bör verka som en del i den och samtidigt försvara vår rätt att organisera oss i en eller flera tendenser…”. Björn deltog mycket aktivt, och framgångsrikt, i att bekämpa förslagen om en röd miljörörelse. Så småningom dog dessa försök ut och alla aktiva kunde samlas i det bredare Miljöförbundet som bildades 1976, och som Björn var en av initiativtagarna till.

Denna massinriktning för rörelsearbetet ställdes inför ett dramatiskt test vid folkomröstningen om kärnkraften 1980 då de parlamentariska partierna försökte kväva och kanalisera det folkliga motståndet på Nej-sidan. Efter omröstningen tog Björn Eriksson det viktiga intiativet till att samla lärdomarna i boken Det förlorade försprånget, en antologi skriven av de som var mest aktiva i försöken att motstå det ”dråp genom långsam strypning” som främst centern och vpk utsatte Folkkampanjen för. Lärdomarna om massrörelsearbetet kan kanske sammanfattas i att: samla så bred rörelse som möjligt kring enande sakfrågor, kämpa för demokratisk gräsrotsorgansiering och full frihet för debatt inom rörelsen och bekämpa därmed byråkratiskt toppstyre. För mig, och vågar jag påstå många med mig, är dessa lärdomar nära förknippade med Björn Eriksson.

I tidskriften Fjärde Internationalen/Röda Rummet har Björn Eriksson genom åren vidareutvecklat sin analys och sin strategiska syn. I början av åttiotalet förde han en debatt om socialism och ekologi med den danske författaren Jesper Hoffmeyer. Där visade han på möjligheten att tillämpa och vidarutveckla den marxistiska analysen av produktivkrafter genom att ge dessa även en kvalitativ tolkning. I artikeln, som har rubriken Ekologiska produktivkrafter kan skönjas bland kapitalismens bråte! (nr 1-2 1982), skisserade han också en vision för kampen: ”Jag inbillar mig att en världsomfattande kampanj kring Fred, Bröd och Arbete skulle kunna frigöra en kampvilja som på sina håll har svårt att finna utlopp, och tjäna till att samordna kamp på olika fronter – över nationsgränser och över gränser mellan olika frötryckta klasser och skikt.”

I mitten av åttiotalet gjorde Björn sedan, i intervjun Kan miljörörelsen rädda världen? (nr 2/86) en balansräkning över bland annat de olika försök som Miljöförbundet gjort att utveckla allianser med delar av fackföreningsrörelsen. Och i samma nummer vidareutvecklade han sin syn på klasser, rörelser och revolutionär strategi utifrån miljörörelsens diskussion om folkrörelsesamverkan över gränserna i artikeln ”Folkrörelsesam-verkan” för socialismen . I slutet av åttiotalet, när miljöpartier rönt framgångar i flera länder gick Björn på djupet för att skärskåda Den ”gröna” ideologin, (nr 2/88). Han visade att den är, i marxistisk mening, småborgerlig, det vill säga en ideologi som förnekar samhällsklasserna och kampen mellan dem.

Lägg därtill artiklar i Internationalen, och de många inläggen i Socialistiska Partiets olika debatter. Och de otaliga artiklarna i miljörörelsens tidningar och debattorgan. Och broschyrer. Och böcker. Bland annat den fortfarande mycket intressanta framtidsstudien ”Sverige 2020 – en framtid för människor ” (tillsammans med Karl-Erik Eriksson) som kom 1980.

Och sedan var det en gång i tiden meningen att det skulle blivit en doktorsavhandling också, men Björn valde bort att slutföra en akademisk karriär. I stället tog han med sig forskarens förhållningssätt till det folkbildnings- och rörelsearbete han i stället prioriterade: att nyfiket skaffa sig nya kunskaper, att klarlägga och förstå, att ihärdigt ifrågasätta och vända upp och ner på snarare än att anamma lättköpta lösningar, att tålmodigt förklara och undervisa.

Denna Björns ”vardagsvetenskapliga” livshållning kunde visa sig på olika sätt. Samtidigt som han var mycket bra på att lyssna och ta till sig och lära av andras uppfattningar kunde han ibland uppvisa en sorts hård obönhörlighet när han var säker på att han hade rätt och slogs för sin ståndpunkt i debatter. Ett annat drag, som måhända också har samma källa, var att han likt en virrig professorstyp tidvis kunde vara hur strulig som helst när det gällde praktiska ting: ”jaså, var det idag det mötet var?” (vilket kunde göra en lätt vansinnig…) Och inte minst visade sig hans inställning genom den envisa vanan att ta alla frågor på allvar. Ett samtal med Björn kunde vindla iväg längs många spännande stickpår. En parentes om en regnig dag kunde leda till jämförande klimatologiska funderingar, och en detalj om svårigheter att få bidrag till något möte kunde sluta med en lektion om studieförbundens policy genom folkbildningshistorien. Våra samtal blev ofta långa.

Och våra samtal blev många, fler och fler med åren. Vi kom att samarbeta allt mer i partiarbetet och partidiskussionen. Den ”politiska pappan” blev mer och mer en jämbördig kamrat ju mer jag genom åren vande mig att invända och ifrågasätta. Samtalen med Björn har gett mig många lärdomar och insikter. Och vänskap. Så när jag insåg att kampen mot sjukdomen skulle bli Björns sista kamp så öppnades ett stort hål som först bara var svart. Men hålet är inte bara svart, det fylls också av allt mer av rött. Rött som blod, värme och socialism. Och det bästa sättet att hedra dessa röda minnen av Björn är väl helt enkelt att streta vidare i den kamp han lärde oss så mycket om.

Björn Rönnblad

Lögnens renässans

Lögnens renässans – ett svar till KFML:s bok ”Marxism eller trotskism”

Från tidskriften Fjärde Internationalen nr 7-8/1972

Detta digra nummer av Fjärde Internationalen (FI) har kommit att bryta mot vår tidsplanering. något som vi helt och hållet måste skylla på Wickman/Gustafsson. Detta eftersom det i början var omöjligt att fatta hur mycket gammal politisk bråte de lyckats dra samman till sin »slutgiltiga uppgörelse med trotskismen. Så gott som varje lögn i deras bok bygger på en annan lögn, som i sin tur kan härledas ur ännu en. Det går inte att läka en varböld genom att skrapa bort varet. Vad som krävs är ett djupt rakbladssnitt som kommer åt infektionen. Det går inte heller att övertyga en stalinist genom att belägga en eller annan lögn. Varje sådant försök trollas bort i huvudet hos dessa med hjälp av deras metafysiska formler om att allt har två sidor. Källforskningen har därför blivit mer omfattande och tidsödande än vi kunnat ana. Det är detta som tagit tid.

Det bör också påpekas att detta nummer av FI avviker från den karaktär på tidskriften som tidigare planerats, men vi såg det som angeläget att ge ut detta svar (som motsvarar en bok om ca 300 sidor) på ett lättil­gängligt och billigt sätt.

En kamrat är död

Minnesartikel i Mullvaden 2 / 1974.

Vår kamrat Kenth-Åke Andersson är död efter en längre tids sjukdom. Hans bortgång är en förlust inte bara för oss som haft förmånen att känna honom personligen utan också för många andra.

Kenth-Åke var en av grundarna till en trotskistisk rörelse i Sverige. I de diskussioner som fördes 1967-69 hade hans ståndpunkter en stor betydelse för beslutet att upprätta en svensk broderorganisation till Fjärde Internationalen.

Under de många år som gått sedan dess har han varit en stöttepelare i uppbygget av en svensk sektion till Internationalen. Vare sig det gällde slitgöra eller en politisk kamp kämpade han med samma noggrannhet och envishet.

Kenth-Åke hade förmågan att dela med sig av sin omfattande kunskap. Framförallt gjorde han det genom att skriva och med hjälp av ett språk där djärvheten tävlade med effektiviteten. Hans form var främst polemikens. Nu nöjde han sig aldrig med att röja undan och klarlägga. varken språket eller polemiken hade ett egenvärde. Som kämpande kommunist strävade han efter att vinna över allt fler människor till kampen mot det kapitalistiska systemet. Kenth-Åke kämpade för ett klasslöst samhälle. Ett samhälle där förtryck, förnedring och förstörelse ersätts med samarbete, solidaritet och samfällt uppbygge.

Ingen har förmått bemöta Kenth-Åkes argument. Hans artiklar, broschyrer och tal är alla obesvarade…

Samtidigt vet vi att många bejakat dem. Många av oss som idag arbetar för trotskismen har påverkats av honom. Även om det känns bittert att veta att Kenth-Åke inte längre kämpar tillsammans med oss vet vi ändå att han stridbara ord inte kommer att försvinna. Många kommer också i fortsättningen att vinnas till socialismen tack vare hans insatser. Därför går vi vidare i visshet om att hans plats i ledet inte kommer att förbli tom.

Vi går vidare. Men vi gör det utan att glömma vännen och kamraten Kenth-Åke Andersson.

Vi uppmanar också de kamrater som vill hedra minnet av Kenth-Åke att göra detta genom att stödja tidskriften Fjärde Internationalen. Kenth-Åke hade ett stort ansvar för uppbygget av denna tidskrift. Hans bortgång kommer att försvåra detta arbete som han själv uppfattade som så viktigt.

Den som vill stödja uppbygget av tidskriften gör detta enklast genom att betala in en summa till RMF:s kampfond.

Kommentar från webbredaktören

RMF:s kampfond finns förstås inte, men uppbygget av Socialistiska Partiet och Internationalen kan ges stöd ändå. Stöd till Socialistiska Partiet kan betalas till plusgiro  3 96 91 – 1 (kampfonden) eller 67 81 68 – 6 och till tidningen Internationalen på plusgiro 67 82 72-6. Mer riktat stöd för vänsteraktivisters studier kan skänkas till Tom Gustafssons Minnesfond, pg 18 77 62 – 0

Kenth-Åke Andersson och den svenska socialdemokratin

Kenth-Åke Andersson och den svenska socialdemokratin – Ett pionjärarbete att kritisera och föra vidare (från tidskriften Fjärde Internationalen 2/77)

Debatten om löntagarfonderna i Fjärde Internationalen, som återkommit i en rad nummer (nr 3-4 och 5/76 och 1/77), har helt naturligt rest frågan om reformismens och SAP:s karaktär. För att bidra till en fördjupad kunskap om detta område är en utgångspunkt för oss given: Det material av Kent-Åke Andersson som vi tidigare publicerat. I följande artikel har författarna tagit fasta på det och visar utifrån en kritik och värdering av hans arbeten vilka problem det är vi måste ringa in för att kunna gå vidare. I deras resonemang fyller analysen av den socialdemokratiska byråkratin en central roll.

Ingen som följt eller deltagit i den revolutionärt marxistiska rörelsens framväxt i Sverige sedan slutet av 60-talet kan glömma eller förbise Kenth-Åke Andersson.

Han var inte bara en av pionjärerna för den organisation som idag är Kommunistiska Arbetarförbundet. Han ägde dessutom en penna med en skärpa som påminde om en Axel Danielsson eller en Bengt Lidforss.

Liksom dessa portalfigurer bland den svenska arbetarrörelsens skribenter kunde han göra den polemiska essän till en litterär njutning, utan att för den skull ett ögonblick missa målet.

Med grundlighet och säker ironi gisslade han framför allt stalinismens och maoismens propagandister. Hans artiklar var därför till övervägande delen av historisk karaktär. De hade som uppgift att erövra delar av den internationella arbetarrörelsens verkliga historia till svensk mark – genom att söm för söm sprätta upp den kostymering som Moskvarättegångarna, Spanska inbördeskriget, den Kinesiska Revolutionen, den Socialistiska Kultursynen och mycket annat försetts med av stalinister och maoister.

När grovgörat var klart på den fronten gav han sig i kast med ett annat och större projekt: Att för första gången framställa en marxistisk analys av den svenska socialdemokratins och därmed den svenska arbetarklassens historia.

Han gjorde det därför att han förstod den nyckelställning socialdemokratin hade i det svenska samhället och därför att han var medveten om att ingen revolutionär organisation skulle kunna utvecklas på sikt – utan en riktig förståelse för den svenska socialdemokratins karaktär och utan en korrekt taktik gentemot socialdemokratin och de arbetargrupper den håller fast i reformismens grepp.

Genom Kenth-Åkes hastiga bortgång 1974 blev detta projekt ofullbordat. Ja, i själva verket hade det precis inletts, åtminstone enligt hans eget sätt att se saken.

Två skrifter hade dock lämnat tryckpressarna: Dels en artikel i Fjärde Internationalen (nr 4/1973) om den internationella socialdemokratins historia. »Den Röda Rosetten» bar den som huvudrubrik, efter den rosett som arbetarklassen i Paris lyckades få fästad vid borgarklassens fana = trikoloren – under 1848 års revolution. Dels den postumt utgivna pamfletten »Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsen barndom» (Röda häften nr 25), en skrift som han för övrigt hade planerat att bearbeta en gång till.

I en redaktionell inledning till Fjärde Internationalen 4/73 – som författades av Kenth-Åke, även om den inte signerades av honom – linjerade man upp riktlinjerna för ett större projekt som han och redaktionen ville dra igång.

Projektet skulle dels omfatta en analys av den internationella socialdemokratin, dels en undersökning av den svenska socialdemokratin och dess säregenheter.

Den förstnämnda analysen »måste ge utgångspunkterna» skrev redaktionen och ge svar på frågor som »vilka faktorer i det kapitalistiska produktionssättet som skapar socialdemokratin».

Den senare undersökningen skulle ta sig fram på tre nivåer:

Den svenska socialdemokratins historia, den socialdemokratiska apparaten samt socialdemokratins förhållande till statsapparaten.

– Idag är analysen av socialdemokratin en prioriterad uppgift för den revolutionära vänstern i Europa – skrev redaktionen och förklarade också varför…..
– En felaktig analys leder tveklöst till en felaktig taktik och strategi. Teori och praktik hänger nära samman….. Våra studier siktar mot en partilinje, mot en bestämd taktik och strategi. Men denna kan endast fastställas genom en öppen och fri debatt.

Kenth-Åkes artiklar lästes, diskuterades och kommenterades, berömdes, ifrågasattes delvis, ja till och med översattes till flera andra språk. Men någon egentlig debatt blev det inte, även om enstaka inlägg om socialdemokratins karaktär gjordes till vår förbundspress. Det projekt som han inlett fördes knappast vidare.

Till stor del berodde det nog på att Kenth-Åke var tidigt ute – inte i förhållande till det problem han reste till debatt, utan i förhållande till förbundets utveckling.

De avgörande frågor som han ville få besvarade, ställdes ännu inte konkret som praktiskt-politiska problem för KAF och dess föregångare Revolutionära Marxisters Förbund.

Idag är de definitivt det, vilket inte minst de artiklar som publicerats här i Fjärde Internationalen om LO-fonderna och utvecklingen efter valet visat, liksom debatten om taktiken inför årets Första maj i tidningen Internationalen.

Det är därför hög tid att ta Kenth-Åkes maning om debatt och författa studier på allvar. Endast då kan vi förverkliga det inledda, ofullbordade, men livsviktiga, projekt han lämnade efter sig.

Socialdemokratin och den borgerliga omvandlingen i Sverige

Inte i något annat land i Europa har socialdemokratin en så stark ställning som i Sverige.
l snart ett sekel har socialdemokratin utövat en nära nog total dominans över den svenska arbetarklassen.

Under 44 år satt SAP så gott som oavbrutet i regeringsställning. Partiets inre stabilitet har varit större än de flesta andra socialdemokratiska partiers.

I inget annat land har socialdemokratin spelat en så avgörande roll för kapitalismens utveckling och stabilitet som i Sverige. Kenth-Åke Andersson var väl medveten om denna särställning för den svenska socialdemokratin, l sin pamflett påpekade han att man rom kan säga att »ett eventuellt valnederlag för socialdemokratin skulle försätta den svenska kapitalismen i en svår politisk kris».

– Redan genom att räkna på fingrarna kan man få fram att de tre borgerliga partierna skulle få svårt att uppnå en stabil parlamentarisk majoritet, skrev han bl a. Trots att vi idag inte ser den 20-tals-situation som KÅA förespeglade, »med ständiga regeringskriser och invecklade piruetter på taburetterna», så står det klart att hans bedömning av problemen med en borgerlig regering i stort sett var riktig och framsynt.

Även om han på andra punkter missade i sin analys av socialdemokratins säregenhet i förhållande till de borgerliga partierna – vilket vi återkommer till – så uppfattade han därmed den svenska borgarklassens särskilda beroendeförhållande till socialdemokratin.

Vilka faktorer är det då som givit den svenska socialdemokratin denna unika ställning i samhället – om man jämför med dess broderpartier i exempelvis Västtyskland och England?

SPD och Labourpartiet är visserligen stora partier, men de kom ändå inte att spela samma roll för den kapitalistiska utvecklingen i sina respektive länder som SAP gjorde i Sverige. I KÅA:s analyser på den punkten hittar vi avgörande fördelar i hans pamflett.

Han anser att grunden till det här, måste sökas i villkoren för socialdemokratins framväxt, under »den svenska arbetarrörelsens barndom» – och genomför därför en historisk analys. KÅA lyfter fram de historiska säregenheter som präglade den svenska kapitalismens – och därmed också den svenska borgarklassens och arbetarklassens – historia.

Han undersöker därvid samspelet mellan en rad samhälleliga faktorer; låt oss nämna de viktigaste:

– Det kapitalistiska produktionssättet trängde fram förhållandevis sent i Sverige, men när det väl skedde, skedde det snabbt och effektivt på ett sätt som försvagade småborgerligheten.
– Staten kunde tidigt spela en mycket aktiv roll i industrialiseringsprocessen, vilket gjorde den framväxande borgerligheten mindre beroende av folkliga mobiliseringar.
– Jordreformer genomfördes återkommande och påbörjades tidigt, om vi ser det i ett internationellt perspektiv. Det gjorde jordfrågan mindre laddad och bidrog till den relativt fredliga samhällsomvandlingen.

Allt det här försvagade borgarklassen politiskt. Borgarklassen kom att sakna en verklig massbas i vilken den kunde förankra starka politiska partier. Genom den förhållandevis fredliga omvandlingen av samhället hade den inte heller samma behov av sådana som många av sina utländska klassbröder.

Det faktum att den framväxande borgarklassen i första hand rekryterades ur adeln och de rika köpmannafamiljerna – och inte ur olika hantverksskikt – försvårade ytterligare bildandet av starka borgerliga partier. Denna rekrytering uttryckte det tidiga samarbetet mellan borgare och adelsmän och lade grunden till statens aktiva roll i kapitalismens tjänst – det var ju adeln som dominerade de statliga organen.

Varför kunde reformismen vinna insteg?

KÅA för alltså tillbaka den svenska socialdemokratins starka ställning i samhället på borgarklassens politiska svaghet:

– Borgarklassen lyckades bilda sitt eget parti först efter – och dessutom en bra bit efter – det att arbetarklassen höjt sig till politisk klass och bildat sitt parti, skriver han. Och vidare:
– Det är denna försening i borgarklassens höjande till politisk klass som förklarar dess beroende av socialdemokratin.

Även om det är en nödvändig del av förklaringen, så är det också bara en del av förklaringen till socialdemokratins unika och starka ställning inom arbetarklassen. Det påpekar KÅA och fortsätter med att ta fram en del andra säregenheter i den svenska utvecklingen:

Frånvaron av en genuin borgerlig revolution gjorde att en reformistisk tradition lättare kunde vinna insteg och förankras hos arbetarklassen och dess direkta föregångare – städernas småfolk och hantverkare.

Denna tes, om sambandet mellan den borgerliga omvandlingens karaktär och den politiska tradition den för vidare till arbetarklassen kan lätt generaliseras till internationell nivå. Man behöver bara jämföra den franska revolutionens förlopp med den amerikanska och undersöka deras effekter på arbetarklassen i respektive land…

Den franska revolutionen var upptakten till en radikal politisk tradition, som gav upphov till intensiva klasstrider under ett helt århundrade. Den franska arbetarklassen föddes, deltog i och formades i denna tradition.

I Amerika – med dess splittrade befolkning och svaga arbetarklass – föddes ingen permanent politisk radikalism ur den borgerliga revolutionen. Det har fått bestående effekter på arbetarrörelsen i USA.

KÅA pekar också på en annan viktig faktor, nämligen förhållandet mellan den egentliga arbetarklassens framväxt och bildandet av det socialdemokratiska partiet.

Den socialdemokratiska partiorganiseringen kom först och stödde sig ofta på de hantverksskikt, som inte hade någon framtid som kapitalister, samt på de övre arbetarskikten. Det var skikt som bar upp en reformistisk – eller i andra sammanhang liberal – ideologi.

Den förvandling av socialdemokratin som följde, i och med att partiet mer och mer bidrog till och rotade sig i den framväxande fackföreningsrörelsen, hade innan sekelskiftet gjort det socialdemokratiska partiet till ett verkligt massparti. Men det var ett parti med bestämda reformistiska gränser.

När den snabba kvantitativa tillväxten av arbetarklassen skedde kring sekelskiftet fanns redan de socialdemokratiska organisationerna relativt välutbildade – hierarkiskt uppbyggda och med ett starkt småborgerligt inflytande. På så sätt underlättades det reformistiska inträngandet i arbetarklassen ytterligare. Vi är därmed framme vid en ytterligare frågeställning – en som måste ses som i sista hand avgörande när det gäller att förklara reformismens uppkomst, utbredning och socialdemokratins stabila utveckling under 1900-talet:

Vad i arbetarklassens ställning i samhället gjorde den såpass benägen att följa den socialdemokratiska ledningen och anpassa sig till dess ideologi?

Det var en fråga som KÅA ställde – i synnerhet i »Den röda rosetten». När han grep sig an den försökte han samtidigt gendriva de teser som maoistiska och stalinistiska ideologer ställt l upp på detta område…

– Det bidrag som kommit från det hållet , skrev redaktionen i sin inledning till Fl 3/1973, har varit teoretiskt undermåliga, de har byggt på alltför godtyckligt material och präglats av konspirationsteorier.

För att slå undan grunden för dessa konspirationsteorier avvisade KÅA tesen om att socialdemokratin varit revolutionär till dess att dess ledare »förrådde» rörelsen och ledde in den på reformismens stickspår.

Vi är helt ense med KÅA om att en sådan förklaring, som ju dessutom bara kan förklara socialdemokratins fortsatta historia som nya förräderier, leder till konspirationsteorier om förhållandet mellan de socialdemokratiska ledarna och borgarklassen respektive arbetarklassen.

Vi är också ense med honom om att den svenska socialdemokratin inte kan beskrivas som revolutionär (ens) under de första decennierna av dess levnad. Vi anser att man här måste göra en distinktion mellan revolutionär och samhälleligt progressiv. Socialdemokratin spelade, enligt vår mening en samhälleligt progressiv roll, under denna period…..

Bildandet av det socialdemokratiska partiet uttryckte ett stort framsteg för den svenska arbetarklassen – det uttryckte ett första nödvändigt organisatoriskt brott med borgarklassen och dess partier.

Socialdemokratin kunde spela en viktig politisk och organisatorisk roll – som organisatör av arbetarklassen, som initiativtagare till fackföreningar över hela landet och som inspiratör till stridbara fackliga och politiska aktioner.

Denna verksamhet hämmades naturligtvis av partiets mått av byråkratisering, dess i grunden reformistiska statsuppfattning och dess parlamentariska ambitioner.

Men under denna epok av kapitalismens utveckling – innan konkurrenskapitalismen växt över i dess imperialistiska stadium – kunde dessa drag hos socialdemokratin just bara hämma dess verksamhet – inte undertrycka dess progressiva funktion, som helhet betraktat.

Det kan vara värt att stryka under det här ordentligt, eftersom KÅA inte gör det i sina bidrag.

Det enkla »förräderi» som maoister och stalinister teoretiserade fram, kan omöjligen förklara socialdemokratins utveckling. Minst av allt kan det förklara hur dessa socialdemokratiska ledare, dessa förrädare, genom årtionden lyckats behålla sin dominans över arbetarklassen. Här ryms också en god portion förakt för de arbetare som under årtionden låtit sig luras så kapitalt…..

För att få en hållbar teori, menade KÅA, måste vi överge det rent historiska synsättet till förmån för en strukturell förklaring till socialdemokratins/reformismens uppkomst.

För KÅA var detta först och främst – eller uteslutande? – en fråga om att studera arbetarklassens strukturella förhållande till kapitalismen för att därmed undersöka vilken ideologi det kapitalistiska produktionssättet alstrade åt arbetarklassen. Och detta på grund av dess specifika ställning i produktionsprocessen. Låt oss försöka bena upp KÅA:s analys….

»Idéhistorisk kontinuitet»

I »Den röda rosetten» studerar KÅA vissa väsentliga drag i den socialdemokratiska ideologin i ett historiskt perspektiv och menar att de är desamma idag som de idéer Louis Blanc förde fram under revolutionen i Frankrike 1848.

– När man läser Louis Blancs skrifter och studerar hans agerande, skriver KÅA, får man ofta anledning att slå sig för pannan. Detta är ju Branting upp i dagen! Precis vad Palme säger! Men är det inte Sträng! Det där låter ju som Arne Geijer! Eller Tage Erlander!

Vad är då anledningen till denna likhet mellan vad dagens socialdemokrater säger och vad en Louis Blanc yttrade för mer än 100 år sedan?

– Man skulle naturligtvis, skriver KÅA, kunna göra en idéhistorisk utredning och påvisa hur Loris Blancs idéer överfördes till Ledru-Rollin, som i sin tur påverkade den unge Lassalle, som i sin tur påverkade Branting (och Bernstein) som i sin tur. . .

Men det vore att kringgå hela frågan, anser han. Ty den lösningen besvarar inte den avgörande frågan » hur och varför denna påverkan skedde, varför man kunde nöja sig med en gammal ideologi och inte behövde formulera nya ideologier för att möta förhållandena i olika länder och olika tider».

För att lösa problemet måste vi, menar KÅA, finna själva grunden till den socialdemokratiska ideologin, till reformismen. Denna är, säger han, det kapitalistiska produktionssättet självt som spontant, idag likväl som 1848, alstrar ett reformistiskt, socialdemokratiskt medvetande hos arbetarklassen…..

– I själva verket har socialdemokratin ingen idéhistoria i egentlig mening. Dess ideologi uppstår spontant i det kapitalistiska samhället. Det är en process av samma enkla natur som fackföreningsrörelsens uppkomst (Röda rosetten, sid 8).

Denna tes om den socialdemokratiska ideologin som en spontan, ja automatisk, reflex av kapitalismen återfinns också i hans pamflett om den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom där han slår fast att »i riksdagen finns det idag inget parti som inte accepterat den socialdemokratiska ideologin och dess värderingar».

– Man kan tom med visst fog tala om att vi har fem socialdemokratiska partier i Sverige, skriver han, åtminstone om man ser frågan ur strikt idémässig synvinkel. Vad som skiljer dem åt är den sociala sammansättningen och storleken (sid 4-5).

Enligt vår mening fångar inte denna tes den socialdemokratiska ideologin och politiken. Den kan inte förklara utvecklingen av den socialdemokratiska politiken. Det är en uppfattning som inte kan ge underlag för en korrekt strategi och taktik gentemot socialdemokratin.

Vi ska strax återkomma till denna kritik, men först ta vägen över några andra skrivningar i KÅA:s pamflett.

8-timmarsreformen och skolfrågorna

Vi har redan beskrivit hur KÅA avvisade »förrädar»-perspektivet – de olika konspirativa teorierna. Men när han ska dra slutsatserna av sin egen framställning av reformismen och den socialdemokratiska ideologin hamnar han själv i farlig närhet av just sådana teorier!

Så här skriver KÅA på några centrala sidor i sin pamflett:
– Det finns ingenting i den 40-åriga regeringspolitiken som skrämt bourgeoisin – minst av allt storbourgeoisin. Tvärtom : Socialdemokratins reformiver har tilltalat storbourgeoisin, och den har fått ett entusiastiskt stöd. Men detta är endast halva sanningen. Den andra halvan är att socialdemokratin inte förlorat arbetarklassens stöd, trots att den bedrivit en politik i storfinansens intressen. Hur kan denna paradox förklaras?

– Hemligheten ligger i att socialdemokratin förstått att manövrera längs de linjer där storbourgeoisins och arbetarklassens intressen delvis sammanfallit.

Socialdemokratin har byggt upp sin ställning i det svenska samhället på att förverkliga de reformer som legat »i båda parters intressen» som man själv säger. Eller snarare: Genom att förverkliga sådana krav från arbetarklassen som passat storbourgeoisins intressen.

– Socialdemokratins unika historiska roll ligger i dess förmåga att kryssa mellan de stridande klasserna och hitta förbindelsen mellan arbetarklassens dagskrav och borgarklassens långsiktiga behov. Därmed kan vi också förutse ett sönderfall för socialdemokratin när denna manövermöjlighet blir allt mindre och slutligen försvinner i de framtida klasstriderna.

Man kan naturligtvis tolka detta på så sätt att socialdemokratin, objektivt sett, tvingats anpassa sig till dessa »förbindelselänkar». Det är också så vi länge läst dessa rader.

Men det är ändå uppenbart att de – åtminstone – lämnar dörren öppen för en konspiratorisk syn på den socialdemokratiska politiken – även om avsikten nu var en helt annan. En konspiratorisk syn där borgarklassens medvetna representanter i form av den socialdemokratiska ledningen på ett planmässigt sätt gör allt vad den kan för att förankra storbourgeoisins politik.

I KÅA:s framställning låter det som om storbourgeoisin medvetet kämpar för vissa reformer som samtidigt ligger i arbetarklassens intresse. Det gäller exempelvis 8-timmarsdagen. Så här skriver KÅA:

– Detta klassiska krav innebär för arbetarklassens del att en yttre gräns sätts för utsugningen, att arbetarklassen kan övervinna de krafter som direkt hotar dess fysiska existens. Den enskilde kapitalisten kommer att motarbeta detta krav så länge som -möjligt eftersom 8-timmarsdagen sätter en gräns för hans förmåga att ta ut absolut mervärde ur arbetskraften. Men så står inte frågan, för borgarklassen som helhet. För den är det viktigt att 8-timmarsdagen genomförs. Detta av två skäl: Dels garanterar den arbetarklassens fortsatta reproduktion, dels leder den till att jakten på nytt kapital flyttas över från det absoluta till det relativa mervärdet. Detta vinns inte ut genom ökad arbetstid, utan i stället genom ökad arbetstakt och modernisering av maskinparken.

En sänkning av arbetstiden blir därför ett instrument för produktionsmedlens effektivisering och modernisering, summerar KÅA. Därmed ligger det också i borgarklassens långsiktiga intresse.

Visst driver 8-timmarsreformen fram en effektivisering och modernisering av produktionen. Visst blir det objektiva resultatet det som KÅA beskriver.

Men det är just det objektiva resultatet. Som framställning av vad som tvingat fram reformen, hur den drivits igenom och reformisternas roll i sammanhanget, blir KÅA:s framställning skev.

En beskrivning av 8-timmarsdagens genomförande måste ta sin utgångspunkt i den kamp som fördes, ibland med medel som var den socialdemokratiska ledningen främmande. För att sedan undersöka hur den socialdemokratiska byråkratin behandlade kravet utifrån sin sociala ställning och sina intressen. Såsom KÅA behandlar frågan lämnar han faktiskt dörren vidöppen för konspiratoriska teorier.

Låt oss ta ett exempel till från KÅA:s text. Han exemplifierar också sin teori med den socialdemokratiska skolpolitiken:

– För arbetarklassen var det naturligtvis ändra från början av central vikt att övervinna den splittring mellan manuellt och intellektuellt arbete som ligger i själva det kapitalistiska produktionssättet och att erövra den kunskap som det borgerliga samhället förvägrade dem, skriver han. Men på lång sikt låg detta krav också i bourgeoisins intresse, som behövde en bättre skolad arbetskraft för att sköta de nya maskinerna.

– Åter kryssade socialdemokratin fram på de smala skären och genomförde de delar som passade bourgeoisins historiska intressen, i detta fall en ökning av den rent formella kunskapen utan att någonsin ställa frågan om skolningens innehåll eller kunskapens roll i samhällsomvandlingen.

Vi förnekar inte att de upprepade socialdemokratiska skolreformerna utgått från det faktum att industrin kräver bättre utbildad arbetskraft. (Se som exempel Olof Palmes olika tal i hans bok »Politik är att vilja! ») Men visst har socialdemokraterna ställt frågan om kunskapens roll i samhällsomvandlingen! Ja, man har t o m övervärderat den!

På den tiden när Olof Palme var ecklesiastikminister, som det hette då, talade han sig många gånger varm för den nya skolan, som en hävstång för en demokratiskt socialistiskt samhällsutveckling. (Och är det inte i grunden liknande tankar som går igen i grundskolans läroplan?)

Det är tankar som med nödvändighet varit till intet förpliktigande, eftersom den praktiska politiken hela tiden hållit sig inom det givna samhällets ramar. Pragmatismen har ju alltid suttit i katedern i den socialdemokratiska skolan.

Resultatet har blivit att socialdemokratin aldrig utmanat kapitalismen med sin skolpolitik. Men är det inte, än en gång, att öppna dörrarna för konspirativa teorier att framställa den historiska utvecklingen på det sätt som KÅA gör?

Byråkrati-begreppet centralt!

Hur går det här ihop med KÅA:s teorier om den socialdemokratiska ideologin som en reflex av det kapitalistiska produktionssättet?

Om den reformistiska ledningen verkligen besitter denna unika förmåga att medvetet analysera fram den gemensamma skärningspunkten mellan arbetarklassens kortsiktiga intressen och borgarklassens långsiktiga – hur kan då det reduceras till en enkel »reflex»?

Det är svårt att inse – och vi kan inte heller hitta något svar på det i KÅA:s material om socialdemokratin.

Den största bristen i KÅA:s analys är enligt vår mening att han inte börjar i en distinktion mellan den spontana ideologi som alstras hos »genomsnittsarbetaren» i produktionen – och den reformistiska helhetsuppfattning som bärs upp av ett speciellt socialt skikt. En medveten reformistisk syn på samhället och dess utveckling är inte något som växer fram hos varje arbetare som befinner sig i produktionen. Hos dem återfinner man fragment och brottstycken av en sådan uppfattning.

Vi tror att man måste börja i den här distinktionen för att sedan förfina den i en noggrannare analys av den borgerliga ideologins genomslagskraft och klassmedvetenhetens utveckling.

Vad sen gäller den socialdemokratiska ideologin är vår tes att det definitivt existerar en reformistisk, socialdemokratisk ideologi, som skiljer sig från det idésystem som de borgerliga partierna är bärare av. Vi tror också att det finns genomgående drag i denna socialdemokratiska ideologi, som gör att man kan finna likartade tankegångar under helt olika historiska perioder. Det finns en viss kontinuitet, men inte en identitet. Det sker hela tiden en utveckling – där vissa element infogas och andra elimineras.

Enligt vår mening överdriver KÅA det mått av kontinuitet som finns i den socialdemokratiska ideologin. Han gör den alltför absolut och heltäckande, i synnerhet i förhållande till tidiga, mer eller mindre socialdemokratiska ideologier. Han undervärderar den utveckling som trots allt har skett. Han missar det specifika i den socialdemokratiska samhällsuppfattningen jämfört med öppet borgerliga strömningars. Och framför allt, han misslyckas med att förlägga den till dess samhälleliga bärare – den socialdemokratiska byråkratin – när han framställer den som en – mer eller mindre (?) – spontan produkt av det kapitalistiska produktionssättet.

Den socialdemokratiska ideologin – med dess relativa kontinuitet och utveckling – måste direkt föras tillbaka på detta byråkratiska skikt för att kunna fångas i sin motsägelsefullhet. Denna ideologis funktion är ju hela tiden att rättfärdiga byråkratins särskilda materiella och politiska intressen i samhället – i förhållande till produktionen, inom statsapparaten och gentemot dess egen arbetarbas.

Det KÅA lyckas visa i »Den röda rosetten» är inte exakt detsamma som det han avser att visa. Han lyckas förklara varför dan socialdemokratiska ideologin och politiken har så lätt att slå rot inom de breda arbetarmassorna. Han pekar där på deras underordnade, uppsplittrade och underkuvade ställning i produktionen.

Det gör det svårare för dem att finna långsiktiga alternativ till socialdemokratin och reformismen – och mindre benägna att söka efter sådana. I synnerhet i lägen av kapitalistisk expansion, har socialdemokratin lättare att vinna trovärdighet. Det kan ju peka på konkreta resultat, i form av återkommande materiella förbättringar.

Men det är en sak att säga att grogrunden för reformismen är gynnsam och särskilt gynnsam i »normala fall», att socialdemokratiska åtgärder och idéer kan framstå i ett rosa skimmer. Det är inte detsamma som att arbetarna »blir» medvetna reformister. Och att en reformistisk helhetsuppfattning skulle »växa fram» ur produktionen.

Nej, förklaringen i reformismens uppkomst och seger inom arbetarklassen måste man gå vidare med KÅA:s analys av samspelet mellan en rad historiska faktorer. Och man måste använda den nyckel, som KÅA pekar ut men inte utnyttjar: Byråkrati-begreppet!

En avgörande punkt i analysen måste gälla undersökningen av det skikt inom arbetarklassen som bär upp den reformistiska ideologin och den socialdemokratiska apparaten, nämligen den så kallade arbetararistokratin.

Det var dess intressen som partiets alltmer utvecklade reformistiska ideologi och praktik uttryckte och det var ur detta skikt som den socialdemokratiska ledningen hämtades.

Motsägelser

Vi nämnde nyss att det är svårt att få de olika bitarna i KÅA:s analys av reformismen att gå ihop. Låt oss exemplifiera detta med den historiska framställning KÅA själv gör av socialdemokratins framväxt.

Det är en skildring som faktiskt till viss del motsäger hans egen teori.

KÅA pekar helt riktigt på socialdemokratins ursprungliga förankring i vissa socialt avgränsade skikt – hantverksgrupper och specialiserade arbetare. Det är dessa skikt som är de främsta och mest aktiva bärarna av de reformistiska föreställningarna, inte den relativt oskolade industriarbetarklass som senare bröt fram med sådan styrka i takt med det fortsatta industrialiseringen.

KÅA visar också att det inte skedde någon verklig sammanstötning mellan dessa grupper och marxistiska strömningar inom partiet. Han förklarar varför det aldrig utvecklades någon slagkraftig marxistisk flygel inom det socialdemokratiska partiet. Det fanns individer som stod för en oppositionell linje, men inte något helgjutet alternativ.

De breda arbetargrupper som mer och mer kom att utgöra partiets bas stod ofta för en betydligt militantare kamplinje i dagsfrågorna än partiledningen, men lyckades inte hota dess ställningar och kom snabbt att domineras av den.

Det är riktigt att, som KÅA, här referera till arbetarmassornas uppsplittrade ställning i produktionen och deras outvecklade klassmedvetenhet. Annars går det inte att förklara varför den socialdemokratiska byråkratin så snabbt och så smärtfritt kunde vinna ett politiskt övertag.

Men man måste då också komma ihåg att utvecklingen i andra länder inte alls var lika lindrig. Det gör KÅA också, paradoxalt nog – paradoxalt, därför att det motsäger hans egna teorier…..

– Inom (det tyska socialdemokratiska) partiet fanns det två strömningar som aldrig helt dog ut och efter sekelskiftet markerades ännu mer, skriver han. En stark reformistisk strömning med förankring bland fackföreningsfunktionärerna, riksdagsmännen och med stöd från de övre skikten inom arbetarklassen (»arbetataristokratin»), och en revolutionär intelligentia och lägre proletära skikt, vilka inte kunde få samma eftergifter från bourgeoisin (Röda rosetten, sid 14).

– Denna uppdelning av reformister och revolutionärer inom partiet förekom i alla socialdemokratiska partier – i Frankrike hade man en uppdelning mellan »guesdister» (marxister) och »possibilister» (reformister), i Tyskland mellan »lassalleaner» och »eisenachare» (marxister), i England mellan partiets ledning och den anarko-marxistiska gruppen kring tidskriften »Commonweal».

– Svaga, men ytterst svaga, återspeglingar av denna uppdelning i reformister och revolutionärer har vi också i Sverige i striden mellan Branting och Axel Danielsson i slutet av 1800-talet (Röda rosetten, sid 14-15).

KÅA har gett många orsaker till varför dessa återspeglingar var så pass svaga i Sverige, varför reformismen kunde segra så lindrigt – och därmed också en del av förklaringen till dess stabilitet.

Men låt oss tänka efter: Innebär inte KÅA:s påpekande i dessa rader – att det under flera decennier fördes en kamp mellan en revolutionär och en reformistisk flygel inom nästan samtliga socialdemokratiska partier i Europa – en motsägelse jämfört med hans egen tes om reformismens spontana uppkomst?

Och hur kunde dessa revolutionära strömningar stå så pass starka under en av kapitalismens »uppåtgående kurvor»? KÅA skriver ju själv – jämför med citatet på sidan 12 härovan – att det under kapitalismens nedgångsperioder finns förutsättningar för en verklig revolutionär rörelse.

KÅA:s teori om reformismens framväxt kan inte förklara detta. Därtill behövs det en teori som för det första förlägger de reformistiska intressena till ett särskilt socialt skikt, för det andra måste den kunna visa att detta byråkratiska skikt har sina alldeles speciella intressen, som strider mot de breda arbetarmassornas – om att det är denna objektiva och subjektiva motsättning som ger upphov till en långvarig strid inom den europeiska arbetarrörelsen. För det tredje måste vår teori också ta hänsyn till de historiska faktorer som gynnade reformismen i slutet av 1800-talet, i synnerhet i det svenska samhället. Och som gjorde att den, med några få undantag, kunde avgå med segern.

Politiska effekter

Vilka politiska effekter får då de brister vi dragit fram i KÅA:s analys?

Deras konsekvens kan faktiskt bli ett rättfärdigande av olika reformistiska projekt under »normala förhållanden» – de anknyter ju till och förverkligar det nödvändiga, det spontana, medvetande som finns hos arbetarklassen.

KÅA drog aldrig själv några sådana slutsatser. Det vore honom fjärran. Men det är inte svårt att upptäcka att kamrater, som idag uppenbarligen är djupt påverkade av hans teorier på den här punkten, hamnar i en sådan politisk fälla.

Vi tänker här främst på Tom Hansens och Per Reichards artikel om »Arbetarklassen, reformismen och enhetstaktiken» i Fl 3-4 1976, och den inställning de försvarar där om bl a LO-fonderna.

Ett annat problem med KÅAs analys är att han genomgående behandlar socialdemokratin som ett enhetligt fenomen. Kanske beror det på att han bara befinner sig i början av sitt arbete, att han utgår från vissa allmänna skrivningar, med avsikt att sedan förfina analysen efterhand.

Det är hur som helst viktigt att ha det här i tankarna när man läser hans material. För som det nu står, tar det inte upp existerande och möjliga spänningar mellan den socialdemokratiska apparaten och de reformistiskt påverkade arbetarna inom denna apparat. Och utan en sådan analys blir det omöjligt att utforma en riktig enhetstaktik.

Men det är knappast meningsfyllt att gå i polemik med KÅA på den här punkten. Det skulle bara leda till att man tvingades övertolka det han skriver – och dra slutsatser av det, som han själv aldrig framfört, för att sedan skärskåda dem.

Avslutningsvis

Vari ligger då grunden till de brister, som vi försökt dra fram i den här artikeln?

Vår hypotes är att KÅAs utarbetande kring den internationella och svenska socialdemokratin påbörjades utifrån två olika synvinklar.

Han ville dels påbörja en undersökning av den reformistiska ideologins utveckling och grogrund. Dels ville han studera den socialdemokratiska politikens samhälleliga grundvalar.

I det ena fallet tog han itu med en strukturell analys, i det andra var hans utgångspunkt historisk.

Men han fick aldrig möjlighet att fullständiga bilden, att framställa den nödvändiga syntesen av sina uppfattningar, en helhetsteori om socialdemokratin, något som då också skulle ha tvingat fram bestämda revideringar av de tidigare framställningarna.

Ett av de projekt som KÅA och andra drog upp riktlinjerna för en gång i tiden, gällde utarbetandet av en konkret analys av den socialdemokratiska apparaten.

Vi tror att analysen skulle ha kunnat fungera som en nyckel till de problem som vi försökt ringa in. Då hade det blivit möjligt att gå vidare och utforma en helhetsbild av socialdemokratins uppkomst och utveckling och lägga grunden till de politiska slutsatserna.

I den här artikeln har vi varit kritiska, ibland mycket kritiska, mot vissa teser hos KÅA. Men mitt i den kritiken bör vi inte glömma helheten i det material vi kritiserar:

Kenth-Åke var en pionjär – och som alla pionjärer gjorde han sina misstag. Men det var misstag inom en helhet, som är och förblir oöverträffad i sin uppslagsrikedom och skarpsynthet.

Tom Gustafsson och Gert-Inge Johnsson

Intervju med Hector Béjar, Ricardo Gadéa och Hugo Blanco

Denna intervju består av en sammanställning av nyligen givna svar från tre peruanska revolutionära ledare. Den är av intresse för den som följer den diskussion som står på dagordningen inom Latinamerikas avantgarde angående problem som gerillakrigets roll, dess förhållande till skapandet av ett kämpande revolutionärt parti, den yttersta vänsterns olika tendenser, de nya bolivianska och peruanska regimernas karaktär och kubanernas inställning till dessa regimer.

Frågorna ställdes till Hector Béjar och Ricardo Gadéa, som avtjänade sina straff i fängelset i Luringaucho och till Hugo Blanco som avtjänade sitt på El Fronton, före den färska amnestin. Intervjuaren har ordnat svaren för att få fram en diskussion, som de tre politiska fångarna gärna hade deltagit i, för att få tillfälle att gå i polemik eller åtminstone att föra diskussionen vidare.

Hector Béjar har skrivit en artikel som nu cirkulerar och som fick Casa de las Americas pris 1969: PERU 65, anteckningar från en gerillaerfarenhet (Rabén & Sjögren Temo-pocket 1970). Han företräder E.L.N.:s inställning (Ejército de Liberacion Nacional – Nationella Befrielsearmén).

Ricardo Gadéa talar i M.I.R.:s namn (Movimiento de Izquierda Revolucionaria – Revolutionära Vänsterrörelsen). Liksom Béjar deltog han i gerillakampen 1965.

Hugo Blanco, som nådde världsberömmelse i 60-talets första stora bonderesning, är ledande i F.I.R. (Frente de Izquierda Revolucionaria – Revolutionära Vänsterfronten), den peruanska sektionen av Fjärde Internationalen.

Hänvisningen till Fidel Castro i en av frågorna gäller ett tal hållet av den kubanske ledaren i sockerraffinaderiet Antonio Guiteras i Puerto Padre (Orienteprovinsen) den 14 juli 1969 i vilket han säger att ”om en verklig revolution utvecklas i Peru – även om dess ledare är militärer – kommer Kuba att försvara denna revolution”. Om möjligheten av en sådan händelse i Peru slår Castro fast: ”resultatet av en sådan process kan bli att den fortsätter att gå framåt och den kan slutligen nå en fullständig seger…”.

Läs hela artikeln i Röda Häften nr 13/14, 1972.

9:e Världskongressens resolution om Latinamerika

I. Ekonomiska tendenser och ökad imperialistisk exploatering

l) Bortsett från nationella och regionala särdrag samt upp- och nedgångar i i konjunkturerna, förblir de ekonomiska tendenserna i dagens Latinamerika nära nog desamma som tidigare, samtidigt som de mest negativa dragen i allmänhet tenderar att förstärkas. Situationen kan summeras som följer: Inte i något land har det skett en ekonomisk expansion, som motsvarar det reella utvecklingsbehovet och uppväger befolkningsökningen. Industrialiseringen förblir, även där den utbreder sig till nya sektorer, begränsad och partiell. Investeringarna är otillräckliga och erbjuder ingen grund för en mera balanserad utveckling och absorbering av de arbetslösa och undersysselsatta. Nationalskulden är fortfarande en källa till finansiella kriser och budgetära svårigheter. Utsugningen av profiter ur den latinamerikanska ekonomin (genom den nordamerikanska, men delvis även den europeiska och japanska imperialismen) fortsätter och skärps, vilket även gäller den generellt ogynnsamma utvecklingen av handelsavtalen. Jordbruksproduktionen sjunker och blir allt mer otillräcklig i förhållande till konsumtionsbehoven som ökar, även om detta bara är en effekt av befolkningsökningen. Inom ekonomin har mängden av sektorer med låg eller obefintlig lönsamhet inte minskat utan tvärtom ökat. I de flesta av dessa länder har inflationen förblivit kronisk eller mycket frekvent.

Läs hela resolutionen i Röda Häften nr 13/14, 1972.

Betydelsen av den militära reformismen och av Ovando-styret i Bolivia

(Resolution antagen av P.O.R. – det revolutionära arbetarpartiet – bolivianska sektionen av 4: e Internationalen)

1) Världsrevolutionens utveckling och imperialismens försvarsåtgärder

För att korrekt kunna förstå de händelser som utspelats i Bolivia sedan den 26 september 1969 är det nödvändigt att placera dem i deras sammanhang, som del av situationen i Latinamerika och världen och som ett uttryck för styrkeförhållandet mellan den uppåtstigande revolutionen och kontrarevolutionen i försvarsställning. Den senare använder sig av alla tillgängliga medel – från krig och terrorism till ”revolution” i vissa kolonier eller halvkoloniala länder för att undvika större revolutioner.

Imperialismens breda offensiv som intensifierades i början av 60-talet, särskilt genom Vietnamkriget, har inte kunnat hejda den långsamma söndervittringen av dess dominans över den koloniala och halvkoloniala världen. Dess starka militära och ekonomiska makt har lidit nederlag på Kuba och i Vietnam. Den latinamerikanska revolutionens partiella nederlag med uppkomsten av militärdiktaturer och arbetarrörelsens stagnation, Nkrumahs fall i Ghana, kontrarevolutionen i Indonesien, det arabiska nederlaget mot Israel, avlägsnandet av Odinga Oginga i Kenya, gerillans nederlag i Bolivia 1967 och mordet på Che, nederlag som var allvarliga, har likväl inte kommit att ändra styrkeförhållandena till revolutionens nackdel. Efter dessa slag återtar den koloniala revolutionen, med Kuba och Vietnam, sin frammarsch, denna gång kombinerad med revolutionens mognande i själva de imperialistiska metropolerna.

Läs hela resolutionen i Röda Häften nr 13/14, 1972.

Kuba, militär reformism och väpnad kamp i Latinamerika

Latinamerikas revolutionära rörelse skakas på nytt av stormig polemik och våldsamma konflikter. Den gamla debatten om den latinamerikanska revolutionens natur och inställningen till den s.k. nationella bourgeoisien återupplivas till följd av de uppseendeväckande åtgärder som genomförts av Velasco i Peru och Ovando i Bolivia; spänningen ökar, även bland de krafter som har tagit ställning för den väpnade kampen och O.L.A.S.; den kubanska regeringen själv blir föremål för offentliga fördömanden från gerillaledare som den dock stött ivrigt; den strategi som tillämpas av revolutionära grupper och rörelser i åtskilliga länder utsätts för en hård kritisk analys, ofta på initiativ av den heroiska kampens huvudpersoner.

Sammanfattningsvis ställes följande tre grundläggande frågor: vilken betydelse har militärregimens nya kurs i Peru och den vändpunkt som skisserats av Ovando i Bolivia? Vilken är den reella innebörden i Kubas internationella politik och i synnerhet i förändringen av förhållandet mellan Kuba och Sovjetunionen? I vilken situation befinner sig den latinamerikanska revolutionära rörelsen, vilka lärdomar måste man dra av de senaste årens erfarenheter och på vilken grund skall framtidens strategi byggas?

Det är omöjligt att undersöka alla dessa problem grundligt i en enda artikel. Vi är alltså tvingade att sammanfatta och förenkla så mycket som möjligt, och för en lång rad frågor hänvisas dels till den text som 4:e Internationalens Världskongress antog i april 1969, dels till mera detaljerade analyser som redan publicerats i vår tidskrift och som kommer att publiceras i nästa nummer.

Läs hela artikeln i Röda Häften nr 13/14, 1972.

Kapitalismens dödskamp och IV Internationalens uppgifter

Övergångsprogrammet redigerat av Leo Trotskij

Förord till den svenska utgåvan 1969

Det första marxistiska övergångsprogrammet återfinns i det Kommunistiska partiets Manifest från 1848, i senare delen av kapitlet ”Proletärer och Kommunister”. Detta program, som är uppställt i 10 punkter, avser både att förena arbetarna i kampen för erövrandet av makten, och att ligga till grund för politiken efter maktövertagandet. De program som framställdes av de stora arbetarpartierna under andra hälften av 1800-talet, av vilka det mest kända är Erfurtprogrammet av år 1891, bestod däremot av två olika delar utan något dialektiskt samband: å ena sidan ett maximiprogram, som uttryckte kravet på ett socialistiskt samhälle i en obestämd framtid, och å den andra ett minimiprogram som rörde dagskraven inom ramen för det kapitalistiska samhället, ty frågan om proletariatets erövrande av makten kunde inte ställas som ett näraliggande mål, under denna epok av kapitalistisk utveckling och expansion i världsmåttstock.

I och med att kapitalismen gick in i sin imperialistiska fas i början av 1900-talet, ställdes åter frågan om makten på dagordningen; 1905 års ryska revolution blev den första och mest slående påminnelsen om detta. 1917 framställde bolsjevikerna något som i realiteten var ett övergångsprogram, även om denna term inte användes (det återfinns såväl i Aprilteserna som i Lenins broschyr ”den förestående katastrofen och sättet att komma över den”). 1918 tillkännagav Rosa Luxemburg i sin programförklaring vid grundandet av det tyska kommunistiska partiet, efter att som den första ha insett faran av att skilja ut två icke förbundna delar av programmet och med hänvisning just till det ovannämnda avsnittet av Manifestet och till Erfurt programmet, att det var nödvändigt att återgå till Manifestets problematik:

”Vårt program står i medveten motsatsställning till det synsätt som hittills legat till grund för Erfurtprogrammet, i medveten motsatsställning till skiljandet mellan de omedelbara, så kallade minimikraven för den ekonomiska och politiska kampen, och det långsiktiga socialistiska målet, maximikravet. I medveten motsatsställning mot detta framlägger vi resultatet av de 70 senaste årens utveckling och framförallt dess direkta produkt: världskriget, och säger: för oss existerar inte ett minimiprogram och ett maximiprogram; socialismen är odelbar; socialismen, det är det minimum som vi idag måste förverkliga.”

Efter att ha konstituerat sig som organisation och vidtagit åtgärder för att utestänga reformistiska och centristiska strömningar under de två första Världskongresserna, förde den kommunistiska Internationalen fram begreppet ”övergångsprogram” vid de 3:e och 4:e Världskongresserna (1921 och 1922) i följande termer:

”Istället för reformisternas och centristernas minimiprogram, sätter den kommunistiska Internationalen upp kampen för proletariatets konkreta behov, för ett system av krav, som i sin helhet krossar bourgeoisins makt, organiserar proletariatet och framställer etapperna i kampen för proletariatets diktatur och där varje särskilt krav uttrycker ett behov från de breda massornas sida även om dessa massor ännu inte medvetet ställt sig på den proletära diktaturens mark.” (3:e kongressen 1921, tes om taktiken).

”I de nationella sektionernas program måste nödvändigheten av kampen för övergångskrav motiveras klart och tydligt; reservationerna för förhållanden mellan dessa krav och de konkreta förhållandena i tid och rum bör nämnas.

Den teoretiska grundvalen för alla övergångs- och delkrav måste ovillkorligen formuleras i det allmänna programmet. Den 4:e kongressen uttalar sig lika bestämt mot försöket att framställa införandet av övergångskrav i programmet som opportunism, som mot varje försök att förflacka eller ersätta de grundläggande revolutionära målsättningarna med delkrav.

I det allmänna programmet bör de grundläggande historiska situationer, mellan vilka de nationella sektionernas övergångskrav grupperar sig, klart framställas i enlighet med de olika ländernas väsentliga skillnader ifråga om ekonomisk och politisk struktur, som exempelvis i fallet England a ena sidan och Indien å den andra, osv …” (4:e Kongressen, Resolution om den Kommunistiska Internationalens program).

Men i takt med stalinismens konsolidering övergav den kommunistiska Internationalen alltmer själva tanken på ett övergångsprogram. Efter en sick-sack mellan ultravänsterpolitik och högerglidningar, stabiliserades dess linje i form av en klart högeropportunistisk politik (Folkfronter, Nationella fronter), där man samarbetade eller sökte få till stånd samarbete med delar av bourgeoisin inom ramen för det kapitalistiska systemet. De kommunistiska partierna återgick de facto till minimiprogrammets ide. Det kunde inte längre bli tal om ett system av krav, som artikulerades för att utveckla och höja klasskampen utifrån övergångs- och delkrav i riktning mot en arbetarregering.

Det blev den IV:e Internationalen som, ifråga om övergångsprogrammet och i en mängd andra frågor, bevarade och utvecklade teorierna från den Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser. Efter en rad förberedande utkast från olika nationella sektioner (Det franska Kommunistiska Förbundet, den belgiska sektionen osv . . .) antog den IV:e Internationalens konstituerande kongress år 1938 det dokument som i den trotskistiska rörelsens historia blivit känt under namnet Övergångsprogrammet. Det är detta program som vi nu publicerar för första gången i en svensk utgåva.

Detta program är inte vad man skulle kunna kalla IV:e Internationalens grundläggande program; det senare utgörs av samtliga erfarenheter från kampen för socialismen alltsedan arbetarrörelsens ursprung. Ett sådant program har aldrig sammanställts i form av ett särskilt dokument. Det utgörs framförallt av de marxistiska klassikernas lärdomar, den kommunistiska Internationalens första fyra kongresser, den sovjetiska och internationella Vänsteroppositionens grundläggande dokument och den IV:e Internationalens Kongressdokument. I detta historiska sammanhang utgör Övergångsprogrammet en del i IV:e Internationalens grundläggande program. Och det kan betraktas som den politiskt sett viktigaste delen i detta program, i den meningen att det med utgångspunkt från de samlade erfarenheterna i det grundläggande programmet, formulerar ett politiskt program avsett att mobilisera massorna i aktioner som utgår från deras medvetenhetsnivå vid ett givet tillfälle, och leder dem, via ett uppfostrande arbete under loppet av dessa aktioner, till den högsta nivån, vilket för dem till erövrandet av makten.

Övergångsprogrammet vilar alltså på två grundläggande element: 1) en situation där det kapitalistiska samhället har förlorat sin stabilitet i historisk mening (inte nödvändigtvis i varje givet läge eller i varje land) och där kampen för erövrandet av makten har blivit huvuduppgiften i denna historiska period; 2) en sammanhängande kedja av paroller, knutna till de internationella och nationella konjunkturella förhållandena där en viss kombination av krav avser att transformera massornas kamp till dess högsta politiska nivå.

Detta programs nyckelelement utgörs just av de sammanlänkade kravens höjdpunkt, som för att vara effektivt måste motsvara massrörelsens inre utvecklingsdynamik: den sammanhängande kedjan av krav bör leda fram till parollen arbetar- och bonderegeringeller arbetarregering. Även på denna punkt har IV:e Internationalen återupptagit och berikat lärdomarna från den kommunistiska Internationalens 3:e och 4:e kongresser i och med att denna paroll inte används som synonym till proletariatets diktatur, utan som formel för en övergångsregering motsvarande de givna villkoren vad gäller massornas grad av organisation och medvetenhet. Ett program som saknar perspektivet om de arbetande massornas regering, vilken inte vidtar antikapitalistiska åtgärder, är inte ett övergångsprogram.

Även på en annan punkt innebär programmet från 1938 ett berikande i förhållande till den kommunistiska Internationalen: den stalinistiska degenereringen i Sovjetunionen har ställt frågan om den politiska revolutionen mot den byråkratiska makten och övergångsprogrammet från 1938 innehåller en avdelning om denna kamp med paroller, vars konjunkturella aspekt Trotskij uttryckte på följande sätt i Den Förrådda Revolutionen:

”Denna revolutions program är beroende av det ögonblick då revolutionen utbryter, på den nivå som landet har uppnått, och i hög grad på den internationella situationen.”

Övergångsprogrammet som skrevs på tröskeln till andra världskriget, fick sin mest slående verifiering några år senare, strax efter kriget. Alla de stora striderna i Europa omedelbart efter kriget återspeglade i sin utveckling övergångsprogrammets inre logik och paroller; men arbetarklassen stod i de flesta fall under inflytande av stalinistiska partier som inte ville störta kapitalismen på grund av Kremls avtal med imperialisterna i Yalta, Teheran och Potsdam. Dessa strider leddes alltså inte i riktning mot inrättandet av arbetarregeringar och misslyckades. Den koloniala revolutionen har vidare verifierat den del av programmet som rör de koloniserade ländernas uppror mot de imperialistiska metropolerna. De polska och ungerska massornas aktioner 1956 och de tjeckiska massornas 1968 har slutligen bidragit med att verifiera de väsentliga linjerna från programavsnittet om Sovjetunionen (som ju var den enda arbetarstaten vid tiden för programmets tillkomst).

Denna tredubbla verifikation är i och för sig tillräcklig för att inse betydelsen och värdet av detta dokument. Det är idag lika giltigt, på villkor, naturligtvis, att man genomför de justeringar som krävs av de senaste årens utveckling.

Vi är förvissade om att publicerandet av detta program på svenska, kommer att innebära ett vapen i kampen på flera sätt för dem som nu vänder sig till trotskismen och den IV:e Internationalen. De kommer att finna ett dokument som klargör hur IV:e Internationalen, som skapades efter mångårig kamp från den trotskistiska rörelsens sida för försvaret av den revolutionära marxismens teoretiska och politiska lärdomar, har formulerat sin vilja att kämpa för arbetarrörelsens ledning genom att applicera dessa lärdomar på den nuvarande epokens konkreta förhållanden. Mot den ständiga godtyckligheten och förlikningen; mot de rigida lönestoppen och de ineffektiva prisstoppen; mot respekten för den kapitalistiska egendomen; mot förstatliganden som inte förändrar industrins struktur utan bidrar till inflationen; mot alla bedrägerier som arbetarna tvingas bekosta; mot allt detta ställer Övergångsprogrammet strejken med dess strejkvakter och arbetarmilisen; den rörliga löneskalan och masskommittéernas priskontroll, exproprieringen av utsugarna, ekonomins reorganisering och planering under ARBETARKONTROLLEN.

Detta dokument förblir än idag i hög grad giltigt, mer än trettio år efter det att det skrevs, och detta trots de omfattande förskjutningar och förändringar som ägt rum under dessa år.

Läs hela. Denna översättning av Peter Sahlberg ursprungligen publicerad i bokserien Röda Häften, nr 2 1970.