Arkiv

Växthuseffekten är här

Del 1 av 5 i serien Stormens år

Ursprungligen publicerad i Internationalen 20 januari 2000 som en del av bilagan Stormens år 2. Också publicerad i Moteld nr 10.

En liten men högljudd klick forskare, alla på ett eller annat sätt finansierade av de stora oljebolagen, har under de senaste åren ifrågasatt rönen om stigande temperaturer. Men 1998 sjönk deras bästa argument som en sten. Eller rättare sagt som en satellit.

I stort sett hela deras argument har vilat på satellitmätningar av temperaturen i den lägre atmosfären. De mätningarna har visat på fallande i stället för stigande temperaturer under de senaste 20 åren. Dr. Frank Wentz på Remote Sensing Systems i Santa Rosa, Kalifornien, visade då att deras statistik innehöll ett systematiskt fel: de hade glömt att kompensera för att satelliten sakta föll mot jorden, i en takt på ungefär en kilometer per år. När korrigeringen utförts fanns inte längre någon avsvalning, tvärtom stämde värdena ganska bra med de temperaturförändringar som uppmäts på jorden.

2500 forskare

Mot sig har de forskare som förnekar växthuseffekten haft ett massiv samling data, och inte minst Intergovernmental Panel on Climate Change, 2 500 forskare från hela världen som 1995 slog fast att de temperaturförändringar som uppmätts ”näppeligen kan vara av helt naturligt ursprung”, och att ”den samlade bevisningen tyder på att det finns en urskiljbar mänsklig påverkan på klimatet”.

Under den andra hälften av nittonhundratalet steg temperaturen i världen med mellan 0,3 och 0,6 grader. Enligt NASA var 90-talet 0,1 grad varmare än 80-talet. De tio varmaste åren som uppmätts har infallit inom de senaste femton åren. 1998 var det varmaste året på 600 år (mätt med termometrar, årsringar från träd och borrkärnor ur is), 1997 det näst varmaste. 1999 var det femte varmaste, mycket på grund av att värmecykeln i Stilla Havet gått in i sin svalare del. Trots det var temperaturen i Stilla Havet förra året en av de tio högsta som uppmätts. År 2000 tros bli varmare än 1999.

Naturliga förändringar

Klimatologerna Michael MacCracken och Tom Karl ser tre möjliga anledningar till att temperaturen på jorden stiger: 1 solens instrålning ökar, 2 det handlar om naturliga fluktuationer eller, 3 det är effekten av mänskligt handlande. Att det skulle bero på ökad solinstrålning är inte troligt, därför att den övre atmosfären inte har blivit varmare, vilket den skulle ha blivit om värmen kom uppifrån.

Naturliga förändringar skulle värma vissa områden och kyla andra, och värma under en tid, kyla under andra, men vad vi ser är en utdragen värmeperiod. Vad gäller punkt tre säger de att de förändringar vi sett i praktiken stämmer med utfallet av de teoretiska modeller som gjorts för mänsklig påverkan av sammansättningen i atmosfären.

Växthuseffekten är i grund och botten naturlig. Solens strålar värmer jorden på dagarna. På nätterna försvinner värmen som solen strålat in ut i rymden igen, i from av infraröd strålning. Gaser i atmosfären, i första hand vattenånga, koldioxid och metan, lägger sig som ett lock över jordytan och hindrar att all värme försvinner. Utan växthusgaserna, som sammanlagt utgör ungefär en procent av atmosfären, skulle jordens medeltemperatur vara 33 grader lägre än nuvarande 15 grader.

Europa släpper ut mest

Under de senaste 200 åren har dock människan börjat förbränna fossila bränslen: kol och olja. Då frigörs den koldioxid som bands i de växter som senare genom geologiska processer blev fossila bränslen. Mänsklig aktivitet har gjort så att koncentrationen av koldioxid i atmosfären har ökat med trettio procent.

Europa står för 28 procent av utsläppen av växthusgas i världen, följt av USA som står för 24 procent och Kina som står för 14 procent. Afrika står för 3 procent. Om man räknar per invånare blir USA den största utsläppskällan, med 20 ton koldioxid per person och år, Kanada kommer på andra plats med 15 ton, Ryssland på tredje med 12 ton och Tyskland på fjärde med 11 ton. Indien släpper ut två ton, Kina tre. I genomsnitt släpper ett industrialiserat land ut tolv ton koldioxid per person och år, ett utvecklingsland tre ton. I USA orsakades 50 procent av utsläppen av industri och kommers 1998, 31 procent kom från transporter och 19 procent från bostadshus.

Utsläppen av växthusgaser i världen har fyrdubblats sedan 1950-talet, och fortsätter att öka.

FN om klimatet: Mycket varmare än väntat

Del 2 av 5 i serien Stormens år

Ursprungligen publicerad i Internationalen 2001 som en del i serien Stormens år 3. Också publicerad i Moteld nr 10.

Årets rapport från IPCC, FN-organet som övervakar klimatförändringar, hålls i en betydligt allvarligare ton än fjolårets. Över 500 forskare har bidragit till den 1 000-sidiga rapporten.

Den viktigaste förändringen är att de skrivit upp prognosen för hur mycket temperaturen kommer att stiga under de närmaste 100 åren. För ett år sedan var den beräknade temperaturökningen mellan 1,0 och 3,8 grader. Baserat på bättre rensade historiska data och förfinade modeller förutsäger de nu att temperaturen skulle öka med mellan 1,4 och 5,8 grader, en uppskrivning med 40 procent.

Av modellerna framgår också att uppvärmningen inte är jämnt fördelad. Stora landmassor som Nordamerika och Centralasien värms fortare, där blir ökningen på 100 år mellan 2 och 8 grader, medan områden som ligger i stora hav, till exempel Sydostasien och södra Sydamerika kommer att värmas mindre.

Högsta temperaturen på 1000 år

Under förra århundradet ökade jordens medeltemperatur med 0,6 grader. En fjärdedel av ökningen inträffade efter 1994. Det är mycket trolig att 90- talet var det varmaste decenniet sedan 1861, året då tillräckligt med tillförlitliga data började samlas in. 1998 var det varmaste året.

På det norra halvklotet har medeltemperaturen antagligen inte varit så hög som nu på 1 000 år, och ökningen under det gångna århundradet är antagligen den snabbaste under den tiden.

Satellitbilder visar att snötäcket på det norra halvklotet minskat med 10 procent sedan 60-talet, och markobservationer tyder på att tiden då sjöar och vattendrag är isbelagda minskat med i genomsnitt två veckor sedan slutet av 1800-talet. Samtidigt har glaciärerna krympt i de ickearktiska områdena. Istäcket på Arktis har krympt med mellan 10 och 15 procent sedan 50-talet.

Havet stiger

Havsnivån steg med mellan 10 och 20 centimeter under 1900-talet. Under samma tid har nederbörden ökat med mellan 0,5 och 1 procent per årtionde på det norra halvklotet, och med mellan 0,2 och 0,3 procent över tropiska områden. Molnigheten har ökat med 2 procent.

Redan den tämligen lilla ökning av temperaturerna vi sett hittills har påverkat möjligheterna att leva på jorden. El Niño, väderfenomenet mellan Sydamerika och Oceanien som lett till torka och förstört fiske har blivit vanligare. Delar av Asien och Afrika drabbas allt oftare av torka.

Växthuseffekten skapas av en mängd gaser, där den viktigaste är koldioxid, CO2. Halten koldioxid i atmosfären har ökat med 31 procent sedan 1750, och är nu den högsta på 420 000 år. Antagligen är den dessutom den högsta på 20 000 000 år. Ökningstakten har inte överskridits under de senaste 20 000 åren.

Koldioxidhalten ökar mellan 70 och 350 procent

Tre fjärdedelar av ökningen under det senaste 20 åren beror på förbränning av fossila bränslen: kol, olja och gas. Resten beror i första hand på skogsavverkning. Om de nuvarande utsläppstrenderna håller i sig kommer halten av koldioxid på 100 år att öka med mellan 70 och 350 procent.

Forskarna har också granskat idéerna om att naturliga förändringar orsakat de stigande temperaturerna, men kommit fram till att varken variationer i solaktivitet eller gasutsläpp från vulkaner kunnat orsaka så här stora variationer. Tvärtom har effekterna av solar och vulkanisk aktivitet antagligen bidragit till att hålla tillbaka temperaturökningen.

Utsläppen av växthusgaser är långlivade. Mer än tre hundra år efter att koldioxid släppts ut i atmosfären syns forfarande ungefär en fjärdedel av utsläppet i atmosfären. ”Förhöjd medeltemperatur och stigande havsnivåer (…) kommer att fortsätta i hundratals år även om koldioxidhalten stabiliseras på dagens nivå” skriver forskarna.

Gör det något att det blir varmare?

Del 3 av 5 i serien Stormens år

Ursprungligen publicerad som ”Så förändrar växthuseffekten världen” i Internationalen 20 januari 2000 som en del av bilagan Stormens år 2. Också publicerad i Moteld nr 10.

En gråkall dag i januari kan man med fog fråga sig: spelar det verkligen någon roll om det blir lite varmare?

Och man kan med emfas svara: ja det gör det! Jordens vädersystem drivs av en strävan att utjämna den mängd värmeenergi som bundits på olika delar av planeten. Solenergi strålar in, men den strålar inte in jämnt över hela jordytan, utan mest vid ekvatorn, minst vid polerna. Om inte luft- och havsströmmar distribuerade energi, i form av värme, över jorden skulle ekvatorn i snitt vara 14 grader varmare och polerna i snitt 25 grader kallare.

Det största och tydligaste exemplet på det är väderfenomenet El Niño i Stilla Havet. Mekanismen bakom är enkel och välkänd. En varm västlig havsström gör ett varv runt Australien och möter det varma Stillahavsvatten som blåsts österut av passadvindarna. Strömmarna förenar sig och tillsammans krockar de med Indonesien och näraliggande hinder. Istället för att fortsätta ut i Indiska Oceanen bildar de en gigantisk bassäng av uppvärmt vatten. När mängden blivit tillräckligt stor svänger varmvattnet iväg mot Peru, och kallt vatten rusar in för att ta dess plats. På så sätt avsätts havsvärmen i luften. Om du vill se hur det fungerar kan du sätta en kastrull vatten på en varm platta. De cirkelrörelser du kan se skapas av energidistribution.

Fler El Niño

Om luften, och därmed vattnet, blir varmare kommer fenomen som El Niño attuppstå oftare, bli mer intensiva och få längre räckvidd, eftersom det tar längre tid att kyla ner vattnet.

Ett annat skäl att bry sig om några grader högre temperatur är att tropiska stormar, cykloner och orkaner, bildas då yttemperaturen i havet överstiger 27,5 grader. När de områden där så är fallet växer kan vi räkna med fler och större oväder. Det är naturligtvis värst i orkandrabbade områden, men det kommer också att påverka oss, eftersom en stor del av de djupa lågtryck som kommer hit är resterna av tropiska oväder.

Högre havstemperatur betyder större avsättning av luftfuktighet till atmosfären. Det betyder mer regn, där det redan faller regn. UK Meteorological Office har förutsagt att nederbörden i nordvästra Europa kommer att öka med 40 procent. Samtidigt betyder högre landtemperaturer att de odlingsbara zonerna blir mindre
och färre.

Golfströmmen stannar

Ett annat skäl till att vädret kommer att bli mer extremt ju mer vi värmer upp jorden är att land värms fortare än vatten. Medan den genomsnittliga temperaturökningen i världen varit 0,3-0,6 grader de senaste 50 åren har en stor landmassa som USA värmts 1-2 grader under de senaste 100. Större temperaturskillnader betyder starkare utjämnande krafter.

Golfströmmen är den varma havsström som ser till att klimatet i Sverige inte är sibiriskt. Den drivs av isbildningen vid Arktis. När havsvattnet fryser till is avsätter det salt. Det vatten som omger isen blir alltså saltare än omgivande vatten, och därmed tyngre. När vattnet sjunker ersätts det med vatten söderifrån. Den processen håller Golfströmmen igång, och när temperaturen avtar så avtar också isbildningen, för att till slut helt upphöra. När isbildningen upphör stannar Golfströmmen, och resultatet av växthuseffekten kan alltså mycket väl bli lägre temperaturer i Sverige.

Smältande isar betyder inte bara stoppad golfström, det betyder också högre havsnivåer. Mark Lavelle, från British Antarctic Survey påpekar att temperaturen i Antarktis stigit två grader på 50 år, en uppvärmningstakt som är fyra gånger högre än i resten av världen. Han säger också att om polarisarna smälter stiger vattnet i haven 70 meter, och därmed läggs i stort sett alla världens storstäder under djupt vatten.

Korallreven dör

UK Meteorological Office räknar med att havet stiger 40 centimeter till och med 2080, om utsläppen fortsätter i dagens takt. Det skulle innebära att det antal människor som årligen drabbas av översvämningar för att de bor vid kusten ökar från 13 till 94 miljoner. Hittills har havsnivån stigit med mellan 10 och 25 centimeter.

För att sätta den kommande förändringen i perspektiv kan man säga att UK Meteorological Office spår en temperaturökning på 3 grader till och med 2080. Den temperaturökning som tog oss ur den senaste istiden var på mellan 4 och 5 grader. Vissa områden kommer att värmas snabbare än andra, speciellt de runt ekvatorn. Ekosystemen kommer inte att kunna anpassa sig till de nya förutsättningarna, och om inget görs förutser de att vi inom de närmaste 80 åren kommer att se stora delar av de tropiska skogarna och grässlätterna dö.

En försmak av det ser vi redan nu. Det varmare vattnet gör att korallerna stressas, och den levande delen av korallen stöts bort. Korallreven bleks, det vill säga: det som återstår är döda vita skelett. En rapport som lades fram vid universitetet i Sydney i juli förra året förutspår att de kommer att vara helt utrotade inom 100 år. Om reven försvinner förlorar vi inte bara en av världens vackraste biotoper, det som går förlorat är huvudkällan till proteiner för många samhällen. Enligt Cannel NewsAsia förser sex miljoner ton fisk från korallreven 500 miljoner människor med inkomst i fiskeindustrin eller med protein.

Missväxt, hetta, översvämningar, sjukdomar…

Del 4 av 5 i serien Stormens år

Ursprungligen publicerad i Internationalen 20 januari 2000 som en del av bilagan Stormens år 2. Också publicerad i Moteld nr 10.

Växthuseffekten utgör ett direkt hot mot människor i hela världen, även om riskerna varierar mycket beroende på var du bor. Det hävdar organisationen Läkare för Socialt Ansvar i USA.

Minskande skördar utgör det största hotet. Högre temperaturer och mindre regn kan göra traditionella grödor omöjliga att odla i stora områden. Stigande havsnivåer kan lägga viktig åkermark under vatten i tätbefolkade områden. Skördar kan komma att spolas bort av regnkatastrofer och översvämningar. Världshälsoorganisationen har räknat ut att växthuseffekten kan leda till ytterligare 300 miljoner fall av undernäring.

Extrema temperaturer kan leda till att fler dör av värmeslag, speciellt gamla, barn och låginkomsttagare som inte har råd med luftkonditionering. Folk med andnings- eller hjärtsjukdomar kommer också att vara speciellt utsatta.

Luftföroreningarna kommer att öka, speciellt det marknära ozonet. Högre temperatur och starkare uv-strålning skyndar på de kemiska processer som bildar ozon. Ozonet kan i sin tur oxidera molekyler direkt. I den processen frigörs fria radikaler med högt energiinnehåll. Fria radikaler skadar cellmembranen hos människan, och höjda ozonhalter kan leda till fler fall av hjärt- och luftvägssjukdomar. Studier som gjorts i USA tyder på höjda ozonhalter har samband med fall av astma hos barn.

Ändrade temperaturer leder till ändrade utbredningsområden för djur och insekter. Det innebär också ändrade utbredningsområden för sjukdomar som bärs av till exempel mygg eller råttor.

Den värsta av de sjukdomar som bärs av värddjur är malaria. Den plågar 350 miljoner människor världen över, och dödar mellan en och två miljoner varje år, mer än hälften av de som avlider är barn. Malariamyggan finns bara i områden där vintertemperaturen inte faller under 16 grader. Om det området blir större kommer myggan att breda ut sig. Världshälsoorganisationen har gjort beräkningar som visar att vi kan räkna med ytterligare mellan 50 och 80 miljoner malariafall om hundra år. Samma sak gäller för andra sjukdomar som bärs av myggor, till exempel denguefeber och gula febern.

Hjärnhinneinflammation bärs också av insekter, i Sverige till exempel av fästingar. Epidemiska utbrott av sjukdomen i St Louis i USA har visat sig sammanfalla med perioder med temperaturer över 30 grader, speciellt om föregående vinter varit våt och mild.

Växthuseffekten leder också till att sjukdomar som sprids med vatten ökar. Fler översvämningar betyder fler fall av de sjukdomar som uppträder i samband med dem, till exempel diarréer. Ökande yttemperaturer i havet leder till ökad planktontillväxt, vilket betyder fler och större blomningar av giftalger. Giftiga alger äts av fisk, och om fisken sedan äts av människor kan det leda till matförgiftningar. Vi kan också få en ökad tillväxt av den alg som är värd åt kolerabakterien. Kolera dödade 120 000 personer 1995, de flesta barn.

Men det är inte bara tidigare spridda sjukdomar som ökar, vi kan få se utbrott av helt nya epidemier. Till exempel har hantavisrusinfektionen hos navajoindianer i sydvästra USA kopplats till förändringar i den lokala gnagarpopulationen. Infektion av hantavirus leder till feber och njurskador och i vissa fall även blödningar. Dödligheten är ungefär 10 procent. Den form som indianerna fick drabbade främst lungorna, och ett tag var dödligheten 60 procent. Deer Mouse, som bär hantavirus, hålls i normala fall efter väl av sina naturliga fiender. Men våren 1993 regnade det ovanligt mycket, vilket ledde till att växtligheten exploderade och musen fick gott om föda. Antalet möss växte mycket snabbare än antalet rovdjur. Horder av möss invaderade hemmen i området där indianerna bodde, och det är sannolikt att det var den explosionsartade tillväxten av möss som spred infektionen som ledde till 50 personers död. I Sverige bär skogmusen på en mildare form av hantavirus, som ger buksmärtor, feber och tecken på njurskador, samt i sällsynta fall blödningar. Dödligheten är bara två promille.

Växthuseffekten och kapitalismen

Del 5 av 5 i serien Stormens år

Ursprungligen publicerad som ”Därför kan växthuseffekten inte stoppas under kapitalismen” i Internationalen 13 december 2001 som en del i serien Stormens år 3. Också publicerad i Moteld nr 10.

Krisen som skapas av växthuseffekten liknar ingen annan kris i mänsklighetens historia. Genom decentraliserade utsläpp av i sig ganska harmlösa gaser håller vi på att förstöra förutsättningarna för mänskligt liv på den här planeten.

Vi står inför ett monumentalt problem, ett problem som kapitalisterna och deras företrädare i parlament, statsledningar och internationella institutioner visat sig helt oförmögna att lösa.

Det är ingen slump. Kapitalismen är ett flexibelt system, som kunnat anpassa sig till nya situationer ett otal gånger. Det har visat sig möjligt att lösa miljöproblem inom dess ramar, under två förutsättningar: att det finns ett tillräckligt stort tryck utifrån, en miljöopinion, och att problemet är begränsat. Ett exempel på att det faktiskt är möjligt är förbudet mot freoner. Här stod vi inför ett enormt hot, hål i ozonlagret, som hade en mycket tydlig källa. Trots det så ägnade den ledande freontillverkaren, DuPont, 14 år åt att förneka att det fanns något samband mellan ozonförtunning och freonutsläpp.

Växthuseffekten och ozonhålet

En allt digrare bevisning tvingade dem slutligen att erkänna sambandet, men först sedan de försäkrat sig om en så lång utfasningstid som möjligt, och inte minst: först sedan de erövrat den största marknadsandelen för freonersättningar.

På vissa sätt liknar växthuseffekten ozonhålet. Det handlar om utsläpp av gaser från en diffus källa. I ozonets fall miljontals sprayburkar och kylanläggningar, i växthusgasernas i stort sett all mänsklig aktivitet som kräver tillförd energi. Det är inte gift som rinner ur ett rör, det går inte att på något enkelt sätt hitta någon som är direkt skyldig. Möjligheterna att först förneka problemen, sedan bolla runt skulden, är oändliga.

En annan likhet är att en inskränkning i gasutsläppen i båda fallen står i direkt motsättning till en av kapitalismens mest grundläggande beståndsdelar: den ständiga jakten på allt större marknader. Som kapitalist vill jag alltid sälja mer av min vara, och jag vill alltid att kunden köper av mig, inte av min konkurrent. Vinsten är det som driver mig, och om jag för en sekund glömmer det kommer de som äger aktier i mitt företag att påminna mig per omgående. Omsorg om vår gemensamma luft, vatten och jord kommer i bästa fall i andra hand. (Ofta mycket längre ned på prioriteringslistan.) Om jag inte resonerar så kommer jag mycket snart att ha försvunnit från marknaden.

Drog in effektiviseringsprogram

Hur det här fungerar visades tydligt i en studie som Världsnaturfonden gjorde i USA 1998. De granskade vad som hände med programmen för energieffektivisering i offentligt ägda energibolag som privatiserades. Studien, som baserade sig på siffror från Energidepartementet, visade att motsvarande 7,4 miljarder kronor skurits bort i programmen under perioden 1993 – 1997. Pengarna blev vinst för företagen, och samtidigt ökade försäljningen. Energianvändarna köpte energi för 10 miljarder mer årligen än de skulle gjort om programmen genomförts, och 11 miljoner ton extra växthusgaser släpptes ut.

En tredje likhet mellan freoner och växthusgaser är att ett av huvudskälen till företagens motstånd mot förändring är att de lagt ner enorma summor på att utveckla produkterna. De har satsat på forskning och utveckling, de har byggt upp en produktionsapparat, ett distributionsnät och de har satsat på marknadsföring. Alla de här investeringarna har de gjort för att de ska tjäna pengar i framtiden, inte för att produktionen plötsligt ska läggas ner.

Omätliga investeringar

Men när vi börjat granska investeringarna blir också skillnaden uppenbar. Just nu investerar ett enda bolag, BP Amoco, på ett enda ställe, i Alaska, 10 miljarder kronor årligen på att utvinna ny olja. Resurserna som lagts ner i oljeutvinning, raffinering och distribution, som investerats i kolgruvor, i förbränningsanläggningar och inte minst i att bygga upp hela bilindustrin är omätliga.

En annan skillnad är att det inte finns någon enkel ersättning för olja och kol. I freonens fall ersatte man ett kylmedium med ett annat, men den grundläggande tekniken förblev densamma. Det är med största säkerhet inte möjligt i fallet med de fossila bränslena.

Att ställa om till förnyelsebara energikällor kommer att kräva en total teknikomläggning i hela samhället. Den mäktar inte storföretagen att genomföra. Ett bolag som till exempel föresatte sig att ersätta privatbilismen i Stockholm med bussar och spårbunden trafik skulle med största sannolikhet gå i konkurs: investeringarna i till exempel nya tunnelbanelinjer skulle vara enorma, och det skulle inte kunna garantera de vinster eller omloppstider som moderna kapitalister kräver.

Marknadssystemet ett hinder

Själva marknadssystemet är ett stort hinder för ny teknik. Det klassiska, och fortfarande giltiga, exemplet är solfångarna. Det finns idag flera olika rimligt effektiva sätt att ta vara på de 1000 kWh per kvadratmeter som solen strålar in varje år på våra breddgrader. I rapporten Solenergi, utgiven av Energimyndigheten 2000, ställs frågan varför solfångare inte utnyttjas i större utsträckning. Svaret är att det är de höga investeringskostnaderna som är problemet, driftskostnaderna är lägre än för alla andra energisystem. Höga investeringskostnader betyder helt enkelt att panelerna är dyra att köpa. Varför är det så? Jo: de är dyra, vilket ger en låg efterfrågan, vilket betyder små produktionsvolymer, vilket gör produktionen hantverksmässig, vilket i sin tur leder till att de är dyra, och därför är efterfrågan liten…

Samma problem kommer att drabba den bränslecellsdrivna bilen. Bensinstationerna säljer inte vätgas, eftersom det inte finns någon efterfrågan. Å andra sidan: hur ska det kunna uppstå en efterfrågan om det inte finns något utbud? Killen som köper den första bränslecellsbilen – var ska han tanka?

Det faktum att de fossila bränslena är en grundläggande förutsättning för att samhället i den industrialiserade världen ska fungera lägger till ännu en dimension: den geopolitiska. Under de senaste 15 åren har fyra stora krig förts för att kontrollera oljan: det mot Irak, det mot Tjetjenien, det mot Jugoslavien och det mot Afghanistan. Fler krig eller andra ingrepp från de imperialistiska ländernas sida är att vänta inom en snar framtid: Sudan, Somalia, Libyen…

Oljan som maktmedel

Oljan blir genom sin strategiska betydelse också ett maktmedel. Om en teknikomläggning genomförs till exempelvis solenergi, en energikälla som är någorlunda jämnt fördelad över klotet, försvinner en av de viktigaste baserna för de imperialistiska ländernas dominans över världen, och inte minst över varandra, i en hierarki med USA högst upp och små perifera stater som Sverige glatt påhejande vid kortsidan i de lägsta divisionerna.

Mänskligheten står inför hot som är större än någonsin förr, möjligen undantaget atombomben. Det finns ingen lösning på problemen inom det rådande systemet. Borgarklassens företrädare tvingas dock att agera, eftersom de annars riskerar att förlora initiativet i den politiska utvecklingen. I det läget väljer de att skapa illusionen av att problemen håller på att lösas, ofta med hjälp av forskare och aktivister som i grund och botten har ett ärligt uppsåt.

Det var syftet med ”Tillväxtens Gränser” 1972, med Bruntlandrapporten 1988, med Agenda 21 1992 och med Kyotoprotokollet 1997.

De senaste två modelösningarna handlar båda om att köpa sig rätten att förstöra för andra. Huvudvikten i Kyotoprotokollet ligger vid handel med utsläppsrättigheter, gärna på börser där de kan bli medel för spekulation, och allra helst i ett system där företagen som idag förstör miljön tilldelas utsläppsrättigheter som de sedan kan använda, om det är mest lönsamt, eller sälja om de kan tjäna mest pengar på det.

Skatteväxling och nedskärningar

Den svenska versionen av ”köp dig rätten att förstöra för andra” kallas grön skatteväxling, och av någon anledning, antagligen för att Svenskt Näringsliv för tillfället är mot, fått rykte om sig att vara radikal. Tanken är att skatten på arbete ska sänkas, och skatten på utsläpp ska ökas.

Idén har sitt ursprung i en romantisk tanke om att mänsklig muskelkraft skulle kunna ersätta bränsle och kemikalier. I ett modernt samhälle är det rent nonsens.

Om det genomförs kan förslaget få en av två effekter. Antingen sätts nivåerna så lågt att utsläppen fortppas under kapitalismen sätter som förut, och då är det värdelöst, eller så sätts de på en nivå där utsläppen, och med dem skatteintäkterna, minskar, och då får vi en direkt koppling mellan minskade utsläpp och nedskärningar i den offentliga sektorn.

Att förslag om olika metoder för att köpa sig rätten att förstöra miljön blivit populära under senare år beror på att miljörörelsen och vänstern försvagats under de senaste kvartsseklet, och att radikala åtgärder verkar allt mindre möjliga att framtvinga, om man ser det från grön ståndpunkt, och allt mindre verkar som något man kan tvingas genomföra om man ser det från kapitalets.

Inte desto mindre kommer de att bli nödvändiga. En total teknikomläggning kommer inte att vara möjlig utan en demokratisk planering av ekonomin, och därmed en demokratisk styrning av samhällsutvecklingen.

För att inte bara stoppa växthuseffekten, utan också stoppa utplundringen av ändliga resurser vare sig det gäller livsformer eller mineraler eller annat oersättligt krävs att vi bryter med kommersialism, vinstjakt, konkurrens och imperialistisk geopolitik. Inget av det är möjligt inom kapitalismens ramar.

Ensidigt inriktad på produktion

Arbetarrörelsens historia på miljöområdet är inte stolt. Både den stalinistiska byråkratin i öst och den socialdemokratiska byråkratin i väst har varit ensidigt inriktad på att producera allt mer, allt fortare. I båda fallen för att försvara sina egna intressen, och med hänvisning till marxismens teori om att det är produktivkrafternas utveckling som kommer att frigöra mänskligheten.

Om de läst sina källor lite mera noggrant skulle de kanske inte uttalat sig lika tvärsäkert. Så här skrev Friedrich Engels 1882: ”Men låt oss inte smickra oss själva alltför mycket på grund av vår seger över naturen. För varje sådan seger slår tillbaka mot oss själva. Den ger oss först de resultat vi väntat oss, det stämmer, men i andra och tredje led ger den oss oväntade resultat, som inte sällan omintetgör de första. Folken som i Mesopotamien, Grekland och mindre Asien högg ner träd för att möjliggöra odling föreställde sig inte att de med träden högg ner de reservoarer som samlade upp fukt, och därmed lade grunden för det förbrända tillstånd länderna befinner sig i idag”.