Kategoriarkiv: Vänstern

Motsättningarna i KFML(r) skärps

Krisen i KFML(r) har fortsatt och fördjupats. Debatten stormar vidare. Även om den fortfarande i många stycken är förvirrad, och även om de framförda uppfattningarna sinsemellan är oenhetliga, så kan nu klart urskiljas två mot varandra stående »linjer». Den ena — företrädd av CK-majoriteten — vill fortsätta den gamla politiken, med vissa modifikationer. Den andra — oppositionen, med bas huvudsakligen utanför Göteborg — har som enda gemensam grund att ordentligt göra upp med den tidigare förda politiken. Men vad har debatten egentligen gällt?

I FI nummer 1/2-74 gjorde vi en summarisk genomgång av vilka frågeställningar som (r) måste besvara för att en utveckling i revolutionär marxistisk riktning skulle bli möjlig. De flesta av frågeställningarna har nu på ett eller annat sätt berörts i KFML(r) och dess satelliter.

Någon verkligt genomgripande uppgörelse med den tidigare teorin och praktiken har vi dock ännu inte sett växa fram. Däremot finns det inom »oppositionen» fragment av en sådan uppgörelse. Det är inte uteslutet att delar av oppositionen — som en biprodukt av den nuvarande striden inom r-blocket — förmår genomföra ett brott med mao-stalinismen och ställa sig på en verkligt revolutionärt marxistisk grundval.

I FI nummer 1-2-74 pekade vi på två frågor kring vilka det oundvikligen måste uppstå motsättningar, nämligen tidningsfrågan och enhetsfronttaktiken. Detta har visat sig vara en riktig förutsägelse.

När det gäller tidningsfrågan verkar dessutom (r) redan ha råkat i en situation där man inte kan komma vidare i debatten.

Men motsättningarna i tidningsfrågan återspeglar givetvis andra motsättningar än de som rör enbart tidningen i sig själv. Det var också därför som vi pekade på denna frågeställning i FI-artikeln. Detta beror på att tidningen är den kommunistiska organisationens viktigaste ansikte utåt och motsättningar i denna fråga måste samtidigt innehålla motsättningar om partibygget överhuvudtaget. Av denna anledning är det naturligt att en politisk strid tar sin utgångspunkt i denna fråga i en eller annan form. För att bara nämna ett exempel; tidningsfrågan var en av de frågor där motsättningen mellan de blivande mensjevikiska och bolsjevikiska fraktionerna i det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet tog sin utgångspunkt.

Men som sagt har Proletären-debatten idag förlorat en del av sin centrala roll. För att lösa de bakomliggande motsättningarna har man tvingats gå vidare — och man har gjort det.

Den andra frågeställningen vi pekade på i FI var enhetsfronttaktiken med alla dess konsekvenser. Det är också kring olika aspekter av enhetsfronttaktiken som de viktigaste problemen har roterat i KFML(r) och dess underorganisationer. Det har gällt frågeställningar alltifrån supermaktsteorin (med dess strategiska betydelse för olika former av allianser med borgarklassen), till solidaritetsarbetet (Chile, Afrika, Indokina) och den fackliga linjen.

Det trotskistiska spöket

R-blockets förvirring och desperation har särskilt vad det gäller solidaritetsarbetet fått rent tragikomiska effekter.

För att försvara sin principlöshet och vacklan, har r-ledningens språkrör gång på gång i Proletären tvingats gå till angrepp mot Chilekommitten och Afrikagruppen, krypa inför Svensk-kinesiska Vänskapsförbundet och rikta patetiska vädjanden till DFFG.

För att få något att klänga sig fast vid, för att slippa konfrontera sig med revolutionära marxister, trotskister, har Proletären bestämt sig för att det är ohållbart att samarbeta med trotskister. Och för att slippa demonstrera sin politiska inkompetens och för att inte utsätta sin kader för »skadligt» ideologiskt inflytande, har Proletären bestämt sig för att stämpla Chilekommitten, Afrikagruppen och FK(!) som »trotskistiska täckorganisationer». I och för sig är detta givetvis en komplimang — vårt inflytande i dessa organisationer är faktiskt inte av den omfattningen och karaktären, att någon av dessa organisationer — ens av den välvilligaste observatör — skulle kunna betraktas som »trotskistiska täckorganisationer».

Den instinktiva rädslan för att konfrontera sig med trotskister är förståelig. KFML(r):s primitiva mao-stalinism står sig nämligen inte i en konfrontation med den revolutionära marxismen. Av den anledningen måste r-ledningen tillgripa organisatoriska medel – som man sedan inte ens klarar av att motivera politiskt -i syfte att upprätthålla ordningen i de egna leden.

Samtidigt som (r) stämplar Chilekommitten och Afrikagruppen som »trotskistiska», (utan att det finns några verkliga belägg annat än i r-ledningens sjuka fantasi) låtsas Proletären som om de av SKP organisatoriskt och politiskt kontrollerade organisationerna DFFG och Svensk-kinesiska Vänskapsförbundet är mer eller mindre fristående. Detta trots att (r) – särskilt från SKvfs sida – bespottats och hånats och tom förvägrats inträde och samarbete, vilket givetvis har sin grund i SKP:s organisationsegoistiska intressen.

Nej, (r):s piruetter är inte någon uppbygglig historia. R:s »principfasta» principlöshet och grundmurade opportunism borde utgöra en högljudd väckarklocka för alla revolutionärer i organisationens led.

Det är uppenbart att (r)-ledningen anfäktats av en smått panisk rädsla för den trotskistiska smittan. I nummer efter nummer av Proletären riktas angrepp mot trotskismen. Detta trots att (r) tidigare överlät den kampen åt studentförbundet (eftersom trotskismen i (r):s föreställningsvärld endast var en liten studentsekt). 0m vi tar (r) s tidigare attityd på allvar, då betyder det att RMF under det senaste året måste ha genomgått en våldsam expansion och mer eller mindre invaderat de svenska arbetsplatserna.

Efter det att nu (r) tvingats erkänna för sig självt, att det finns trotskister på arbetsplatserna, har man nu intagit en andra »försvarslinje» – numera heter det att det inte finns några »genuina arbetare» i de trotskistiska leden. Snart duger väl inte heller den ståndpunkten och då kommer Proletären troligen att tillskriva de revolutionära marxisterna på arbetsplatserna andra fysiska eller psykiska defekter), (homosexualitet etc).

Att (r) försöker måla upp en bild av ett trotskistiskt spöke, som finns lite varstans, beror givetvis på att den trotskistiska smittan har vissa framgångar även i (r):s egna led. Och eftersom (r):s ledning inte kan hitta på något vaccin mot denna »smitta» så måste man tillgripa ideologiska kvacksalverimetoder och organisatorisk isolering.

En splittringsfråga — arbetsplatsarbetet

Av alla de frågor som diskuterats i KFML(r), är det bara en som i dagens klasskampssituation utgör en verklig sprängningsfråga, och det är den »fackliga linjen». Alla andra frågeställningar kan orsaka smärre brytningar. Men eftersom de inte får direkta konsekvenser för (r):s praktik, är det osannolikt att de ger upphov till allvarliga, omfattande splittringar. Detta gäller alltså för KFML(r). För SKU(ml) och SKS(ml) är förhållandena givetvis annorlunda, eftersom de har ett annat huvudsakligt arbetsfält — och i dessa organisationer kan andra frågor få mycket stor betydelse, t ex supermaktsdebatten.

I resten av den här artikeln kommer vi att uppehålla oss vid att huvudsakligen diskutera den »fackliga frågan» och särskilt (r)-oppositionens idéer. Kritik av CK-majoritetens linje har vi tidigare presenterat — för en litteraturlista, se Fl nummer 1/2-74.

I debatten om den »fackliga frågan» har nu alltså två olika linjer börjat växa fram i KFML(r). Den ena är något av en modifierad form av (r):s gamla linje — »Leve de vilda strejkerna», medan den andra ifrågasätter denna och i stället söker sig mot en linje, som går ut på att med hjälp av enhetsfronttaktiken i de existerande fackföreningarna bygga upp en röd facklig opposition med den strategiska målsättningen alt bygga upp nya röda fackföreningar. Denna andra linje har framförts i Proletären och i det senaste numret av Klasskampen (nummer 4)

Vid en genomläsning av oppositionens inlägg, är det uppenbart att linjen fortfarande är föga utvecklad och kan komma att preciseras. Redan i dag framstår det klart, att de två linjerna omöjligen kan samexistera inom en organisation under en längre tid. Därför är alternativen på sikt att någon av de två linjerna besegrar den andra (eventuellt i form av en »kompromiss») eller att KFML(r) splittras.

Den mest utvecklade kritiken av (r)s tidigvarande och nuvarande fackliga politik presenteras i två artiklar i KK nummer 4— 74. (signaturerna JOH/LM:s artikel »Gör upp med sekterismen i den fackliga frågan» och Olav Johanssons »Om strategin och taktiken i den fackliga kampen».)

Dessa två artiklar riktar bitvis en mycket skarpsynt och bitande kritik mot den förda (r)-politiken. Många av argumenten står också i överensstämmelse med den kritik vi i RMF tidigare har framfört. Det är givetvis glädjande och vi måste se positivt på oppositionen oavsett dess brister. Vi hoppas naturligtvis också att oppositionen kan göra upp med dessa brister och gå vidare i en total uppgörelse, inte bara med (r):s fackliga linje, utan också med maoismen och stalinismen överhuvudtaget.

Fackföreningarna – arbetarklassens massorganisationer

»Både fackföreningar och arbetarpartier är nödvändiga. De kompletterar varandra ömsesidigt och måste därför arbeta intimt samman både under den dagliga kampen och vid förverkligandet av proletariatets historiska uppgift.» (Karl Marx)

Den viktigaste punkten på vilken (r)-oppositionen har (eller verkar ha) insett bristerna i (r):s nuvarande linje, gäller frågan om arbetarklassens« behov av en permanentklassorganisering. När det gäller denna föreställning har Frank Baude och Co. aldrig förmått ge något ordentligt svar. (Om nu inte någon till äventyrs skulle betrakta svamlet om »hemliga strejkkommitteer» och andra tillfälliga klassorgan, som ett svar på denna frågeställning). Ändå borde det stå klart för vem som helst med elementära marxistiska kunskaper att inga tillfälliga klassorgan kan ersätta behovet av en permanent organisering av massan av arbetare. Och arbetarrörelsens historia (i de kapitalistiska länderna) känner inte någon annan sådan nödvändig permanent klassorganisering än fackföreningar.

Fackföreningarna växte historiskt fram eftersom det var nödvändigt för arbetarmassorna att försvara sig mot arbetsköparnas förtryck och utsugning. De uppstod för att bekämpa den annars oundvikliga konkurrensen mellan individuella arbetare (dvs för att formera arbetarna som klass). De skulle vara organ där den öppna kampen förbereddes och, då den öppna kampen avslutats, hade de till uppgift att försvara de uppnådda erövringarna och ta sats inför nya.

En sådan organisation är nödvändig också idag. Utan en sådan organisation kommer arbetarklassens massa att stå helt försvarslös inför kapitalets offensiv. Det är också därför som vi brukar säga att även dagens — av klassförrädare ledda — fackföreningar har »funktionen av en första — om än bräcklig — försvarslinje mot en ohöljd kapitalistisk utsugning».

Denna insikt om arbetarklassens behov av en permanent massorganisation — fackföreningen — har oppositionen inom KFML(r) återerövrat. Och detta är ett mycket viktigt framsteg.

Att förstå denna grundläggande sanning, utgör de facto en förutsättning för att det överhuvudtaget ska bli möjligt att utmejsla en revolutionär politik.

Men om denna förutsättning är nödvändig, så är den givetvis inte tillräcklig. Insikten gäller också en lång rad problem som måste lösas — och här visar sig också en rad svagheter i (r)-oppositionens resonemang.

Röda fackföreningar

»Arbetarklassens fackliga kamp har alltså enligt denna analys idag nått den punkt där den, så att säga, måste börja om från början igen. Enligt min mening finns det en riktig kärna i detta. För det är för det första klart att det är rena utopin att som småborgarvänstern tro att den nuvarande korporativa fackföreningsrörelsen kan omvandlas till en arbetarnas kamporganisation. För det andra är det också klart att »det proletära partiet inte kan trygga sitt inflytande över de breda arbetarmassorna utan en form av facklig massorganisation.» (Kongressdokumenten, sidan 126)

Man behöver inte vara bevandrad i den högre matematiken för att förstå att resultatet av denna addition måste bli en ny röd fackföreningsrörelse.» (O. Johansson i Klasskampen 4-74, del II, sidan 35)

»De sekteristiska försöken att bilda eller upprätthålla små »revolutionära» fackföreningar som en andra upplaga av partiet, uttrycker egentligen ett förnekande av kampen om arbetarklassens ledning. Det är här nödvändigt att fastställa en orubblig princip: en kapitulationistisk självisolering utanför de fackliga massorganisationerna — liktydig med förräderi mot revolutionen — är oförenlig med medlemskap i 4:e Internationalen.
…..
(4:e Internationalen) bör alltid sträva efter att inte bara förnya de fackliga apparaterna — genom att i kritiska situationer djärvt och beslutsamt föra fram nya militanta ledare, som i stället för rutinfunktionärer och karriärister tar upp kampen — utan också att i varje möjligt fall skapa oberoende kamporganisationer, som bättre svarar mot uppgifterna under masskampen mot det borgerliga samhället, utan att låta sig hejdas inför en öppen brytning med fackföreningarnas konservativa apparater, om detta skulle visa sig nödvändigt. Om det är brottsligt att vända ryggen åt massorganisationerna för att i stället ägna sig åt sekteristiska påhitt, så är det inte mindre brottsligt att stillatigande betrakta hur massornas revolutionära rörelse ställs under kontroll av de öppet reaktionära eller maskerat konservativa (»progressiva») byråkratiska klickarna. Fackföreningen är inget mål i sig — den är bara ett av medlen att utnyttja på vägen mot den proletära revolutionen.» (Trotskij; Övergångsprogrammet, sidorna 14-16)

Den första frågeställningen vi måste besvara, är hur man skall förhålla sig till de existerande fackföreningarna. Ska vi arbeta i dem för att göra dem till instrument i arbetarklassens kamp, eller ska vi sikta på att bilda nya röda fackföreningar?

Oppositionen förefaller ha valt det senare alternativet. Enligt oppositionen är bildandet av nya röda fackföreningar en strategisk uppgift; medan man taktiskt måste arbeta på att bygga upp en »röd facklig opposition» inom de existerande fackföreningarna.

Den »röda fackoppositionen» ska byggas upp med hjälp av enhetsfronttaktiken. I taktiken ingår också att oppositionen under vissa förbehåll, anser det riktigt att delta i fackliga val och besätta fackliga styrelseposter.

Som principer för det taktiska agerandet anser vi detta vara stora framsteg i jämförelse med KFML(r):s hittillsvarande linje, även om oppositionen fortfarande är oklar på frågan om hur man ämnar tillämpa enhetsfronttaktiken, och darrar på målet då man diskuterar hur denna taktik ska användas i relation till andra arbetarorganisationer.

Även om denna, oppositionens politik, ej är särskilt väl utvecklad ännu, har den dock vissa beröringspunkter med Kominterns politik under den s.k. 3:e perioden (1928-34). Det är också uppenbart att författarna haft denna som förebild.

Den strategiska målsättningen med Kominterns »röda fackopposition» under den 3:e perioden, var just (mer eller mindre uttalat) att bilda nya »röda fackföreningar». Politiken prövades i praktiken främst i Tyskland — även om man aldrig hann så långt att bildandet av »röda fackföreningar» blev en generell linje över hela fältet. Politiken misslyckades kapitalt — praktiken förkastade linjen. Men detta borde man vid en nykter analys ha förstått redan från början — i alla fall stod det klart för vänsteroppositionen under ledning av Trotskij, att denna strategiska linje var dömd att misslyckas. (Det är en annan sak med uppbygget av en röd fackopposition, som en taktik, som med en riktig politik i vissa lägen kan vara en alldeles ypperlig taktik). Av denna anledning föreslår vi därför kamraterna som tillhör oppositionen i KFML(r) att studera erfarenheterna av kampen i Tyskland fram till nazismens maktövertagande 1933. Det skulle kunna innebära att svagheterna i oppositionens linje uppenbarades och ett betydelsefullt steg framåt vid uppgörelsen med (r):s skränekonomism och vid formulerandet av en korrekt linje i frågan.

Linjen att skapa nya röda fackföreningar utanför de reformistiska fackföreningarna kan inte lyckas annat än under mycket speciella omständigheter. Därför kan det inte heller vara en generallinje för kommunister. Orsaken är att klasskampen och klassmedvetenheten utvecklas ojämnt. Förutsättningen för att det ska bli möjligt att skapa livaktiga nya fackföreningar, är nämligen att majoriteten av arbetarklassen — eller åtminstone arbetarna i en bransch — inom en relativt kort tidsrymd bestämmer sig för att lämna de gamla fackföreningarna för att bygga upp nya. Om detta inte inträffar, kommer försöken att bygga upp nya fackföreningar att enbart fungera splittrande på arbetarklassen, eftersom de mest militanta arbetarna organiserar sig skiljt från den stora massan av arbetare som fortfarande följer reformisterna. En sådan politik kan bara gynna reformisterna, eftersom den underlättar för dem att kontrollera sin resterande bas och isolera revolutionärerna. Detta är också orsaken till att socialdemokraterna, i de fall då de mister kontrollen över delar av fackföreningsrörelsen, är så snabba med att ta till uteslutningar.

Nej, generallinjen måste i stället vara att inrikta ansträngningarna på att bryta fackföreningsbyråkratins kontroll över de existerande fackföreningarna, för att »erövra» om man vill kalla det så – de lokala fackföreningsstrukturerna, med målsättningen att utnyttja dessa till ett stöd för arbetarnas kamp mot arbetsköparna, och som stödjepunkter för vidare kamp mot fackföreningsbyräkratin och socialdemokratin.

Även en sådan inriktning kommer givetvis att resultera i uteslutningar och andra repressalier mot trilskande enskilda arbetare och lokala fackföreningar, men med denna »strategiska» inriktning har vi ett betydligt bättre utgångsläge i den fortsatta kampen mot reformisterna. Ty denna gör det lättare att påvisa vilka som är de verkliga splittrarna av fackföreningsrörelsen och arbetarklassen – den socialdemokratiska fack- och partibyråkratin. Vid uteslutningar, av t ex lokala fackföreningar, kommer vi givetvis att organiserade uteslutna arbetarna i en »ny» fackförening, men denna kommer att kräva att bli insläppt i fackföreningsrörelsen igen – på sina egna villkor, arbetardemokrati etc……..

Är då en sådan politik möjlig? Är inte fackföreningsrörelsen genom lagar och klassamarbetspolitik uppknuten till statsapparaten?

Det är med sådana argument som KFML(r) (inklusive r-oppositionen) brukar avvisa möjligheten att »omvandla» de existerande fackföreningarna.

När det gäller Baude och Co, så är åtminstone linjen »Leve de vilda strejkerna» i detta fall logiskt sammanhängande, men när det gäller oppositionen så har den gjort en logisk kullerbytta, då den trots detta förespråkar en permanent klassorganisation:

1. Vad gäller klasslagstiftningen, så kommer den givetvis också att gälla för de ”röda fackföreningarna”, m.a.o så är dessa i detta avseende lika uppknutna till statsapparaten som de gamla fackföreningarna.

2. Vad gäller klassamarbetspolitiken, så krävs i båda fallen  med uppbygge av nya fackföreningar och vid erövrandet av de gamla — just ett brott mot klassamarbetet och med fackbyråkratin.

Slutsatsen blir i de båda fallen att det är nödvändigt att bryta med klasslagstiftningen och klassamarbetspolitiken. Och varför skulle detta vara möjligt i en ny fackförening, men inte i de gamla? Dessutom är den avgörande frågan i de båda fallen arbetarklassens medvetenhet, mobilisering och vilja att ta sig rätt.

Grundfelet i (r):s resonemang är att man inte förmår skilja mellan å ena sidan fackföreningsbyråkratin, klasslagstiftningen osv osv och å andra sidan arbetarmassan som är organiserad i fackföreningarna. Och det är inte första gången (r) gör en sådan sammanblandning! (För flera exempel, se broschyren ”Söndrade vi stå, enade vi falla”).

Sätt politiken i centrum

Betyder ovanstående resonemang att vi i RMF förespråkar en variant av SKP/VPK’s linje ”Gör facket till en kamporganisation”?

Frågan är helt felaktigt ställd! Vi har gång på gång avvisat den infantila debatten inom den svenska vänstern, huruvida man ska ”Göra facket till en kamporganisation” eller ”Ställa facket åt sidan”. Vi har hela tiden haft målsättningen att sätta politiken främst, istället för frågan om formen för kampen – ”inom-facklig” eller ”utom-facklig”. Det är den politiska linjen som är avgörande och det är en politisk linje vi skall ta kamp för — även i fackföreningarna.

I denna kamp för att förankra en klasskampspolitik i arbetarklassen måste vi givetvis försöka ”erövra fackföreningarna” och använda dem för att befrämja arbetarklassens kamp. Kort sagt: vi är för arbetarklassens permanenta klassorganisationer och vi kämpar för att dessa organisationer skall ryckas ur fackbyråkratins händer. Vi kämpar för att fackföreningarna skall ställas i klasskampens tjänst.

Hur förhåller sig då denna inriktning till den ”självständiga arbetarkampen”?

För det första: Om fackföreningarna visat sin oförmåga att driva igenom arbetarnas vilja och om den fortfarande befinner sig i klassamarbetsmännens händer — då måste fackföreningarna i lägen av öppen kamp ”ställas åt sidan”.

För det andra: Om fackföreningen erövrats av klasskämpar, bör den i en situation av öppen kamp själv ta initiativ till stormöten, val av strejkkommitteer osv som bättre än fackföreningsstrukturerna kan svara mot kampens behov.

Men, vi ser inte arbetet i fackföreningarna som ett mål i sig, utan som ett av medlen (ett av de viktigaste) att utnyttja på vägen fram mot den proletära revolutionen. Målsättningen är alltid att förankra en klasskampspolitik i arbetarklassen och att skapa bästa möjliga förutsättningar för kampen. Om sedan fackföreningarna i denna kamp kommer att omvandlas till kamporganisationer i ordets fulla betydelse innan revolutionen är omöjligt att avgöra på förhand. Det beror på en lång rad omständigheter: på klasskampens konkreta förlopp i internationell och nationell skala.

Men, som sagt, vi kan inte grunda vår politik på sådana spekulationer. Den centrala frågeställningen är vilken politik  det klasskampsprogram — som vi kämpar för. Och när det gäller denna centrala frågeställning så har (r)-oppositionen ännu inte lyckats komma med något ”nytänkande” (förutom att man tagit upp frågan om månadslön). Det är typiskt att man i sina resonemang ofta utgått från det ekonomistiska manifestet ”Strasbourgresolutionen” från 1929. Detta dokument från Kominterns tredje period är ett monument över Kominterns politiska urartning. Dokumentet är egentligen inget annat än en organisatorisk ”handbok” över hur man organiserar ekonomiska strejker och kan inte utgöra en grundval från vilken det är möjligt att utarbeta en revolutionär politik.

För att komma vidare, måste (r)-oppositionen börja diskutera en fråga som hittills varit helt frånvarande i debatten — nämligen den revolutionära strategin, dess syfte och innehåll. Utifrån en sådan diskussion kan man få elementen till utformandet av en revolutionär politik, man kan förstå vilka krav och paroller som är särskilt viktiga att ställa osv.

När det gäller den revolutionära strategin, finns det redan publicerat åtskilligt material som kan utgöra en inkörsport till förståelsen av frågeställningen. (Se t.ex broschyren ”Söndrade vi stå, enade vi falla” och den litteraturlista som finns där). Vi ska därför inte slösa mer utrymme på denna fråga här.

Vart går KFML(r)

Debatten i (r)-blocket har rört många frågor (supermaktsteorin, kulturfrågor, organisationsfrågor osv). Många inlägg som publicerats under denna debatt har innehållit tankar som är utvecklingsbara, liksom många artiklar — främst från CK-majoritetens sida — som inte är något annat än krampaktiga försök att försvara en rutten politik.

En försvårande omständighet för debattens vidare öden, är försöken från (r)-ledningens sida att tysta oppositionen genom att bygga upp en antiteoretisk stämning. Det är ingen ny metod! KFML använde sig av samma metod för ett par år sedan. KFML lyckades också till slut att avpolitisera förbundets medlemmar. I KFML:s fall skedde denna avpolitisering med hjälp av en alltmer uttalad populism, medan (r)-ledningen försöker bygga upp en våldsam arbetarromantik. KFML(r):s ”proletärer” uppmanas att ”ta ledningen” och bekämpa de ”boksynta intellektuella”, som försöker föra förbundet på avvägar.

Detta försvårar möjligheterna att föra en nödvändig diskussion. Varje ansats till att fördjupa frågeställningarna eller att gå tillbaka till ”klassikerna” eller arbetarrörelsens historia, riskerar att förkastas enbart med demagogiska hänvisningar till att det är uttryck för ”de boksynta intellektuellas” vilja att briljera med sin förmåga att uttrycka sig skriftligt osv. Något som naturligtvis är helt utan värde för förbundets »proletärer».

Men trots att förutsättningarna för att föra en debatt inom (r)-blocket inte är de bästa så visar många inlägg trots allt att det fortfarande finns medlemmar som inte förlorat förmågan att tänka i politiska termer. Detta är ett friskhetstecken som kan innebära att det, särskilt inom oppositionen, kan utvecklas genuint revolutionärt marxistiska strömningar.

Vi har redan tidigare pekat på oppositionens heterogenitet. Inom dess ramar ryms allt ifrån högeropportunister (som inget annat önskar än att komma in i SKP:s trygga famn) till vänsteroppositionen som vill göra ett totalt brott med mao-stalinismen.

Att det existerar så olika tendenser inom oppositionen utgör både dess styrka och svaghet. Styrka i den meningen att mångfalden av idéer framtvingar en diskussion kring en lång rad frågeställningar, svaghet eftersom oppositionen inte förmår formulera ett entydigt svar till (r)ledningens nuvarande politik. Oppositionens oenhetlighet måste också bidra till uppkomsten av tendenser som önskar kompromissa med CK-majoriteten för att blockera att höger- och vänstertendenserna stärker sin ställning.

Den troligaste utvecklingen, som man kan bedöma den idag, är att (r)-ledningen kommer att försöka vidta selektiva utrensningar för att ”lösa” motsättningarna. Detta för att dra gadden ur oppositionen och få ordning i leden. De som i så fall kommer att förpassas ur (r)-blocket är de som har den mest utvecklade kritiken och då främst vänsteroppositionen (t.ex. kritikerna av supermaktsteorin) I andra hand kommer de som är »försonliga» till SKP att uteslutas.

Sedan är det svårare att sia. Där kommer en massa olika aspekter in, såsom oppositionens styrka och sammanhållning, dess vilja att kompromissa med CK-majoriteten osv. En splittring av (r)-blocket blir oundviklig om varken CK-majoriteten eller oppositionen visar en vilja att kompromissa och/eller om CK-majoriteten försöker utesluta ledande företrädare för oppositionen (som t ex Anders Lundström, Sven Strömberg, Staffan Daimar) eller avdelningar (som t ex Stockholmsavdelningen).

6.11.74  Martin Fahlgren

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 5/1974

Vart går KFML (r)

Under det senaste halvåret har KFMLr genomgått en inre kris, med en växande opposition mot den av organisationen förda politiken. Vid ett CK-möte den 15-17 februari resulterade detta i ommöbleringar i ledningen och i antagandet av en resolution, där den förda politiken stämplas som »inskränkt, odialektisk och vänsteropportunistisk».

För de flesta inom KFMLr och dess biorganisationer kommer nog den senaste utvecklingen som en befrielse, ty vänsteropportunismen hade under det senaste året tagit sig allt mer sjukliga former. Om detta skriver KFMLr:s CK självt: »Denna sekterism har särskilt under hösten 1973 blommat ut till en allvarlig fara för förbundets fortbestånd».

I och med den helomvändning man nu gjort, torde denna fara vara tillfälligt uppbromsad. Hur det kommer att sluta är dock för tidigt att avgöra. Däremot är det möjligt att peka på en del tendenser i r:s »självkritik» och därav dra en del slutsatser om vart organisationen är på väg.

Men innan vi går in på detta problem, ska vi kortfattat peka på några viktiga aspekter av KFMLr:s uppkomst och framväxt.

KFMLr:s historiska framväxt

KFMLr bildades 1970 som en reaktion mot den alltmer uttalade högeropportunismen hos det gamla KFML En stor del av r:s första period bestod i att man försökte »göra upp med» populismen och ekonomismen hos det gamla KFML. I detta arbete sökte man sig tillbaka till »klassikerna» och särskilt Lenins kritik av ekonomismen i Ryssland.

Men brytningen gick aldrig till grunden. Man lyckades inte göra sig av med den gamla mao-stalinistiska barlasten från det gamla KFML. I stället formulerades KFMLr:s politik i första hand som enbart en antites till KFML:s. Sade KFML en sak, så sade KFMLr tvärtom. Då KFML sökte sin inspiration i Kominterns folkfrontsperiod (1934-39), då sökte r sin i Kominterns sekteristiska »tredje period» (1928-34). Resultatet blev att KFMLr ramlade från en högeropportunistisk till en vänsteropportunistisk position. (l)

Rent ideologiskt fungerade r’s hållning i början effektivt, eftersom det underlättade problemet med att avgränsa sig från den övriga vänstern och i synnerhet KFML. Men samtidigt innebar det att man tvingades in i allt mer vänsteropportunistiska ståndpunkter och dessutom – vilket är viktigt – kom i en allt mer uppenbar motsättning till maoismen och den kinesiska stats- och partiledningen.

Det sistnämnda orsakade att KFMLr hamnade i en alltmer ohållbar situation och utgjorde en grund för uppkomsten av opposition inom förbundet.

Motsättningen mellan å ena sidan maoismen och KKPs politik och å andra sidan r:s politik var den ena källan till oppositionen i KFMLr. De oppositionella önskade helt enkelt bättre anpassa KFMLr:s politik till den kinesiska.

Den andra källan till oppositionen står att söka i de svårigheter som KFMLr:s kader på arbetsplatser och annorstädes hade att möta då de ställdes inför konkreta problem. KFMLr:s sekterism och vänsteropportunism innebar att r:rna lämnades utan verklig vägledning i sitt politiska arbete. I stället dömdes de till en ofruktbar sektexistens utan möjligheter att kunna påverka omgivningen på ett fruktbart sätt. Detta utgjorde en grund till en opposition som önskade avlägsna de värsta uttrycken för sekterismen och »plakatpolitiken» i r:s praktik.

KFMLr:s kursändring innebär att oppositionen segrat i dessa två frågor.

Innehållet i KFMLr:s »självkritik»

I detta avsnitt ska vi kort kommentera några av de punkter där r:s CK anser att den tidigare politiken varit »sekteristisk och vänsteropportunistisk». Men innan vi granskar självkritiken ska vi göra en randanmärkning: KFMLr stämplar nu sina tidigare »avvikelser» som trotskistiska eller halvtrotskistiska! Vi känner oss inte alls träffade. Förut hette det att trotskismen var en »vänstersocialdemokratisk avvikelse», d v s en högeravvikelse. Nu är plötsligt KFMLr:s egna vänsteristiska överslag trotskistiska, dvs trotskismen är en vänsteravvikelse. Pendeln har svängt över. Är det inte löjligt att stämpla alla »avvikelser» som trotskistiska oavsett om de är höger eller vänster! Ännu absurdare blir det i detta fall, eftersom RMF i varje fråga som KFMLr nu gör självkritik på har bekämpat r:s vänsteropportunism (se t ex litteraturlistan i slutet av artikeln.) Inte nog med det: Vi har också visat på positiva alternativ till r:s politik, något som KFMLr i sin självkritik inte lyckats med. (2)

I vilka frågor är det då KFMLr:s CK anser att man felat? Låt oss ta några exempel. Vi utgår från den ovan nämnda CK-resolutionea från den 15-17 februari.

1. Den internationella klasskampen

CK-resolutionen slår fast att den kommunistiska politiken »aldrig kan resas enbart nationellt, utan måste resas i perspektivet av klasskampen i världsmåttstock», och att detta »internationella perspektiv har helt saknats i KFMLr:s taktikdiskussion».

Av detta i och för sig riktiga påpekande (som nästan ordagrant skulle kunna vara hämtat ur exempelvis RMF:s broschyr om KFMLr), drar man tyvärr felaktiga slutsatser.

Den viktigaste man dragit är att KFMLr bättre måste följa de politiska vindarna från Peking, dvs anpassa sig till Kinas utrikespolitik. Vi kan således emotse sida upp och sida ner i KFMLr:s alster om »de två supermakterna» (dvs Sovjet och USA, särskilt Sovjet) som alla folks huvudfiender och därmed tillhörande resonemang.

Denna anpassning till maoismen innebär för KFMLr:s del ett steg bakåt. Man lämnar nämligen leninismen på en viktig punkt, dvs att den verkliga »huvudfienden» är borgarklassen i det egna landet och att de viktigaste motsättningarna inte går mellan nationer utan mellan klasser. Resultatet kommer att blir att KFMLr kommer att stödja borgerliga regimer och t o m regimer av fascistisk typ över hela världen, bara av den anledningen att KKP säger att dessa länder »kämpar för sin nationella självständighet gentemot supermakterna».

Förutom den mer principiella deklarationen om att man bättre ska inrätta sin politik efter den kinesiska utrikespolitiken innehåller CK-resolutionen en uppräkning av fall där KFMLr intagit felaktiga ståndpunkter i internationella klasskampsfrågor. Exempelvis slår man fast att KFMLr intagit en felaktig hållning till Allende i Chile, en »odialektisk och otaktisk hållning» till DFFG och Svensk-kinesiska Föreningen och att man gjort »en ensidig värdering av den svenska regeringens Vietnampolitik».

Däremot ges inga fingervisningar om hur KFMLr nu anser att frågorna ska behandlas, inte heller ges någon konkret beskrivninpå vilket sätt man anser den tidigare linjen felaktig.

Slutsatsen man kan dra av detta är att vägen nu ligger öppen för vilka högersvängar som helst i dessa frågor.

2. Strategi och taktik

Resolutionen erkänner att CK »satt likhetstecken mellan strategi och taktik» och att detta gett upphov till en sekteristisk politik som avhänt förbundet möjlighet till taktiskt agerande. Men i och med detta konstaterande slutar också klarsynen. Någon förståelse för den revolutionära strategins innehåll och roll, det har man inte lyckats prestera. Därför står man i dag lika mycket utan en revolutionära strategi eller ens elementen till denna, som man gjorde för några månader sedan.

3. Synen på småbourgeoisin

Resolutionen erkänner att KFMLr haft en »odialektisk och ytlig syn på småbourgeoisin» och att den tidigare linjen inte haft »något stöd hos marxismens klassiker, som tvärtom framställer den som en vacklande mellanklass även under imperialismen».

Däremot finns det inte en enda rad om vad detta får för konsekvenser för politiken. Därför ligger också vägen öppen för försök att bygga klassallianser med småbourgeoisin eller delar av den, dvs olika varianter av folkfronteri. (För en diskussion om detta problem, se RMF:s broschyr om KFMLr.)

Dessutom behandlas inte med en enda rad KFMLr:s felaktiga analys av de svenska partierna och »småborgarvänstern» (dvs exemepelvis karaktäriseringen av centerpartiet och Vpk, SKF, MLK etc som småbourgeoisins partier).

4. KFMLr:s »plakatpolitik»

Resolutionen stämplar (helt riktigt!) den av förbundet förda politiken som en »plakatpolitik», dvs byggd på tron att »arbetarklassen kan vinnas för socialismen om man bara tillräckligt länge och tillräckligt ihärdigt för ut kommunismens allmänna sanning till arbetarna».

Däremot finns i resolutionen inget resonemang om klassmedvetandets utveckling och arbetarklassens skiktning. Därför lämnar påståenden som att man måste »anknyta till arbetarnas egen erfarenhet och utgå från dessa» utrymme för vilken högeropportunistisk svanspolitik som helst.

5. »Demokratin» i KFMLr

Resolutionen gisslar de odemokratiska och byråkratiska former under vilka diskussionerna hittills förts i KFMLr. Förutom den »yttre sekterismen» har KFMLr också karaktäriserats av en »inre sekterism». Detta är givetvis riktiga påståenden.

Men däremot diskuteras inte frågan om tendens- och fraktionsfrihet i en kommunistisk organisation. Inte heller behandlas frågan om hur debatten verkligen ska kunna föras under demokratiska former, där idéerna verkligen kan brytas mot varandra. Frågan om att skapa en intern bulletin, där motsättningarna kan diskuteras under lugna former ställs överhuvudtaget inte. Man har inte förstått att det sätt på vilket KFMLr hittills fört sina diskussioner — enbart i utåtriktade organ — i verkligheten omöjliggör för organisationen att både föra verkligt demokratiska diskussioner och att uppträda centraliserat utåt. Den demokratiska centralismen existerar helt enkelt inte i KFMLr. (Med detta menar vi inte att det av princip är felaktigt att föra vissa diskussioner helt öppet i utåtriktade organ. Men om man gör det till en princip att alla diskussioner ska föras öppet, då har man i verkligheten likviderat den leninistiska partimodellen.)

Effekten av KFMLr:s sätt att föra diskussion har blivit att man skapat förvirring i kadern och hos periferin av sympatisörer. Man kan aldrig veta vad KFMLr säger i morgon. Och nu efter »självkritiken» står KFMLr inte för något överhuvudtaget. Man är fullständigt utan politisk linje. Det enda som håller ihop KFMLr är dess apparat. I stället för en politisk enhet har KFMLr omvandlats till en försäljningsorganisation och en kamratkrets.

Karaktären av KFMLr:s »självkritik»

Det är en positiv sak att KFMLr nu gjort ett försök att göra upp med en rad sekteristiska och vänsteristiska fel som organisationen behäftats med. Om detta torde det inte råda några meningsskiljaktigheter. Men det betyder inte att »självkritiken» på något sätt är tillräcklig eller utstakar en ny korrekt linje. Tvärtom frapperas man av den ytlighet med vilken man gått till verket. På fyra sidor förkastas ett par års praktik. Och denna uppgörelse med de gamla felen har inte föregåtts av en grundlig diskussion, där de olika linjerna och deras ursprung diskuterats.

»Självkritiken» är ytlig och måste tyvärr karaktäriseras som en opportunistisk vändning, vars omedelbara syfte har varit att stoppa upp de sönderfallstendenser som r-blocket visat upp under det senaste halvåret. Därför står KFMLr i dag utan någon linje som ersättning för den gamla. Den framtida utvecklingen får visa om man den här gången bättre än vid brytningen 1970 förmår utveckla en positiv politisk plattform för det politiska agerandet. Vi tillåter oss emellertid att tvivla på detta. Den troligaste utvecklingen är an KFMLr nu gör en ganska omfattande högersväng. Hur tvär den kommer att bli får framtiden utvisa.

Frågor som saknas i KFMLr:s »självkritik»

För en förståelse av karaktären av r:s »självkritik» är det nödvändigt att också peka på de frågor som CK undvikit att ta upp eller göra självkritik på. Här ska vi ta upp några exempel.

1. Resolutionen karaktäriserar fortfarande KFMLr:s »kanonkampanj» och kampanjen kring Göteborgsprocessen som bra exempel på ett icke-sekteristiskt agerande. Detta är minst sagt förvånande, ty i inget av fallen kan kan säga att r förde en mindre sekteristisk linje än i den övriga politiken. I fallet med kanonkampanjen säger man dessutom emot sig själv i CK-resolutionen, då man påpekar att man fört en felaktig politik gentemot DFFG och värderat den svenska regeringens Vietnampolitik »ensidigt». I Kanonkampanjen var ju den centrala axeln just att »avslöja» DFFGs och regeringens »alltigenom kontrarevolutionära namninsamling.» Hur går det ihop?

2. Resolutionen behandlar överhuvudtaget inte alls KFMLr:s sekteristiska agerande i Arendals- och SAAB-strejkerna. Ändå fordrar båda dessa händelser en grundligsjälvprövning. Inte nog med det: KFMLr borde noggrant värdera hela sin »arbetsplatspolitik», både vad gäller inriktningen på enbart vilda strejker för lönekrav, synen på arbetet i fackföreningarna osv.

3. Det finns inte ett enda ord i resolutionen om synen på socialdemokratin. Teorin om »socialfascismen» har dock varit en av grundpelarna i r:s politiska tänkande och har också haft konsekvenser för synen på enhetsfronttaktiken, arbetet i fackföreningarna, förhållningssättet till socialdemokratiska arbetare etc.

4. Resolutionen nämner inte ett enda ord om KFMLr:s reaktionära ståndpunktstagande när det gäller de homosexuella. Givetvis är inte detta någon tillfällighet Det är egentligen bara isbergets topp. Bakom detta ståndpunktstagande ligger en puritansk moral när det gäller sexualfrågor överhuvudtaget: i synen på familjen, på sexuella förbindelser etc. Typiskt nog verkar det också som om man opportunistiskt nog tänker avbryta diskussionen kring homosexualiteten. Då troligtvis med hänvisning till att frågan är »oviktig». Ändå är det bekant att det funnits en ganska bred opinion i KFMLr på denna fråga, som förvisso inte är »oviktig», utan tillhör de frågor där kommunisterna går i spetsen för att bekämpa de fördomar som finns både i och utanför arbetarklassen.

5. Resolutionen nämner inte ett enda ord ord i »frågan om Stalin». Här råkar man också i motsättning till Kinas kommunistiska parti, som förvisso inte som Frank Baude anser att Stalin var 100-procentigt bra, utan håller sig till 70 procent. Vi har ingen orsak att ansluta oss till någon av sidorna i denna procentkamp, givetvis har både Baude och KKP en idealistisk syn på frågan, som för övrigt inte är en fråga om en persons personliga kvaliteter, utan en fråga om det sovjetiska samhällets utveckling under 50 år, men att CK i sin resolution fullständigt undvikit frågan visar att »vändningen» inte precis kan karaktäriseras som grundlig.

Två viktiga frågor för KFMLr:s framtida utveckling

Vi har redan tidigare påpekat att KFMLr för närvarande saknar en politik. Detta betyder att spänningarna i organisationen kommer att öka igen när man försöker utforma en ny. Här ska vi ta upp två frågor där det oundvikligen kommer att uppstå motsättningar i KPMLr.

Den ena frågan gäller synen på den kommunistiska propagandan och agitationen, och då speciellt KFMLr:s viktigaste organ Proletären. I CK-rcsolutionen ställer man sig positiva till försöken att »göra Proletären till ett forum för arbetarkorrespondenter från hela landet». Det är osannolikt att hela r kommer att svälja en sådan revisionistisk och arbetarromantisk linje utan protester. En kommunistisk tidning får givetvis inte byggas upp kring »arbetsplatsrapporter» och dyl. utan har till uppgift att bibringa läsaren allsidig kommunistisk kunskap. Och en sådan kunskap kan endast skapas genom en allsidig kommunistisk analys av samhällets alla sidor, dvs utanför fabriksrapporternas ramar. Därför får aldrig den kommunistiska tidningen behandlas som någon slags insändartidning.

Däremot bör tidningen försöka skapa levande kontakter med läsekretsen och upprätta förbindelser med »arbetarkorrespondenter» över hela landet. Men syftet med detta är inte att fylla tidningen med »fabriksrapporter» o dyl. Syftet är ett annat:

»Det är en missuppfattning att skribenter och bara skribenter (i ordets professionella bemärkelse) med framgång kan bidra till en publikation; tvärtom, den är vital och levande bara om det på fem ledande och regelbundet medverkande skribenter går fem hundra eller fem tusen medverkande som inte är skribenter.» (Lenin: Collected Works vol 7, s 526)

Lenin såg således på »arbetarkorrespondenterna» på ett helt annat sätt än KFMLr:s CK. Arbetarkorrespondenternas massa har till uppgift att förse tidningens redaktion med material, som denna kan bearbeta och använda för att ge tidningen liv, för att kunna berika analysen med konkreta exempel och så vidare. Dessutom är det nödvändigt att tidningen överhuvudtaget håller kontakt med sin läsekrets för att få kritik, för att veta vilka problem som bör behandlas grundligare, etc. Däremot har »arbetarkorrespondenten» inte i första hand till uppgift att förse tidningen med notiser.

En sådan förståelse, eller åtminstone element av en sådan, har trots allt tidigare existerat i KFMLr (se debatten i Klasskampen emellan Proletärens redaktion och r:s Stockholmsavdelning). Det är därför osannolikt att en utveckling som i altt större utsträckning innebär att Proletären omvandlas till ett »forum för arbetarkorrespondenter» ska kunna genomdrivas utan problem.

Den andra frågan där det kommer att uppstå motsättningar är tillämpningen av enhetsfronttaktiken.

Det råder en otrolig förvirring i KFMLr på denna fråga. I den av RMF utgivna r-broschyren har vi redan grundligt diskuterat detta och den kritik som där framförs är fortfarande giltig och därför ska vi bara kortfattat ta upp frågeställningen.

De idag intressantaste bidragen till debatten i KFMLr är Anders Lundströms och Jonas Ljungbergs, som enligt CK-rcsolutionen i sin kritik av den förda linjen »i flera väsentliga frågor» haft rätt.

Men som vi redan påvisat i r-broschyren behandlar även AL och JL enhetsfronttaktiken på ett felaktigt sätt. l verkligheten står de på samma grundval som den tidigare CK-majoriteten. Både den gamla CK-majoriteten och AL/JL diskuterar nämligen frågan om enhetsfronttaktiken utifrån resonemang om småbourgeoisins roll i revolutionen. Därför har diskussionen i KFMLr egentligen gällt ett skenproblem, nämligen frågan om småbourgeoisin är kontrarevolutionär eller inte, i stället för att ställa den utifrån den riktiga utgångspunkten, dvs frågan om hur man skapar proletär enhet.

I JL:s fall får detta helt absurda konsekvenser. Han kritiserar KFMLr:s tidigare linje i fråga om enhetsfronttaktiken för att den »gör felet att inte skilja på de småborgerliga partierna och grupperna å ena sidan och den småborgerliga klassen å den andra». (Klasskampen nr 6-73 s 11) Sedan drar han slutsatsen att enhetsfronttaktiken syftar till att »isolera de småborgerliga partierna» för att vinna över småborgarklassen! Ett helt bakvänt resonemang.

De fel som JL gör kan sammanfattas i två punkter:

För det första syftar inte enhetsfronttaktiken till att skapa enhet med småbourgeoisin utan i första hand gäller den skapandet av proletär enhet.

För det andra utgår JL:s resonemang från den felaktiga premissen att »småborgarvänster» representerar småbourgeoisin som klass. »Småborgarvänsterns» inflytande i småbourgeoisin är i verkligheten obefintligt.

Eftersom JL förutsätter KFMLr:s felaktiga partianalys och eftersom han inte förstått målsättningen med enhetsfronttaktiken, blir hans resonemang fullständigt idealistiskt och ger en felaktig grundval för enhetsfronttaktiken. Den effekt som hans linje har är att den lämnar vägen öppen för försök att skapa klassallianser, d v s folkfrontspolitik (dvs en politik som i praktiken bygger på motsättningen »monopolkapitalet-folket»).

En förutsättning för att KFMLr ska kunna tillämpa enhetsfronttaktiken på ett riktigt sätt är att man åtminstone förstår målsättningen med enhetsfronttaktiken. Om man inte har detta klart för sig, då kommer man ständigt att vackla mellan sekterism och opportunistisk principlöshet. Låt oss därför än en gång slå fast att enhetsfronttaktiken syftar att skapa proletär enhet på klasskampens grund och inte klassallianser.

Om inte KFMLr grundligt lyckas göra upp med sin tidigare linje i denna fråga (vilket också förutsätter att man reviderar sin analys av »småborgarvänstern»), då kommer den att orsaka ständigt återkommande motsättningar i organisationen. Detta därför att enhetsfrontproblematiken också har en strategisk dimension, dvs man kommer ständigt att ställas inför problemet att avgöra när och hur man ska använda taktiken.

Innan vi lämnar frågan ska vi kort berörat några av de påståenden som JL gör om trotskismens förhållande till enhetsfronttaktiken. Detta har vi inte behandlat i r-broschyren och eftersom JL:s artikel åtminstone inom den närmaste framtiden kommer att utgöra en grundval för diskussionerna inom r, så kan det vara mödan vart att ge exempel på hur han förvränger historien för att försvara sina teser.

Den vanliga anklagelsen som riktades mot trotskismen före CK-resolutionen vara att trotskisterna förespråkade en »principlös enhet». I sin artikel driver JL den motsatta ståndpunkten. Enligt honom är trotskismen (åtminstone historiskt) enhetsfrontfientlig. De medel han använder för att »bevisa» detta påstående är flera. T ex stämplar han – lögnaktigt! – vänsteristema Maslow och Fischer i tyska KP:s ledning som trotskister, vilket de alltså inte var. (KK 6-73, s23)

Den allvarligaste anklagelsen riktar han indirekt via ett Stalincitat:

»Oppositionens syndafall består i att den blankt förkastar denna taktik. En tid var den fascinerad, dumt och huvudlöst fascinerad, av enhetsfronttaktiken och välkomnade hjärtligt överenskommelsen med det fackliga generalrådet i England i den tron att denna överenskommelse var »en av de säkraste garantierna mot intervention», ett av de säkraste medlen att »oskadliggöra reformismen i Europa» (se Sinovjevs referat på SUKPbs 14:e kongress). Men sedan dess förhoppningar på att »oskadliggöra reformismen» med hjälp av Purcell, Hicks & Co grymt svikits, hemföll den till den andra ytterligheten och förkastade blankt idén om enhetsfronttaktik.» (Qt i Klasskampen 6-73, s 22)

Det som Stalin här åsyftar är synen på den s k anglo-ryska fackföreningskommittén. Denna hade bildats i november 1924 mellan de ryska fackföreningarna och de brittiska fackföreningsledarna. Då fackföreningskommittén bildades hade inte heller den blivande vänsteroppositionen kämpat mot den. Så långt har Stalin rätt (även om han är demagogisk och försöker pådyvla hela vänsteroppositionen Sinovjevs åsikt – Sinovjev tillhörde inte vänsteroppositionen 1924-25, utan tillhörde Stalins fraktion!). Men frågan var inte heller speciellt kontroversiell under 1924-25. Problemet uppstod 1926, då det utbröt en generalstrejk i England. (3)

Under 1925 och i början av 1926 växte en stark vänsterströmning fram bland de engelska arbetarna, som bl a krävde nationalisering av alla gruvor. De engelska gruvarbetarna startade en strejk som stöddes av hela den brittiska arbetarklassen och som i maj 1926 utvidgades till en generalstrejk.

Under hela denna process gick reformisterna i den brittiska fackföreningsledningen emot arbetarna. Fackföreningsledningen lyckades också efter tio dagar stoppa generalstrejken och lät gruvarbetarna fortsätta kampen ensamma under flera månader.

Under dessa omständigheter menade vänsteroppositionen att det var felaktigt att upprätthålla anglo-ryska fackföreningskommittéer, och att man i stället för att satsa på de reformistiska ledarna borde stödja sig på de brittiska arbetarna. Man krävde upplösning av anglo-ryska fackföreningskommittén. Men Stalin och gruppen kring honom vägrade. Detta satte kommunisterna och övriga vänstern i Storbritannien i en mycket svår position. När dessa kritiserade den reformistiska fackföreningsledningen, kunde de senare svara att »det är inte alls ryssarnas uppfattning, och ni kan väl inte säga att de är reformister och förrädare». Denna politik avväpnade de brittiska kommunisterna och den vänsterströmning som hade bildats i fackföreningarna. Sedan dess har det engelska kommunistpartiet aldrig kunnat hämta sig, utan det har förblivit utan politiskt inflytande i den brittiska arbetarklassen.

Genom stalinisternas politik blev den anglo-ryska kommittén ett instrument i de engelska reformisternas händer, den kom att fungera rent kontrarevolutionärt. Något »fredinstrument» som Stalin inbillade sig att den skulle bli, det blev den inte. Efter det att strejken var slut och reformisterna inte längre hade användning för kommittén upplöste de själva denna! (Den som vill studera frågan grundligare rekommenderas TrotskijThe Third International after Lenin).

Vi frågar JL och KFMLr: Är det en sådan enhetsfronttaktik man vill ha? I verkligheten var det Stalin och Co som förkastade enhetsfronttaktiken. Den är nämligen en taktik för klasskamp och inte för klassamarbete. Dessutom är en av dess viktigaste aspekter upprätthållandet av den organisatoriska och politiska självständigheten, så att kommunisterna kan kritisera reformisterna då de begår sina förräderier. Båda dessa principer övergavs av partiledningens stalinistiska majoritet.

Är det en enhetsfronttaktik av Stalins typ som KFMLr vill ha?

Tyvärr ligger vägen öppen, ty det är just en sådan typ av »enhetsfronttaktik» som KKP tillämpar i dag och som KFMLr försvarar. Det är sådana »principer» som gör det möjligt att stödja massmord på kommunistiska arbetare i Sudan och på revolutionärer i Sri Lanka. Något att göra med revolutionär politik, det har det dock inte.

15.3.74 Martin Fahlgren

l. Vi har i detta avsnitt beskrivit KFMLr:s. framväxt utifrån motsättningarna till det gamla KFML. Detta förklarar givetvis inte alla särdrag hos KFMLr. Uppkomsten av KFMLr och organisationens politik, liksom den relativa styrka som KFMLr uppnått i den svenska vänstern (jämfört med liknande tendenser i det övriga Europa) är givetvis beroende av en hel rad faktorer av social och politisk natur. Låt oss ta några exempel

KFMLr:s fixering vid den vilda strejken ar förståelig enbart om man drar sig till minnes den stora strejkvågen kring 1970, då KFMLr bildades. Dessutom spelar den svenska fackföreningsrörelsens struktur och socialdemokratins stora grepp över densamma en stor roll för uppkomsten av stämningar att det enda som egentligen spelar någon roll är kamp utanför fackföreningarna i form av vilda strejker. R:s fixering av den vilda strejken är egentligen en eftergift för spontana stämningar hos en del av de mer militanta arbetarna. Stämningar som mer är uttryck för otålighet än politisk medvetenhet

Ett annat karaktäristiskt drag i KFMLr:s teoribildning är »socialfascism»-teorin. Att den fick så stor plats i r:s föreställningsvärld måste förklaras utifrån den svenska socialdemokratins roll i det svenska samhället. Den svenska socialdemokratin är unik i Europa. Det finns inget annat land där socialdemokratin haft ett sådant grepp över arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen. Dessutom — vilket är mycket viktigt — är socialdemokratin i Sverige unik när det gäller att sitta vid regeringsmakten. Den svenska socialdemokratin har suttit i regeringsställning i över 40 år! Inför ett sådant fenomen är det inte underligt att teorin om »socialfascism» får en viss genomslagskraft. I länder där socialdemokratin spelat mindre roll har också sådana teorier fått betydligt mindre anslutning.

2. Orsaken till att KFMLr:s CK plockar in fraser om trotskismen är givetvis att man vill förhindra medlemmarna att tränga djupare in i frågeställningarna. Man vill bygga upp en ideologisk blockering gentemot trotskismen. Man vill undvika att kadern börjar söka svaren på frågorna utanför de stalinistiska ramar som CK ställt upp.

Därför är också gliringarna åt trotskismen ett uttryck för r-ledningens ovilja att verkligen gå till grunden med problemen. Alla sådana försök att förhindra en leninistisk utveckling är givetvis på sikt dömda att misslyckas. Trotskismen är leninismen i vår tid och det fordras mer än stalinistiska lögner för att stoppa de ärliga revolutionärernas utveckling mot leninistiska ståndpunkter. Därför är också framtiden för vår del ljus.

3. I pressläggningsögonblicket kommer ett extranummer av Klasskampen i våra händer. I detta återfinner vi en artikel av Jonas Ljungberg och två hejdukar till honom. Artikeln har rubriken »Trotskij eller Stalin». I denna försöker JL&Co bevisa att KFMLr:s gamla linje var trotskistisk och att Örjan Nyström och Sigge Åkervall haft ståndpunkter liknande Trotskijs och trotskismens. Artikeln är smått hysterisk och argumenteringen är minst sagt ynklig. Man tar ett citat av t ex ÖN, sedan slänger man fram ett citat av Trotskij och så jämför man citaten (för övrigt ganska ointelligenta jämförelser) och drar slutsatsen att ÖN haft »trotskistiska» ståndpunkter. Huvudanklagelsen mot trotskismen är att den är enhetsfrontfientlig. Vi börjar känna igen de gamla tongångarna från KFml/SKP. För några månader sedan var det ett annat ljud i skällan; vi var i stället för »principlös enhet».

I artikeln återupprepar JL&Co argumentet att Trotskij och vänsteroppositionen var mot enhetsfronttaktiken, därför att de menade att den »anglo-ryska fackföreningskommittén» borde upplösas 1926! (Se KKs extranummer s 21 ff.) Metodiken är att ställa citat från Stalin mot citat från Trotskij. Eftersom Trotskij var för ett upplösande av kommittén, medan Stalin hade motsatt uppfattning, var Trotskij emot »en taktik som kan avslöja för arbetarmassorna var deras ledare står», dvs mot enhetsfronttaktiken! Hur detta går ihop med att Trotskij var en av de drivande när det gällde att införa enhetsfronttaktiken i Komintern i början av 20-talet och att Trotskij just mot Kominterns sekterism under dess sekteristiska period (1928-34) förespråkade enhetsfront mellan kommunister och socialdemokrater mot fascismen, det förblir en gåta som JL&Co inte besvarar.

Problemet är egentligen ganska enkelt. Frågan om enhetsfronttaktikens tillämpning måste ställas i förhållande till läget i klasskampen. Och någon sådan beskrivning av läget i Storbritannien vid tiden för polemiken och den anglo-ryska fackföreningskommittéen, det förser oss inte JL&Co med. I stället rycker de ur citat ur deras historiska sammanhang och drar slutsatsen att eftersom Trotskij var för upplösandet av enhetskommittén 1926 så var Trotskij alltid emot enhetsfronttaktiken. Detta är givetvis absurt. Vi har ovan i artikeln redogjort för läget kring 1926 i Storbritannien och varför det i det läget var riktigt och nödvändigt att bryta med de reformistiska fackföreingsledarna i den brittiska fackföreningsrörelsen och att i stället stödja sig på de arbetande massorna. För JL&Co är detta ointressant. De saknar fullständigt förmågan att ställa problemen utifrån den konkreta klasskampssituationen. För dem är Stalins uttalanden i sig sanna, därför är det ointressant att ta reda på de konkreta förhållandena.

Därmed sällar sig JK&Co till samma sällskap som SÅ och ÖN, skrivbordsmarxisterna för vilka teorin är lösryckt från verkligheten och endast till för att försvara de rådande dogmerna. Med marxismens själ, konkret analys av konkreta förhållanden, har JL och hans gelikar inget att skaffa. De är enbart uppblåsta pratmakare, som om de inte ändrar sig av klasskampens förlopp kommer att förpassas till historiens skräphög, där deras teorier hör hemma.

Martin Fahlgren (Tillägg den 30.3 -74)

Litteraturlista

För den som önskar bekanta sig med RMF:s analyser lämnar vi här en litteraturlista, där de i texten berörda problemen behandlas. Listan är inte fullständig, men den är nog tillräcklig för att bevisa att de påståenden vi gjort i artikeln, att RMF hela tiden kritiserat KFMLr:s sekterism är riktiga.

För att underlätta studierna har vi indelat materialet i ämnesområden.

Allmänt om KFMLr
Mullvaden nov 72; 4,6,8,11-73; 2,3-74
Rött Forum 9, »Söndrade vi stå, enade vi falla» (den i texten kallade r-broschyren)

KFMLr:s arbetsplatspolitik
r-broschyren
Fjärde Internationalen 1-73
Mullvaden nov -72 (om Arendal), nr 3-73 (om bl a SAAB)

Enhetsfronttaktiken
r-broschyren
Rött Forum , »Den proletära enhetsfronten»
Mullvaden 3,4,5,11-73

Om Chile
Chile (broschyr utgiven av RMF)
Fjärde Internationalen 2-73
Mullvaden dec -72; 8,10,11,12,13-73
Om Vietnamkriget
Indokinas kamp är vår
Mullvaden 1-73 (om namninsamlingen)
Homosexfrågan
Mullvaden 12, 13-73
Socialdemokratin och partianalysen
r-broschyren
Fjärde Internationalen 4-73
Om stalinismen
Fjärde Internationalen 7/8-72 (»Lögnens renässans»)

Från tidskriften Fjärde Internationalen 1-2/1974

SKP i kris

Politisk kommentar av Martin Fahlgren i Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1981

I månadsskiftet november-december förra året höll SKP sin tredje kongress. Det var ingen klang- och jubeltillställning, utan tvärtom en krisens och den politiska förvirringens kongress. Av SKP, som länge var den största av grup­perna i den »yttersta vänstern» i Sverige, återstår idag bara skuggan från fornstora dar. Frågan är om den illa tilltygade SKP-skutan över­huvudtaget kommer att kunna hålla sig flytande över en kongress till. I vilket fall som helst är SKP i färd med att reduceras till en sekt utan annan betydelse än som en kuriositet. Vad har lett SKP dithän? 

Krisen i SKP har inte kommit som en blixt från en klar himmel. Den började för flera år sedan. Alltsedan fraktionskampen i mitten av 70-talet, som slutade med att Bo Gustafsson, Sture Ring m fl drevs ut ur organisationen, har SKP gått kräftgång: många medlemmar och sympatisörer har hoppat av, antalet deltagare i SKP:s utåtriktade mani­festationer (t ex l maj) har minskat år från år, Gnistans upplaga har halverats, bokförlaget Oktober brottas med stora ekonomiska problem, ett växande antal bokhandlar har fått slå igen osv.

De grundläggande orsakerna till denna djupgående kris är en kombination av sociala och politiska faktorer. Till de förra hör att SKP (i likhet med övriga utomparlamentariska vänstergrupper) främst är en produkt av radikaliseringen bland studerande ungdom och i vissa intellektuella kretsar under andra hälften av 60-talet och i början av 70-talet. I takt med att denna radikaliseringsvåg ebbade ut började grundvalen för studentvänstergrupperna att vittra sönder. Därmed förlorades inte bara en viktig rekryteringskälla, utan vänstergrupperna smittades själva av de nya stämnin­garna inom de skikt varur de vuxit fram. Vi understryker att detta är ett fenomen som kan iakttas i hela den utomparlamentariska vänstern, men återverkningarna i SKP (liksom i FK, vilket vi återkommer till i kommande nummer av Fl) blev sär­skilt kraftiga. Anledningen till detta är politisk. I SKP:s fall är det främst den okritiska uppknytningen till Kina och dess politik som fungerat som en kvarnsten om halsen. Särskilt förödande har uppslutnin­gen bakom den kinesiska »supermaktsteorin« varit. Dess förvräng­da världsbild har nämligen medfört att SKP alltmer förlorat förmågan att korrekt förstå och analysera den svenska och internationella klass­kampens realiteter. Och att bortse från klasskampens lagar och verk­lighet gör man inte ostraffat, oav­sett om man har »800 miljoner kineser« i ryggen eller inte. SKP har i allt större utsträckning hamnat vid sidan av eller t o m på fel sida om barrikaderna när det gällt viktiga internationella klasskampsfrågor (t ex i Centralamerika). Och inte har SKP gjort större succé på den svenska arenan, där klasskampsperspektivet alltmer fått ge vika för re­formistiska tankegångar. I vissa frågor har man tom hamnat i rent reaktionära positioner, som i försvarsfrågan, där SKP har mer gemensamt med den borgerliga hö­gerns ståndpunkter än med arbetar­rörelsens traditioner (inklusive dess socialdemokratiska gren).

De märkliga ställningstagandena i de internationella och svenska klasskampsfrågorna har lett till att SKP förlorat all attraktionskraft på de människor som reagerar mot kapitalismens orättvisor och förtryck och som söker radikala socialistiska lösningar på världsproblemen. Förutom att SKP:s möjligheter till ny­rekrytering på detta sätt nästan försvunnit, har det också spätt på tvivlen och demoraliseringstendenserna bland medlemmar och sympatisö­rer.

Då en politisk organisation råkar ut för upprepade bakslag är det oundvikligt att medlemmarna ställer sig frågor om motgångarnas orsaker och försöker finna botemedel. Så har också skett i SKP, även om vi kan konstatera att de olika svar som formulerats för det mesta uppvisar en skrämmande brist på förmåga att begripa någonting om krisens rötter. Vi ska här titta en smula på de tendenser/fraktioner som tagit form i denna process.

Under förkongressdebatten utkristalliserades fyra grupperingar med mer eller mindre väldefinierade politiska plattformar. Till dessa, som trots allt var eniga om att man borde fortsätta bygget av en självständig politisk organisation, kan vi lägga en strömning som ifrågasatte detta perspektiv och istället vände blickarna mot socialdemokratin. Denna »likvidatoriska« strömning konstituerade sig emellertid aldrig som en klar tendens, vilket bidragit till att de som påverkats av sådana tankegångar inte heller agerat en­hetligt och samlat. Det har istället blivit fråga om individuella utträden och övergångar till SAP. I taktmed att demoraliseringen sprider sig i SKP kan vi förvänta oss att avhoppargruppen kommer att växa.

Bortsett från att SKP på detta sätt kommer att förlora allt fler militanter, lär dock avhoppar-»fraktionen« inte få något större inflytande på SKP:s politiska utveckling i framtiden. Därför kan vi lämna den åt sitt öde och koncentrera oss på de »partibyggande« grupperingarna, av vilka tre kvarstår i SKP, medan den fjärde (»lindblomiterna«) bru­tit sig ur och försöker bygga upp en ny »m-l«-organisation. Vi ska be­handla dem i tur och ordning.

SKP efter kongressen — tre i en

De grupperingar som stannat kvar i SKP kan grovt indelar i en »höger«. »center« och »vänster«.

»Högern«: Denna, som fått förstärk­ningar i och med MLK:s inträde i SKP, har utvecklat ett klassamarbetstänkande som i många avseenden ligger en bra bit till höger om socialdemokratin (förespråkar bl a samlingsregering). Den allt överskuggande frågan som bestämmer alla andra ställningstaganden är kampen mot Sovjetunionen. Det är inte längre fråga om »kamp mot de två supermakterna« utan bara den ena av dem. Alla krafter, inklusive USA-imperialismen, måste enas i en världsomspännande »enhetsfront« mot »socialimperialismen« som tros stå i be­grepp att igångsätta »angreppskrig«. Inför denna överhängande »krigsfara« förespråkas militär upprustning. I detta perspektiv ingår en positiv syn på ekonomiska och militära imperialisti­ska allianser, t ex EG och NATO. Helt logiskt omhuldas också det nordiska samarbetet (t ex Nordsat). För Sveriges del är nationens enhet och obero­ende överordnat klasskampen. Den svenska nationen måste enas för att försvara sig mot det yttre hotet. Till bi­lden hör ett förhärligande av allt svenskt (svenska produkter, svensk kultur osv).

Givetvis har »högerns« uppfattning om nationen, de internationella frå­gorna osv inget med verkligheten och marxismen att göra. Det finns däremot mycket i denna grupperings politiska ståndpunkter som för tankarna tillba­ka till en Nils Flyg eller en Jacques Doriot (fransk kommunistledare som efter sin uteslutning ur partiet utveckla­des till fascist och grundade ett fascistparti). Förutom nivån i klasskampen är det hittills uppknytningen till Kina som förhindrat att steget tagits fullt ut. Om banden till Kina skulle klippas av och den inneboende logiken i »högerns« politiska tänkande få fritt spelrum, ja då kan det mycket väl tänkas att den utvecklar rent fascistiska drag.

»Centern«: Hit hör en stor del av den gamla partiapparaten. Dess främsta strävan har varit att utsläta motsätt­ningarna för att värna om SKP:s »enhet«. I denna sin enhetssträvan har »centern« också flirtat med de grupper som uteslutits eller lämnat SKP vid ti­digare fraktionsstrider. F.ö. är grup­pens politiska fysionomi ganska obestämd. Dess enda orubbliga »principer« är fasthållandet vid Kina och kampen mot Sovjetunionen. »Högerns« konsekventa tillämpning av tesen att allt måste underordnas kampen mot Sovjet har dock varit alltför svårsmält för »centern«. Även om denna i det stora hela är överens med »högern« om den allmänna »analysen« tvekar man att dra alla konsekvenser därav. Samtidigt har »centern« helt naturligt misslyckats med att formulera ett helhetsalternativ till »högern«. Resultatet har blivit att den befinner sig politiskt på defensiven gentemot »högern«.

»Vänstern«: Trots sin oklarhet i mån­ga frågor är detta den politiskt mest avancerade av SKP-tendenserna. Den har nämligen börjat ifrågasätta inte ba­ra Stalins Sovjet, utan också den kine­siska »socialismen«. Men ännu viktigare är att den i detta ifrågasättande försökt dra revolutionära slutsatser, i motsats till »högern« och »centern«, som även de kritiserat aspekter av sta­linismen, men bara för att samtidigt förkasta leninismen och perspektiven på en revolutionär politik överhuvud­taget. »Vänstern« är också den enda gruppering som insett att det är nöd­vändigt att allvarligt granska och ompröva SKP:s tidigare politik och historia. (För »högern« och »centern« har SKP i det förflutna i huvudsak fört en korrekt linje — de längsta de kan sträcka sig är att erkänna en viss »sekterism«, »dogmatism« osv. För »lindblomiterna« slutligen — se nedan — var allt frid och fröjd t o m en tid efter förra kongressen, varefter allting gick snett. Följaktligen är uppgiften att återvända till och bygga vidare på SKP-politiken av 1976 års modell).

Varthän »vänstern« kommer att utvecklas i framtiden är svårt att veta. Den är fortfarande behäftad med allvarliga politiska brister, t ex har den förkastat den maoistiska tesen att Sov­jet är kapitalistiskt, men vidhåller att Sovjet för en »imperialistisk utrikespo­litik^ vilket är fullkomligt omöjligt att förlika med marxismen. Dessutom fasthåller »vänstern« vid en del av SKP:s felaktiga uppfattningar om »det nationella oberoendet« och därmed sammanhängande frågor. Som en grundval för enhet med de övriga grupperingarna i SKP är det dock inte mycket att hurra för, i synnerhet som det mellan »vänstern« och de övriga grupperingarna samtidigt skiljer myc­ket i analysen och i de politiska slutsat­serna.

Framtidsutsikter

SKP:s »enhet« är mycket bräcklig. Karaktären av de politiska motsättnin­garna som inryms i organisationen gör att det är omöjligt för SKP att existera en längre tid utan svåra slitningar och ev. splittring. Klasskampens utveck­ling i internationell och nationell skala kommer sannerligen inte att göra det lättare att hålla samman organisationen. Om inte annat kommer SKP att få nådastöten den dag då Kina ändrar sin Sovjet-politik. Och detta behöver inte ligga så långt fram i tiden som det förefaller nu. Den kinesiska utrikespolitiken bygger nämligen inte på några fasta, ideologiskt grundade principer, utan bestäms av »realpolitiska« överväganden. Den dag då de kinesiska ledarna drar slutsatsen att de inte kan vinna mer på sin nuvarande Sovjet-fientliga politik, eller alternativt Mosk­va visar sig villigt att göra en del av de eftergifter som Deng & Co eftersträvar (t ex minska stödet till Vietnam), då kommer de att ändra sin Sovjet-politik. Något som SKP-ledningen tyd­ligen inte har uppmärksammat ännu, är att de kinesiska ledarna redan ändrat sin terminologi beträffande Sovjet och på så sätt avlägsnat de ideologiska hindren för ett nytt närmande. Idag ta­las det inte längre om att kapitalismen återupprättats eller att Sovjet skulle vara »socialimperialistiskt«. (F ö skul­le det vara absurt att fortsätta att an­vända sådana begrepp eftersom Deng & Co:s ekonomiska reformer har mycket gemensamt med de som genomför­des i Östeuropa och Sovjet på 60-talet). Beijing hävdar nu endast att Sovjet »strävar efter världshegemoni« och är »expansionistiskt«. I detta avse­ende står den officiella kinesiska håll­ningen paradoxalt nog närmare »vänsterns« ståndpunkter än de övriga SKP-fraktionernas. De senare rapar fortfarande upp de förlegade maoistiska teserna i denna fråga.

SKP:s saga lider mot sitt slut. Vad som däremot inte är avgjort är vad som kommer att hända med majorite­ten av organisationens militanter. Det kommer att avgöras av klasskampens utveckling i kombination med den ideo­logiska kampen. I denna spelar SKP-»vänsterns« utveckling en viktig roll. Den har valt att stanna kvar i SKP för att där ta strid för och vidareutveckla sina idéer. Vi kan bara önska lycka till i detta arbete och uttrycka en förhoppning om att den ska inse att det trots allt bara är i Fjärde Internationalen — den världstrotskistiska rö­relsen — som den kan finna relevanta svar på sina teoretiska spörsmål (stali­nismen, maoismen, Sovjets och Kinas klasskaraktär o s v), liksom elementen i ett revolutionärt program och korrekta organisatoriska principer (synen på den demokratiska centralismen m m) för uppbygget av ett revolutionärt par­ti.

Fraktionen som blev ett »parti« (SKP-ml)

Den fjärde grupperingen, »lindblomiterna«, faller utanför de ramar vi hållit oss innanför hittills, eftersom den brutit med SKP och upprättat en ny organisation. Kärnan i denna frak­tion uteslöts i olika omgångar redan före senaste kongressen. Den person som brukar betraktas som tongivande i denna grupp är P-Å Lindblom, som länge tillhörde SKP:s högsta ledning, men som utmanövrerades när han opponerade sig mot organisationen högervridning.

Det »lindblommarna« revolterat mot är att SKP:s politik helt bestäms av »supermaktsteorin« (som de dock säger sig stödja i princip!). Eftersom Sovjet inte står i begrepp att omedel­bart kasta sig över Sverige, måste poli­tiken här baseras på huvudmotsättnin­gen i Sverige (»mellan proletariatet och borgerskapet«), hävdar de. Med såda­na argument försöker »lindblomiterna« förena »supermaktsteorin« med en klasskampsinriktning för Sveriges vidkommande, vilket givetvis i längden är en fullkomligt olöslig ekvation (nå­got som Baude & Co efter åtskillig hu­vudvärk till slut tvingades inse). I själ­va verket är det SKP-majoriteten (särskilt »högern«) som är konsekvent, ty om man erkänner att »huvudmotsättningen i världsmåttstock går mellan supermakterna (läs: Sovjet) och resten av världen, då är också (enligt den maoistiska läran om motsättningar) al­la andra motsättningar underordnade denna huvudmotsättning som måste lösas först, innan det är möjligt att lö­sa de andra.

»Lindblomiternas« kritik mot SKP:s förhållningssätt till den svenska klasskampen kan otvivelaktigt finna en viss sympati även bland de SKP:are som inte har minsta tanke på att anslu­ta sig till SKP-ml, ty bland de som fortfarande har kvar en del klasskampstänkande måste SKP:s alltmer uttalade klassamarbetspolitik ge mån­ga olustkänslor. Det är dock osanno­likt att detta tar sig uttryck i några mer omfattande överhopp till SKP-ml. Med rätta uppfattas SKP-ml av majo­riteten av SKP:arna som en sekt utan framtid. Det faktum att »lindblommarna« ideologiskt försvarar »supermaktsteorin« gör det inte lättare att framtona SKP-ml som ett trovärdigt alternativ till SKP. Tvärtom ger detta SKP-ledningen trumf på hand. Att SKP-ml dessutom uppvisar vissa ultravänsteristiska drag (besläktade med KPMLr:s) gör det inte lättare att vinna över SKP-medlemmar som under ett årtionde vaccinerats mot »vänsteravvikelsen« främst i r:s skepnad.

Projektet att bygga SKP-ml är ett fullkomligt dödfött företag. Det finns inget politiskt utrymme för en organi­sation som försöker hålla fast vid en maoistisk politik som är överspelad i internationell skala. Och med navelsträngen till Kina avklippt kommer organisationen antingen att tvingas göra upp med »supermaktsteorin« och söka nya internationella anknytningar eller gå under. Med allra största sanno­likhet kommer SKP-ml att misslyckas även om den styr in på den förstnämn­da vägen, p g a att det internationellt idag inte finns några inspirationskällor av samma dignitet som Kina på 60-talet, samtidigt som den existerande utomparlamentariska vänstern idag effektivt blockerar möjligheterna för nya organisationer att växa sig starka. SKP-ml kommer därför att bli ett kortlivat fenomen. Dess rekryter kommer att söka sig till andra organisationer eller demoraliseras. Det bästa vore om de ledande i SKP-ml insåg detta och övergav sitt partiprojekt. Istället borde de bilda en studiegrupp med målsätt­ningen att gå tillbaka till och ompröva sina ideologiska grundvalar, dvs maoismen och stalinismen. Detta skul­le inte rädda SKP-ml som organisati­on, men väl kunna rädda många militanter från att antingen hoppa i nya galna tunnor eller demoraliseras. M a o skulle detta kunna möjliggöra en uppgörelse med den mao-stalinistiska revisionismen och en nyupptäckt av den revolutionära marxismen. Vi betvivlar dock att Lindblom & Co är till­räckligt klarsynta och modiga för att våga ta ett sådant steg.

Skådeprocessen i Beijing — några reflexioner 

Rättegången mot »Lin Biao-klicken« och »de fyras gäng« hade inte ens star­tat förrän massmedia världen över utbasunerade att anklagelseakten innehöll det »sensationella« avslöjandet att Lin Biao och hans sammansvurna ha­de planerat en statskupp hösten 1971. Vi som följt utvecklingen i Kina under det senaste årtiondet spärrade upp ögonen: Denna »nyhet« hade ju varit känd i åtta år och även rapporterats i världspressen 72-73. Inte nog med det. Ett stort antal »hemliga« kinesiska do­kument rörande det påstådda kuppförsöket och fraktionskampen i KKP vid den tiden hade varit tillgängliga utan­för Kina nästan lika lång tid. Förutom att det var första gången som detalje­rade anklagelser fördes fram officiellt fanns det således inget nyhetsvärde i rapporterna från Beijing. I själva verket hade den intresserade »kinaskådaren« sedan lång tid tillbaka haft till­gång till mycket mer information om det påstådda kuppförsöket och den inre partikampen 1970-71 än det som de nuvarande kinesiska ledarna låtit släp­pa ut i samband med rättegången.

Värdet av de nya »avslöjandena« inskränker sig därför till att ytterligare bekräfta äktheten av de dokument och övriga informationer som vi för länge sedan försetts med bl a genom olika underrättelsetjänsters försorg (främst taiwanesiska och amerikanska) eller fått via mer inofficiella kinesiska kanaler (bl a kinesiska ledares uppgifter i samtal med utländska statsmän och journalister). Men även i detta avseende är värdet av de nya kinesiska uppgifterna begränsat, ty redan under »kampanjen mot Lin Biao« 1972 och framåt framkom det i officiella sammanhang, i fragmentarisk form, tillräckligt mån­ga informationer för att äktheten av de i väst tillgängliga »hemliga« dokumen­ten skulle kunna fastslås (bl a återgavs i den kinesiska pressen åtskilliga citat ur dessa). Inga »kinaexperter« ifrågasatte heller äktheten av dessa doku­ment — inte ens Beijing-papegojorna. De senare ignorerade helt enkelt deras existens.(1)

Den »sensationella nyheten« från november 1980 var alltså egentligen inte någon nyhet alls. Den hörde mer hemma i historieböckerna än i TV-Rapport och på tidningarnas förstasi­dor.

Det finns dock en hel del annat att anmärka om nyhetsbevakningen av Beijing-processen. Exempelvis är det frapperande hur okritiskt massmedia behandlat hela historien. Inga försök att t ex granska anklagelsepunkternas trovärdighet och natur har gjorts. Inga analyser av vittnesmålens och bevisma­terialets karaktär och innehåll har fö­retagits, osv. osv. Ändå gör ju rätte­gångens karaktär av en politisk process att sådana analyser är av avgörande betydelse för en förståelse av vad som skett och sker i Kina. Låt oss t ex ta upp frågan om Lin Biao-gruppens på­stådda militära kuppförsök.

Att Lin Biao & Co verkligen förbe­redde någon slags kupp är mycket möjligt. Förhållandena i toppskiktet av den byråkratiska kasten i Kina kan nämligen i mångt och mycket liknas vid situationen i det kinesiska kejserliga hovet under t ex Han-väldets förfallsperiod (slutet av 200-talet e. kr): intrigmakeri, nepotism osv tillhör vardagsrutinen. Arresteringen av »de fy­ras gäng« illustrerar detta utmärkt. Den innehåller en palatskupps alla in­gredienser. Varför skulle inte också Lin Biao och hans »sammansvurna« ha konspirerat mot andra delar av by­råkratin? Däremot är det mycket svå­rare att oreserverat svälja alla de detal­jer som offentliggjorts om kuppförsö­ket (t ex om mordattentatsplanerna mot Mao). I vilket fall som helst ver­kar de nästan farsartade i sin amatörmässighet. Misstanken att de segrande fraktionerna »förbättrat« planerna i syfte att maximalt svartmåla sina mot­ståndare i massornas ögon ligger nära till hands. Men ännu viktigare än frågetecknen kring själva intrigen är att vi inte fått någon trovärdig redogörelse för de politiska motiv som låg bakom »kupplanerna«. Det enda vi i stort sett fått veta är att Lin Biao eftersträvat den vakanta posten som ordförande i staten. Då detta luftades vid ett möte i Lushan i augusti 1970 slog Mao (upp­backad av Zhou Enlai) bakut. Lin Bi­ao tolkade detta som att hans ställning var hotad och beslöt att slå till innan det var för sent. Det är mycket möjligt att detta är en del av sanningen, men det står helt klart att det inte är hela sanningen eller ens den avgörande pusselbiten. Varför skulle Mao reagera så starkt på att den man som i partistadgarna stod som hans »efterträdare» och »närmaste vapenbroder« önskade ordförandeposten i Folkrepubliken? Och varför skulle Lin Biao och hans sammansvurna bli så nervösa över ett sådant litet bakslag? Med tiden skulle ju Lin Biao automatiskt bli partiordfö­rande. Svaret på dessa frågor är givet­vis att det fanns viktiga politiska meningsskiljaktigheter mellan Lin Biao-gruppen och Mao-Zhou. Vilka var då dessa?

När det gäller »de fyras gäng« existerar inte detta problem, ty även om de nuvarande kinesiska ledarna försökt skjuta de politiska motsättningarna i bakgrunden, är det allmänt känt i och utanför Kina att »de fyras gäng« stod för en helt annan inriktning i det kinesiska uppbygget än Deng & Co. I Lin Biao-gruppens fall har de kinesiska le­darna varit mycket mer framgångsrika i att dölja vad motsättningarna kring 1970-71 gällde. Men detta gör också att anklagelseakterna mot Lin Biaos vapendragare hänger i luften, saknar inre logik. Motiven till att Lin Biao & Co planerade en statskupp 1971 förblir höljda i dunkel. Detta betyder nu inte att det är omöjligt att fylla igen de luc­kor som de kinesiska byråkraterna lämnat. Det går att i stora drag re­konstruera vad Lin Biao-gruppen stod för. Detta är också betydligt intressan­tare och i synnerhet viktigare än frågan om eventuella kupplaner. I en kom­mande bok kommer dessa politiska meningsskiljaktigheter att diskuteras mer i detalj. Här ska vi bara konstate­ra att de politiska motsättningarna i partitoppen åren 1970-71 var betydan­de, bl a var Lin Biao & Co motståndare till att inbjuda Nixon till Kina, nå­got som Mao & Co inte kunde tolerera.

Beijing-processens uppläggning, anklagelseakternas innehåll osv visar med all önskvärd tydlighet att Deng & Co inte haft för avsikt att för de kinesi­ska massorna klargöra vad som verkli­gen hänt. Syftet har varit att göra sig av med de politiska motståndarna utan att de underliggande politiska frågorna ställs under debatt. Därför har de anklagade framställts som enbart kriminella som förföljt meningsmotståndare, planerat statskupper osv. Därför har också varje försök att spräcka åklagarens snäva ramar nedtystats (jfr. behandlingen av Jiang Qing).

Ur byråkratins synvinkel är det av central vikt att massorna hålls okunniga om det verkliga skeendet, ty en öppen redovisning av alla fakta och politiska meningsskiljaktigheter skulle in­nebära en dödlig fara för byråkratin som sådan. Genom att inskränka det hela till de anklagades verkliga eller uppdiktade »brott« (otvivelaktigt är de skyldiga till åtminstone en stor del av dem), försvårar man för massorna att politiskt ifrågasätta det rådande systemet. En rättegång där alla papper lades på bordet skulle dessutom — förutom att ge Deng & Co politisk huvudvärk — riskera att de nuvarande ledarnas egna brott uppdagades (ty även de har omfattande förföljelser mot poli­tiskt obekväma på sitt samvete).

Beijing-processen markerar slutet på en epok i den kinesiska revolutionen — den maoistiska. Massornas hat mot de ledare som för dem representerat minst ett årtionde av lidanden har gjort det möjligt för Deng & Co att med folkligt gillande genomföra rättegången. Dessutom har regimen getts en tidsfrist för att infria sina löften om att snabbt förbättra det kinesiska folkets lott. Men massornas inställning till den nya ledningen är full av reservationer och tålamodet är begränsat. I samma mån som Deng & Co tvingas minska takten i »de fyra moderniseringarna« ökar också det folkliga missnöjet. De kinesiska massorna har fått nog av slagordspolitik (som under Mao och »de fyras gäng«), de vill se materiella resultat. Oppositionella politiska strömningar finns redan i det kinesiska samhället, t o m i partiet och dess ungdomsförbund. Dessa oppositionella strömningars potentiella bas är enorm. Samti­digt har partiets prestige aldrig varit så låg som nu. De hårda åtgärder som re­gimen vidtagit för att tysta oppositio­nella röster visar att den är medveten om faran. Rättegången mot »Lin-Biao-klicken« och »de fyra« har inte löst Dengs dilemma. Förutom den maoistiska epokens slut markerar den nämligen också inledningen till en ny epok, där massorna, befriade från illu­sionerna om partiets »ofelbarhet« osv, står i startgroparna för att själva gripa in i politiken. Och den dagen kommer hela det byråkratiska systemet att ska­ka i sina grundvalar. Vägen står öppen för verklig socialistisk demokrati, för uppbygget av ett verkligt socialistiskt samhälle. Må den dagen komma snart!

 

Noter

(l) Den hittills mest detaljerade officiella redogörelsen för »statskuppsplanerna« återfinns i Beijing Review 51-80, s 19-28. Vi ska här också ge ett urval av dokumentsamlingar och annan litteratur så att den intresserade lä­saren själv kan studera frågan närmare (och övertyga sig om riktigheten av det som sagts i texten beträffande informationen om Lin Biao-affären före Beijingrättegången).

1) Ett utomordentligt arbete i sitt slag är det av det danska Östasiatiska Insti­tutet (vid Köpenhamns universitet) i september 1973 utgivna kompendiet Lin Biaosfald. Det innehåller inte alla i väst kända dokument i frågan, men väl flera av de viktigaste, bl a »Utkast till projekt 5-7-1‘«, som är Lin Biao-gruppens påstådda kupplan, samt en resumé över Maos viktiga samtal med »ansvariga kamrater« under hans inspektionstur hösten 1971, där Lin Biao-affären dryftades. Kompendiet innehåller också en sansad och läsvärd inledning som försöker sätta in frågan i sitt historiska sammanhang, samt en del intressanta resonemang om dokumentens äkthet (författarna drar slutsatsen att så är fallet bl a genom att jämföra med vad som vid den tiden hade sipp­rat ut via officiella kanaler — obs att sedan kompendiets tillkomst har mycket mer uppgifter kommit fram vilket ytterligare styrker författarnas slutsat­ser).

2) På engelska finns förstås mycket mer publicerat. Av dokumentsamlingarna ska vi här lämna bara två av de mer omfattande: översättningstidskriften Chinese Law and Government, vol. V no. 3-4, samt vol VI no. l och no. 2 (1972-73), utgiven av International Arts and Sciences Press, inc. New York; och dokumentsamlingen Classified Chinese CommunistDocuments: A SelectionInstitute of International Relations, Taipei, Taiwan 1978.

3) Läsvärda artiklar om »Lin Biaos fall« finns i tidskriftenTheChinaQuarterly nr 55 (1973).

4) 1974 skrev holländaren J. van Ginneken en bok om Lin Biao som innehål­ler en del intressant information. När det gäller själva kuppförsöket och omständigheterna därikring bygger Van Ginneken emellertid inte på de do­kument som nämnts ovan, utan på uppgifter som de kinesiska ledarna själva vid denna tid låtit sprida ut. Boken är inte tillförlitlig i alla avseenden, men är läsvärd. Den utgavs 1976 i engelsk översättning under titeln The Rise and Fall of Lin Piao (Penguin).

Martin Fahlgren

Från Fjärde Internationalen 2/1981

Kritik av fyra recensioner av Fernando Claudins »Krisen inom den kommunistiska rörelsen«

Inledning

Fernando Claudins kritiska arbete om den världskommunistiska rörelsen är ett viktigt verk. Det beror inte så mycket på att hans kritik mot t ex Kominterns linje i Tyskland 1928-34, folkfrontspolitiken i Frankrike och Spanien 1934-39, eller de franska, itali­enska och grekiska kommunisternas politik kring 1945 skulle vara särskilt originell eller nyskapande. Det mesta som Claudin har att säga i dessa frågor har sagts av andra före honom — och ofta bättre. I andra frågor, där hans bidrag är mer originella, kan man sätta många frågetecken kring hans resonemang (detta ska exemplifieras senare). Ändå har hans arbete rönt stor uppmärksamhet i många länder och stått i centrum för en livlig diskussion. Vad kan detta bero på? Svaret är att flera faktorer sammanverkat. Av dessa utgör verkets positiva kvaliteter (som faktiskt är många) bara en aspekt. Av övriga faktorer kan vi nämna följande:

— Claudins arbete är ett av de första seriösa försöken att utifrån en marxistisk grundsyn analysera och värdera den kommunistiska världsrörelsens historia från dess bildande ända till Stalins död. Tidigare arbeten har för det mesta behandlat mer avgränsade perioder. Claudin försöker således ge en helhetsbild av sitt objekt.

— Som ledande medlem i det span­ska kommunistpartiet från 30-talets mitt fram till mitten av 60-talet har Claudin genuina personliga erfarenhe­ter av stora delar av den historia han skildrar (han har dessutom upplevt det stalinistiska Sovjetunionen, där han var bosatt ett antal år). Att han på detta sätt haft tillfälle att iaktta systemet inifrån är också ett plus i kanten ur en annan synvinkel: Det är svårt för dem som fostrats i den stali­nistiska och maoistiska skolan att i vanlig ordning, nästan reflexmässigt framkasta det »förkrossande« argu­mentet att han är »trotskist« och där­för inte behöver tas på allvar — punkt slut. (Detta har dock inte hindrat vissa recensenter att försöka med detta bil­liga trick — se nedan).

— Det traditionella kommunistpartiets utveckling mot ett större oberoende gentemot Moskva och ett ifrågasättan­de av en del av den sovjetiska »socialismens« värsta sidor har lett till en större öppenhet och en mer kritiska hållning till stalinismen och den egna historien. En liknande effekt har maoismens kris fått på de kinaorienterade organisationerna.

De omständigheter vi berört ovan har bidragit till att det även i Sverige varit omöjligt att tiga ihjäl Claudins arbete. Tvärtom finns det knappast någon riktning inom den svenska »vänstern» som kunnat undgå att uppmärksamma utgivningen av den sven­ska upplagan av Krisen i den kommu­nistiska rörelsen. Däremot har reaktio­nerna givetvis blivit mycket blandade.

Från socialdemokratiskt håll har mottagandet blivit i stort sett positivt. Anledningen är ganska enkel. För socialdemokratin spelar det egentligen in­gen roll om kritiken mot den kommunistiska rörelsen kommer från vänster eller höger. Det viktiga är kritikenDen kan nämligen användas för att misskreditera kommunismens själva så noga. De kan ju alltid filtreras bort. Och kvar står kritiken.

Intressantare är därför reaktionerna från eurokommunismens och »maoismens« företrädare i Sverige (VPK och SKP). Symptomatiskt nog går åsikterna om Claudins verk mycket isär även inom dessa organisationer.

Detta återspeglar givetvis delvis ett taktiskt-politiskt problem, nämligen svårigheterna att bestämma sig för vilket förhållningssätt som är bäst för det egna partiet, men det uttrycker också verkliga politiska meningsskiljaktigheter om de problem Claudin reser (detta gäller i synnerhet SKP).

I denna artikel granskas två recensi­oner från vardera VPK och SKP. Som vi kommer att se är recensionerna mycket olika till sin karaktär, vilket illustrerar det ovan sagda, men de har trots allt ett gemensamt: Alla försvarar de folkfrontspolitiken och förkastar följ­aktligen Claudins kritik av densamma.

Det är nu inget förvånande, ty både VPK:s och SKP:s politik bygger på folkfrontsidén. Att erkänna att t ex Claudins kritik mot t ex folkfronten i Frankrike och Spanien i huvudsak är korrekt skulle därför lätt kunna leda till att även den egna politikens grundvalar ställs under debatt. (OBS dock att Claudin inte är motståndare till folkfrontsstrategin i princip — något som våra recensenter tydligen inte upp­märksammat — utan han kritiserar bara dess konkreta tillämpning i Spanien och Frankrike. Däremot kritiserar han inte den variant som praktiserades i Kina).

Lår oss så ta itu med de olika recen­sionerna en och en

Per Francke (VPK) — Socialistisk Debatt, nr 47

Man behöver inte läsa många rader för att upptäcka att PF är ordentligt skakad av Claudins verk. Det politiska budskapet gillar han inte alls. Samti­digt inser han att risken är stor för att VPK:s medlemmar och sympatisörer ska smittas av det claudinska viruset. Följaktligen känner PF ett stort behov av att vaccinera sina läsare mot smittan. Men det är inte så lätt att finna någon bra medicin. Resultatet har blivit därefter. Som vanligt då sakargumenten tryter tillgrips demagogi, motstån­darens ståndpunkter förvanskas för att lättare kunna nedgöras osv.

PF börjar med att försöka misstänkliggöra Claudin som person. Vi bibrin­gas bilden av en mentalt störd individ som drivs av ett sjukligt hat mot sitt kommunistiska förflutna: »den kris Claudin behandlar är väl i mycket hans egen«, han har bara »hån och förakt till övers för sitt eget förflutna«, hans utgångspunkt är att »allt som kommu­nisterna eller Sovjet gjort varit felaktigt eller förestavat av en ond vilja« (sic!), han »tycks drivas av ett slags hat mot den italienska kommunistledaren Palmiro Togliatti« (??). Dessa påståenden är så dumma att vi avstår från att kommentera dem. De säger mycket mer om PF:s förvridna världsbild än om Claudin. Syftet med detta osmakliga personangrepp är uppenbart: Om Claudins arbete är en produkt av hans högst personliga och suspekta antipatier, då behöver man ju inte lägga så stor vikt vid en diskussion om sakinnehållet. För att riktigt göra klart för läsa­ren vilken suspekt figur vi har att göra med, skriver PF att Claudin är en av många andra som genomgått »en liknande utvecklings »Mönstret känns lätt igen« konstaterar PF. Det PF här antyder är att Claudin är av samma skrot och korn som många andra för­aktliga avfällingar som under histori­ens lopp lämnat den kommunistiska rörelsen för att med stor frenesi ställa upp i den borgerliga hetsen mot socialismen och kommunismen. Det när­mast tragikomiska i kråksången är att frågan om dessa avfällingar behandlas redan i Jorge Sempruns förord till Claudins arbete (är det därifrån PF fått idén?), men bara för att visa att Claudin har en helt annan inställning än dessa figurer, att han har kvar sin marxistiska världsuppfattning och sina kommunistiska ideal.

»Mönstret känns lätt igen«. Dessa ord slår tillbaka mot PF själv: Det är de gamla stalinistiska debattmetoderna som går igen i hans argumentation. (I detta sammanhang kan jag inte motstå frestelsen att påpeka att PF:s partifränder i Spanien har en helt annan uppfattning om Claudin. Carillo har t o m vid flera tillfällen klargjort att han anser att Claudin hör hemma i det spanska kommunistpartiet).

Efter sin inledande kringgående rörelse för att i största allmänhet miss­tänkliggöra Claudin, konstaterar PF i förbigående att »två av de fyra delarna« (i själva verket har Claudin bara skrivit de två som nu översatts till . svenska) utgetts av Röda Rummet och Barrikaden »i ett slags mer eller mind­re trotskistisk förlagsenhetsfront« (vad det FK-anknutna Barrikaden skulle ha med trotskism att göra, det är obegrip­ligt). Sedan skrider PF till verket för att dissekera Claudins ståndpunkter och analys. Den som till äventyrs närt förhoppningar om att här finna ansatser till en mer seriös kritik blir dock grymt besviken. Vi serveras ett synner­ligen primitivt politiskt budskap som döljs bakom ett uppskruvat tonläge (som endast bryts i de 20-30 sista raderna).

Det första som PF kastar sig över är Claudins syn på Kominterns bildande och de första åren därefter. Om PF ha­de tagit sig an denna fråga med litet större allvar skulle han ha kunnat kamma hem en hel del poäng, ty det tillhör otvivelaktigt de svagaste punk­terna i Claudins analys (vi återkommer till detta). Men PF schabblar genast bort alltihop genom att demagogiskt förvanska Claudins ståndpunker. Överhuvudtaget är det förvånande hur svårt det tydligen är att läsa innantill och begripa vad som verkligen står skrivet (något som PF tyvärr inte är ensam om — se nedan). Ett exempel på detta är ett avsnitt som PF rubricerat »poänglösa bevis« (är det fråga om självironi?) och som vi ska kommente­ra lite utförligare.

PF skriver:

En del av Claudins exempel på den kommunistiska rörelsens följsamhet gentemot sovjetisk politik har stort intresse. Men de anförs enbart för att kunna kritisera både Sovjet och den kommunistiska rörelsen.

Detta är i och för sig en överdrift, men det spelar mindre roll i samman­hanget. Det poänglösa med anmärkningen är, att de ju faktiskt är Claudins uttalade avsikt att kritiskt analy­sera den kommunistiska rörelsen, sam­tidigt som det är en av hans grundläggande teser att Moskvas kraftiga grepp och styrning av de kommunistiska par­tierna var mycket skadlig för den revolutionära rörelsens utveckling.

PF fortsätter:

Intressantare hade varit om Claudin förmått höja sig till en diskussi­on om hur den internationella arbe­tarrörelsen skall ordna förhållande­na mellan partierna/internationalen och det/de länder som styrs av rö­relsen. Vilken roll spelar nationalstaten i detta sammanhang och vilken roll bör den spela? Var går gränsen mellan nationell och inter­nationell politik? Det finns inget självklart svar. Men Claudin är ty­värr inte intresserad av att frågan besvaras.

Man gnuggar sig i ögonen och undrar om man läst rätt, ty just det som PF påstår saknas går faktiskt »som en röd tråd« genom hela Claudins framställning. Vad som däremot kan ifrågasättas är Claudins förslag till lösning på detta problem: en decentraliserad international av federal typ, där de ingående partierna självständigt utfor­mar sin politik och de internationella relationerna inskränks till »ömsesidigt samarbete och stöd«, samt »ömsesidig kritik«.

Vi citerar vidare:

Som en röd tråd genom texten går ropet på revolution. Det kan ge in­tryck av kritik »från vänster«, men det är knappast konsekvent. Ropet på revolution som lösning av prob­lemen i alla situationer förefallet ibland lika mekaniskt rutinartat som hos vår genomsnittlige hemmamaoist för ett dussintals år sedan. 

Återigen en grov förvanskning av Claudins ståndpunkter. Tvärtom avvisar han ständigt sådana ultravänsteristiska barnsligheter. Kritiken mot politiken i Tyskland går exempelvis i huvudsak ut på detta. Inte heller i de fall Claudin kritiserar Komintern »från vänster«, t ex i fråga om folkfronten i Frankrike, förespråkar han omedelbar revolution eller något dylikt. Det Clau­din efterlyser är en revolutionär poli­tik, d v s en politik som syftar till att utveckla, fördjupa och radikalisera masskampen, vilket skulle ha kunnat leda fram till en revolution. Detta i motsats till den förda folkfrontspolitiken som innebar att kampens gränser var fastslagna på förhand: den borgerliga demokratin och de kapitalistiska egendomsförhållandena fick inte överskridas. Claudin är mycket noga med att betona att en inriktning på att »utveckla rörelsens revolutionära potential« inte är liktydigt med att sätta allt på ett kort och inrikta sig på ett omedelbart maktövertagande. Däremot skulle enbart en revolutionär politik ha kunnat »besvara frågan huruvida kri­sen i det franska samhället kunde få en revolutionärt socialistisk lösning, eller om det inte var möjligt att gå längre än till mer eller mindre radikala reformer inom kapitalismens ramar«. (s. 282-83)

För PF är svaret redan givet:

»Masskrafternas fördelning« var sådan att en revolutionär seger i Frankrike var omöjlig. Inför detta överrumplande argument står vi helt handfallna. Vi som trott att »klasskrafternas fördelning« var något mycket dynamiskt och ständigt förändrades i takt med klasskampens utveckling har tyd­ligen grundligt tagit miste. Skämt åsi­do! Hänvisningen till »klasskrafternas fördelning« är bara en innehållslös fras. Det finns endast ett sätt att avgöra om »klasskrafterna« är gynnsamma för en revolution eller inte och det är genom att föra en politik som syftar till att försöka ändra dem.

PF:s något mer utförliga resonemang om den spanska revolutionen går i princip ut på samma sak: Styrke­förhållandena (nationellt och interna­tionellt) var sådana att en revolution var omöjlig. Men här stöter PF genast på ett besvärligt problem: den spanska verkligheten stämmer inte överens med »teorin«. Hur ta sig ur detta dilemma? Anpassa teorin till verkligheten, eller anpassa »verkligheten« till »teorin«? PF gör det senare. Enligt honom inskränkte sig de spanska massornas roll till att »aktivt« stödja folkfrontens »demokratiseringspolitik«. Det längsta han kan sträcka sig är att det fanns en »revolutionär potential«. Punkt slut. Inte ett ord om det revolutionära uppsving med massdemonstrationer, strejker, jord- och fabriksockupationer m m som utlöstes efter folkfron­tens valseger och gick långt utöver folkfrontens »demokratiseringspolitik« i sina politiska och ekonomiska krav. Inte ett ord om den massresning som blev svaret på Francos militärkupp och som medförde att den gamla statsapparaten, särskilt dess våldsapparat, slogs sönder och den verkliga makten hamnade i händerna på arbetarnas och böndernas egna organisati­oner, att en arbetar- och bondemilis snabbt organiserades för att besegra Franco och hålla ordning i de delar av Spanien där kuppen hade nedslagits, att arbetarna tog över fabrikerna och verkstäderna och att lantarbetarna och fattigbönderna lade beslag på jorden och fördelade den mellan sig eller bildade kollektivjordbruk. Den sociala revolutionen i Spanien, som ingående har beskrivits av ett stort antal histori­ker, var i själva verket betydligt mer djupgående än i Ryssland vid tiden för Oktoberrevolutionen 1917.

Det är mycket avslöjande att PF inte med ett ord berör Claudin beskrivning av denna spanska verklighet. Det skul­le givetvis bara skapa oreda i PF:s fina schema: den sociala revolutionen exis­terade enbart som en »potential« och något annat kunde det inte bli heller, ty »de europeiska kapitalisterna tänkte inte tillåta någon revolutionär utveck­lings

Vi har hört argumentet förut. Det har alltid använts av motståndare till sociala revolutioner. Redan 1917 till­grep mensjevikerna och vissa bolsjeviker (bl a Zinovjej och Kamenev) den typen av resonemang för att avråda från försök att gripa makten.

Frågan om en revolution har utsikter att segra eller ej avgörs inte av kapitalisternas subjektiva vilja. Om så ha­de varit skulle vi aldrig ha fått uppleva någon segerrik revolution, ty kapitalisterna är alltid emot sociala revolutio­ner och så kommer det att förbli tills dess den socialistiska revolutionen seg­rat i världsmåttstock. Säg den revoluti­on som segrat med imperialisternas goda minne? Ryssland, Kina, Kuba, Vietnam?

Ur en rent militär synvinkel har imperialistmakterna alltid varit starkare än de revolutionära rörelserna. Ändå har revolutioner segrat. Varför? Jo, därför att en revolution är inte en frå­ga om en rent militär konfrontation. Det rör sig om klasskamp, en i grun­den social och politisk kraftmätning. Tag t ex den ryska revolutionen. Hur kunde den bolsjevikledda revolu­tionen gå segrande ur konfrontationen med inte bara den tsaristiska armén, utan också de utländska interventionsarméerna? Jo, därför att den tsaristiska armén till stor del bröts sönder in­ifrån och soldaterna vanns över till re­volutionens sida, medan arbetarprotesterna i de imperialistiska staterna tvingade regeringarna där att avbryta sina interventionsförsök. Eller hur kunde vietnameserna segra trots att de slogs mot världens starkaste militär­makt? Jo, därför att det till slut blev politiskt omöjligt för USA-regeringen att fortsätta kriget, inte därför att USA militärt hade besegrats.

Spanien då? Är det fullkomligt ute­slutet att något liknande skulle kunnat hända där? I själva verket var det internationella läget vid tiden för spanska inbördeskriget betydligt gynnsam­mare för de revolutionära krafterna än det var under stora delar av Vietnam-kriget. En medveten inriktning på att fördjupa och konsolidera den sociala revolutionen i Spanien skulle inte bara ha stärkt de spanska massornas kamp- och offervilja och fungerat undergrävande på moralen i Francos trupper (Jfr tsaristarmén i Ryssland) utan också ha fått gynnsamma återverknin­gar på klasskampen utomlands, i för­sta hand Frankrike, men även i andra länder. Och detta skulle i sin tur i grunden ha förändrat den internationella »kraftfördelning« som PF är så förhäxad av.

Hela detta problemkomplex, som Claudin diskuterar ganska utförligt, är nödvändigt att analysera för att det ska vara möjligt att dra några slutsat­ser om vad en alternativ politik skulle ha kunnat få för konsekvenser. PF ig­norerar hela frågeställningen. Det är ett axiom att folkfrontspolitiken var den enda rätta. Det är bara dumskallar eller ansvarslösa frasmakare som kan ifrågasätta detta. Därför har PF bara spydigheter till övers för Claudins alternativa strategi: »Troligen är det dock tur för honom att hans spekulati­oner aldrig sätts på prov. Det är ju för sent att söka bevisa dem«. Ja, det är möjligt att Claudins strategi hade miss­lyckats. Men en sak är klar och det är att resultatet knappast kunde ha blivit värre än det blev med den förda folk­frontspolitiken: totalt nederlag. Detta obestridliga faktum borde göra PF lite mindre kategorisk i sina omdömen.

Som vi sett förtiger PF fullständigt den sociala revolution som ägde rum särskilt under inbördeskrigets inledan­de fas. Anledningen är givetvis att den spanska verkligheten inte stämmer överens med »teorin« om att revolutionen befann sig i sitt »borgerligt-demokratiska stadium«. Han nöjer sig emellertid inte med detta våld på verkligheten. Han påstår också helt fräckt att folkfrontsstrategin »accepterades av alla« (med undantag av »smågrup­per«). PF fortsätter: »Kommunister, socialister, anarkosyndikalister, borgerliga — alla enades i kampen mot Franco. Alla ansåg att denna demokratiska front, denna samordning, skul­le ge största chansen att besegra fascismen«. Det enda som stämmer i denna beskrivning är att de grupper PF nämner (med undantag av en stor del av borgarna som stödde Franco) var villiga att bekämpa Franco. Däremot är det felaktigt an alla skulle ha stött folkfrontspolitiken. Majoriteten av socialisterna (de s k caballeristerna), anarkosyndikalisterna och POUM (som PF förmodligen räknar till »smågrupperna« trots att partiet hade tiotusentals medlemmar, dvs var flera gånger större än PF:s eget VPK) förkastade folkfrontsstrategin och förespråkade social revolution.

Som Claudin visar förmådde dock dessa (p g a politisk oklarhet och inbördes splittring) inte formulera en gemensam och klar alternativ strategi till folkfrontspolitiken. Detta i kombinati­on med bl a hårda sovjetiska påtryckningar (villkor för vapensändningar m m) gjorde an de hamnade på defensiven och bara förmådde föra ett uppe­hållande försvar för de sociala erövrin­garna. Bit för bit trängdes de tillbaka och tvingades uppge sina positioner. Den oheliga alliansen mellan kommu­nister, högersocialister och borgerliga republikaner utmanövrerade sina poli­tiska motståndare en efter en enligt välkänt mönster (»salami-taktiken«). Först slog man till mot och avlägsnade de mest radikala grupperna, sedan gick man vidare och tog itu med nästa grupp osv. På detta vis hade man till slut utmanövrerat inte bara en rad »smågrupper« och POUM (som för­bjöds sommaren 1937), utan också vänstersocialisterna (med Caballero i spetsen) och anarkosyndikalisterna.

Men inte nog med det. När koalitionen mellan borgarna, högersocialisterna och kommunisterna på detta sätt hade trängt tillbaka de övriga kom turen till kommunistpartiet självt. Borgarna och högersocialdemokraterna hade utnytt­jat kommunisterna som spjutspets för att bli av med de radikala strömningarna inom arbetarrörelsen. Nu behövdes de inte längre. Tvärtom stod kommu­nisterna i vägen för en kompromissfred med Franco. Slutet för den spanska republiken var nu nära. Kampviljan hos de arbetande massorna hade systematiskt brutits ner genom att dess sociala erövringar krossats och deras organisationer förföljts. Demoraliseringen spred sig snabbt. Resultatet blev Kataloniens katastrofala fall (Barcelona föll praktiskt taget utan strid) och den s k Casado-revolten, ett militärt uppror som hade sin udd riktad mot kommunisterna och syftade till att få slut på inbördeskriget till nästan vilket pris som helst. Folkfrontens saga var slut.

Det finns egentligen mycket mer att säga om både Spanien och PF:s recension. Vi ska dock begränsa oss till en kommentar till. Det gäller PF:s lättsinniga och kategoriska avståndstagande från Claudins uppfattning att de fran­ska och italienska kommunistpartierna hade stora möjligheter att gripa mak­ten under andra världskrigets slutskede. Det intressanta är att Claudin på denna punkt kan åberopa stöd från stalinistiskt håll. Kritik mot de franska och italienska kommunisterna att de låtit denna möjlighet glida sig ur hän­derna framfördes nämligen vid Kominforms grundningsmöte (1947). I spetsen för denna kritik gick de jugoslaviska representanterna, men de fick också stöd av den polska representanten Gomulka. Ingen av de övriga dele­gationerna ställde upp till försvar för fransmännens och italienarnas agerande. Inte nog med det. Även ledande medlemmar i det franska och italienska partiet har senare fört fram liknande kritik. Den mest kände av dessa är André Marty, som under 30- och 40-talen tillhörde den s k ledartrojkan (Thorez, Duclos, Marty) i det franska partiet. Även om historien lärt oss att »analyser« av stalinistiskt ursprung bör behandlas med varsamhet, borde detta ändå fungera som en tankeställare och därmed också föranleda en viss försiktighet i omdömena. Men inte hos PF. Han har bara sarkasmer att komma med.

Därmed lämnar vi PF:s recension för att titta på vad hans partikamrat lyckats åstadkomma.

Ingemar Andersson (VPK) — Ny Dag nr 2/81

Det bör sägas redan från början att IA:s recension är av en helt annan ka­raktär än Franckes. Den är relativt sansad i både ton och innehåll. Den erkänner vissa kvaliteter hos Claudins arbete, t ex att hans »synpunkter på Lenins partiteori är intressanta«, att behandlingen av ultravänsterpolitiken i Tyskland förmedlar »insikter som är värdefullas att avsnittet som avhand­lar schismen mellan Moskva och det jugoslaviska partiet är bra och att Claudin förmodligen har rätt i att läget i Grekland 1944 var sådant att kommunisterna skulle ha kunnat gripa makten. Kritiken är också den ganska återhållsam. Det är inte fråga om råsopar under bältet á la PF, utan del förefaller som om IA, utifrån sina politiska utgångspunkter, åtminstone allvarligt försökt hitta svaga punkter i det som Claudin verkligen sagt. Sedan är det en annan sak att IA inte lyckats särskilt väl i sitt uppsåt.

IA gör t ex en ansats att kritisera Claudins tes att en av de grundläggan­de orsakerna till Kominterns urartning står att söka i att organisationen bildades och byggdes upp »med det specifi­ka syftet att leda en omedelbart förestående världsrevolution och det i ett läge då någon sådan inte förestod«. Detta är faktiskt en mycket fruktbar angreppspunkt, men tyvärr vidareutvecklar IA inte sin tankegång, utan trasslar in sig i en rad hårklyverier som inte leder någon vart. (Claudins resonemang går i korthet ut på att det felaktiga perspektivet ledde Lenin & Co att på ett brådstörtat sätt och till stor del med organisatoriska medel söka skapa »rena« partier av bolsjevikisk typ i stället för att låta sådana partier mogna fram genom en längre klargöringsprocess — diskussioner, klasskampserfarenheter osv. Detta förde med sig att Komintern redan från bör­jan fick en ultracentralistisk struktur, att det sovjetiska partiet fick ett opro­portionerligt stort inflytande, samti­digt som det kritiska och självständiga tänkandet undertrycktes i de övriga partierna och därmed de opportunistiska tendenser som var benägna att blint följa Moskvas direktiv gynnades. Därmed var urartningen av Komintern inbyggd i Komintern redan vid födseln. Claudin menar att utvecklingen därefter var mer eller mindre automa­tisk om än inte oundviklig. Även om det faktiskt finns en del sanning i Claudins resonemang, duger det inte som en förklaring på Kominterns urart­ning. Orsakerna måste sökas i materiella faktorer och inte i idéernas värld såsom Lenins »teoretiska misstag« osv. Bolsjevikernas överoptimism beträffande världsrevolutionens snara ankomst och det sätt på vilket Komintern byggdes upp kan givetvis ha un­derlättat urartningsprocessen, men in­te orsakat den. Kominterns utveckling var intimt sammanknippad med utvecklingen i Sovjetunionen. M a o skulle en annan utveckling i Sovjet också inneburit en annan utveckling för Komintern. Således måste frågan om Kominterns urartning ledas tillba­ka till den ryska revolutionens urartning. Det är endast om vi finner rötter­na till den senare som vi kan förklara den förra. — Vi återkommer till denna frågeställning i det avslutande avsnittet i denna artikel.)

Den enda fråga som IA diskuterar lite utförligare gäller Claudins analys av Stalins syften med kraven på en andra front under andra världskriget. Detta förefaller å andra sidan en smula underligt eftersom det inte tillhörde de »tyngre« avsnitten i Claudins verk, men uppenbarligen är det så att IA an­sett sig ha fast mark under fötterna i sin kritik på denna punkt. Detta betyder å andra sidan inte att frågan är oviktig, ty den rör i sista hand sovjetregimens natur (något som IA dock inte berör), och förtjänar därför att disku­teras.

Tyvärr gör IA det allt för lätt för sig. Han rycker nämligen en mening ur sitt sammanhang på ett sätt som får Claudins uppfattning att framstå som myc­ket underlig. Den mening som IA bygger på lyder som följer: »Den andra fronten var alltså inget nödvändigt villkor för att besegra Tyskland, som Stalin påstod, utan för att förebygga risken för den socialistiska revolutionen i Västeuropa«. Om man inte känner till den föregående analysen (om bl a styrkeförhållandena på slagfältet — se nedan, förhandlingarna mellan »de tre stora« m m) och det efterföljande re­sonemanget, kan detta otvivelaktigt förefalla vara ett mycket vågat påstående. I själva verket upplöses »mysteriet« till stor del redan i de två meningar som följer den av IA åsyfta­de: »Den andra fronten var helt enkelt en av de viktigaste sidorna av Europas uppdelning i intressesfärer. Och Stalins sätt att tackla frågan styrdes av detta syfte ända från det att de stora allianserna började ta form«. (s. 127) Claudins resonemang går alltså ut på att Stalins främsta målsättning var att komma överens med västmakterna om hur Europas framtid skulle se ut. På grundval av en sådan överenskommel­se om »intressesfären (där det gällde att både ge och ta) hoppades sovjetledarna att det skulle vara möjligt att efter kriget upprätta ett bestående till­stånd av »fredlig samexistens« mellan Sovjet och västmakterna. Precis som försöken att få till stånd en antinazistisk allians med Frankrike och Storbritannien »under 30-talets andra hälft förutsatte att den spanska revolu­tionen hölls inom borgerliga gränser, sökte Stalin nu bygga en bestående allians med västmakterna på revolutio­nens bekostnad i Västeuropa. Försöken att vid krigsslutet hålla tillbaka och tom kväva revolutionerna i Ju­goslavien, Kina och Grekland var ett led i samma strävan.

IA varken nämner eller argumenterar mot detta. Han hävdar i stället att förklaringen till de sovjetiska kraven på en andra front är mycket enkel: att »Sovjet faktiskt behövde den militära avlastning som en andra front innebar«, eller alternativt att syftet var att »försvåra vad Sovjet hade att frukta mest — en separatfred mellan västmakterna och Tyskland«. För att underbygga sitt argument hävdar IA att Claudins påstående att det under kri­gets slutskede (från slutet av 1943) råd­de en stor sovjetisk militär överlägsenhet i Europa är falskt: »Claudin kan inte heller anföra andra belägg än några citat från politiserande högre västallierade officerare«. Här har IA läst slarvigt. De citat som Claudin redovi­sar härrör från president Roosevelts stabschef och från Roosevelt själv. Dessutom visar Claudin att detta var den officiella sovjetiska ståndpunkten efter andra världskriget (s. 125), något som IA förtiger. Sist men inte minst re­dogör Claudin för utvecklingen av det militära läget. IA:s påstående att tesen om en sovjetisk militär överlägsenhet i Europa (IA tillägger adjektivet »enorm«, något som Claudin aldrig hävdat) är ett »sensationellt påstående« i en »seriös historisk debatt« framstår som minst sagt lättsinnigt mot bakgrund av detta. Det är svårt att veta vad IA menar med »seriös« i detta samman­hang. Uppenbarligen räknar han inte sovjetiska källor dit. I själva verket är det IA som lär få svårt att finna »seriösa historiker« som avvisar Claudins allmänna karakteristik av de militära styrkeförhållandena från 1943 och framåt. (Vid krigsslutet, då väst­makternas arméer stod långt inne i Tyskland och USA hade skaffat sig monopol på atombomben var givetvis de rent militära styrkeförhållandena annorlunda. För en diskussion om möjligheterna att göra revolution i t ex Frankrike och Italien räcker det dock inte att hänvisa till detta nya läge. Jfr. resonemangen om Spanien tidigare och givetvis Claudins arbete.)

Ett annat faktum som IA tar mycket lätt på är att de hårdaste kraven på en andra front inte framfördes 1941-42, då situationen för sovjetarmén var svå­rast, utan från våren 1943 (i samband med Kominterns upplösning). Kraven blev sedan allt enträgnare i slutet av året för att få sitt allra mest kategoriska uttryck i en dagorder från 1 maj 1944. Hur förklarar IA detta? Lägg märke till att sovjetarmén redan under sommaroffensiven 1943 hade återerövrat två tredjedelar av det förlorade sovjetterritoriet. Det var från denna tidpunkt ingen tvekan om krigets utgång, särskilt som den sovjetiska krigsindustrin (belägen öster om Ural) hade kommit igång på allvar och producerade krigsmateriel i stora mängder. Med tiden skulle alltså sovjetarméns över­lägsenhet komma att bli allt större.

För att belysa detta ska vi citera en annan »oseriös (?) historiker«, nämligen Isaac Deutscher. Avsnittet är häm­tat ur hans Stalinbiografi (s. 397) och behandlar diskussionen mellan »de tre stora« på Teheran-konferensen (i no­vember 1943). Deutscher skriver:

Skenbart gällde frågan de militä­ra operationernas fortsatta förlopp. I själva verket var den mycket mera omfattande, ty av dessa operationer berodde, till en viss grad, Europas politiska utveckling efter kriget. Churchill framlade för konferensen sin plan för en anglo-amerikansk invasion på Balkan, vilket ytterliga­re skulle fördröja invasionen i Frankrike. Animositeten mellan Stalin och Churchill, vilken legat och grott sedan deras möte i augusti 1942, bröt genast fram med förnyad styrka. 1942 hade Stalin misstänkt att motivet bakom dröjsmålet med den andra fronten var hans alliera­des avsikt att låta Ryssland och Tyskland ömsesidigt trötta ut sig på varandra. Han kan alltjämt ha hyst samma misstanke, då invasio­nen i Frankrike inte ägde rum som­maren 1943 heller. Men nu, i slutet av 1943, fruktade han inte längre ett utrotningskrig. Inte kan han heller ha trott att Churchill räknade med Rysslands styrka, inte dess svaghet, och att syftet med hans nya plan var att förekomma en rysk ockupation av Balkanländerna. Churchill för­knippade verkligen också sitt för­slag om det nya företaget i Medel­havet med en plan på en gemensam brittisk, amerikansk och rysk ocku­pation av Balkanländerna. Stalin motsatte sig hårdnackat planen och krävde landstigningar i Frankrike.

Deutscher bekräftar således Clau­dins värdering av styrkeförhållandena på slagfältet. Men det är givetvis inte i första hand därför citatet medtagits, utan därför att Deutschers iakttagelser beträffande Stalins reaktioner inför förslaget att upprätta en ny front på Balkan illustrerar det som Claudin sagt om syftet med den andra fronten. Balkanländerna gränsade till Sovjet och tillhörde därmed det område som Stalin & Co ville inbegripa i Sovjets »intressesfärs Därför ville Stalin inte veta av någon allierad invasion där. Västeuropa däremot tillhörde västsidans »intressesfär«.

Hur ligger det då till med IA:s andra (alternativa) förklaring: att det Sovjet fruktade mest var en separatfred mellan Tyskland och västmakterna? Den­na tes håller inte alls. Mellan 80-90 procent av Nazitysklands landstridskrafter var redan insatta mot Sovjet, och vad som än hände skulle Hitler in­te ha kunnat öka sin slagkraft på östfronten tillräckligt för att kunna beseg­ra Sovjet. Faktiskt var det västmakter­na som från slutet av 1943 och stora delar av 1944 hade mest att frukta av en separatfred mellan Tyskland och Sovjet. (Detta var inte ett fullständigt osannolikt perspektiv. Förespråkare för detta fanns i Hitlers omgivning. Inte minst var Mussolini varm anhängare av en sådan separatfred.)

Dessutom var amerikanerna ange­lägna om att försäkra sig om ett sovje­tiskt deltagande i kriget mot Japan, vars utgång fortfarande var osäker.

Nej, IA:s »enkla« förklaringar visar sig vid en närmare granskning inte va­ra så enkla. De reser fler frågor än de besvarar. Vi lämnar därmed IA och övergår till två recensioner som publi­cerats i Gnistan (SKP:s veckotidning), nr 10-81. Deras karaktär gör att vi kan behandla dem ganska kortfattat.

Conrad K. Lindell

CKL:s recension skiljer sig markant från alla de övriga. I stort sett är det fråga om en lovsång till Claudins arbe­te. De kritiska synpunkter som CKL har att framföra gäller typiskt nog de avsnitt då Claudin kritiserar från »vänster«: »han tenderar för mycket åt den trotskistiska kritiken av folkfrontspolitiken«, »han underskat­tar betydelsen av arbetet för kollektiv säkerhet inför andra världskriget, »han talar för en äventyrlig linje under slutskedet av kriget«. Detta säger ganska mycket om CKL:s politiska uppfattning. För honom ar en revolutionär politik »äventyrlig«. I stället ska man ena sig med borgarna (folkfrontspolitik, »kollektiv säkerhet«). Kritik mot Lenin, Komintern och stalinismen är utmärkt så länge den rör sekterism, vänsteravvikelser osv, dvs om det inte är nödvändigt att dra revolutionära slutsatser. Kritiken upphör att vara riktig då klassamarbetspolitiken angrips. Kort sagt: CKL läser Claudin på ett reformistiskt satt.

Även om CKL:s recension på sätt och vis är mer sympatisk än de övriga i det att han uppenbarligen inte försökt förvrida Claudins verkliga ståndpunk­ter, måste man bestämt varna för detta sätt att använda Claudin. Särskilt felaktigt är det att göra som CKL, dra en gräns vid 1934: Före den­na tidpunkt är Claudins kritik välgrun­dad och i huvudsak riktig, men när han kritiserar folkfrontspolitiken, lik­som kommunistpartiernas politik un­der andra världskrigets slutskede, då har han fel. Man måste ha klart för sig att Claudins analys (trots sina brister) är en sammanhängande enhet. Om man accepterar huvuddragen av Clau­dins framställning när det gäller Kominterns utveckling före 1934. då har man också skrivit under på att urartningen gått ganska långt i både Sovjet och i Komintern vid mitten av 30-talet. Det betyder bl a att man accepterat att Komintern reducerats till ett instrument för Sovjetunionens utrikespolitik. Folkfrontspolitiken var just ett uttryck för detta. Moskvas syfte med denna var att hindra och hålla tillbaka en revolutionär utveckling för att ska­pa gynnsamma betingelser för en antinazistisk allians med främst Frankrike och Storbritannien. Folkfrontspoliti­ken utgick alltså inte från den internationella arbetarklassens intressen och behov, utan från sovjetbyråkratins.

För det första innebär det att man på förhand avskrivit varje möjlighet av att det skulle ha kunnat finnas en revo­lutionär utväg ur den kris som rådde i mitten av 30-talet.

För det andra innebär det att det 1934 plötsligt rådde en identitet mellan världsproletariatets intressen och Moskvas utrikespolitiska manövrer för att få till stånd en allians med »västdemokratierna«. (OBS att politi­ken genomfördes konsekvent i världs­måttstock. I t ex Latinamerika lades kampen mot USA-imperialismen ner till förmån för kampanjer mot den tyska nazismen. Med tanke på att den ty­ska närvaron i denna världsdel var för­svinnande liten kan man fråga sig: »I vems intresse?«)

För det tredje innebar det ett accep­terande av tesen att folkfrontspolitiken var det effektivaste sättet att stoppa fascismen, vilket svårligen låter sig be­visas om vi tittar i facit (nederlaget i både Frankrike och Spanien). Till råga på allt lyckades politiken inte ens åstadkomma den av Moskva eftersträ­vade alliansen med Paris och London. Kan en politisk bankrutt demonstreras tydligare?

Hans Isaksson

HI:s recension är i särklass den mest förvirrade och absurda av dem vi behandlat hittills. Att reda ut alla miss­uppfattningar, motsägelser, förvräng­ningar och direkta felaktigheter som HI:s bedrövliga alster år bemängt med skulle kräva en hel broschyr. Vi ska därför begränsa oss till att ta upp någ­ra exempel för att påvisa karaktären av hans produkt.

HI inleder med att skriva att Claudins verk »förmedlar viktig kunskap om vår historia från en som har varit med att göra den«. Vari denna »viktiga kunskap« består är det dock svårt att förstå efter att ha läst HI:s recension. vara kritisk mot en del av Claudins uppfattningar, men det går inte att läsa ho­nom hur som helst, godtyckligt plocka vad som passar ens egna ideologiska fördomar och förkasta resten.

I och för sig erkänner HI att Clau­din har en del vettigt att säga om ultravänsterpolitiken i Tyskland 1928-34 (Hl skriver felaktigt 1935), om Sovjets politik 1939, och om de jugoslaviska och kinesiska revolutionerna, men f ö är Claudin — om vi får tro HI — full­ständigt ute och cyklar och förresten är även de läsvärda avsnitten behäftade med mycket stora brister. Claudin har nämligen en »synnerligen snäv historiesyns Han är ju »trotskist« och hans verk »återger en genomarbetad trotskistisk syn« på historien, Slutsats: »Den bör läsas med åtminstone (!) samma vaksamhet som t ex den klassiska SUKP(b):s historia«.

Allt vad Hl här skriver är ren och skär gallimatias.

Claudin »trotskist«? Här har HI brukar begreppet »trotskist« på samma slappa sätt som var brukligt på Stalins tid. Den enda beröring med »trotskismen« som Claudin har, är att han ger Trotskij rätt i en del av hans kritik mot Komintern och utvecklingen i Sovjetunionen. (Detta gäller särskilt i fallet Tyskland, där HI själv är benägen att ge Claudin rätt. Ska vi tolka det som att Hl åtminstone är »halv-trotskist«?) Bortsett från detta innehåller Claudins verk mycket (för det mesta helt felaktig) kritik mot Trotskij och trotskismen. Claudin avvisar t ex Fjärde Internationalen med en fnysning, han förkastar fullständigt en av trotskismens grundpelare, »teorin om den permanenta revolutionen« (något som HI tydligen inte alls upptäckt); han är inte (som trotskismen) principiellt motståndare till folkfrontspolitiken (det han kritiserar är det stelbenta sätt på vilket den tillämpades i Frankrike och Spanien). Helt följdriktigt är Claudin idag positiv till eurokommunismens strategi, fast givetvis med vissa reservationer. (Han anser att grund­tanken är helt korrekt, men att eurokommunisterna gått för långt i sitt klassamarbete. För en något radikala­re eurokommunism är således Claudins recept). Ska man sätta en etikett på Claudin bör därför beteckningen »vänstereurokommunist« ligga nära till hands.

Eftersom Claudin på flera avgörande punkter förkastar trotskismen kan han inte heller ha skrivit »en genomar­betad trotskistisk« analys. Vad han däremot gjort är att han på ett ärligt sätt och utifrån fakta försökt beskriva och analysera den kommunistiska rörelsens historia. Man kan förvisso ifrågasätta hans slutsatser och tolkningar. Han kan också ha misstagit sig på enskilda detaljer och t o m fullständigt förbisett andra. Vad vi däremot är övertygade om, är att HI kommer att få det mycket svårt att föra i bevis att Claudin skulle ha förfalskat citat, diktat ihop historiska fakta osv. Att jämföra Claudins arbete med den stalinistiska SUKP(b):s historia från 1938, där lögnerna fullständigt staplas på varandra är i det närmaste befängt. Därmed vill vi inte ha sagt att HI är rub­bad. Nej, HI:s recension är bara ett exempel på den slags skadliga ideologiska blockering som Claudin själv och de flesta andra stalinister var offer för under Stalin-epoken. Skillnaden är ba­ra att HI:s Mecka heter Beijing, medan Claudin & Co:s hette Moskva.

Av ovanstående borde framgå att undertecknad menar att det är ganska meningslöst att föra en diskussion om de uppfattningar som HI ger uttryck för. Det fåtal som delar HI:s mycket förvridna historiesyn är oemottagliga för sakargument och de som inte gör det lär heller inte påverkas det minsta av hans skriverier. Det finns alltså in­gen anledning att ödsla krut på eländet. Det får räcka med att påvisa två grova lögner i HI:s recension.

Den första lögnen är att trotskisterna »i många länder« skulle ha suttit »på staketet i kampen mot fascismen under andra världskrigets I själva ver­ket var trotskisterna de första som inledde illegala aktioner mot ockupati­onsmakten i de av naziarmén härtagna länderna. Detta medan de stalinistiska kommunistpartierna fortfarande »satt på staketet« som en konsekvens av den sovjet-tyska pakten (1939-41). Helt lo­giskt blev också listan över fängslade, deporterade och dödade trotskister un­der andra världskriget mycket lång. Nästan hela den ledande kadern i Eu­ropa före kriget och många basmedlemmar fick sluta sina dagar i nazistiska koncentrationsläger.

Den andra lögnen hänger samman med den föregående. HI är nämligen medveten om — och kritisk emot — att kommunistpartierna i stort sett inte förde någon kamp mot den tyska na­zismen under perioden 1939-41 (dvs till den 22 juni 1941 då Hitlers arméer angrep Sovjet). Detta föranleder HI att anklaga Claudin för att inte erkän­na någon »antifascistisk kamp vare sig nationellt eller internationellt«. HI fortsätter: »Hans invändningar mot Kominternpolitiken 1939-41 inriktar sig huvudsakligen mot uppenbart pro-tyska tendenser — inte mot att man undandrog sig kampen mot fascismen«.

HI:s påstående är fullständigt absurt. Redan på den första sidan som behandlar den sovjetisk-tyska pakten klargör Claudin att dess värsta konsek­vens var att den antifascistiska kampen övergavs. Detta tema genomsyrar sedan hela avsnittet och återkommer i del 2 när han behandlar det franska kommunistpartiets politik under krigs­åren (se t ex del l, s. 385-86, 391, 393, 395 och del 2, s 23-25). De protyska tendenserna i Kominterns propaganda, som helt riktigt Claudin också kritiserar, var bara en sida av samma politik.

Därmed lämnar vi recensionerna. men efter att ha använt så många rader för att kritisera andras kritik, bör det väl vara på sin plats att också säga några ord om på vilka punkter författaren till dessa rader anser att kritik måste riktas mot Claudin. Jag ska inte gå in på några detaljer, utan bara skissera några av de viktigare metodologiska och principiella frågeställningarna. En utförligare analys får vi återkomma till.

Några kritiska hållpunkter

Den första punkten gäller Claudins syn på orsakerna till Sovjetunionens och Kominterns urartning. Som vi re­dan varit inne på (se avsnittet om Ingemar Anderssons recension) tar Claudin sin utgångspunkt i påstådda teoretiska misstag hos Lenin (uppfattningen att »kapitalismen var döende«, att »världsrevolutionen var på oemotståndlig frammarsch« osv). Dessa fel­aktiga teorier skulle i sin tur lett fram till felaktiga politiska och organisatoriska slutsatser (t ex beträffande Kominterns struktur och politik) och därmed ‘.ar degenerationsprocessen igång.

För det första kan man ifrågasätta om allt det som Claudin vill beteckna som teoretiska misstag verkligen var sådana (det finns otvivelaktigt en del matnyttigt i hans kritik, men ofta är den överdriven och i synnerhet drar han alltför långtgående slutsatser). Men den avgörande bristen ligger inte på den nivån. Kardinalfelet i Claudins analys är att den är idealistisk. Och detta är förvånande eftersom Claudin gör anspråk på att utgå från den mar­xistiska världsåskådningen, som klart säger ifrån att det är materiella faktorer och inte idéer som styr den histori­ska utvecklingen. Det är helt enkelt inte möjligt att förklara Kominterns och Sovjetunionens urartning med teoreti­ska, politiska, organisatoriska eller andra misstag. Sådana faktorer kan gi­vetvis underlätta eller försvåra en viss utveckling, men i grunden ligger betydligt mer handfasta materiella faktorer: klasskampen, den ekonomiska utvecklingen osv. Det är i detta samman­hang symptomatiskt att Claudin inte behandlar det sociala skikt, byråkra­tin, som tillskansade sig makten i parti och stat i Sovjetunionen under 20-talet. Därmed saknar Claudin också det nyckelbegrepp som gör det möjligt att korrekt förstå och analysera utvecklingen. Exempelvis var det inte en samling felaktiga teorier som styrde in allt på felaktiga banor, utan tvärtom byråkratin som omstöpte teorin för att denna skulle främja dess intressen (ett exempel på detta är »teorin om socia­lismen i ett land«, som Claudin själv behandlar). Denna fatala oförmåga att förstå urartningens materiella rötter gör Claudin också oförmögen att förstå stalinismen och det avgörande brott med leninismen som den innebar. Claudin förmår därför bara beskriva en del av stalinismens yttringar (vilket dock ofta görs på ett mycket förtjänstfullt sätt).

En annan central punkt i en kritik mot Claudin gäller hans syn på den revolutionära strategin och taktiken. Hans centristiska vacklan i förhållande till folkfrontspolitiken har vi nämnt ti­digare. Andra frågeställningar tillhörande detta fack är hans principiella avståndstagande från en centraliserad International (inte bara en byråkratiskt centralistisk International, utan en centraliserad International överhuvudtaget). Avvisandet av teorin om den permanenta revolutionen hör också hit.

En tredje punkt gäller Claudins idealiserade bild av den kinesiska revolutionens teori och praktik (vilket f ö lett till att avsnitten om Kina, särskilt det i del 2, är förhållandevis svaga).

På de ovan nämnda punkterna (och en del andra) är det således möjligt att rikta allvarlig kritik mot Claudin. Kritiken är så grundläggande att det skulle vara rena bedrägeriet att försöka ge sken av att hans verk ger en revolutio­närt marxistisk framställning och analys av »krisen i den kommunistiska rörelsen«. Däremot har verket andra kvaliteter som gör att det bör läsas av varje klassmedveten arbetare och andra progressiva. Det gör inte minst ett viktigt röjningsarbete för att avslöja många stalinistiska myter och för att återupprätta den historiska sanningen.

Speciellt värdefulla är de avsnitt som beskriver de praktiska konsekvenserna av Kominterns (och Moskvas) politik. Även de mer teoretiska avsnitten innehåller mycket läsvärt. De bör dock lä­sas med större försiktighet och betraktas som ett kontroversiellt, men viktigt diskussionsinlägg i den debatt som är nödvändig att föra om stalinismens rötter, den revolutionära strategin osv. Under förutsättning att Claudins arbe­te används på detta sätt kan det myc­ket väl bidra till att förverkliga den målsättning som Claudin själv uttalat i sin introduktion: »att röja väg för nya former för den revolutionära rörelsen, befriade så långt som det är möjligt från det förgångnas myter, bindningar och misstag« (s.21).

Martin Fahlgren

Från Fjärde Internationalen 2/1981

Vänstern och Kina

Parallellerna mellan utvecklingen i Sovjetunionen efter Stalin och i Kina efter Mao är ur många aspekter slående: marknadsinriktade ekonomiska reformer, skarp kritik mot »personkulten« och den politik den döde ledaren fört, utrensningar av de inom partiledningen som stått den döde ledaren närmast (i Sovjet gällde detta Beria, Molotov, Malenkov, Kaganovitj m fl, i Kina »de fyras gäng« och deras an­hängare). Men det finns givetvis också viktiga skillnader mellan Deng Xiaopings Kina och Chrusjtjovs Sovjet. Exempelvis är det Maos f d motståndare (med Deng i spetsen) som i Kina leder uppgörelsen med det förgångna, medan det i Sovjet var delar av Stalins eget garde som skötte den detaljen. Helt följdriktigt är också den kursändring som de kinesiska ledarna vidtagit betydligt mer genomgripande än den som genomfördes under Chrusjtjov. Idag har i stort sett allt som förknippas med Mao förkastats och kritiserats: »det stora språnget«, »kulturrevolutionen» den ekonomiska utvecklingsmodellen m m . Även om de kinesiska ledarna fortfarande är relativt återhållsamma i sin kritik av Mao (han sägs ha gjort stora »misstag«, men inga »brott«) står det klart att »maoismen« nu förpassats till historiens skräphög i Kina.

De genomgripande förändringarna i Kina efter Maos död har helt naturligt bidragit till att fördjupa den kris som den maoistiskt influerade vänstern befunnit sig i sedan början av 70-talet. Den ideologiska och politiska förvirringen och det organisatoriska sönderfallet har redan idag nått så långt att de kinaorienterade grupperna antingen redan upplösts eller håller på att förvandlas till fullständigt marginella sekter. De enda organisationer av maoistiskt ursprung som — åtminsto­ne tillfälligt — i viss mån lyckats stå emot denna kris är en del av de grupper som haft tillräckligt med sunt förnuft och självbevarelsedrift för att bryta banden med Kina.

I denna situation är det på sin plats att göra ett bokslut över maoismen. Inte därför att de kinatrogna organisationer­na numera skulle ha någon dragningskraft på radikala människor, utan för att fördjupa förståelsen för och dra lärdo­mar av det skedda. Den internationella maoismens dödskamp är ett lärorikt exempel på hur det kan gå när man läm­nar den kritiska vetenskapliga socialismen för att i stället bygga på tro och önsketänkande.

I detta nummer av Fjärde Internationalen inleder vi en artikelserie om Kina. Denna kommer först och främst behand­la den kinesiska utrikespolitiken, vilken haft stora (negativa) återverkningar på den internationella revolutionens utveck­ling och spelat stor roll för de kinaorienterade organisatio­nernas kris. Den inledande artikeln (i detta nummer) är dock ägnad den maoistiskt influerade vänsterns (främst i Sverige) förhållande till utvecklingen i Kina. (De följande artiklarna — som alltså är ägnade åt den kinesiska utrikespolitiken — utgör egentligen ett förarbete till ett större verk om de kinesisk-vietnamesiska relationernas historia. Detta är emellertid för omfattande för att publiceras i vår tidskrift och kommer förhoppningsvis att ges ut i bokform.)

Förutom denna artikelserie kommer vi i Fjärde Internationalen och på annat sätt publicera artiklar och dokument rö­rande den inrikespolitiska utvecklingen i Kina. Vi planerar bl a att ge ut en dokumentsamling om oppositionsrörelserna i Kina.

Red.

Kina och Vietnam. Sällan har två länder tillskrivits den kämpande socialismens ideal i så lyriska tongångar — för att sedan på rekordtid avmystifieras, utsättas för den bistraste kritik, ja tom totalt förkastas!

Under 60-talets andra hälft spred sig »Den Stora Proletära Kulturrevolutionens« förföriska locktoner över hela världen. De påstådda experimenten med »revolutionär demokrati«, »masslinjen« som metod att lösa samhällsfrågorna, »självkritiken« och »kritiken« (»Bombardera högkvarteret!«) i och mot Kina Kommunistiska Parti (KKP) — allt detta ansågs av de förförda stå i bjärt kontrast mot Sovjetunionens och övriga öststaters förkalkade och historiskt misskrediterade »kommunism«. Att sovjetledarna dessutom förrått Kina — se den s k sino-sovjetiska konflikten — gav ännu mer näring åt att Kina stod för en ny livskraftig och internationellt attraktiv socialism.

Den uppfattningen gav inte bara upphov till nya »marxist-leninistiska« partier (som visserligen oftast var små utbrytningar ur moskvapartierna, men ändå…), utan hänförelsen över Kina och »kulturrevolutionen« trängde långt in i de kapitalistiska ländernas intellektuella kretsar, från yttersta vänstern, delar av socialdemokratin till den borgerliga liberalismen. Här i Sverige skulle vi kunna exemplifiera detta fenomen med personer som Jan Myrdal, Joachim Israel, Sven Lindqvist och Olof Lagercrantz.

Fenomenet »kinavänner« — för man kan verkligen tala om ett socialt-ideologiskt fenomen! — förtjänar att uppmärksammas. Dess huvudpersoner har trots allt betytt mycket för att ska­pa den bild av Kina som på sätt och vis varit etablerad i opinionen, åtminstone till för ett par år sedan. Fenomenet är inget nytt. På 30-talet gick det under benämningen »sovjetvänner«, ett icke föraktligt antal intellektuella — författare, artister, konstnärer och vetenskapsmän — som nästan alla besökte Sovjetunionen, för att därefter i skimrande dager beskriva utvecklingen där. Kring dessa fenomenets förgrundsfigu­rer fylkades parnassens B-lag. Leo Trotskij hade ofta det tvivelaktiga nöjet att polemisera mot olika figurer i denna illustra samling, t ex »paret Webb« (Sidney Webb med fru). Trotskijs beskrivning av sällskapet är värd att återges:

För många inom småborgerligheten som varken bemästrar penna eller pensel, är en officiellt registrerad »vänskap« med Sovjetunionen en slags attest på högre andliga intres­sen. Medlemskap i frimurarloger eller pacifistklubbar har mycket gemensamt med medlemskap i föreningen för »Sovjetunionens vänner«, för den gör det möjligt att leva två liv på samma gång: ett vardagsliv i en umgängeskrets med allmänna intressen och ett semesterliv som är upplyftande för själen. Då och då besöker »vännerna« Moskva. De antecknar i minnet trakto­rer, barnkrubbor, pionjärer, para­der och fallskärmshoppande flickor — med ett ord allting utom den nya aristokratin..(1)

I mångt och mycket kunde denna beskrivning gälla 60- och 70-talets »kinavänner«. Ta t ex Han Suyin vars böcker (varav flera är översatta till svenska) utgör tragiska exempel på intellektuell förnedring. Att byta åsikt — beroende på vem inom den kinesiska byråkratin som för tillfället har makten — har för henne varit lättare än att byta skjorta.(2) Samma låga moraliska kvalitet måste också tillskrivas Jan Myrdal, som tränger sig allt djupare in i sin politiska återvändsgränd.

Suyin och Myrdal utgör naturligtvis två av de grövsta och oärligaste exponenterna för kinatrogenheten. En an­nan variant har varit den som bl a Charles Bettelheim, Rossana Rossanda och Maria Antoinette Macciochi stått för. En riktning som visserligen inte fullständigt lagt sig på knäna för den kinesiska utvecklingen, men som övervärderat och förskönat vissa drag i den, och som skapat illusionsspäckade pseudoteorier vilka utgjort den ideolo­giska näringen för en rad centristiska strömningar i Europa, t ex f d Il Manifesto och Avanguardia Operaia i Itali­en och Förbundet Kommunist i Sverige.(3)

Men många f d »kinavänner« har alltmer kommit att ta avstånd från den »kinesiska modellen« sådan som den kommit att utvecklas. Den kinesiska utrikespolitikens skändligheter i början av 70-talet (Ceylon, Pakistan, Sudan osv), KKP:s ansiktslyftningar av diverse reaktionära politiker (Strauss, Heath, Pinochet, Mobutu m fl), den numera totala avsågningen av »kulturrevolutionen« de ständiga ommöbleringarna i ledargarnityret, det politiska och militära angreppet på Vietnam, stödet till folkmördaren Pol Pot, och nu senast den farsartade skådeprocessen mot de överlevande Lin Biao-anhängarna och mot »de fyras gäng« — allt detta har för många »kinavänner« blivit en allt för stark anrättning att svälja. Myterna har bleknat, och »kinavännerna« med dem. Vi har idag ett antal anmärkningsvärda avhopp att notera:

Charles Bettelheim, f d ordfö­rande i »Fransk-Kinesiska Vän­skapsförbundet«. Lämnade förbundet 1976 i protest mot KKP:s behandling av de »fyras gäng«: »Det är omöjligt att hysa förtroende för ledare som förleder folket medan de eliminerar dem som de är oense med«, skrev han i sitt avskedsbrev.(4)

Claude och Jacques Broyelle, författare till den uppmärksammade Kinaboken »Halva Himlen«, ett resultat av ett första besök i Kina. Den andra boken, »China: a Second Look«, är en bitter uppgörelse med deras egna tidigare ståndpunkter. (Tyvärr finns bara den första till­gänglig på svenska.)

Wilfred Burchett, australiensisk författare, som skrivit åtskilliga böcker om Kina (på svenska: »Vändpunkt i Kina« och »Arbete och liv i Kina«) och Indokina (på svenska: »Det andra indokinakriget« och »1975 — Saigon befriat«). Burchett var också till en början sympatiskt inställd till Pol Pot-regimen i Kampuchea, men har nu helt omvärderat sin syn på Pol Pot och Kina.(5)

Listan skulle numera kunna göras mycket lång, och vi kan bara kort peka på ytterligare tre namn: Paul Sweezy, redaktör för den kända amerikanska tidskriften Monthly Review, dansken Jan Bredsdorff, vars bok, »Revolution — tur och retur«, innebär en omvärdering av tidigare ståndpunkter om Kina, samt svensken Joachim Israel som fortfarande lever kvar i »kulturrevolutionens« förlorade paradis.

Att dessa personer nu omvärderat Kina behöver nödvändigtvis inte betyda att de marxistisk orienterade av dem övergivit maoismen. Bettelheim är t ex fortfarande övertygad maoist. Hans ståndpunkt är att den nuvarande ledningen kastat Maos »marxistiska lära« på sophögen, fängslat »revolutionärerna« (dvs »de fyras gäng«) och mer eller mindre påbörjat återupp­rättandet av kapitalismen i Kina…

Maoismens kris, som ovannämnda fall är ett uttryck för, blir ännu tydliga­re om vi betraktar de maoistiska vänsterorganisationernas utveckling, både här i Sverige och i övriga världen. Flera av de f d maoisttrogna grupperna har nu mer eller mindre upplösts, t ex PCP-ml i Portugal och KPD i Väst­tyskland. Svenska SKP plågas också av en förlamande inre kris där förändringarna i Kina tillhör stridsfrågorna.

Ja, inte ens det prokinesiska flaggskep­pet i Europa — norska AKP-ml tycks kunna reda ut begreppen längre. Den nuvarande ledningens totala förkastelsedom mot »kulturrevolutionen« och annat som utgjort maoismens adelsmärke underminerar ju själva grunden och ursprunget till dessa kinatrogna grupperingar. Det är en historiens ironi att dessa organisationer kommer att dö av samma orsak som födde dem…

Andra organisationer kände med tiden att de osade bränt, tog sina händer från Kina, och tar idag avstånd från den kinesiska politiken. Bland de första att göra detta var Progressive Labor Party i USA som redan i början av 70-talet hävdade att kapitalismen »återupprättats« i Kina. Resterna av tyska KPD-ml har antagit en liknande syn, liksom KPMLr i Sverige. Det ki­nesiska svärmeriet är nu över. Istället utgör Albanien, Vietnam och Kuba nya »fyrbåkar för socialismen«. Mån­ga av dessa f d kinatrogna organisationer håller dock fast vid rester av maoismen och tidigare kinesisk politik. Det gäller t ex KPMLr och Förbundet Kommunist, FK (som dock inte var kinatroget på samma enfaldiga sätt som SKP och KPMLr). Trots alla skillna­der dessa organisationer emellan har de ändock haft en gemensam nämnare: Maos påstådda »utveckling av marxismen« och det »revolutionära KKP« fram till början av 70-talet.

Det är därför nödvändigt att bryta ytterligare en myt: myten att det kine­siska (maoistiska) utrikespolitiken någonsin baserat sig på marxismen, på den proletära internationalismen och omsorgen att befrämja världsrevolutionen. Ty den myten lever fortfarande, trots — eller tack vare? — den nuva­rande kinesiska ledningens öppet kontrarevolutionära politik.

Den enda organisation i Sverige (och f ö i världsskala) — förutom VPK (p g a sina bindningar till sovjetblocket — dock fanns det strömningar inom VPK som var mycket influerade av maoismen) — som inte lät sig förföras av de kinesiska locktonerna var RMF (nuvarande KAF), den svenska sektio­nen av den trotskistiska Fjärde Internationalen. Den trotskistiska världsrörelsens resolution om »kulturrevolutionen var nog ett av de mest inopportuna dokument som publicerades i slutet av 60-talet. Trots vissa brister har huvuddelen av dess analys visat sig vara helt korrekt.(6) I början av 70-talet fick vi trotskister också utstå otaliga angrepp från maoistiskt håll för vår »smutskastning« av Kina, vårt »förtal« av den kinesiska utrikespolitiken och våra »attacker« på det kämpande FNL. Hela denna historia ställs nu i en rätt absurd dager. Numera angrips vi antingen för att vi inte smutskastar och förtalar Kina tillräckligt, eller så för att vi inte anser Vietnam vara en »hitleristisk stat« (vilket t ex SKP »upptäckt«). Om vi tidigare fört fram ens hälften av sådana argument mot Kina och Vietnam, då hade vi fått utstå inte bara politiska och ideologiska angrepp, utan förmodligen också rent fy­siska trakasserier.(7)

Den revolutionära marxismen har aldrig åtnjutit någon stark ställning i den svenska icke-socialdemokratiska rörelsen. Stalinismens förfalskade version har istället hängt som en kvarnsten runt rörelsens hals. Perioden 1968-69 innebar visserligen att en ny ung generation upptäckte marxismen som världsbild och analysinstrument. Men dess tillämpning kom — med några få undantag — mycket snart att förtvina under det starka inflytandet från maoismen i Kina och den stalinistiska historieskrivningen. I den svenska vänstern har således den kinesiska utveck­lingen aldrig analyserats på allvar. Det som finns att tillgå är tillstuvade kine­siska blåkopior som publicerats i de teoretiska organen (SKP:s Marxistiskt Forum och KPMLr:s f d Klasskampen) eller i olika utgåvor från Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet. Inte ens det enormt upphaussade verket Kina — klasskampen går vidare (1974), som författades av två medlemmar i Förbundet Kommunist (FK), lyckades höja debatten eller analysmetoderna speciellt nämnvärt. Få FK-medlemmar torde idag uppleva boken som något »nyskapande« eller »originellt«. En enkel genomgång av boken gav vid handen att dessa fraser snarast var reklamslogans och billiga säljargument.(8)

Vi kan alltså konstatera att det saknas en ordentlig marxistisk analys av utvecklingen i Kina från den maoinfluerade vänsterns sida, något som heller inte är särskilt förvånande. Det gäller f ö också i hög grad den indokinesiska revolutionens historia som var en an­nan viktig inspirationskälla för de vänstergrupper som växte fram på 60-talet. Även den är belamrad och dold bakom stalinistiskt bråte. De maoistiska organisationerna trasslar ibland in sig i sådant bråte under sina politiska svängningar och gör därmed smärtsamma upptäckter. Men den maoistiska »självkritiken« tycks för det mesta ha till uppgift att fungera som smärt­stillande medel. Under rituella formler som »misstag«, »70 procent rätt, 30 procent fel«, »oklar syn på motsättningarna« osv, kan de ibland oroliga leden rättas till. Men inte alltid. Den svenska maoismen är visserligen inte samma råttbo som t ex den tyska, men dess historia kantas ändå av åtskilliga utbrytningar, omgrupperingar och omsvängningar. Det kan vara värt att göra en kort översikt över hur de svenska maoistgruppernas uppfattning om Kina förändrats:

KFML/SKP

KFML/SKP är det direkta resultatet av den sino-sovjetiska konflikten och »kulturrevolutionen« och bildades 1967 genom att en mindre utbrytning ur gamla SKP smälte samman med »kineserna« i Clarté-förbundet och i den nybildade FNL-rörelsen. KFML/SKP har aldrig utåt kritiserat Kina och KKP i den minsta fråga! Troget har den — likt sina föregångare: de stalinistiska kominterpartierna — följt med i svängarna. Det har inte spelat någon roll vilken del av byråkratin som haft makten i Beijing. »Den som har makten har rätt« har varit SKP:s rättesnöre. SKP är m a o Beijings Röst i Sverige. Själv ogillar man den benämningen. SKP är ett »självständigt parti«, heter det. Men vari denna »självständighet« består när det gäller Kina kan nog ingen förtälja. Dess mer finns det att säga om SKP:s underkas­telse och dess uppfattning av »självkritik«. Ett exempel: 1973 började Deng Xiaoping sin väg tillbaka till makten efter flera år i skuggan. Under åratal hade Deng symboliserat ondskan (»kapitalistfarare«, »reaktionär« osv). SKP hade sjungit med i den kören. Efter att den första förvåningen släppt konstaterade Gnistan att Deng inte var »reaktionär» längre. Han hade ju gubevars begått… »självkritik«. Chefsredaktören Stefan Lindgren lät lite skamset meddela att »många av Kinas vänner i världen, inte minst Gnis­tan, svalt propagandan mot Deng med hull och hårs Och vidare: »Utan att ha några egna undersökningar att stödja sig på upprepades officiella ki­nesiska argument«. Så sant! Så sant!

Men upphörde SKP och Gnistan med papegojeriet? Icke. Efter händelserna på Tian An Men — Den Himmelska Fridens Torg — i april 1976, då tiotu­sentals människor använde sina hyllningar till den avlidne Zhou Enlai som en protest mot politiken i Beijing, var det dags för nästa expresshiss nedåt för Deng. Händelserna stämplades som »reaktionära« och Deng fick gå som en av huvudinspiratörerna till dessa »kontrarevolutionära handlingar«. Gi­vetvis stämde SKP och Gnistan oför­behållsamt in i de nya tongångarna. Deng hade alls inte gjort bättring. Han var och förblev en »revisionist« och »kapitalistfarare«. Sedan dog Mao och »de fyras gäng« arresterades. Och vem dök nu upp igen om inte… Deng Xiaoping! Återigen togs han till nåder i Gnistans spalter. Kan SKP:s brist på politisk moral illustreras tydligare?

Idag är Deng-fraktionens politik den »officiella kinesiska« linjen, efter avpolleteringen av Hua Guofeng är detta helt uppenbart, och den upprepar SKP lika okritiskt och naivt som de tidigare. Summan av kardemumman blir att alla »kontrarevolutionära« linjer blir »korrekta« när de blir den officiella linjen! Längre än så i politisk underkastelse och intellektuell självförnedring kan man knappast komma. Idag, när »kulturrevolutionens« huvudfien­de — »Kinas Chrustjtjov« — Liu Shaoqi liksom hans idéer återupprättats postumt, när avmaoiseringen är ett faktum, ja då torde marken börja svik­ta ordentligt under SKP-ledningens fötter.(9)

Vi lämnar här SKP. Det är onödigt att tränga in djupare i bedrövelsen, ty för att veta SKP: s ståndpunkt i en fråga som Beijing uttalat sig om behöver vi inte tillfråga Gnistan. Det räcker med att läsa Beijing Review. De enda diskrepanser som är möjliga att urskilja beror på att de svenska språkrören inte tillräckligt snabbt lyckats hänga med i svängarna eller missuppfattat signalerna från Beijing.(10) Låt oss därför istället lite utförligare behandla två organisationer som övergivit den idylliserade bilden av Kina: KPMLr och FK.

KFML(r)/KPML(r)

När Frank Baude & Co bröt sig ur KFML 1970 och bildade KFML(r) var inte utrikespolitiken den viktigaste brytningsfrågan. Fastän »r-arna« i ord anslöt sig till »KKP:s analys av världsläget«, intog dock organisatio­nen i praktiken ståndpunkter i en rad frågor som definitivt inte låg i linje med Beijings politik. Det gällde t ex synen på kampen mot EEC (där (r) av­visade det »nationella oberoendet« som kampkrav) och inställningen till klassförsvaret (där »försvaret av fosterlandet« bestämt avfärdades).

Anslutningen till KKP:s världsbild ledde ändock till att (r) accepterade analysen av Sovjet som »socialimperialistiskt« (som en följd av detta karaktäriserades t ex Kuba som »ett mindre betydande imperialistland«!). När den kinesiska utrikespolitiken i början av 70-talet vreds åt höger försvarade (r) detta, även om det inte var med samma glöd som KFML/SKP.(11) De första tecknen på att Baude & Co internt våndades över den kinesiska politiken var ett antal återkommande gliringar i Proletären över SKP och Gnistan för deras »osjälvständiga« hållning till den kinesiska politiken. I början av 1976 kom Baude/Carlssons bok, Borgerlig eller proletär politik — en kritisk granskning av SKP, där KKP:s »supermaktsteori« kritiserades indirekt genom en kritik av SKP. Ännu vågade man inte öppet ge sig på Kina. »Vad den kinesiska propagandan under alla olika förhållanden för ut kan inte i varje bokstav tas för politisk teori«, påpekade författarna förtröstansfullt. Vidare:

»KKP har säkert fullt godtagbara (!) skäl för att bedriva sin politik så som idag sker. Alldeles säkert har KKP:s ledning mycket noggrant analyserat världen av idag och därav dragit upp sitt globala agerande. Det är en sak som kineserna bäst (!) kan avgöra och det vore oss helt främmande (!) att söka vända oss mot den kinesiska politiken såsom den utformas av KKP; till det är vårt kunnande alldeles för litet.«

Efter denna närmast masochistiska självbekännelse över sin egen okunnighet, valde författarna att i slutet av bo­ken förklara sin och (r):s »högsta respekt« för den »korrekta politik som KKP fört och alltjämt för«.(12)

Men allteftersom utvecklingen i Ki­na fortgick tvingades även Baude & Co att börja bekänna färg. Kinas stöd till Pinochet, Strauss m fl, turerna kring Dengs två återupprättelser, den albanska kritiken mot och brytningen med Kina, och slutligen Kinas angrepp på Vietnam — alla dessa händelser pressade KPMLr till öppen kritik. Men det är en kritik som saknar varje förankring i en marxistisk analys. KKP:s för­räderier har bara blivit för grova och oförsvarbara i Baudes & Co:s ögon. »Kritiken« från (r):s sida har således nästan enbart resulterat i ett flöde av skällsord och hets i Proletärens spalter. »Undantaget« är en artikelserie — »Marxism eller idealism?« — i Proletären nr 12-25, 1979. (Finns även utgi­ven som broschyr i Proletärens skriftserie, nr 1-79.) Här slängs utan större omsvep vad som en gång var en stor del av (r):s ideologiska grundval i graven:

»Av Kinas politik på 60-talet har inte lämnats kvar sten på sten, den är i grunden raserad och den är raserad på grundval av de inre förändringarna i Kina. Och i dessa förändringar har massorna inte spelat nå­gon annan roll än eftertruppens. De politiska förändringarna har till sin huvuddel ägt rum inom partitoppen där olika grupperingar genom en kuppolitik har manövrerat ut va­randra.«

Slutsatsen av detta blir enligt (r):

»Som segrare efter en tjugo år lång strid står nu den kinesiska nationella bourgeoisin ensam vid makten.«

Så lätt är det alltså att slänga ut barnet med badvattnet! Genom en »kuppolitik« har »bourgeoisin« tagit makten utan att »massorna« rört ett finger! KPMLr-ledningen är säkerligen stolt över sin nyfunna »självkritik« och »självständiga analys«. Men lika lite som den har att göra med marxismen, lika mycket har den gemensamt med KKP:s gamla »analys« av hur »kapitalismen återupprättades« i Sov­jetunionen…

I själva verket har (r) bara på nytt fastnat i stalinismens ofruktbara teoribildningar och metoder. Enfaldigt vidhåller man teorierna om »socialism i ett land« och »revolution i stadier«. Man fortsätter att sprida myten om att Mao var marxist och att KKP tidigare »tillämpat marxismen-leninismen«. (En annan myt, vilken vi kommer att avrätta i vår bok om konflikten Kina-Vietnam, men som (r) fortfarande tror på, är att Lin Biaos skrift, Leve segern i folkkriget, var »ett uttalat stöd för undertryckta och koloniala folk i kampen mot imperialism och nykolonialism…«)

Den revolutionära världskartan har så blivit ett »socialistiskt land« fattigare, enligt KPMLr. Till de som fortfarande »håller den proletära internatio­nalismens och socialismens fana högt« räknar man nu bara Albanien, Vietnam och den tidigare »mindre betydande imperialiststaten« Kuba!

Att KPMLr lyckats genomföra denna genomopportunistiska omvärdering av Kina har sina randiga skäl. För det första har (r):s ledning ideologiskt alltid varit mer stalinistisk än maoistisk. Den »folkpolitik« man frigjorde sig ifrån i och med brottet med KFML/SKP måste ändå av r-ledningen ha upplevts som möjlig att härleda till just de maoistiska formlerna. För det andra har (r) alltmer kommit att intressera sig för arbetarkadern i APK (dvs »gammelstalinisterna« kring Norrskensflamman). Ett stöd till Kinas politik har upplevts som ett direkt hinder för att kunna påverka den gruppen. Uppenbarligen ligger denna strävan också bakom den »förändrade syn« på Sovjet som under 1980 har krystats fram i Proletärens spalter. Intressant nog heter det numera »borgarna i Kina« och »revisionisterna i Sovjet«, en definitionsfråga som lär få — och redan har fått — vittgående konsekvenser för (r):s politiska ställningstaganden. För det tredje har KPMLr genomfört en teoretisk nedrustning i stor skala i hela organisationen. Dess teoretiska tidskrift har lagts ner, bokutgivningen minskat betydligt och försök till analyser blir allt sällsyntare i organisationens press. Mot den bakgrunden framstår också (r):s an­språk på en »nykter och självständig analys av världskommunismens uppgifter« som en såpbubbla, ett uppblåst hyckleri…

Förbundet Kommunist, FK

I motsats till de trotskistiska grupperingarna anser vi det emellertid vara betydligt fruktbarare att söka bygga vidare på KKP:s brytning med stalinismens avvikelser.

Med dessa ord i sin första politiska plattform försökte det nybildade FK orientera sig gentemot både stalinismen och trotskismen. Båda sågs som ofruktbara traditioner. Istället var det KKP:s och Maos »brott med stalinismen« som ansågs vara det teoretiska och ideologiska näringsmedel med vars hjälp det framtida Kommunistiska Partiet skulle växa upp och frodas. FK:s kritik av kinatrogna grupper som KFML/SKP och KPMLr fördes mest på en abstrakt teoretisk/ ideologisk nivå. Båda ansågs, och naturligtvis i och för sig ofta med rätta, vara »empiriodogmatiska« och hålla sig med förvanskade och vulgariserade tolkningar av KKP:s och Maos teorier och politik (en kritik som i själva verket också gällde FK självt).

FK:s ansträngningar att vaska fram en egen, »självständig« revolutionär teori med utgångspunkt i den kinesiska politiken måste oundvikligen leda in i motsägelser och teoretisk förvirring. Det FK försökte göra var att bygga upp en »ny« teori genom att på ett ofta mycket godtyckligt sätt blåsa upp vissa aspekter av den kinesiska utvecklingen och helt enkelt blunda för andra. I praktiken när det gällde att ta konkret ställning till t ex den kinesiska utrikespolitiken (eller byråkratiseringen i Kina) svävade FK på målet och retirerade till sofistikerade och utspekulerade försvarspositioner. (Byråkratin erkändes förvisso som ett existerande feno­men i Kina, men ansågs mer eller mindre vara nödvändig, ja tom oundviklig i det stadium det kinesiska samhället befann sig. Istället (!) för att bekämpa byråkratin skulle de kinesiska massorna bryta ner den »borgerliga arbetsdelningen…«De kinesiska massorna hade givetvis en helt annan inställning än FK, vilket den senare ut­vecklingen visat och kommer att demonstrera även i fortsättningen.)

Men liksom de okritiska kinagrupperna alltmer ansattes av den kinesiska utrikespolitikens förräderier, undgick inte heller FK:s sofistikerade »kritiker« detta öde. Yrvaket frågade sig FK i tidningen Röda Arbetet, 1-73: »Har Kina övergett sina revolutionära ideal och gått in för en försoningspolitik med USA?«. Detta samtidigt som all tidigare och samtida kritik av Kina från trotskistiskt håll avfärdades som »hets mot Kina«! I och för sig är detta förståeligt. En organisation som då an­såg KKP vara »den världskommunistiska rörelsens ledande kraft« (!) kan knappast förväntas förstå kritik (hur den än ser ut!) på annat sätt. FK fort­satte därför att skönmåla maoismen och utvecklingen i Kina, och utvecklade sina försvarspositioner till extremt patetiska och löjeväckande proportioner. Allra klarast och mest systema­tiskt skedde detta i boken Kina — klasskampen går vidare, som förmodligen skrevs under 1973 men gavs ut våren 1974. Låt oss återge några av de mer besinningslösa betraktelser över maoismen ur denna bok:

Maoismen är bolsjevismens jämlike i revolutionär livskraft och dynamik, men med ett nationellt be­gränsat synfält…

Men medan bolsjevismen förföll, tappade entusiasmen och perspekti­vet efter en relativ kort tid, så har det revolutionära uppbygget i Kina öppnat ständigt nya horisonter och väckt ständigt nya idéer till liv… 

På så sätt har den kinesiska revo­lutionen inneburit bestående land­vinningar för den internationella kommunismen, medan bolsjevismens landvinningar och experiment alla urholkades eller förvreds till oi­genkännlighet…

Bolsjevismen var en klart lysande stjärna som steg upp på en svart himmel och slocknade på en ännu svartare. Maoismen har lyst mindre klart, men stadigare och längre. Den fortsätter att lysa…(13)

Detta dravliga blomsterspråk utgjorde faktiskt några av de viktigaste slutsatserna om maoismen i en bok som utgav sig för att vara »nyskapande« och »originell«!

Men FK hade naturligtvis upptäckt att det var svårt att försvara den offici­ella kinesiska politiken, och i boken påpekade man reserverat att »Kinas nuvarande ledning inte för någon proletärt-internationalistisk politik«, men att det »självfallet (!) finns…. progressiva inslag i Kinas utrikespolitik, t ex stödet åt befrielserörelserna i Indokina« (vars karaktär och syften i förbigående sagt tål att diskuteras). Att det kunde finnas någon materiell grundval bakom den kinesiska politiken, att den uttryckte de nationella särintressena hos en byråkrati det stod FK helt främmande inför. I stället reducerades den kontrarevolutionära utrikespolitiken till »felbedömningar« och »underskattningar«:

Har Kina korrekt bedömt huvudsidan i de imperialistiska motsättningarnas utveckling, i Sovjetunionens roll, i tendenserna i den nykoloniala världen?

Allmänt kan man säga att Kina underskattar klasskampens och rörelsernas betydelse för utvecklingen i världen och kraftigt överbetonar vikten av förbindelserna på statsnivå.(14)

För att komma ifrån diskussionen om byråkratin och dess roll sökte FK fram en strömning inom byråkratin som påstods vara »den äkta revolutionära vänstern« (»de fyras gäng«):

»Vi framhåller att det är vänstern i KKP:s ledning vi stödjer. Att okri­tiskt stödja den nuvarande politiken i alla dess delar är i själva verket ett stöd åt högern och de opportunistiska krafterna i Kina«.

Men inget tyder på att »vänstern« stod för någon kvalitativt annorlunda linje i de avgörande frågorna, allra minst när det gällde den socialistiska demokratin och utrikespolitiken.

FK:s totala oförståelse för den kine­siska utrikespolitikens konsekvenser och orsaker kan belysas med följande exempel:

Våren 1974 utbröt en debatt i fr a Aftonbladet om Vietnam och »supermakterna«. I ett antal inlägg försökte ledande SKP:are och medlemmar i FNL-grupperna (DFFG) bereda marken för att omvandla Vietnamrörelsen till en «front mot supermakterna«. Andra, t ex Sara Lidman, talade emot en sådan utveckling. Det gjorde även vi trotskister. Men vi för­sökte också förklara varför SKP- och DFFG-ledningen agerade på detta sätt, liksom vi i många artiklar och skrifter försökte peka på den kinesiska utrikes­politikens katastrofala konsekvenser.

FK:s kommentarer till våra varningar utgör ett typiskt exempel på en småborgerlig akademisk inställning:

För trotskisterna har hela denna debatt varit mums för måns. Men trots den gälla tonen har deras kritik mot Kina förblivit märkligt ytlig. De har tagit upp olika exempel på kinesisk opportunism, slagit sig för bröstet och skrikit: Titta vilka förräderier! Men då man inte sökt konfrontera den kinesiska synen på världsläget med ett teoretiskt marx­istiskt arbete, har kritiken stannat på ett empiriskt och moraliserande plan. (15)

»Mums för måns«! FK var uppenbart oroat över att KAF eventuellt kunde göra politiska vinster (naturligtvis oförtjänta!) på sin kritik av den kinesiska politiken. Men vad ville FK själva göra åt den allvarliga situationen med Indokina och solidaritetsarbetet? FK:s »alternativ« måste betraktas som en ren politisk skandal inom vänstern. Samtidigt som FK vädjade till alla antiimperialister i Vietnamrörelsen att avvisa supermaktsteorin, frånsade man sig öppet allt ansvar att i praktiken befatta sig det minsta med praktiskt solidaritetsarbete:

Vår bedömning är att vi inte kan tillföra mycket i stödarbetet med kampen i Indokina. Dels täcks detta upp av andra (!), och dels har vi ett dåligt utgångsläge för satsningar.(16)

Istället skulle FK »satsa« på »områden som andra organisationer underlåter att stödja, och… där det är kritiskt«. (Arbetarkamp 10-74). Utan omsvep överlät FK hela frågan åt de personer och organisationer de själva kritiserat för att vilseleda arbetet, dvs SKP, DFFG, KAF osv. För vilka var de »andra« som ansågs täcka upp frågan så bra?

Vidare är det anmärkningsvärt hur aningslöst FK betraktade situationen i Indokina och den kinesiska utrikespo­litikens effekter i Sydostasien. I skenet av händelserna i Indokina efter 1974 blir den fråga vi ställde i FK i samband med supermaktsdebatten snarast ett bekräftat påstående:

Och framför allt, är inte Indoki­na det kampavsnitt som på senare tid hårdast (i förhållande till sina re­volutionära förutsättningar) drab­bats av supermaktsteorins konsek­venser?(17)

Efter 1974, och framför allt efter det att »de fyras gäng« eliminerats från den politiska scenen i Kina, har FK alltmer kommit att ta avstånd från den officiella kinesiska politiken, både inrikes- och utrikespolitiken. Men fortfarande har man inte gjort upp med myterna om »de maoistiska försöken att finna en annan utvecklingsväg än Sovjetunionen«. Den utvecklings­vägen försvann med »vänstern« i KKP, dvs »de fyras gäng«, anser FK. Och för inte så länge sedan skrev Arbe­tarkamp resignerat att Kina »lika lite går mot socialismen som Stalins Sovjet…«

Ett stående argument från dessa organisationer — SKP, KPMLr, FK osv — har varit att vi trotskister »saknat analyser av Kina och KKP«. Detta är en helt falsk anklagelse. Den trotskistiska världsrörelsen har i själva verket en lång rad analyser av hela området, liksom av olika delaspekter.

Dessutom har vår rörelse den meriten att ha följt upp utvecklingen i Kina ända sedan slutet av 1920-talet. Visserligen har den absoluta merparten av detta material inte översatts till svenska — tyvärr. Men detta har mer varit en fråga om bristande resurser och avväganden i prioriteringar från den svenska organisationens sida. (Det finns ju också andra områden i klasskampen som varit nödvändiga att täcka upp.)

I ett stort antal världskongressresolutioner har Kina tagits upp, och bakom dessa resolutioner ligger många analyser och diskussioner. Ett flertal böcker har skrivits, av vilka vi här bara ska nämna Livio Maitans bok om »kulturrevolutionens (18) I de olika nationella sektionerna av Fjärde Internationalen har det publicerats massor av artiklar i de teoretiska tidskrifterna, liksom i organ som Intercontinental Press/Inprecor.

Argumentet om vår »teorilöshet« eller »obefintliga analyser« är således inget annat än struntprat. De bidrag till analysen av Kina som producerats av medlemmarna i vår världsrörelse är både kvantitativt och kvalitativt tusenfalt överlägsna t ex FK:s egna grovt överreklamerade insatser på området.

Det är ingen tillfällighet att SKP, KPLMr och FK idag nog helst skulle vilja ha mycket av det strunt de skrivit om Kina under 60- och 70-talen osagt, medan det som sprungit fram ur vår världsrörelse fortfarande står sig i överraskande hög grad. Men vilka lärdomar har man dragit av detta?

 Stig Eriksson / Martin Fahlgren

NOTER

1. Trotskij, Den förrådda revolutionen, Partisanförlaget, 1969, s 220.

2. En exposé över Han Suyins beklämmande vindflöjelfilosofi görs i Simon Leys artikel i den franska tidningen L’Express, 9 aug, 1980, där han helt enkelt ställer utdrag ur tidigare och senare delar av hennes produktion mot va­randra. Läsningen är mycket lärorik som en fallstudie över intellektuell ohederlighet.

3. Som exempel på dessa personers pseudoteorier kan vi nämna Bettelheims Kulturrevolution och industriell organisering i Kina, Rossandas artikel Maos marxism, i Zenit nr 3-71 och Macciochis bok Daily life in Revolutionary China.

För en kritik av Bettelheim, se Grimborgs rescension i Fjärde Internationalen 1-2, 1974, s 47-48.

För en kritik av Macciocho, se Les Evans artikel i International Socialist Review, Jan 1973, s 26-33.

4. Avskedsbrevet samt en längre text där han utvecklar sin kritik av utvecklingen i Kina finns i Bettelheim/Burton, China Since Mao, Monthly Review Press, New York 1978.

5. Se t ex Kommentar 1-79, s 7-11.

6.Resolutionen återfinns i Fjärde Internationalen nr 2 1969.

7.Ett milt exempel på hur maoisterna i vietnamrörelsen försökte »bekämpa» trotskismen är följande »råd« från FNL-gruppen i Umeå: »Vi på detta sätt be alla våra sympatisörer och vänner på Umeå universitet att så fort någon trotskist försöker stoppa till er ett flygblad eller sälja något så avvisa det bestämt». (Studenttidningen Vertex 2/73, s 18).

8. En kritisk recension av boken återfinns i Fjärde Internationalen 4-74, s. 39. Se även KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.

9. I en intervju publicerad i Beijing Review nr 51-80 säger exempelvis partiets nye generalsekreterare Hu Yaobang att den »s k kulturrevolutionens årtionde mellan 1966 och 1976 var en katastrofal period. Det fanns inget korrekt eller positivt med dessa tio år. Allt var negativt». Vad säger t ex Jan Myrdal om detta?

10. I rättvisans namn bör vi dock tillägga att det finns vissa tecken på att det även i SKP:s ledande skikt nu insmugit sig viss tveksamhet om utvecklingen i Kina. Det har varit svårt för även de mest notoriska Beijing-papegojorna att hänga med i svängarna under de senaste åren. Kan vi hoppas på ett gradvis politiskt tillnyktrande på denna punkt? Eller är tendenserna till att hålla viss distans till utvecklingen i Kina bara ett uttryck för en opportunistisk strävan att motverka organisationens tilltagande isolering och inre söderfall (oppositionen mot papegojeriet är idag utbredd i SKP)?

11. Ett i många avseenden groteskt undantag i värsta SKP-stil var Aant Elzingas artikel i Klasskampen 1-73: »Kinas utrikespolitik — ett värn för freden».

12. Baude/Carlsson, Borgerlig eller proletär politik, 1976, s38-39, s 116.

13. Börjesson-Svensson (pseud.) Kina — klasskampen går vidare, 1974, s 132-133.

14. Ibid. s 118.

15. Kommunist nr 17, s 13.

16. Ibid. s 6.

17. KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.

18. Maitan, Party, Army and Masses in China. A Marxist Interpretation of the Cultural Revolution and its Aftermath, New Left Review Books, London 1976. För en positiv, men kritisk — dvs ännu mer antimaoistisk recension av Maitans bok, se F. Hallidays artikel i New Left Review nr 100, s 165-192.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/81

Den nationella frågan och den revolutionära rörelsen

Problemet med de förtryckta nationaliteternas frigörelse – vilket blev särskilt brännande efter det första världskriget 1914-1918, som tillintetgjorde det avskyvärda multinationella österrikiska-ungerska kejsardömet och ersatte detta med Europas balkanisering – erbjuder ett odiskutabelt intresse för arbetarrörelsen särskilt i de länder som likt Spanien konfronteras med problemet på ett så levande sätt att en likgiltig inställning är helt otillåtlig. Proletariatet måste ta en klar och bestämd ställning till detta spörsmål.

Lyckligtvis har proletariatet, framförallt tack vare Lenins värdefulla bidrag, tillgång till en väl underbyggd teori vilken utgör en oersättlig vägledning för handling. Denna teori, som fullbordades av bolsjevismens grundare, är ett resultat av en långvarig utarbetningsprocess vars ursprung måste sökas i den stormiga epoken under 1840-talet och i de reaktioner inför epokens utmärkande händelser hos de stora revolutionärer vilka lade grunden till den internationella arbetarrörelsen

De idéer som den vetenskapligt socialismens grundare hade om de nationella rörelserna utgör ingen utarbetad, helgjuten doktrin. I själva verket ägnade de inte problemet någon större uppmärksamhet. Den epok de levde i ställde andra krav. Vid tiden för 1848 års revolution inriktades alla ansträngningar på att åstadkomma största möjliga koncentration av revolutionens styrkor. Därför uttalade sig Marx och Engels bestämt emot t ex slavernas nationella rörelse som spelade reaktionen i händerna och aktivt bidrog till att hålla tillbaka folkmassornas revolutionära kraft.

Ur de idéer som finns spridda i deras teoretiska och politiska arbeten och i deras brevväxling, som i förbigående sagt utgör en outtömlig skattkammare av lärdomar, framgår ändå de allmänna riktlinjerna för ett bestämt och klart förhållningssätt. Dessa första teoretiska premisser utgör hörnstenen i den doktrin som den revolutionära marxismen för närvarande försvarar i fråga om de förtryckta nationaliteterna.

Marx’ och Engels’ centrala tankegång var att alla problem måste underordnas revolutionens övergripande intressen. Deras inställning till de nationella rörelserna avvek aldrig från denna grundläggande och orubbliga regel. När Marx sålunda förkunnar nödvändigheten av Irlands befrielse, utgår han inte från den irländska nationens intressen, utan från proletariatets. I sitt brev till Kugelmann från den 29 november 1869 skrev han:

»Man måste inte endast göra gemensam sak med irländarna utan även ta initiativet för att upplösa den union som kom till 1801 och i dess ställe skapa ett förbund mellan verkligt självstyrande stater. Inte bara solidariteten med Irlands folk utan även det engelska proletariatets egen sak gör detta nödvändigt. Om det inte sker, kommer Englands folk att förbli tvunget att gå i de styrande klassernas ledband eftersom arbetarna då måste ställa upp på härskarnas sida i konflikten med Irland«.

Engels å sin sida skrev 1891 till Bernstein med anledning av upproret i Dalmatien:

»Vi måste arbeta för det västerländska proletariatets befrielse. Allt annat måste underordnas detta mål. Hur intressanta folken på Balkan och andra liknande folk må vara, vill jag inte höra talas om dem ifall deras längtan efter frigörelse hamnar i motsättning till proletariatets intressen. Elsassarna är också offer för förtryck. Men om de på tröskeln till en revolution, som helt uppenbart närmar sig, provocerar fram ett krig mellan Frankrike och Tyskland, ställer ett folk mot ett annat och därmed fördröjer revolutionen, säger jag dem:’Stanna upp! Ha tålamod så länge som proletariatet har tålamod. Om arbetarna frigör sig kommer ni också att bli fria, men under tiden kommer vi inte att tolerera att ni fördärvar det kämpande proletariatets sak.«

Marx’ och Engels’ ståndpunkt skulle kunna sammanfattas så här: en konsekvent demokratisk inställning till den nationella frågan, ovillkorligt stöd till allt det som är progressivt i denna och som kan tjäna proletariatets intressen, samtidigt, ett framhävande av den utsugna klassens enhet gentemot de nationella intressena. De betraktade varje avsteg från en konsekvent demokratisk ståndpunkt i detta avseende som en borgerlig och reaktionär avvikelse. På samma sätt uppfattade de varje avsteg från principen om klassens enhet som ett uttryck för ett borgerligt inflytande över proletariatet, som en återspegling av en borgerlig nationalism. Därför reagerade de precis lika kraftfullt mot både dem som likt Proudhon, i namn av en abstrakt nationalism, ansåg att den nationella frågan var en »borgerlig fördom«, och mot de som underordnade arbetarsaken nationella intressen.

1 ett brev till Engels, daterat 29 juni 1866, skrev Marx – med hänsyftning på Lafargue, en revolutionär av den första kategorin som på ett av 1:a Internationalens generalråds möten förnekat nationaliteterna – att Lafargue utan att själv vara medveten därom, med »förnekandet av nationaliteterna« tycktes mena att de alla skulle absorberas av den franska nationen. För den odödlige författaren till Kapitalet var denna internationalism en grotesk och fullständigt otillåten mystifiering.

Principen om arbetarklassens enhet, om arbetarnas gemensamma intressen i de olika nationerna, betonas med särskilt eftertryck i följande rader som vi hämtat ur ett brev från Engels till den österrikiske socialdemokratiske ledaren Victor Adler:

»Idag vet vi vad de böhmiska arbetarna av båda nationaliteter endast kände: hatet mellan nationaliteter är endast möjligt under feodalherrarnas, de stora godsägarnas och kapitalisternas herravälde. Detta hat tjänar till att vidmakthålla herraväldet. De tjeckiska och tyska arbetarna har gemensamma intressen. Så snart som arbetarklassen kommer till makten försvinner varje förevändning för nationella dispyter, ty arbetarklassen är internationell till själva sin natur.«

I ljuset av detta dialektiska synsätt försvinner de motsägelser som Marx’ och Engels’ ställningstaganden i de olika nationella problemen i Europa ytligt sett förefaller vara behäftade med. 1 enlighet med detta synsätt försvarar de Irlands obestridliga rätt till frigörelse från det engelska oket. De uttalar sig bestämt för Italiens enhet och befrielse. De betonar det orimliga och historiskt innehållslösa i en nationell rörelse i Sydfrankrike. De bekämpar panslavismen som ett reaktionärt element; slår fast den tyska enhetens progressiva karaktär, för att radikalt ändra uppfattning när Paris utropar Kommunen 1871. Och slutligen solidariserar de sig med Polens frigörelsekamp utan att detta därför hindrar dem att senare i någon mån justera sitt ställningstagande när det i Ryssland uppstår en revolutionär rörelse med viss styrka.

Irland och Polen var de två stora nationella problem som skakade Europa mest i mitten av förra århundradet. Att Marx och Engels ägnade dem särskild uppmärksamhet är helt naturligt.

Vi har redan sett, beträffande Irland, att de som lösning förordade en fri federation med England. Men man bör hålla i minnet att de, trogna sin konsekventa demokratiska uppfattning, samtidigt ansåg att Irlands rätt att avskilja sig var odiskutabel om det var omöjligt att komma överens.

I ett brev om det irländska problemet, som i 1:a Internationalens generalråds namn skickades till det federala rådet i Genève, framför Marx sin åsikt med enastående klarhet. P g a dess utomordentliga betydelse återger vi här de viktigaste avsnitten i dokumentet.

»Om England«, säger Marx, »är godsägarväldets och den europeiska kapitalismens bålverk, är Irland den enda punkt varifrån ett avgörande slag kan riktas mot detofficiella England. För det första är Irland det engelska godsägarväldets bålverk. Om det faller i Irland, kommer det oundvikligen att falla i England. På Irland är denna operation hundrafalt lättare eftersom den ekonomiska kampen där är uteslutande koncentrerad till jordegendomen. Denna kamp är samtidigt nationell och folket på Irland är mer revolutionärt och mer uppretat än det engelska. Det irländska godsägarväldet upprätthålls enbart av den engelska arménI det ögonblicket som den påtvingade unionen mellan dessa länder upphör, kommer den sociala revolutionen att omedelbart bryta ut på Irland även om det sker under gammalmodiga former. Det engelska godsägarväldet kommer att förlora inte enbart en avsevärd källa till sina rikedomar utan också sin största moraliska styrka – det faktum att de representerar Englands herravälde över IrlandÅ andra sidan gör det engelska proletariatet sina godsägare osårbara i England genom att lämna dess makt på Irland i orubbat bo.

Dessutom utnyttjar den engelska bourgeoisie den irländska misären inte bara för att försämra den engelska arbetarklassens situation genom en påtvingad invandring av den irländska befolkningen. Den har också splittrat proletariatet i två antagonistiska läger… I alla stora engelska industricentra finns en djup fiendskap mellan det engelska och det irländska proletariatet. Den vanlige engelske arbetaren hatar den irländske arbetaren som en konkurrent som sänker lönerna och levnadsstandarden. Han känner ett nationellt och religiöst hat mot honom… Bourgeoisie underblåser på konstgjord väg denna fiendskap, för den vet att på denna vilar hemligheten med den egna maktens upprätthållande. Denna fiendskap kommer likaså till uttryck på andra sidan Atlanten. Utkörda från sitt hemland av oxar och får1 har irländarna flyttat till USA där de utgör en betydande del av befolkningen. Deras enda tanke, deras enda lidelse, är hatet mot engelsmännen. De engelska och nordamerikanska regeringarna, d v s de klasser dessa företräder, underblåser detta hat för att vidmakthålla de internationella motsättningar som utgör ett hinder för en seriös och ärlig förening av arbetarklassen i alla länder och därigenom ett hinder för dess gemensamma frigörelse… England representerar idag det, som, antikens Rom representerade i mycket större skala. Ett folk som förslavar ett annat smider sina egna bojor.

Den Internationella Arbetarassociationens ståndpunkt i den irländska frågan är följaktligen mycket klar. Dess främsta uppgift är att påskynda den sociala revolutionen i England. I detta syfte måste man utdela ett avgörande slag på Irland.

Läsaren kommer säkert förlåta oss längden av detta utdrag med hänsyn till dess betydelse och den oöverträffade klarhet med vilken Marx lägger fram sin syn på det irländska problemet. Att återge dessa rader är dessutom så mycket mer nödvändigt då de tillhör en text som är fullständigt okänd i vårt land (Spanien, ö. anm) och räcker till för att precisera det marxistiska kriteriet i fråga om de nationella befrielserörelserna.

Marx och Engels grundar sitt ställningstagande till den polska nationella rörelsen på den roll som denna spelat som en av de mest avgörande faktorerna i kampen mot tsarismen och för revolutionens seger. Ett demokratiskt Polen skulle, enligt deras mening, bli den europeiska demokratins bålverk gentemot Ryssland. Men kampen för den polska nationens oberoende borde vara intimt förknippad med folkmassornas allmänna revolutionära kamp och särskilt med den ryska revolutionen. Polens oberoende och den ryska revolutionen är två ting som ömsesidigt betingar varandra. I den mån som den polska rörelsen för nationell frigörelse omvandlades till alla de förtryckta folkens sak och följaktligen utgjorde en progressiv faktor, borde den ges helhjärtat stöd. P.g.a sina speciella sociala förhållanden höll Polen på att förvandlas till en revolutionär del av Ryssland, Österrike och Preussen.

»Så länge som vi tyskar«, sade Marx, »bidrar till att förtrycka Polen, så länge som vi behåller en del av Polen annekterat till Tyskland, förblir vi bundna till Ryssland och till den ryska politiken, och vi kan inte befria oss från den feodala absolutismen i vårt eget land. Bildandet av ett demokratiskt Polen är första villkoret för bildandet av ett demokratiskt Tyskland.«

1851 hade Engels till Marx uttryckt sina tvivel beträffande Polens historiska betydelse, som han ansåg vara övergående »ända fram till jordbruksrevolutionens utbrott i Ryssland«2. Men detta hindrade honom ändå inte från att några år senare inta en hållning av varm sympati när Polen började röra på sig medan den revolutionära rörelsen ännu inte vaknat i Ryssland.

»Det officiella Ryssland«, säger han i sin artikel i Volkstaat den 11 juni 1874, »förblir hela den europeiska reaktionens bålverk och tillflyktsort, dess armé, och reserv för de övriga europeiska arméerna som försvarar den sociala regim som grundår sig på arbetarklassens förtryck. De första som kommer att konfronteras med denna enorma armé kommer att bli de tyska arbetarna från såväl det germanska (tyska) som det österrikiska kejsardömet. Så länge som ryssarna står bakom den österrikiska och tyska bourgeoisin, kommer den tyska arbetarrörelsen att förbli förlamad. Därför är vi tyskar mer än någon annan intresserade av att befria oss från reaktionens ok och från de ryska arméerna. Och i denna sak har vi bara en säker allierad under alla omständigheter. Denna bundsförvant är det polska folket.. Polen visade 1863 och fortsätter varje dag att visa att det inte kan kuvas. Dess rätt till en oberoende existens i de europeiska folkens familj är obestridlig. Men Polens befrielse är särskilt nödvändig för två folk: för tyskarna och för ryssarna själva. Ett folk som förtrycker ett annat kan inte frigöra sig självt. Det våld som det behöver för att förtrycka andra vänds till syvende och sist mot det självt. Så länge som det i Polen finns ryska soldater kan man varken vänta sig en politisk eller social frigörelse för det ryska folket. Men i Rysslands nuvarande läge är det otvivelaktigt att den dag då Polen frigör sig kommer rörelsen i Ryssland att vara tillräckligt stark för att störta de rådande tingens ordning«.

Marx’ och Engels’ ställningstaganden till de nationella problemen i Europa inspirerades alltså ständigt av den revolutionära sakens övergripande intressen. Det är en inställning som står lika långt från den borgerliga, begränsade, chauvinistiska nationalismen (som tenderar att ersätta klasskampen med den nationella enheten) som från den abstrakta internationalismen (som omedvetet bidrar till att dölja det nationella förtryckets politik). Under den epok då grundarna av proletariatets revolutionära teori levde, kretsade frågorna om de nationella befrielserörelserna kring Irland, Polen och det avskyvärda österrikiska-ungerska kejsardömet. Marx’ och Engels’ ställningstaganden till dessa problem är underordnat kampen för Europas demokratiska omvälvning, som finner sitt mest karakteristiska utryck i 1848 års revolutioner. Endast i ljuset av denna omständighet kan man riktigt bedöma de allmänna dragen i dessa ställningstaganden, som vad gäller. det europeiska läget och för att avsluta dessa rader, kan sammanfattas som följer:

1. Österrike-Ungern, vars existens, med Engels uttryck, var en skam och nesa, måste upphöra att existera och till Tyskland och Italien avträda alla de territorier som krävdes för dessa länders nationella enande.

2. Upprättandet av ett demokratiskt och oberoende Polen måste bli den europeiska demokratins bålverk mot Tsarryssland och en signal till den ryska revolutionen.

3. Irlands befrielse måste bli det avgörande slaget mot Englands borgerliga och jordägande oligarki.

Andreu Nin
Översättning från spanska: Martin Fahlgren

Noter

1. De engelska jordägarna använde till betesmark den jord som de fördrivit de irländska bönderna från.

2. »Man kan inte för ett ögonblick anta att Polen, ens mot Ryssland, representerar ett framsteg eller kan ha någon som helst historisk betydelse. l Ryssland finns element av civilisation, bildning, industri och bourgeoisi som i Polen bara halvslumrar. Vad betyder Warszawa och Krakow jämfört med Petersburg, Moskva och Odessa?« (brev från Engels till Marx, den 23 maj 1851).

Från Fjärde Internationalen 1/1981

Anti Fascistisk Aktion – socialistiska kämpar eller terrorister?

Under sin knappt tioåriga existens har Anti Fascistisk Aktion (AFA) varit en kontroversiell organisation som livligt debatterats inom den svenska vänstern. Efter händelserna i samband med EU-toppmötet i Göteborg har dess status gått från kontroversiell till närmast paria. I frågan om hur vänsterns skuld till det inträffade skall fördelas har huvudbördan hamnat hos AFA. Inom varje organisation som deltar i den globala proteströrelsen diskuteras hur man skall förhålla sig till organisationen. Men osäkerheten om vad det är man har att ta ställning till är stor .Vad är AFA egentligen för rörelse? Mytbildning och massmediala hugskott frodas. Marco Espvall ger här en presentation av AFA:s grundläggande struktur, ideologi och politiska praktik utifrån hans egna direkta kontakter med AFA-medlemmar.

Den här artikeln handlar om Anti-Fascistisk Aktion, AFA. Texten är baserad på ett antal längre samtal med nuvarande och före detta aktivister i AFA-Stockholm. Detta är inte något avslöjande reportage som berättar ”den verkliga Sanningen” om AFA. Det är heller inte något debattinlägg som pekar ut riktlinjer eller förhållningssätt för hur övriga vänstergrupper ska förhålla sig till AFA. I bästa fall kan artikeln utgöra ett underlag för en sådan fortsatt diskussion.

Artikeln skrevs som en reaktion på den förvirrade AFA-debatt som uppstod i svallvågorna efter protesterna i Göteborg. En debatt som byggde på känslomässiga ryggmärgsreflexer och lösa spekulationer snarare än på fakta och analys. När sedan AFA själva har försökt förklara sig har de bara förvärrat situationen genom uttalanden som ”Vi tar inte avstånd” och ”Göteborg var en framgång!”, vilket sedan genom medias skrattspegel förvandlats till ”Det var vi som trashade Avenyn, och det är vi stolta över!”.

Detta är alltså ett försök att komma bort från den schablonbild av AFA som media, och ibland AFA själva, förmedlar till allmänheten. Ambitionen är att försöka förklara vad AFA är, hur rörelsen fungerar och vad den står för.

Jag tror inte på objektiv journalistik. Däremot tror jag på att som skribent öppet redovisa sina antaganden, för att sedan låta läsaren själv göra en bedömning utifrån dessa. Därför vill jag börja med att säga: Jag är partisk.

Jag är inte själv med i AFA, och har heller aldrig varit det. Däremot har jag många vänner som tillhör eller har tillhört kretsarna kring AFA-Stockholm. Detta har både nackdelar och fördelar. Nackdelen är förstås risken för att vänskapen grumlar seendet för negativa drag hos organisationen. Men jag tror att fördelarna överväger. Jag har en större kunskap och inblick i AFA-miljön än de flesta andra journalister som försökt skildra rörelsen. Det hade också varit svårt för en journalist ”utifrån” att arbeta fram det förtroende som krävs för att få AFA-aktivisterna att tala öppenhjärtigt. Detta beror inte på att AFA är paranoida, utan helt enkelt på att de har väldigt negativa erfarenheter av kontakter med medier.

Ingen centralisering

Vad är då AFA? Organisationen har ett par hundra aktiva och finns på ett femtontal platser i landet, men består på de flesta mindre orter av kompisgäng som kallar sig för AFA när de vid behov agerar tillsammans mot de lokala nazisterna. I storstadsregionerna finns det däremot större, välorganiserade, AFA-grupper som har en kontinuerlig politisk aktivitet. Det är dessa större grupper, med AFA-Stockholm som referensram, som jag menar när jag talar om AFA. I medierna framställs AFA ofta som en hemlig våldssekt. Faktum är att organisationen fungerar ungefär som vilken frimärksförening som helst: AFA-Stockholm har möte varannan vecka där deltagarna diskuterar och fattar demokratiska majoritetsbeslut. Ansvarsområden fördelas inom gruppen och arbetsgrupper skapas efter behov.

Två gånger om året håller AFA landsmöte med representanter från lokalföreningarna. AFA-Sverige är ingen centraliserad organisation, lokalgrupperna är suveräna att själva utforma sin politik. Teoretiskt kan detta vara ett problem om till exempel AFA-Stockholm i ett nationellt sammanhang går ut och säger en sak och AFA-Göteborg i praktiken genomför något helt annat. Men i praktiken blir detta sällan något problem eftersom lokalgrupperna för kontinuerlig dialog med varandra. I princip gör man inte några offentliga uttalanden om det inte råder konsensus i frågan.

Den gemensamma politiska debatten förs i AFA:s internbulletin.

Men det som skiljer sig från andra organisationer är att AFA inte har några officiella medlemmar. Det finns inget medlemsregister, ingen styrelse, inget officiellt medlemsskap.

AFA är alltså en förening som man inte kan gå med i. Ändå ansluter sig människor i ungefär samma takt som folk faller ifrån. Hur går det till?

Det finns två sätt att ansluta sig. Antingen känner du någon som är med, som bjuder in dig till någon av de introduktionsdagar som AFA-Stockholm ordnar regelbundet eller så skriver du brev till AFA som stämmer träff med dig och låter dig berätta om dig själv och ger dig grund-info om AFA och dess verksamhet. Om tycke uppstår så erbjuds du att komma på introduktionskursen. På introduktionsdagarna får de nya medlemmarna grundläggande skolning i AFA:s teori, praktik och historia.

Handlingsfetischister

Det finns en mytbildning inom delar av den övriga vänstern om att det egentligen finns två AFA. Ett AFA som består av unga kampsportstränade, politiskt förvirrade medelklassungar. Och ett pensionärs-AFA som är organisationens hjärna. Detta bygger på föreställningen om att AFA är en hemlig orden som styrs av en samling intellektuella män över trettio, som tidigare varit antifascistiska gatuslagskämpar, men som vuxit upp och gjort karriär, och nu utgör den grå eminens som i det fördolda utarbetar den politiska linjen.

Det fungerar inte på det sättet. AFA är nämligen handlingsfetischister. Den som inte är aktiv har ingen talan. Även om du var en jävel på kickboxning för tio år sedan och var med på grundningsmötet på Bona Folkhögskola 1993, är du ingen auktoritet om du inte är beredd att jobba aktivt.

AFA:s metod är direkt aktion. Ordet ”aktion” ger på svenska lite snäva associationer, engelskans direct action, ”direkt handlande” säger mer om vad det rör sig om. Direkt aktion betyder handling utan ombud. Det innebär i AFA:s tolkning att om man vill ändra på något så gör man det själv tillsammans med andra som har samma intresse. Direkta aktioner kan enligt AFA vara allt från att organisera en strejk, starta ett kooperativ, ge ut en tidning, demonstrera, hålla ett föredrag – till att paja en fönsterruta på en porrbutik. Om det öppnar en nazibutik i ditt kvarter kan du tillsammans med antifascister, feminister, homosexuella, handikappade, invandrare eller andra som är direkt hotade av nazisterna slå sönder den.

Ett annat exempel på direkt aktion i AFA:s mening var när man i Malmö i början av 90- talet slog sönder bankfönster i kampen för ett ungdomshus. Tanken var att synliggöra att det faktiskt är marknaden som har den egentliga makten i samhället, att staten via bankakuten gått in och räddat bankerna när de klantat till det och låtit nedskärningar drabbade resten av samhället hårt.

Den direkta aktionen har två syften. Dels att nå resultat, att genomföra konkreta förändringar, men också att visa på att en förändring är möjlig. De är ett sätt att peppa folk och visa på vägar att agera själv.

Exemplets makt

Någon direkt motsättning mellan skadegörelse och masskamp kan inte aktivisterna i AFA se. De vill i alla fall inte erkänna den. Detta kan tyckas obegripligt för oss partigängare som vurmar för ”masslinjen”. Vad man måste komma ihåg är att AFA inte är marxister, åtminstone inte i den traditionella vänsterns mening. De flesta AFAiter tänker inte ”socialistiskt strategiskt.” De väntar inte på grön gubbe. Istället för att i varje enskilt läge först försöka vinna majoriteten, tror direkt-aktions-aktivisten på exemplets makt. Någon måste börja kämpa, tids nog hänger resten på. Och om de andra inte vill kämpa militant så kan de ju alltid kämpa pacifistiskt.

AFA har djupa rötter i anarkiströrelsen. Därifrån har de fått idén om ”Diversity in tactics”, att det är just mångfalden i protesten som tillsammans skapar styrkan. Därifrån kommer även föreställningen om att man inte har rätt att kritisera hur andra inom rörelsen väljer att arbeta. Vi gör vår grej, ni gör er. Även om någon lokalgrupp skulle vara kritisk till, låt oss säga, AFA-Stockholms uttalande efter Göteborg, så skulle de aldrig gå ut med den kritiken offentligt.

Det är en småborgerlig inställning tycker säkert vissa inom den marxistiska vänstern. Innebär då detta att AFA är en exklusiv medelklassrörelse? Inte nödvändigtvis.

Visst är medelklassen överrepresenterad i AFA, precis som den är i Ungsocialisterna, Fältbiologerna eller AIK:s J-18 lag i ishockey. Men det betyder inte att det inte finns människor med arbetarklassbakgrund i AFA. Det gör det. Vissa arbetar i offentlig sektor och i lågavlönade servicejobb, andra filar på sina akademiska avhandlingar, ytterligare andra är arbetslösa eller pluggar på gymnasiet.

I en artikelserie i Expressen för en tid sedan där tidningen skulle ”avslöja” den autonoma vänstern försökte journalisterna bevisa att vänsteraktivism är ett överklass- eller övre medelklassfenomen. Expressen samlade på sig ett register över gripna aktivister från bland annat Reclaim the City hösten 1999, Linköpingockupationen och olika djurrättsaktioner. I en genomgång av 241 föräldrars inkomst slog tidningen fast att hälften av aktivisterna har föräldrar som tjänar en medelinkomst, medan en fjärdedel tjänar mer och en fjärdedel tjänar mindre. Detta jämför de med rikssnittet för förvärvsarbetande mellan 20-64, som ligger lägre.

Det finns ett uppenbart problem med den jämförelsen. Eftersom vänsterungdomarnas föräldrar alla är i femtioårsåldern, måste deras inkomster jämföras med den genomsnittsliga femtioåringens inkomster. Inte med den genomsnittsliga inkomsten hos alla ålderskategorier. Generellt har femtioåringar en högre inkomst än tjugo-trettioåringar. Därigenom faller Expressens påstående. Trots detta har Expressens antagande gjorts till en sanning som övriga media tagit över, och deltagarna i ett par aktioner generaliseras till att gälla hela den utomparlamentariska vänstern.

Tre ideologiska ben

En annan populär föreställning är att AFA förespråkar våld som politisk metod – i alla lägen. Det är fel.

AFA är inte pacifister, långt ifrån. Men för att begripa vad AFA håller på med måste man inse att våldet är ett medel, inte ett mål för rörelsen. Huvudparten av AFA:s politiska verksamhet bedrivs utan våldsanvändning. AFA ordnar studiecirklar, jobbar i bredare rörelser som nätverket mot rasism, håller föredrag på skolor, delar flygblad och så vidare. När AFA tar till våld är våldsanvändningen rationell ur deras perspektiv.

Det finns också en direkt koppling mellan graden av våldsanvändning hos AFA och nazisternas närvaro i det offentliga rummet. AFA står ideologiskt och politiskt på tre ben: Antifascism, antisexism/antihomofobi och antikapitalism. När nazisterna agerar mindre ute på gator och torg minskar AFA:s våldsanvändningen och de två andra benen blir viktigare.

Rörelsen ursprung

För att förstå AFA som fenomen måste man sätta in rörelsen i dess sammanhang. Ur vad uppstod AFA?

Man kan säga att embryot till AFA föddes ur – men också i opposition till – 80-talets anarkistiska husockupationsrörelse. I skiftet mellan 80- och 90-tal började luften gå ur ockupationsrörelsen. Ockupanterna möttes av allt hårdare tag från polisens sida. Det blev efterhand svårare att hålla husen någon längre tid. I Stockholm satte slaget om Folkungagatan 164 (1990) på något vis punkt för ockupantrörelsen. Vid den här tiden började det formera sig en ny generation anarkister som började uppmärksamma nya frågor som inte varit så centrala för den äldre aktivistgenerationen.

I den tyska autonoma ockupantrörelsen började man i början på 90-talet tala om ”triple oppression”. Termen kom från en text med samma namn som skrevs av en grupp tyskar 1990. Triple oppression-teorin fick ett enormt genomslag bland den nya generationens aktivister. Det nya med triple oppression-idéerna ur vänstersynpunkt var att de förnekade att motsättningen mellan arbete och kapital var huvudmotsättningen i samhället.

Istället menade triple oppression-anhängarna att det finns tre grundläggande förtryck: kapitalism, sexism och rasism, som alla tre är sammantvinnande i en slags nätliknande struktur, och som alla tre bör bekämpas lika mycket, var och en för sig och tillsammans. En slags förtrycktas ”gemenskap” förutsätts uppkomma, där allianser bildas mellan olika grupper av förtryckta. Vidare överfördes det feministiska slagordet om att det personliga är politiskt även på rasism och kapitalism – vi har inte bara insocialiserade normer om över och underordning i våra könsroller, utan även i egenskap av individer tillhörande en särskild klass eller etnisk grupp.

Triple oppression-teorin var stommen i de tre ben som AFA stödde sig på under sina första staplande steg: Antifascism, anti-sexism/homofobi och antikapitalism.

Det hände också saker ute i samhället som påverkade A-rörelsen (A-rörelsen är ett samlingsnamn som innefattar alla de olika strömmingarna inom anarkiströrelsen i vid mening). Vid valet 1991 hade Ny demokrati gjort sin debut och landet skakades av attacker mot flyktingförläggningar, massmedia ”hårdlanserade” Vitt Ariskt Motstånd, VAM, och den så kallade Lasermannen härjade och spred rädsla. Det nya med nazigruppen VAM var inte det rasistiska våldet, utan lanserandet av en nynazistisk ideologi.

Under ett halvår, från hösten -91 till våren -92 växte en kortvarig men bred antirasistisk rörelse fram. Det blev ett halvår späckat med antirasistiska demonstrationer, en invandrarstrejk och som en kulmen på allt detta deltog 10 000 personer i tre olika demonstrationer i Stockholm den 8 februari -92.

Våren -92 visade det sig att den antirasistiska mobiliseringen varit effektiv, nazirörelsen hade drabbats av ett rejält bakslag. Samtidigt hade polisen gripit Lasermannen och Vam-bankrånarna. Med den antirasistiska framgången började den antirasistiska rörelsen trappa ned sin verksamhet. Luften började sakta pysa ur Riksförbundet Stoppa Rasismen som varit navet för den antirasistiska rörelsen. Vänsterns antifascistiska intresse avtog och medias strålkastarljus på extremhögern slocknade.

Grundandet av AFA

För den antifascistiska delen av A-rörelsen hade vintern 1991-1992 präglats av spontana koalitioner mellan olika grupper från olika idétraditioner som ville konfrontera fascismen rent fysiskt. I Stockholm uppstod det en allians mellan framför allt iranska exilkommunistiska partier och aktivistmiljön. Tillsammans spöade de regelbundet skiten ur tidningsförsäljare från nazistgruppen Sveriges Framtid som stod och sålde tidningar vid Centralen och vid Gamla Stans tunnelbanestation. Men alliansen var bräcklig: under våren lessnade iranierna på att ensidigt konfrontera nazisterna fysiskt och började ägna sig åt mera traditionellt partiarbete istället.

Sommaren 1992 återstod bara A-rörelsen. I stället började militanta antifascister ur anarkistmiljön i de olika städerna knyta kontakter med varandra. Flera lösliga antifascistiska arbetsgrupper bildades som så småningom formaliserades i fasta aktionsgrupper.

I september -93 samlades ett tjugotal olika antifascistiska grupper från hela Sverige på Bona Folkhögskola och beslöt att bilda det landsomfattande nätverket Anti-Fascistisk Aktion. Vid det här laget var all ideologisk mångfald borta. Från första början var det autonom anarkism och triple oppression som satte sin prägel på organisationen. Namnet AFA lånades dels från den engelska radikala vänsterns antifascistiska organisation Anti-Fascist Action och dels från den tyska proletära självförsvarsorganisationen Antifascistische Aktion som fanns på 1930-talet. Parallellt med bildandet av AFA i Sverige uppstod AFA i Danmark och Norge.

Händelseutvecklingen inom det antirasistiska arbetet 91-93 blev en väldigt omdiskuterad fråga inom vänstern och kom att forma det nybildade AFA-nätverkets politiska praktik. Varför rasade den breda kortvariga antifascistiska rörelsen som växte fram 91/92 ihop? Under några månader organiserades ”regnbågskoalitioner”, breda antirasistiska allianser mellan vänstergrupper, invandrarorganisationer och allmänt humanistiska initiativ, som genomförde manifestationer i ett flertal städer i Sverige. Men alla koalitionerna blev kortvariga och deltagarantalet minskade på antirasistiska demonstrationer.

Bland en stor del av vänstern och de antirasistiska grupperna lades skulden för detta på den militanta och konfrontationsinriktade antifascismen. Man menade att våld och braskande mediarubriker om att fascister och antifascister var ”lika goda kålsupare” skrämde iväg vanligt folk från demonstrationer och manifestationer. AFA gav en annan förklaring.

Ingen allians med etablissemanget

Enligt AFA var det antifascistiska våldet under 1991/92 bara ett svar på fascisternas upptrappade våld. Nu i efterhand tror de antifascister som var med vid den tiden att det ändå inte varit möjligt att upprätthålla den mobiliseringsgrad som regnbågskoalitionerna uppnådde under en kort tid.

Enligt dessa AFA-aktivister fanns det ett slags systemfel inbyggt i själva regnbågsidén. De är kritiska till det överordnade målet att till varje pris bygga upp största möjliga bredd i koalitionerna för att isolera extremhögern. Som vänstergrupp innebär det att sätta sin politik åt sidan och sluta upp bakom liberala och systembevarande paroller. AFA och andra utomparlamentariska vänstergrupper betonar istället vikten av att bygga upp en antifascistisk opposition. De menar att det är livsfarligt att liera sig med ”etablissemanget”. Det leder till att extremhögern kan fånga upp missnöjet mot det samhälle vi lever i. Nazisterna ställer rätt frågor: Varför finns arbetslöshet? Vad beror våldtäkter på? Om vi inte kan besvara deras frågor kan vi inte bemöta nazisternas sociala bas, menar AFA.

Kamp mot porr

AFA använder antifascism som en bredare term än antirasism. I rörelsen har det förts många diskussioner om vilka beståndsdelar och vilka maktstrukturer fascistiska rörelser och ideologier knyter an till. Sexismen, homofobin och rasismen, som är dragna till sin spets i fascismen, är strukturer som genomsyrar hela samhället menar AFA. Den fascistiska rörelsen existerar inte i ett vakuum – den knyter an till och är en del av en större högervridning. Det finns ett samspel mellan den höger som flyttar gränserna på gatan och fysiskt hotar folk, och den högervridning i politiken som skärper flyktingpolitiken och formulerar invandring som ett samhällsproblem.

Med utgångspunkt från den analysen med grund i triple oppression, har AFA också arbetat med frågor som legat utanför ett snävt antifascistiskt fält men som de bedömt som viktiga delar av en reaktionär mobilisering och högervridning. Ett sådant område, som flera AFAgrupper valt att prioritera, är kampen mot porren. AFA har bedrivit den kampen genom att attackera porrbutiker, men har också uppmärksammat så kallade ”herrtidningar” som Slitz och Café. AFA:s Shitz-kampanj 1999, då mer än 23 000 falska Slitz-löpsedlar trycktes och sattes upp är ett av de mer lyckade exemplen.

Det har också under lång tid funnits en intern diskussion inom AFA om machokultur och sexism inom rörelsen.

Diskussionen hamnade på dagordningen på grund av en våldtäkt inom rörelsen, något som AFA var tvunget att hantera. 1994 startades mansgrupper för att få män att diskutera sina förhållningssätt. Det är givet att i en rörelse som i så pass hög grad använder våld som kampmetod, så kan våld också fungera som konfliktlösning. Men det finns samtidigt en större medvetenhet och en mer aktiv debatt om personliga förhållningssätt än i många andra rörelser. Våld och sexism finns även i AFA men är knappast vanligare än i andra grupper i samhället, enligt de AFA-aktivister jag talat med.

Anti-rasistiska nätverk

Mellan 1993 och 1996 hade den nazistiska rörelsen ett uppsving i Sverige. Sedan kom en tid av tillbakagång och då nazisterna var upptagna av intern splittring. Då passade AFA på att ytterligare bredda sitt arbetsfält. AFA:s erfarenhet av att kontinuerligt kartlägga nazistisk verksamhet har lett till att militanta antinazistiska aktioner eller mobiliseringar har fungerat som en ”brandkårspolitik” som satts in vid behov medan majoriteten av det politiska arbetet har kunnat läggas på offensiv kamp som att bygga upp de frihetligt socialistiska organisationerna och nätverken.

År 1997 var det många från AFA som deltog i Europamarschen i Amsterdam. Många blev gripna av polisen i de massaresteringar som riktades mot demonstrationen. Efter det fick AFA upp ögonen för Schengen. Detta uppvaknande resulterade i en kampanj mot det europeiska polissamarbetet och den restriktiva flyktingpolitiken i Schengenavtalet.

Mellan 1995 och 98 gjordes det försök från AFA:s sida att förbättra kontakterna mellan alla antirasistiska/antifascistiska organisationer. På initiativ av den stockholmsbaserade gruppen Hasans Vänner mot våld och rasism har Nätverket mot Rasism dragits igång. AFA har gått in i och hjälpt till att bygga upp nätverket. Sammanhållande för Nätverket mot Rasism har de årliga Antirasistiska Rikskonferenserna varit.

AFA:s engagemang i Nätverket mot rasism uppmärksammades i Expressens artikelserie mot ”vänstern”, där vinkeln var att ”terrororganisationer” uppbär statsbidrag. Att Nätverket mot Rasism fått ta emot pengar, precis som alla andra folkrörelser i Sverige, för att anordna konferenser, sågs som ett indirekt ekonomiskt stöd till AFA som är en av nätverkets hundratalet medlemsorganisationer. Detta trots att AFA inte fått en krona till sin verksamhet från dessa pengar.

Globaliseringsmotstånd

Med tiden har AFA lärt sig att förhålla sig mera taktiskt och pragmatiskt till den militanta kampform som de har varit med om att etablera. Numera försöker AFA vid varje aktion och kampanj först bestämma vilket politiskt mål de vill uppnå, för att sedan anpassa metoderna efter det. Tanken är att protestverksamhet, opinionsbildning genom media, massmilitans och aktionsgruppsmilitans ska komplettera varandra. Enligt AFA:s egen bedömning är det där organisationens möjlighet att växa i framtiden ligger – att både vara en antifascistisk opposition och att arbeta pragmatiskt, att både delta i ett samarbete med andra sociala rörelser och utveckla en militant och resultatinriktad antifascistisk praktik.

Precis som många andra i vänstern har AFA tagit intryck av protestvågen mot kapitalets globalisering. Delvis har globaliseringsrörelsen ritat om den politiska kartan för den utomparlamentariska vänstern. Och det har lett till en mängd problem för AFA. Många av dem bottnar i den rörelseidentitet AFA bär med sig från 90-talet.

Det senaste året har varit en period av omprövning för många inom AFA. Triple oppression-teorin har börjat ifrågasättas på allvar inom rörelsen. Det har hållits ingående diskussioner kring antikapitalistiska strategier. AFA har lyckats med att stänga nazibutiker, men om uppgiften är att avskaffa kapitalismen är strategin inte lika enkel. Om AFA tar sin antikapitalism på allvar ställer det stora och delvis nya krav på organisationen. För att konfrontera kapitalismen krävs det inte bara en kvantitativ förändring (mer aktioner, mer aktivister) utan även en kvalitativ. Tidigare har man haft en väldigt vag idé om vad som verkligen behövs för att störta kapitalismen. Som om allt som behövs är någon form av kritisk massa av aktivister som slår sönder banker och multinationella företag och sedan har vi en revolution…

AFA inser att de metoder de använt för att bekämpa vissa specifika företeelser, i det här fallet nynazistiska kampgrupper, inte kan användas mot kapitalismen som system. Just därför sker det en språngartad utveckling inom AFA just nu. Det finns konkreta planer på att bredda den sociala basen i AFA, genom att vända sig ut till de invandrartäta förorterna. Flera medlemmar i AFA-Stockholm har ägnat delar av sommaren åt att studera Kapitalet.

Det finns även ett stort intresse för italienska Ya Bastas idéer och för den italienska strömningen av autonom marxism.

Göteborgshändelserna

Dessa nya idéer skulle för första gången prövas i praktiken i samband med toppmötet i Göteborg. Tvärtemot vad många tror planerade AFA Sverige framför allt ickevåldsliga aktioner i Göteborg. Ändå har AFA:s aktiviteter förknippats med kravallerna, våldet och maskerna. Ironiskt nog just när de sökte nya vägar för protesterna bortom gatukampen. Ya Basta utvecklade vita overall-konceptet för att komma ur den återvändsgränd de såg att den italienska autonoma rörelsen hade hamnat i. I Norden var både Globalisering Underifrån och AFA inspirerade av dessa former. AFA valde att arbeta under en betydligt större öppenhet än vad de brukat. De planerade fantasifulla blockader, där de skulle pressa sig in fredligt med kroppsskydd för att inte ta skada av polisens batonger.

På onsdagen före Göteborgstoppmötet hade skandinaviska AFA ett möte med det tillresta ”svarta blocket”, som mest bestod av spillrorna av den nordeuropeiska husockupationsrörelsen. Svartblockarna var skeptiska till vitaoverallsstrategin. De hade istället planer på ett ”Blått block”, som i Prag, med inriktning på kravaller. De tillresta övertygades dock av AFA och gick i stället med på att delta i den fredliga blockaden.

Av dessa aktioner blev det inget av. Polisens insatschef Håkan Jaldung gick tidigt ut och förklarade att han tänkte stoppa alla aktioner innan de inträffade. Därför började toppmötesveckan med tillslag mot skolor och lägenheter. Repressionen slog sönder AFA:s strukturer, aktivisterna greps och kroppsskydden beslagtogs. Vi vet hur det gick istället.

Jag vet att flera AFA-aktivister tog aktiv del i kravallerna. Det bör dock påpekas att det inte var AFA som organiserade fönsterkrossningen på Avenyn. Vid den tidpunkten var AFA:s samordning utslagen. Infrastrukturen var inte återupprättad förrän på fredagskvällen.

Ändå känner AFA ett behov av att försvara dom som slog sönder avenyn. ” Det är normalt att vara pissförbannad på det nyliberala klassamhället. Många människor är förbannade och trötta på att attackeras av en brutal ordningsmakt och då slår man tillbaka. Då är det inte vänsterns uppgift att motarbeta motståndet, tvärtom är det vänsterns uppgift att bejaka det, att bryta den politiska apatin. Det var en politisk, kollektiv urladdning vi såg i Göteborg.” Det säger en av de AFA-aktivister när jag frågar om hur AFA ser på det som hände på avenyn.

Även om jag aldrig någonsin delat AFA:s politiska analys, så har jag ändå alltid kunnat förstå hur de tänker. Men nu hänger jag faktiskt inte med längre.

Håller AFA på med politik? Om dom gör det kan man faktiskt kräva bättre svar.

Kravallerna på Avenyn måste bedömas utifrån vilka politiska effekter de fick.

AFA:s resonemang är ett försök att förklara händelserna sociologiskt. Det räcker inte.

Politik handlar inte om att förklara, uppgiften är att förändra.

Marco Espvall

Från Röda Rummet 3/2001.

Om den amerikanska trotskismens födelse

James P. Cannon (1890-1974) är ett välkänt namn i den amerikanska arbetarrörelsens historia. Han var aktiv i Industrial Workers of the World (IWW), socialistpartiet och blev en av kommunistpartiets ledare vid dess bildande, Hans möte med Trotskijs och Vänsteroppositionens ståndpunkter ägde rum vid Kominternkongressen 1928. I sin bok om den amerikanska trotskismens historia, som ursprungligen publicerades 1944,berättar Cannon om hur detta möte gick till. Strax efter sin återkomst från kongressen uteslöts Cannon tillsammans med Max Shachtman och Martin Abern urpartiet. Därefter uppträdde de som en utesluten fraktion av partiet under namnet Communist League of America (Opposition). Huvudrubriken i det första numret av tidningen Militant, som de uteslutna började publicera från och med den 15/11 1928, lydde: ”För den ryska oppositionen”.

Om den amerikanska trotskismens födelse

När jag ser tillbaka på det, så framstår det som en intressant omständighet, som på sätt och vis förebådar det som skulle komma, att jag aldrig tog del i någon av dessa kampanjer [mot Vänsteroppositionen]. Jag röstade för de stereotypa resolutionerna, måste jag tyvärr säga, men jag höll aldrig något enda tal eller skrev en enda artikel mot trotskismen. Det berodde inte på att jag var trotskist. Jag ville inte komma på kant med majoriteten i det ryska partiet och Komintern. Jag vägrade delta i kampanjerna bara för att jag inte förstod frågorna. Bertram D. Wolfe, Lovestones främsta vapendragare, var en av de största Trotskijhetsarna. Vid första bästa anledning höll han ett tal på två timmar och förklarade varför trotskisterna hade fel i bondefrågan i Ryssland. Jag kunde inte göra det därför att jag inte förstod frågan. Han förstod den inte heller, men i hans fall var det inte något egentligt hinder. Det verkliga målet för Lovestones och Fosters anhängare när de höll dessa tal och genomförde dessa kampanjer var att de ville ställa sig in hos makthavarna i Moskva.

Någon kanske frågar, ”Varför höll du inte tal till förmån för Trotskij?” Jag kunde inte göra det heller därför att jag inte förstod programmet. Mitt sinnestillstånd var ett tillstånd av tvivel och otillfredsställelse. Om jag inte hade haft något ansvar inför partiet, om jag helt enkelt varit en kommentator eller observatör, så kunde jag bara ha uttalat mina tvivel och haft det avklarat. Man kan inte göra det i ett seriöst politiskt parti. Om man inte vet vad man ska säga, måste man inte säga något. Det bästa är att förbli tyst.

Kommunistiska Partiets centralkommitté höll ett plenum i februari, det berömda februariplenumet 1928, som följde ett par månader efter uteslutningen av Trotskij och Zinovjev och alla ledarna för den ryska oppositionen. En stor kampanj var redan i gång för att mobilisera partierna i världen för att stödja Stalins byråkrati . På detta plenum kämpade och tvistade vi om de fraktionella frågorna i partiet, bedömningen av den politiska situationen, den fackliga frågan, organisationsfrågan – vi kämpade ursinnigt om alla dessa frågor. Det var vårt verkliga intresse. Sedan kom vi till den sista punkten på dagordningen, den ryska frågan. Bertram D. Wolfe, som rapporterade för Lovestones majoritet, ”förklarade” den utförligt, under två timmar. Sedan lämnades frågan öppen för diskussion. En efter en, begärde varje medlem av Lovestones och Fosters fraktioner ordet för att uttrycka sitt instämmande med rapporten och bättra på för att visa att han förstod nödvändigheten av uteslutningarna och var för dem.

Jag talade inte. Naturligtvis kände sig de andra medlemmarna av Cannon-fraktionen, på grund av min tystnad, tveksamma inför att tala. De tyckte inte om situationen och organiserade ett slags kampanj med påtryckningar. Jag minns fortfarande, hur jag satt längst bak i salen, missnöjd, bitter och förvirrad, övertygad om att det var något skumt med frågan men utan att veta vad det var. Bill Dunne, det svarta fåret i familjen Dunne, som vid den tiden var medlem i den politiska kommittén, och min närmaste medarbetare, kom tillbaka med några av de andra. ”Jim, du måste säga något i den här frågan. Det är den ryska frågan. De kommer att skära vår fraktion i bitar om du inte säger något om den här rapporten. Gå upp och säg några ord för protokollet.”

Jag vägrade att göra det. De framhärdade, men jag var orubblig. ”Jag kommer inte att göra det. Jag kommer inte att säga något i den här frågan.” Det var inte ”klok politik” från min sida, även om det kan förefalla så i efterhand. Det var inte alls något föregripande av framtiden. Det var helt enkelt en stämning, en grundmurad personlig känsla som jag hade när det gällde den frågan. Vi hade ingen verklig information. Vi visste inte riktigt vad som var sanning. Vid den här tiden, 1927, hade dispyterna i det ryska partiet börjat omfatta internationella frågor — frågan om den kinesiska revolutionen och den anglo-ryska kommittén.

I början av sommaren 1928 åkte Cannon till Moskva som delegat till Kominterns sjätte världskongress.

Jag placerades i programkommissionen, delvis därför att de andra fraktionsledarna inte var särskilt intresserade av programmet. ”Lämna det till Bucharin. Vi vill inte bekymra oss om det. Vi vill komma med i den politiska kommission som kommer att besluta om vår fraktionskamp; i den fackliga kommissionen; eller någon annan praktisk kommission som kommer att besluta något om någon liten enkel facklig fråga som bekymrar oss.” Sådan var den allmänna stämningen i den amerikanska delegationen. Jag skyfflades in i programkommissionen som ett slags ärebetygelse utan innehåll. Och för att säga er sanningen, så var inte jag heller särskilt intresserad.

Men det visade sig vara ett ordentligt misstag – att placera mig i programkommissionen. Det kostade Stalin mer än en huvudvärk, för att inte tala om Foster, Lovestone och de andra. Eftersom Trotskij, förvisad till Alma Ata, utesluten ur det ryska partiet och Kommunistiska Intemationalen, appellerade till kongressen. Ni förstår, Trotskij reste sig inte bara och gick bort från partiet. Han kom tillbaka efter sin uteslutning, vid det första tillfället i och med sammankallandet av Kominterns sjätte kongress, inte bara med ett dokument som överklagade hans fall, utan med ett fantastiskt teoretiskt bidrag i form av en kritik av Bucharins och Stalins förslag till program. Trotskijs dokument bar titeln ”Förslaget till program för Kommunistiska Intemationalen: En kritik av grundvalarna”.

Genom något förbiseende i apparaten i Moskva, som skulle vara byråkratiskt vattentät, korn detta dokument av Trotskij in i Kominterns översättningsrum. Det ramlade ned i rummet, där de hade ett dussin eller fler översättare och stenografer som inte hade annat att göra. De plockade upp Trotskijs dokument, översatte det och distribuerade det till ledarna för delegationerna och medlemmarna i programkommissionen. Så, tro det eller ej, det lades i mitt knä, översatt till engelska! Maurice Spector, delegat från det kanadensiska partiet, och i ungefär samma sinnestillstånd som jag, befann sig också i programkommissionen och han fick en kopia. Vi gav fan i fraktionsmötena och kongressessionerna medan vi läste och studerade detta dokument. Sedan visste jag vad jag skulle göra, och det gjorde han också. Våra tvivel hade lösts upp. Det var klart som dagen att marxismens sanning stod på Trotskijs sida. Vi gjorde en överenskommelse på stället – Spector och jag – att vi skulle åka hem och inleda en kamp under trotskismens fana.

Vi inledde inte kampen i Moskva på kongressen, även om vi redan var helt övertygade. Från den dag jag läste detta dokument betraktade jag mig själv, utan ett enda tvivel därefter, som lärjunge till Trotskij.

James P. Cannon

Ur James P. Cannon: The History of American Trotskyism, s. 44-46,48-50.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 4/1992

Stalinisterna och enhetsfronten

Introduktion: Artikeln skrevs 1940 och behandlar de problem som det amerikanska trotskistiska partiet (SWP) stod inför i sin enhetsfrontstaktik, l förbigående avlivar Cannon myten om enhetsfrontstaktikens allsmäktighet: den måste brukas med urskiljning och förnuft och får inte bli en fetisch. Sedan övergår han till att diskutera hur frågan ställdes konkret för SWP under andra världskrigets första år. Därvid tillrättalägger han en annan missuppfattning, nämligen att enhetstaktiken alltid riktar sig till massorganisatlonerna som sådana eller deras faktiska ledare. Det avgörande är det konkreta läget. Endast med hänsyn taget till detta kan enhetsfronten bli ett ovärderligt instrument för att föra arbetarklassens positioner framåt och stärka partiet. Före världskriget riktade sig SWP främst till den mer eller mindre »oberoende» vänsterflygeln inom den amerikanska fackföreningsrörelsen med sin enhetstaktik och i allmänhet mot det stalinistiska kommunistpartiet. Efter krigsutbrottet förändrades emellertid läget drastiskt. Nu blev inställningen till kriget en avgörande fråga och i denna intog stalinisterna (fram till sommaren 1941) en betydligt progressivare (om än felaktig) hållning än de tidigare allianspartnerna som vacklade betänkligt åt försvarsvänliga positioner. Därmed blev det nödvändigt att »byta häst» och alliera sig med stalinisterna mot vänsterbyråkraterna. Summan av kardemumman:

Enhetstaktikens tillämpning beror på den objektiva situationen och vad den kräver å ena sidan, och den inställning som de olika strömningarna inom arbetarrörelsen intar i de politiska ödesfrågorna å den andra. Det är alltså inte oväsentligt vilka politiska ställningstaganden som dessa strömningar intar. Vi överlämnar härmed ordet till James P. Cannon:

(Tal vid SWP:s plenarmöte i Chicago, den 27-29:e september 1940.)

Kamrater, det verkar som om debatten om militärpolitiken i stort sett är avslutad. De små skiljaktig-heter som har visat sig kan bevaras i avslutningstalet. Vi kan nu diskutera andrahandsfrågan om stalinisterna och vår taktik i fackföreningarna.

Utgångspunkt

Sedan en tid har vi tvingats inse att kommunistpartiet är det största hindret för en utveckling av den revolutionära rörelsen i USA. Stalinisterna behåller en stark ställning i många fackföreningar och i och med sin nya vändning har de ytterligare förvirrat saker och ting, till vår nackdel.(1) Spekulationerna om att Stalin-Hitlerpakten skulle innebära kommunistpartiets undergång har inte infriats. Den nya linjen gav dess byråkratiska ledarskap möjligheten att än en gång ta på sig en skenradikal mask. Arbetarmilitanterna i basen tilltalades mer av detta än av den gamla politiken.

Förvisso stöttes ett ganska stort antal stalinistiska arbetare bort av den cyniska pakten med Hitler, men de största förlusterna, både vad gäller medlemmar och sympatisörer, utgjordes av småborgerliga element som kommunistpartiet hade rekryterat under de senaste åren. När det kom till ett avgörande visade det sig att dessa var mer fästa vid Roosevelts borgerligt-demokratiska regim än vid Stalins regim. De stalinistiska arbetarna, å andra sidan, stannade till största delen kvar i partiet och trotsade repressionen och förföljelserna. Dessa fakta måste vara vår utgångspunkt när vi bestämmer taktiken i denna fråga.

Ett extremt förslag

Under många månader har vi varit medvetna om att vi inte har gjort tillräckligt stora inbrytningar bland de stalinistiska arbetarna. Kommunistpartiet är ett hinder som de revolutionära arbetarna måste undanröja ur sin väg. Detta kan inte enbart göras med hjälp av frontalangrepp. Det är nödvändigt att finna metoder för flankangrepp, som komplementerar vår kompromisslösa och oupphörliga offensiv mot den förrädiska stalinismen. Vi hade dessa funderingar i åtanke när vi vid vårt senaste besök hos kamrat Trotskij satte upp frågan om kommunistpartiet på dagordningen för diskussion med honom. Även han tyckte att vår politik gentemot kommunistpartiet sedan lång tid hade varit alltför negativ, att vi inte hade kommit på en tillräckligt flexibel taktik för flankmanövrer i syfte att vinna stalinistiska arbetare till oss.

Trotskij ställde frågan om valkampanjen, och han lade fram ett chockerande förslag. Han sa att kommunistpartiets ledning talar vitt och brett om att de är motståndare till imperialistiska krig, etc. Vi vet att de är lögnare och bluffmakare som bara lyder de senaste instruktionerna i Stalins diplomatiska spel. l morgon kommer de att förråda kampen mot kriget. Vi vet detta, sa Trotskij, men tusentals missledda arbetare är ännu inte övertygade om det. »Vi måste komma på ett sätt att nå dessa arbetare som de är, med sina nuvarande uppfattningar. Låt oss ta ledarna på orden och säga: Om kommunistpartiet vidhåller sin ståndpunkt av motstånd mot det imperialistiska kriget, så kommer vi att föreslå dem en enhetsfront, och tom ge deras kandidater ett kritiskt stöd i valet.»

Ingen i delegationen höll med den Gamle om detta drastiska förslag. Vi hade en lång och tidvis hetsig diskussion med honom om detta.(2) Vår åsikt var att en så drastisk förändring mitt under en valkampanj skulle kräva alltför många förklaringar, och innebära en risk för stora missförstånd och en förvirring som vi inte skulle kunna skingra. Även om vi möjligen skulle vinna några hundra stalinistiska arbetare under loppet av en långvarig taktik av detta slag, så ansåg vi att vi löpte risken att förlora mer än vi kunde vinna.

Ett kompromissförslag

Vi argumenterade fram och tillbaks på denna grundval i flera dagar. Sedan lade Trotskij fram ett kompromissförslag. Han sa att den nya militärpolitiken — den strategiska linjen på lång sikt — trots allt var det viktigaste, och inte det mindre, kortsiktiga problemet med vår taktik gentemot KP i den pågående valkampanjen. Om vi godtog hans förslag som en möjlig manöver, sa han, och utarbetade en enhetsfrontstaktik som verkligen skulle möjliggöra ett penetrerande av den stalinistiska basen, så skulle han acceptera det som en kompromiss. Vi grubblade på det några dagar. Jag hade ett personligt samtal med honom innan vi lämnade Coyoacan, och jag framförde på nytt mina farhågor för att en så drastisk politik som att kritiskt stödja kommunistpartiet i det kommande valet skulle leda till missförstånd och förvirring. Han sa att han inte ansåg det tillräckligt viktigt för att göra det till en stridsfråga; han ville inte provocera fram en partidiskussion som skulle kunna avleda uppmärksamheten från den ytterst viktiga frågan om den nya militärpolitiken. Men vi borde noggrann! tänka igenom saker och ting, och utarbeta en effektiv enhetsfrontstaktik gentemot den stalinistiska byråkratin.

Enhetstaktiken

Enhetsfrontstaktiken, som den utarbetades och fulländades av Lenin, är på intet sätt ett uttryck för en försonlig inställning till konkurrerande organisationer inom arbetarrörelsen. Enhetsfronten är avsedd att mobilisera massorna — som de är — för gemensamma aktioner mot klassfienden kring speciella dagsfrågor. Samtidigt är det en metod för att bekämpa främmande strömningar och förrädiska ledare. Taktiken ska inte tillämpas ständigt, varje dag i veckan, utan bara vid lämpliga tillfällen. Kominterns viktigaste taktik under Lenin var enhetsfrontstaktiken. Men Lenin visste när man skulle använda den och när man skulle ställa den åt sidan. Under de första åren efter Andra Internationalens splittring och Kominterns grundande sades ingenting om enhetsfronten. Ryssarna har ett talesätt: »Varje grönsak har sin årstid”. Och krigets och efterkrigstidens årstid, efter ryska revolutionen och efter Kominterns grundande, var en årstid för frontaloffensiv mot den internationella socialdemokratin. Strategin var att fullborda splittringen genom ett skoningslöst krig, och att ersätta de reformistiska partierna med revolutionära kommunistpartier.

Detta frontalangrepp genomfördes från 1917, över Kominterns grundande 1919, och ända till hösten 1921. Därefter gjorde Kominterns ledare — Lenin och Trotskij -en balansräkning. Lenin pekade på vad vi hade lyckats uträtta med vår strategi, att vi hade byggt självständiga kommunistpartier av betydande storlek i alla länder. Men socialdemokratin hade fortfarande kontrollen över stora arbetarorganisationer. Dessa arbetare var ännu inte övertygade om kommunismen. Under den följande perioden måste vi konfrontera de reformistiska ledarna med förslag om en enhetsfront som ett sätt att närma oss den bas som de hade inflytande över.

Man kan observera samma mönster i arbetet att bygga Fjärde Internationalen i kamp mot stalinismen. Vi har genomfört ett långdraget frontalangrepp. Under loppet av detta angrepp har vi valt ut och dragit till oss härdade kadrer i den Fjärde Internationalen. Men vi måste inse att kommunistpartiet fortfarande är en mäktig organisation, många gånger större ån vi. Det har i sina led många missledda men klassmedvetna arbetare. Vi måste nu ta till enhetsfrontstaktiken som ett sätt att komma i kontakt med dem.

Ingen i vår politiska kommitté ville stödja politiken att ge ett kritiskt stöd till stalinisterna i valet. Jag tror att vi denna gång hade rätt mot Trotskij. Icke desto mindre har vi alla insett att vi måste hitta en mer flexibel taktik gentemot kommunistpartiet, och så länge de ansluter sig till denna halvradikala linje, leta efter lämpliga tillfällen för att penetrera deras led med hjälp av enhetsfrontsförslag. Och här vill vi inte heller gå över till den andra ytterligheten, från att lämna kommunistpartiet ifred till att ställa förslag om enhetsfront varenda dag. Vi ska noggrannt skilja ut och välja tillfällen och händelser för att via kommunistpartiets organisationer göra närmanden till dess bas för en begränsad, specifik enhetsfront. Det har vi kommit överens om, och jag anser att konferensen bör anamma det som en allmän politik.

Jag upprepar att det skall genomföras på ett ytterst försiktigt och klokt sätt. Vi har redan, ganska försiktigt, provat denna taktik i New York, når vi genomförde vår kamp mot Bundisterna (3) och de Coughlinistiska organisationerna (4). Vi skrev ett brev till kommunistpartiets lokalorganisation och föreslog dem en enhetsfront mot Coughlin-Bund-ligorna. Vi följde aldrig upp det. Vi skickade dem bara ett brev och publicerade det. Men bara det enkla faktum att vi bekämpade fascisterna i New York, och att vi vädjade till kommunistpartiets bas för att förena sig med oss, gav goda resultat. Vi fick informationer från våra kontakter i kommunistpartiet att vi väckte ett ganska stort intresse i deras led. Det gav byråkraterna en hel del »besvär«. Ganska många stalinist-medlemmar ville acceptera vårt enhetsförslag och förena sig med oss i kampen mot fascisterna. Ur denna enda erfarenhet vann vi över en hel del stalinistiska basmedlemmar till vårt parti.

För närvarande har vi i Kalifornien en situation där, om jag förstått saken rätt, guvernör Olsen har föreslagit att den statliga lagstiftande församlingen ska anta en grundlagsförändring för att få bort kommunistpartiet från vallistorna. Vår lokalorganisation i Los Angeles nappade omedelbart på detta. De föreslog att vi skulle skicka en vädjan till kommunistpartiet och andra organisationer om en enhetsfrontsaktion för att bekämpa detta försök att lagstifta bort KP. Politbyrån godkände enhälligt Los Angeles-kamraternas initiativ. Enligt vad jag har förstått kommer de att fullfölja denna aktion de närmaste veckorna.

En kampmetod

Det måste ständigt upprepas att enhetsfronten är en kampmetod. Den innebär inte vänskap eller försoning. Den innebär bara att via deras officiella ledarskap komma i kontakt med basen i en konkurrerande organisation inom arbetarrörelsen för en enad kamp för gemensamma omedelbara mål. Om den används på rätt sätt, så skapar enhetsfronten möjligheten att penetrera basen i organisationer som vi hittills varit utestängda från. Det är i denna, och endast i denna, mening som vi föreslår stalinisterna enhetsfronter under den kommande perioden. Vi är, och skall förbli, stalinismens mest konsekventa och oförsonliga fiender.

Den gamle var mycket optimistisk över våra möjligheter. Han sade: Anta att ni går in i detta och upprepar dessa experiment gång på gång vid lämpliga tillfällen. Om ni till slut vinner över 200 stalinistiska arbetare till vårt parti, så har ni uppnått mycket. Vi reste frågan om det oerhörda hat som många ärliga arbetare inom arbetarrörelsen känner mot stalinisterna. Det finns ett stort korn av rättvisa och uppriktighet i detta hat, även om det ofta blandas med reaktionära fördomar. Vi måste vara mycket försiktiga, så att vi inte stöter oss med dessa anti-stalinistiska arbetares känslighet. Det är arbetare som är militanta och delvis klassmedvetna i sin inställning, men vi får inte låta deras känslighet bestämma vår politiska linje.

Fackföreningspamparna och stalinisterna

Så fort vi började tala om enhetsfronter med stalinisterna, så hörde vi från samtliga våra fackföreningsfraktioner ett rop om att ta det lugnt! Folket i fackföreningarna visste hur hatade stalinisterna är. Vi måste vara försiktiga. Om vi låter oss sammanblandas med stalinisterna, så kommer vi att skära av den väg vi har att närma oss basen inom fackföreningsrörelsen, den antistalinistiska bas som enligt min åsikt är en viktigare reservoar för revolutionen än stalinisternas bas.

Här var vi lite oense med Trotskij. Han var benägen att vifta bort hela den »progressiva” rörelsen som enbart bestående av patrioter och bluffmakare. Han gav oss faktiskt ett verkligt argument angående Lewis och Browder. (5) »Vad är det för skillnad mellan Lewis och Browder? Är Browder en större skurk än Lewis? Jag tycker inte det. De är bägge skurkar — av olika sort.« En kamrat anmärkte att stalinisterna är mycket fientliga mot oss. Trotskij sa: »Ja, jag vet det. Ibland skjuter de på oss.«(6) Han sa: »Tror ni Inte att Lewis eller Green (7) skulle skjuta på er? Det är bara olika omständigheter, det är allt.«

Vi måste klassificera stalinisterna och de reaktionära och »progressiva» patriotiska fackföreningsbluffmakarna som bara två olika varianter av arbetarfiender, som använder olika metoder pga att de har olika grund att stå på. Det ställer oss i en besvärlig situation inom fackföreningsrörelsen. Vår allmänna praktik i det dagliga fackföreningsarbetet har varit att samarbeta med de progressiva och t o m med de konservativa fackföreningsbluffmakarna mot stalinisterna. Vi har haft rätt ur den synvinkeln, att även om de konservativa och traditionella fackpamparna (labour skates) inte är bättre än stalinisterna, inte är mindre förrädare i det långa loppet, så har de olika grundvalar för sin existens.

Stalinisternas bas är byråkratin i Sovjetunionen. De är fullt beredda att spränga en fackförening för att försvara Stalins utrikespolitik. De traditionella fackföreningsbluffmakarna har inga rötter i Ryssland, och inte heller något stöd i dess mäktiga byråkrati. Deras enda grundval är fackföreningen; om fackföreningarna inte bevaras kan de inte fortsätta att existera som fackföreningsledare. Ren självbevarelsedrift gör att de är lite mer lojala mot fackföreningarna än stalinisterna. Det är därför vi har haft rätt när vi i rena fackföreningsfrågor har samarbetat med dem mot stalinisterna.

Dagsfrågor — politiska frågor

Men till stor del har vårt fackliga arbete hittills varit en dag-till-dagverksamhet baserad på dagsproblemen, och det har saknat en övergripande politisk inriktning och ett övergripande politiskt perspektiv. Detta har tenderat att sudda ut skillnaderna mellan oss och rena fackföreningsmilitanter. Tidvis föreföll de i många fall vara en av oss. Det var solsken och vi var goda vänner. De stora frågor som kriget har ställt håller på ett grymt sätt på att störa denna idyll. En del av våra kamrater har redan gjort en del avslöjande erfarenheter av hur en krigssituation sätter stopp för tvetydigheter och tvingar människor att visa vad de verkligen går för.

En del personer stödde oss i nästan vartenda förslag vi ställde om att förbättra fackföreningen, uppnå bättre avtal, osv. Sedan störs plötsligt hela denna fridfulla rutin i fackföreningsrörelsen av de överväldigande frågorna om krig, patriotism, nationella val, etc. Och de fackföreningsmilitanter som i vanliga fall verkade så bra, visar sig alla vara patrioter och Rooseveltanhängare. Vi har nu en mycket snävare grund för samarbete med dem. Denna nya situation gör att vissa av våra kamrater säger att vi skall bryta alla relationer med dessa patriotiska fackmilitanter och progressiva bluffmakare. Det är en mycket extrem inställning som vi inte kan skriva under på.

Vad vi måste göra är att göra vår enhetsfrontspolitik, i fackföreningarna och i allmänhet, mer exakt. Enhetsfronten innebär inte politiskt samarbete, utan gemensamma aktioner kring speciella frågor, och det trots politiska skiljaktigheter. Enhetsfronten grundas på dagsproblem. Den är inte något som liknar ett permanent samarbete, utan helt enkelt överenskommelser från dag till dag. Där vi är överens eller halvt överens med andra går vi tillsammans. Där vi inte är överens går vi ensamma. Politiskt har vi ingen grundval för samarbete med de »progressiva» i fackföreningarna. Denna grundval kommer att bli mindre och mindre ju längre tiden går, och allteftersom krigsmaskinens tryck blir större.

Grundläggande principer

Många kamrater i fackföreningarna har arbetat hand i hand med folk som bara har varit fackliga mi-litanter och inget annat, l »normala” tider kommer de mycket bra överens. De kommer dock snart att göra den obehagliga erfarenheten att många av dessa personer, dessa kompisar som de har samarbetat med, dryckeskamrater och polare, visar sig vara direkta fiender till och angivare av vår rörelse. l hårda tider finns det bara en sak som knyter samman män. Det är att man är överens om grundläggande principer. God kamratanda och vänskaplighet är en dålig ersättning. De som inte känner till detta kommer att lära sig det genom bittra erfarenheter.

Alla de kamrater som tror att vi verkligen har något, stort eller litet, i fackföreningsrörelsen skall skaffa sig ett förstoringsglas under den kommande perioden och titta på vad vi verkligen har. Ni kommer att märka att vi har våra partifraktioner och kretsen av sympatisörer kring dem. Det är vad man kan lita på. Det kan finnas fall där personer som i princip är överens med oss kommer att vackla pga personlig svaghet. Men dessa är undantag från regeln. Det kommer att finnas fall med personer som inte har några omfattande politiska idéer, men som pga exceptionella personliga kvalitéer kommer att visa sig vara lojala även i en besvärlig situation. De kommer också att vara undantag. Regeln kommer att vara att den vanliga raddan rena fackaktivister, de opolitiska aktivisterna, de latenta patrioterna — kommer att svika oss i det avgörande ögonblicket. Det vi i prövningens timme kommer att ha i fackföreningarna kommer att vara det vi har byggt upp i form av hårda fraktioner av övertygade bolsjeviker.

Den militärpolitik som vi hår skisserar kommer att vara vår huvudsakliga aktivitet. Idag kommer vi att ha en enhetsfront med Smith eller Jones, tillsammans med Brown. Vi kommer att vara överens med den ene eller den andra om att sådana eller sådana krav skall vi ställa till cheferna, sådana eller sådana förslag är bra för den interna situationen i fackföreningarna. Men vi är inte bundna till någon av dem, och ingen av dem är bunden till oss. Vi kommer att kämpa mot de stalinistiska splittrarna i fackföreningen varje dag. Samtidigt kommer vi att på det politiska fältet kontakta stalinisterna om en enhetsfrontsaktion, som t ex i Kalifornien, för att bekämpa att man tar bort minoritetspartier från valsedlarna. Kanske kommer våra progressiva vänner att säga: »Vad gör ni? Ni sägs ju arbeta med oss, och så går ni plötsligt emot att man tar bort kommunistpartiet från valsedlarna.» Vi har vår fulla rätt att svara: »Det är meningen att ni ska jobba med oss 364 dagar om året, men en dag vill ni göra ett undantag och rösta på Roosevelt, bossarnas agent. Och om ni tar er den lilla friheten, så måste också vi få göra det. Vi måste ha samma självständighet som ni.» Kanske kommer detta att bli en läxa i demokrati för Demokraterna.

Bara en sak till, sedan är jag klar. Många av våra kamrater i fackföreningarna, kamrater som har blivit djupt insyltade i dessa angelägenheter med de progressiva Demokraterna, ryggar tillbaka vid tanken att stöta sig med dem. l detta avseende är inte vårt parti så modigt som det borde vara. Vi är rädda för att stöta oss med folk, eller rättare sagt deras dumma småborgerliga fördomar. Det är bara ett annat sätt att säga att vi ännu inte är några verkliga marxister. De stora marxisterna — från Marx och Engels till marxismens siste store representant, kamrat Trotskij — hade alla ett gemensamt drag: de var fullkomligt likgiltiga för vad allmänheten ansåg. De brydde sig inte om vad resten av världen tyckte om dem. De utarbetade alltid sin politiska linje i varje fråga i enlighet med sina vetenskapliga teorier. Sedan tillämpade de den modigt och tog alla konsekvenser. De gjorde Dantes måtto till sitt: »Gå din egen väg och låt folk prata.”

Kanske är problemet med kommunistpartiet en prövning för oss. l så måtto som vi kan ta itu med problemet på ett riktigt och omsorgsfullt men också modigt sätt — och inte bry oss om den kälkborgerliga opinionen — så kommer vi att ta ett steg mot att bli verkliga marxister, verkliga trot-skister, som följer sin egen politiska linje och låter världen i övrigt göra vad den vill.

James P. Cannon

Noter
1. »Den nya vändningen” anspelar på det amerikanska kommunistpartiets nya militärpolitik som antogs 1939. Innan Stalin-Hitlerpakten undertecknades 1939 ansåg Stalin att det var möjligt med en Sovjet-USA-allians mot Hitlertyskland. Som ett resultat av det hade de amerikanska stalinisterna en chauvinistisk inställning till ett eventuellt amerikanskt ingripande i det annalkande kriget. Efter Stalin-Hitlerpaktens undertecknande svängde stalinisterna 180° 1941. Översättarens anmärkning.
2. Se Trotskij: Writings 1939-40, s.251-290 där delar av denna och andra diskussioner återges.
3. En amerikansk nazistorganisation. Ö.a.
4. Även dessa, fascistiska organisationer. Ö.a.
5. John Lewis var från 1920 och fram till sin död 1969 ordförande i gruvarbetarnas fackförening i USA. Earl Browder var generalsekreterare i det amerikanska kommunistpartiet mellan 1930 och 1946, då han helt plötsligt uteslöts ur partiet. Ö.a.
6. Detta var strax efter kulsprute-angreppet mot Trotskijs hem i Coyoacan.
7. William Green var ordförande i AFL, en del av det amerikanska »L0«, mellan 1924 och 1952. Ö.a.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 2/80

Vägen till världshegemoni – imperialismens logik i globaliseringens tidevarv

Del 1 av 2 i serien Imperialism

Kriget är över. Det har just börjat. Det markerar övergången till en ny historisk epok, där imperialismen på nytt sätter sin prägel på världen. Från att i breda kretsar ha klassats som ett förgånget fenomen har den genom kriget gjort våldsam comeback: plötsligt går imperialismen nu in i sitt hittills högsta stadium. Vänstern, yr och nyvaken, famlar efter sina skrifter och teorier. I många fall är de nästan ett sekel gamla.

Med andra ord: vänstern är illa förberedd och utrustad att förstå den värld som stiger upp ur röken från Irak. Den har inte tänkt nytt om imperialismen på mycket länge. Vissa marxister har förvisso envist hållit fast vid begreppet – exempelvis kretsen runt tidskriften Monthly Review, som var moderliv för den förra vågen av imperialismteori under åren runt Vietnamkriget. Därifrån hörs nu triumfatoriska, halvt skadeglada utrop: vad var det vi sade! Imperialismen är inte död! I novembernumret förra året, medan kriget ännu var under uppsegling, konstaterade sålunda John Bellamy Foster att allt fler – såväl inom vänstern som högern – nu var sysselsatta med The Rediscovery of Imperialism. I en essä om begreppets öden påpekade han helt korrekt att ”imperialismen” lyst med sin frånvaro i 90-talets marxistiska idéproduktion. Det var inte den termen marxister använde när de försökte analysera världen så som den då framträdde.

Det begrepp som under 90-talet blev ledordet i vänsterns nytänkande var istället globalisering. Imperialismen, sade man, var död – nu rådde globaliseringen. Den följde en annan logik. Längst i denna riktning gick millennieskiftets mest innovativa och inflytelserika marxister, Michel Hardt och Antonio Negri. De tog hela sin utgångspunkt i en dödsruna över imperialismen: den försvann med Vietnamkriget, menade de. ”USA utgör inte, och ingen nationalstat kan idag utgöra centrum för ett imperialistiskt projekt”, hävdade de i Empire. Eller som Hardt formulerade det i Dagens Nyheter för en tid sedan: ”även de mest dominanta nationalstaternas maktbefogenheter minskar”. Det är en sorglig ironi att den svenska översättningen av Empire utkommer i maj, månaden efter att George W Bush dragit ner byxorna på deras författare: i samma stund som den amerikanska makten är större än någonsin och sticker allt vassare i folkens ögon vill de dödförklara den. Det är uppenbart en fantasi.

Vad som saknas är alltså en imperialismteori för vår tid. Vänstern måste börja om.

Nödvändig definition

Ett bidrag i detta arbete publicerades i förra numret av denna tidskrift: Världsherravälde i vår tid av den argentinske ekonomen Claudio Katz. Men där får man leta förgäves efter själva grunden för en imperialismteori, nämligen en analytisk definition av imperialismen. Vad är det man talar om när man använder detta ord? Det är det första man behöver klargöra.

Förslagsvis kan imperialismen definieras i tre led. 1.) Ett krig eller en öppet militär intervention pågår. 2.) Kriget eller interventionen bedrivs av en eller flera nationalstater. 3.) De militära aktiviteterna drivs fram av kapitalistiska intressen: de verkliga skälen är ekonomiska. Framför allt gäller de resurser som är belägna i kapitalismens periferier.

Denna definition är marxistisk, och det som gör den marxistisk är det tredje ledet. Som John Bellamy Foster påpekar kan borgerliga analytiker – exempelvis de amerikanska hökar som i tankesmedjor och prestigefyllda publikationer nu uttryckligen hyllar sitt lands imperialism – använda begreppet, men bara så länge det förstås strikt politiskt. För dem är imperialismen ett civilisatoriskt projekt. Illusionen skulle raseras om de medgav att de militära företagens egentliga motor är kapitalackumulationen. Det är när imperialismen härleds ur en ekonomisk dynamik och rotas i kategorier som profit och exploatering som teorin blir radikal.

Kärnan i imperialismen är, enligt denna definition, de militära aktiviteterna. Det svarar väl mot den historiska situation som en gång gav upphov till begreppet. Mot slutet av 1800-talet övergick de avancerade kapitalistiska staterna till att penetrera sina kolonier i deras helhet; ockupera innanlanden istället för att bara hålla posteringar längs kusterna. Afrika och Asien indelades i svartsjukt bevakade territorier. Dominansen förstärktes extensivt såväl som intensivt, den tidigare indirekta kontrollen blev direkt – och medlen var militära. Det var denna kvalitativa förändring som krävde ett nytt begrepp. Det var nu ”imperialism” blev ett ord i var analytikers mun och en teoribildning uppstod. Den nådde sin mest expansiva fas när rivaliteten mellan de olika imperialistmakterna, som ville åt varandras kolonier, skärptes och till sist exploderade i första världskriget: det var detta annalkande och sedan så förödande krig som fick Kautsky, Luxemburg, Bucharin och Lenin att författa sina skrifter. De syftade alla på en situation som innehöll de tre leden i definitionen ovan. De skiljde sig åt i sina förklaringar och modeller, men det rådde aldrig något tvivel om vilket objekt de refererade till: kapitalistiska nationer bedrev krig och ockupation.

Penningen blir vapen

Innebörden av detta är att ”imperialism” strängt måste förbehållas situationer där militära aktiviteter är centrala. Claudio Katz gör ett misstag som är epidemiskt i sentida teorier om imperialismen: han fyller ordet med en massa annat. Han talar om ”den ojämlika inkomstfördelningen i världen” som ett av de främsta uttrycken för imperialism, om ”en intensifiering av den redan extrema fattigdomen”; om de frihandelsavtal som drabbat Latinamerika. På samma utsvävande sätt byggde Harry Magdoff, Monthly Review-skolans kanske främsta imperialismteoretiker på 70-talet, sitt huvudverk runt de multinationella företagens direktinvesteringar, vars tillväxt i sig påstods utgöra en imperialism. Ju längre 1900-talet led, desto vanligare tycks det ha blivit att marxister med ”imperialism” menade rent ekonomiska relationer, där inga vapen var inblandade – bara pengar. Men detta är ett felaktigt sätt att använda begreppet. Det förlorar sin specifika betydelse om det används som etikett på alla slags ojämlika relationer i världsekonomin.

Imperialismbegreppet har sitt bruksvärde i att det möjliggör analys av vissa distinkta perioder i kapitalismens historia, vars karaktäristiska skiljer sig från andra perioder; eller vissa distinkta förhållanden som skiljer sig från andra förhållanden inom en och samma period. Varje begrepp i varje vetenskapligt projekt bör slipas så skarpt som möjligt, och det gäller i synnerhet om projektet är att förstå kapitalismens utveckling och sammansättningen hos dess långa vågor. Låter man imperialism betyda ”vissa kapitalistiska länders dominans över andra länder”, oavsett vilken form dominansen tar – krig eller frihandelsavtal spelar ingen roll – blir det ett ord som kan fästas vid vilken period och vilket förhållande som helst, eftersom kapitalismen alltid präglas av sådana dominansrelationer. Ordet har då fyllts med så mycket att det blivit innehållslöst. Den historiska förståelsen underlättas inte, den försvåras. Slutstationen för en sådan vidgning av imperialismbegreppet är Immanuel Wallersteins världssystemteori, där centrums dominans över periferin väsentligen är densamma sedan 1500-talet. Vad denna teori lider av är just statisk fastlåsthet och oförmåga att göra reda för svängningarna i kapitalismens utveckling.

Klyftor mellan nord och syd, direktinvesteringar, frihandel – ingenting av detta är imperialism. Det finns andra ord för de fenomenen. ”Ojämnt utbyte”, ”beroende” och ”globalisering” är exempel på begrepp som kan referera till ojämlika relationer där krig och ockupation inte ingår. Det finns fler. Ju mer precisa begreppen är i den marxistiska studiet av kapitalismens historia, desto större förklaringskraft kan det få.

Imperialism är alltså ett begrepp som blir aktuellt först när ”normal” kapitalistisk verksamhet förbyts i krig eller intervention. Det är ett begrepp för den stund kapitalismen tippar över gränsen till det utomekonomiska: för den situation där penningen blir till vapen. Och den hand som håller i vapnet är nationalstaten.

Globalisering och imperialism

Den fas i kapitalismens utveckling som rört sig mot sin fullkomning sedan början av 90-talet präglas verkligen, som så många har hävdat, av globalisering. Men i åtminstone en aspekt var globaliseringen under 90-talet en synvilla. Antalet militära konflikter världen över sjönk under hela decenniet och det kalla kriget avlöstes av en period av allmän avspänning. Det växte fram en föreställning, besmittad av den segrande kapitalismens extatiska eufori, om att krig mellan nationalstater snart var en utdöd art i världspolitiken. I den mån krig utkämpades framöver skulle de vara regionala inbördes strider, ofta på religiös eller etnisk grund. Vänsterns globaliseringsteoretiker – däribland Hardt och Negri – stämde in i prognosen. När den nyliberala globaliseringen nu lade nationalstaten på dödsbädden gjorde den också slut på kriget så som vi hittills känt det. I denna prognos innefattades också tanken om imperialismens hädanfärd.

Och nu kriget mot Irak. En suverän nationalstat har anfallit och ockuperat en annan. Kriget är här igen, och det är imperialistiskt till sin karaktär. Tydligen är inte krig mellan nationalstater utdöda och globaliseringen är inte imperialismens efterträdare – det var en synvilla. Irakkriget har istället klargjort att globalisering och imperialism är fullt förenliga.

Därav följer dock inte att globalisering och imperialism inte står i analytisk motsättning till varandra. Globalisering kan definieras som den process där de gränsöverskridande ekonomiska aktiviteterna tilltar i sådan omfattning att de nationella ekonomierna förlorar sin status som kapitalackumulationens geografiska rum och världsekonomins primära enheter. Denna process har verkligen ägt rum under 90-talet och fortsätter i allra högsta grad att göra det. Den kan iakttas – för att bara nämna ett par av dess uttryck – i allt från finansiella flöden till produktionskedjor som sträcker sig över hela jorden. Genom globaliseringen reduceras också nationalstatens betydelse kraftigt, till den grad att den förlorar sin tidigare status som ekonomiskt-politiskt subjekt.

I globaliseringen förtvinar nationalstaten. I imperialismen rider nationalstaten sin häst rakt in i fienden: över det imperialistiska kriget är nationalstaten herre. Globaliseringen berövar nationalstaten makten över ekonomin, men i imperialismen visar den sig vara de ekonomiska intressenas agent, utrustad med den största makten av alla: makten att döda i masskala. Globaliseringen underminerar och upplöser nationalstaterna, imperialismen upprustar och förstärker (vissa av) dem. Den ena är icke-territoriell till sin karaktär, den andra i högsta grad territoriell. Här råder uppenbarligen en motsättning.

Den är inte unik för kapitalismens historia. I antologin Historical Materialism and Globalisation återkommer flera författare till spänningen mellan kapitalismens rena logik och nationalstaternas territorialitet. Det utmärkande för det borgerliga produktionssättet är att utsugningen fungerar utan våld, genom rent ekonomiska mekanismer. Där bonden var livegen under feodalismen och det krävdes en våldsapparat för att hålla henne i schack behöver ingen slå eller piska den egendomslösa arbetaren för att hon ska sälja sin arbetskraft. Hon gör det ändå, för att överleva. Ur detta fundamentala förhållande springer kapitalismen i sin helhet. Men nationalstaten? Finns det någonting i kapitalismens egen logik som gör att ett system av territoriella politiska enheter är nödvändigt? Nej, säger antologins författare. Nationalstaten kommer inte från kapitalismen. Den uppstod under senmedeltiden, i ekonomiska och politiska konflikter som inte hade någonting att göra med det borgerliga produktionssättet. Världssystemets uppdelning i nationalstater följer inte ur själva kapitalrelationen, som tvärtom – eftersom den är oberörd av nationsgränser – står i analytisk motsättning till den geografiskt begränsade nationalstaten. Men likafullt har kapitalismen genom en konkret historisk process, mer styrd av tillfälligheter än lagbundenheter, tagit nationalstaten i arv från tidigare generationer. Efterhand har den blivit en integrerande del av kapitalismen. Nationalstaten har, som Hannes Lacher uttrycker det, internaliserats i det borgerliga produktionssättet.

På samma sätt är det, delvis, med globaliseringen och imperialismen. Imperialismen föregår globaliseringen – den uppstod på 1870-talet – och motsäger den genom sin territorialitet. Likafullt har imperialismen genom sin återkomst tagit plats i globaliseringen. Den är, historiskt och analytiskt, ett främmande organ som inympats i globaliseringens kropp. Men hur har den hamnat där? Hur fungerar mekanismerna, och vilka är de orsaksmässiga sambanden i relationen mellan de två?

Vänsterns uppgift i utformningen av en imperialismteori för vår tid är att studera föreningen mellan imperialism och globalisering. Båda finns. De verkar samtidigt. Hur är det möjligt? Hur ser det ut?

Modeller

Men för att förstå imperialismen bakom kriget mot Irak gäller det först och främst att se vilken konfiguration den har: hur den är uppbyggd och hur dess olika delar förhåller sig till varandra. Här har vänstern att välja mellan de modeller för imperialistiska relationer som de klassiska teoretikerna tog fram. Claudio Katz skiljer korrekt ut tre huvudmodeller:

1.) Lenins interimperialistiska rivalitet: Den bärande tankegången i Lenins teori är att olika monopolkapital smälter samman med sina hemländers statsapparater. Tillsammans ger de sig ut på jakt efter så stora kolonier med marknader och råvaror som möjligt. Det pågår konkurrens mellan monopolkapitalen, och konkurrens är till sin natur ett instabilt tillstånd: den som är svag ena dagen är stark nästa. När ett monopolkapital har blivit starkare vill det åt större kolonier som svarar mot dess behov. Men eftersom hela jorden redan är inrutad i upptagna kolonier kan ingen avancerad kapitalistisk nation på detta sätt flytta fram sin position utan att stöta in i någon annan. Den ojämna utvecklingen och rivaliteten mellan imperialistmakterna måste därför förr eller senare utmynna i att någon av parterna försöker ta över territorier som en annan kontrollerar. Det ofrånkomliga resultatet är omfördelningskrig mellan imperialistmakterna. I första världskriget stred Frankrike, Storbritannien, Tyskland och andra avancerade kapitalistländer för att ta ifrån varandra en så stor bit av den utomeuropeiska kakan som möjligt: för Lenin är detta den arketypiska formen för det imperialistiska kriget.

2.) Kautskys ultraimperialism: I denna modell har de olika nationella kapitalen slagits samman till ett enda gränsöverskridande kapital. Istället för en rivalitet mellan nationalstater ingår de avancerade kapitaliststaterna på jämbördig fot en allians som ägnar sig åt att suga ut resten av världen. Inuti alliansen saknas väsentligen konflikter eller hierarkier: den ena nationen står inte över den andra i detta exploateringens brödraskap. Basen för den politiska gemenskapen är alltså en transnationell kapitalcentralisering

3.) Superimperialismen: Här har en enda avancerad kapitaliststat seglat iväg så långt från de andra och blivit dem så överlägsen att den kan suga ut dem på samma sätt som underutvecklade länder sugs ut. Kapitaliststater som tidigare låg i framkanten underkastas en dominans som inte skiljer sig väsentligt från den som utövas i kolonierna.

Detta är de klassiska modeller som redan finns tillgängliga när man försöker fixera imperialismens aktuella konfiguration. I valet mellan dem bör man använda sig av framför allt två kriterier: 1.) Kan modellen förklara syntesen mellan imperialism och globalisering? 2.) Är modellen förenlig med de faktiska relationerna mellan dagens avancerade kapitaliststater, så som de kommit till uttryck i kriget mot Irak?

Lenin är död

Claudio Katz finner (återigen korrekt) att ingen av de klassiska modellerna ”kan klargöra de rådande relationerna”. Lenin faller snabbt bort. Hans bild av monopolkapital som förskansar sig i hägnet av sina respektive statsapparater är obsolet eftersom den är oförenlig med globaliseringen. Allt hos Lenin utgår från premissen att nationen är kapitalackumulationens gräns och form. Det är på grundval av detta som slutna, solida block av sammanväxta monopolkapital och stater kan träda fram på världsarenan och hamna i konflikt med varandra. Det enda sättet att försöka rädda Lenin är följaktligen – det framgår av Katz egna resonemang – att förneka att globaliseringen existerar. Viss vänster har under det senaste decenniet förvisso skyndat sig in i denna återvändsgränd, men här är inte plats att reda ut detta misstag närmare. Här kan bara slås fast att de nationella block Lenin postulerar är på väg att upplösas med globaliseringen, och att hans modell därmed inte svarar mot det första kriteriet. Än mer iögonenfallande är det negativa resultatet när modellen prövas mot det andra: krigshandlingar mellan de avancerade kapitalistländerna är otänkbara. USA, Japan och EU lever i fred, och den freden är stabil. Kriget mot Irak hade ingenting att göra med det slags omfördelningskrig som Lenin såg framför sig. I en mening som bara återfinns i den oavkortade versionen av Katz artikel sammanfattar han således vederläggningen av Lenin: ”Om det är uppenbart att den imperialistiska konfigurationen närs av systematiska krigsmassakrer, så står det också klart att de utspelar sig i periferin [och inte på slagfält i östra Frankrike, min anm]. Mångfaldigandet av dessa konflikter leder inte till interimperialistiska krig och denna förändring beror på globaliseringen, något som den gamla modellen för interimperialistisk rivalitet inte förmår se eller förklara.”

Innebörden av detta borde vara omvälvande för hur vänstern ser på imperialismteori. Den gestalt som under hela 1900-talet mer än någon annan förknippats med imperialismen och som begreppets tillskyndare – från Clarté och Jan Myrdal till Monthly Review och Samir Amin – åberopat, försökt bekräfta och inspirerats av har inte längre något att säga. Lenin är död. Fortfarande talar dock aktivister inom vänstern i dessa dagar av nyväckt antiimperialism reflexmässigt om honom så fort ämnet kommer på tal och säger något i stil med att ”Lenin har fortfarande rätt”. Icke.

Därmed inte sagt att konkurrens mellan olika nationella kapital helt upphört att existera eller att nationalstater inte försöker främja sina egna i detta spel. Det sker fortfarande, vilket Robert Brenner visat i två verk som tillhör de senaste årens mest uppmärksammade inom marxismen. Men den avgörande skillnaden är att konkurrensen sjunkit ner på en rent ekonomisk nivå: den utövas med penningen, inte med vapen. Den bärande bjälken i Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium är just att den interimperialistiska rivaliteten genererar omfördelningskrig: hela hans syfte var ju att leda i bevis att första världskriget var en nödvändig följd av själva kapitalismen och oundvikligen skulle återkomma om systemet fick fortleva. Det är därför hans skrift hör till arkiven.

Kautskys ultraimperialism går också bort. För Katz är det främsta skälet att den transnationella kapitalcentraliseringen inte nått så långt som han föreställde sig: kapitalens nationella identiteter har inte suddats ut. Något enhetligt globalt kapital har ännu inte framträtt.

Det avgörande problemet är dock inte att Kautsky överdriver kapitalcentraliseringen utan att dagens imperialism inte alls har utseendet av ett egalitärt sällskap där olika kapitaliststater står på samma nivå och mer eller mindre flyter samman när de hjälps åt i utsugningen. Dagens imperialism, så som den framträtt i Irak, kännetecknas istället av att en ensam kapitalistmakt spelar flera divisioner över alla andra. Ja, aldrig förr i mänsklighetens historia har en stat varit så extremt överlägsen.

Är det alltså superimperialismen som har svaret? Nej, även den är lätt att avfärda. USA suger inte ut EU eller Japan. ”Förhållandet mellan USA och dess medtävlare bär inga drag av ett härskande imperium”, skriver Katz. ”USA:s styrka bygger på sammanlänkning och inte, som i det förflutna, på att militärt besegra medtävlarna” (min kurs).

Klassikerna har alltså inga svar. Men vad har Katz själv att komma med? Han talar löst och luddigt om en ”kombination” av de klassiska modellerna, som han alltså just avfärdat. Det hela är ”mer komplext än vad man föreställde sig på 1970-talet”. Framför oss har vi en ”tilltrasslad väv”. Är detta verkligen det enda man kan säga? Måste man ge upp anspråken på att hitta en modell som avbildar imperialismens aktuella konfiguration? Nej, lyckligtvis inte.

Hegemonins logik

I New Left Review september/oktober 2002 skrev Perry Anderson en lång ledare om världsläget. Denne oförtröttlige, ständigt lika produktive marxist gav sig i kast med att analysera USA:s funktion i världsordningen på randen till ett krig i Irak – och sökte svar i de gamla teorierna.

Utgångspunkten för Anderson är just USA:s skamlösa överlägsenhet. Dagens imperialism är i en mycket bokstavlig bemärkelse en USAimperialism. Det främsta uttrycket för detta är militärt: USA:s militära kapacitet saknar medtävlare. Om trenden håller i sig kommer den amerikanska militärbudgeten inom kort att vara lika stor som alla andra länders tillsammans. Anderson menar att den under 90-talet mångdubblade militärteknologiska överlägsenheten blev fullt synlig först i kriget mot Afghanistan, där cyberångvälten av smarta missiler och satelliter visade sin förkrossande makt. Irak blev nästa steg. Men det är inte bara militärt som USA befäst sitt övertag: sedan ett drygt decennium är världskapitalismen och dess konjunkturer mer avhängiga den amerikanska ekonomin än kanske någonsin tidigare.

Hur regleras då, frågar sig Anderson, relationen mellan USA och de övriga avancerade kapitalistländerna? Vilken är imperialismens interna konfiguration? Också Anderson kasserar Lenin och Kautsky med några snabba rörelser. Istället vänder han sig, liksom han gjorde redan på 70- talet, till Antonio Gramsci. Denne skrev aldrig uttryckligen om imperialismen, men ändå lämpar sig hans tankar väl för att tillämpas på den. Gramscis stora upptäckt var hegemonins universella logik. Den modell han målade upp är giltig i en rad olika sammanhang: en specifik makt styr ett system genom att förkroppsliga dess allmänintresse.

För att kunna koordineras och hållas samman måste ett system, av vilket slag det nu är, ledas av en hegemonisk makt. Denna logik applicerar Anderson (i ärlighetens namn ska sägas att andra gjort det tidigare) på det mellanstatliga systemet i världskapitalismen. Det har kommit att behöva en vägledande och samordnande nationalstat.

Den hegemoniska nationalstaten måste vara begåvad med vissa bestämda förmågor. Den måste ha kapacitet att påtvinga systemet sin vilja – i hela systemets intresse – genom tvång, genom naket våld i form av militär övermakt. Men kapaciteten att utöva tvång är bara en metod för maktutövning. Lika viktig är förmågan att utvinna samtycke från systemets övriga delar. Genom att ta fram de mest avancerade formerna av produktion och kultur, som blir till förebilder för alla andra i världskapitalismen, kan den hegemoniska makten koppla på dem bakom sitt lok utan att tillgripa våld. I varje hegemoni – det gäller även denna – finns ett spektrum och en spänning mellan tvång och samtycke som former för makt.

En annan, lika viktig motsättning inom hegemonin är i Gramscis modell den mellan det generella och det partikulära. Den hegemoniska makten sitter på sin tron för att förkroppsliga hela systemets intressen, men den är oundvikligen singulär, enskild, åtskild från systemets övriga delar. ”I själva sin definition måste en hegemon besitta egenskaper som inte kan delas av andra, eftersom det är just de som lyfter den över rivalernas nivå. Men samtidigt kräver dess roll att hegemonen ligger så nära en generaliserbar – det vill säga reproducerbar – förebild som möjligt. Att räta ut denna cirkel är naturligtvis när allt kommer omkring omöjligt, varför det alltid finns en inneboende friktion i varje hegemonisk ordning. (…) Det partikulära och det generella är dömda till varandra.” I detta spänningsfält mellan variablerna tvång, samtycke, generellt och partikulärt opererar den hegemoniska makten.

Det handlar förstås om USA. Denna statsbildning inkarnerar det kapitalistiska systemetsallmänintresse. Samtidigt ”måste hegemonen vara – och kan bara vara – en partikulär stat: som sådan har den oundvikligen en speciell historia och nationella särdrag som skiljer ut den från alla andra”. Den amerikanska statsbildningen råkar ha unika drag som gjort just den till perfekt ledare för kapitalismen. Ett territorium av kontinental omfattning med väldiga resurser och skydd från två oceaner ligger till grund för den militära makten, och en befolkning av immigranter som byggt en kultur fri från förkapitalistiska traditioner – med en från början svag arbetarklass – är basen för de ekonomiska framgångarna. I Europa, däremot, är nationalstaterna lätta att invadera. Kulturerna är rotade i tusenårig mylla och bär fortfarande spår av förkapitalistiska förhållanden; arbetarklassen står jämförelsevis stark. Därför kan ingen av de europeiska nationalstaterna axla manteln för hela systemet. De är alltför speciella, medan det speciella med USA är att kapitalismen där har antagit sin allmängiltiga gestalt.

Anderson illustrerar sin tes med Hollywood. Hur kommer det sig att just USA så totalt dominerar världens filmkultur? Varför inte någon europeisk stat? När den amerikanska filmen växte fram var den tvungen att hitta ett språk som talade till alla invånare, oavsett vilken nationell kultur de lämnat bakom sig: för att kunna kommunicera med publiken måste den uppnå maximal dramatisk förenkling och monotoni. Europeiska filmskapare, å andra sidan, verkade inom lokala traditioner fulla av kulturella koder som bara de infödda förstod. Följaktligen var det svårt att exportera europeisk film – men den amerikanska var, med den borgerliga abstraktionen som sitt språk, perfekt skuren för massexport.

Liksom i filmkulturen har också USA under det senaste halvseklet ständigt satt de mönster som andra nationalstater sedan följt, i fråga om allt från företagsformer, finanssystem och arbetsorganisation till kläder, tv och musik. Klyftan mellan USA och Europa består, men den minskar. Den amerikanska nationalstaten är hela systemets spjutspets. Det som gett USA denna universella ledarroll är det säregna i just USA:s historia. Det generella och det partikulära förstärker här varandra.

Pyramidal hegemoni

Hur svarar då denna modell mot de två kriterier som ovan ställdes upp? Kan den, för det första, relatera imperialism till globalisering? Anderson berör inte själv denna frågeställning, men det krävs inte mycket tankemöda för att se hur hans modell för en USA-hegemoni kan kopplas till globaliseringen så som den sett ut de senaste decennierna.

Efter 1945 var det hotet från östblocket som gjorde andra kapitalistmakter mer än villiga att krypa in under USA:s skyddande vingar. Den mekanismen har försvunnit – men den har ersatts av andra, ekonomiska. Det gäller exempelvis en aspekt av globaliseringen som hittills inte varit föremål för tillräckliga studier: globaliseringen av ägandet. Företag slås i allt större utsträckning samman och köps upp över nationsgränserna. Det bidrar till att sudda ut dem. Denna process är identisk med Kautskys transnationella kapitalcentraliseringen, och den äger verkligen rum – det finns ingen anledning att, som Katz, bagatellisera eller förneka det. Men den har inte genererat det horisontella samfund av enade kapitaliststater som Kautsky förutspådde. Resultatet har istället blivit en pyramidal hegemoni. När kapital från olika länder slås samman utsträcks nämligen kapitalet från den starkaste nationella ekonomin, som kommer att genomsyra andra länders kapital. Om ett amerikanskt företag går samman med ett svenskt kan man vara säker på att den amerikanska delen kommer att dominera det nya företaget, eftersom det är så mycket större. Även om kapitalcentraliseringen går i flera riktingar – japanska företag köper exempelvis upp amerikanska – så är huvudtendensen att det största nationella kapitalet, det vill säga det amerikanska, expanderar mest genom processen. När alla kapital möts för att äta varandra är det framför allt stor som äter liten. Den transnationella kapitalcentraliseringen slår alltså dialektiskt över i vad som ser ut att vara dess motsats: ett nationellt kapital i toppen av en pyramid. Globaliseringen av ägandet för in världen under den specifikt amerikanska hegemonin.

Vi talar här om en konkret historisk process varigenom imperialismen bäddas in i globaliseringen i takt med att globaliseringen äger rum. ”Bäddas in” är kanske fel ord, och än mer missvisande är ”inympas” som metafor, eftersom USA:s överlägsenhet inte är något som påförs globaliseringen utifrån. Snarare rör det sig om en process där USA:s globala överlägsenhet förstärks av och stiger upp ur själva globaliseringen som dess egen produkt.

Exemplen på hur detta fungerar kan mångfaldigas. Den mest fundamentala förändring som döljer sig bakom ordet ”globalisering” är att mervärdeproduktionen nu organiseras över nationsgränserna. Genom utsträckta tillverkningskedjor förs arbetare i alla länder in under vad som i praktiken är samma fabrikstak. Denna omdaning av kapitalismens geografi, som har verkligt revolutionerande följder för klasskampen, har grundlagts genom de multinationella företagens direktinvesteringar. Vilka företag är det som gått i spetsen för dem? Det är, allt sedan 50-talet, de amerikanska. Nätet av direktinvesteringar som sytts runt klotet engagerar kapital från alla avancerade kapitaliststater, men tråden har främst förts av företag från USA: de största direktinvesteringarna kommer därifrån. När globaliseringen på så vis vecklar ut sig dras fler och fler sektorer av världsekonomin in i en kapitalackumulation som utgår från USA. Det gäller även på en mer abstrakt nivå. ”Downsizing”, ”outsourcing” och så gott som alla andra idéer och ackumulationsstrategier som spridits genom globaliseringen kommer från USA. Den borgerliga tankevärld som på ett ideellt plan upplöser nationsgränserna och enar världen draperar den samtidigt i en nation.

Så artar sig dialektiken mellan imperialism och globalisering: samma process som upplöser alla nationer slår över i att ge en av dem en unik överlägsenhet och makt. Hegemonimodellen hjälper oss alltså, när den sammanförs med de historiska tillfälligheter som ramat in de senaste decennierna, att åtminstone till en del övervinna den analytiska motsättningen mellan globalisering och imperialism och istället se en positiv dialektik i relationen mellan dem. Vi har ännu inte kommit fram till frågan om det imperialistiska kriget, men så här långt – som bild av imperialismens interna konfiguration – har hegemonimodellen som ingen annan lyckats förena imperialism och globalisering. Den territorialitet som är inneboende i USA-imperialismen framstår inte längre som globaliseringens motsats, utan som dess logiska följd.

Huvudmotsättning

Modellens företräde blir ännu större mätt med det andra kriteriet. Hur har relationen mellan dagens avancerade kapitaliststater kommit till uttryck i kriget mot Irak? Eller, mer exakt: i vilket förhållande står USA till de andra avancerade kapitaliststaterna? Inte som Lenin föreställde sig. USA är inte en av många rivaler som bekrigar varandra. Inte som Kautsky såg framför sig; USA är inte en av flera allierade i en utsugningens gemenskap. Inte heller som superimperialismens modell gör gällande: USA suger inte ut andra avancerade kapitaliststater. Istället uppträder USA i Irak som den utvecklade kapitalismens hegemoniska makt.

Det betyder inte att det är så enkelt som att kriget var ett krig å alla kapitaliststaters vägnar, där USA utövade ett mandat som det tilldelats av systemet. Hegemonimodellen målar inte upp en simpel representation av allmänintresset, där den ledande statens roll bara är att passivt reflektera alla andras vilja. Istället säger modellen att det alltid kommer att finnas en spänning mellan det generella och det partikulära: den hegemoniska makten – i det här fallet USA – kommer alltid att besjälas av sin egen historia, sina egna intressen. De kan per definition aldrig sammanfalla med alla andras. Det uppstår därför situationer där USA strävar åt sitt eget håll, och de ligger inbyggda i själva hegemonins logik.

Med detta verktyg gör Perry Anderson det världspolitiska spelet inför kriget mot Irak en smula mer begripligt. Medan Bill Clinton var en mästare på goda relationer till Europa, med ”mänskliga rättigheter” och ”den nya ekonomin” som ledord i en transatlantisk överideologi, har George W Bush först och främst varit amerikan. Han inledde sin presidentperiod med aggressiva gester mot världssamfundet, som uppsägningen av Kyotoavtalet och det amerikanska godkännandet av krigsförbrytartribunalen. Egenmäktigheten och självrådigheten förstärktes sedan kvalitativt efter elfte september.

Med denna sin unilateralism företräder George W Bush en förskjutning inom hegemonin från det generella till det partikulära. Där Clinton eftersträvade samtycke från Europa har balansen i det hegemoniska systemet under Bush tippat mot USA:s egenintressen – och mot tvånget. Det stör delar av Europa. Under planeringen av kriget mot Irak förklarade vissa europeiska kapitaliststater att de inte av princip motsatte sig ett anfall – tvärtom – men de bönade och bad Vita huset om att gå vägen över FN. De ville bara inte att kriget skulle framstå som en naken aggression från en ensam stat.

De icke-hegemoniska kapitaliststaterna har ett intresse av att hegemonen ska lägga sig så nära dem som möjligt och inte fara ut i egna äventyr. Detta är en avgörande faktor i förklaringen till exempelvis Frankrikes krigsmotstånd. Vissa har velat se Lenin gå igen i konflikten mellan USA och Frankrike, som ett uttryck för interimperialistisk rivalitet. Men det är att helt urholka begreppet. Lenin avsåg ständigt allt skarpare motsättningar mellan kapitaliststaterna, som alltid var på väg mot och snart skulle brisera i ett imperialistiskt krig. Av det slaget är inte konflikten mellan Washington och Paris. Den förstås mycket bättre med hjälp av hegemonimodellen, som alltså också har ett begrepp om interna konflikter mellan de avancerade kapitaliststaterna. Men de förstås som underordnade motsättningar inom den hegemoniformation som de avancerade kapitaliststaterna utgör. De är alltid sekundära i förhållande till huvudmotsättningen: den mellan de avancerade kapitaliststaterna och periferin.

Pendelrörelse

De diplomatiska turerna inför Irakkriget kan sålunda analyseras som en pendelrörelse mellan generellt och partikulärt, där FN:s säkerhetsråd utgör där den generella polen och de mest isolationistiska krigshökarna i Vita huset den partikulära. Till en början – i höstas – såg det ut som om hökarna skulle driva fram ett krig utan att ens försöka ta vägen över FN. Men Bush bestämde sig för eftergifter till Europa och axlade sitt ansvar som hegemon: han höll sitt tal inför generalförsamlingen, lade saken i FN:s händer och drev fram säkerhetsrådets resolution 1441. Detta var ett försök att göra kriget till hela systemets angelägenhet; en svängning mot det generella. USA fortsatte sedan på den inslagna vägen och drev på vapeninspektörerna, lade fram ”bevis” för Iraks ondska inför FN och tryckte på för en ny resolution som skulle ge kriget världssamfundets välsignelse.

Denna strategi misslyckades dock kapitalt. Under trycket från massprotesterna världen över och föga imponerade av USA:s argument intog nyckelländer som Frankrike, Ryssland och Tyskland väntan som politisk ståndpunkt: ge vapeninspektörerna mer tid att förankra kriget i ett generellt intresse, så kan vi godkänna det längre fram. Denna universalism kom vid en given tidpunkt att skära sig med unilateralismen i Vita huset, närmare bestämt i det ögonblick då USA bestämde sig för att inte lägga fram ett nytt resolutionsförslag inför säkerhetsrådet eftersom man visste att det skulle bli nedröstat. Istället drog ”koalitionen” ut i krig på egen hand, utan FN:s mandat. Just då, dagarna innan kriget bröt ut, var klyftan mellan generellt och partikulärt som djupast och spänningen mellan vissa av de avancerade kapitaliststaterna som störst. Men sedan?

I sin ledare – som skrevs när förhandlingarna i FN fortfarande pågick, innan resolution 1441 – förutspådde Perry Anderson att ”i det stora hela kan det europeiska samtycket till krigskampanjen tas för givet. (…) Stormen i den atlantiska tekoppen kommer snart att ha blåst över.” På grundval av hegemonimodellen bedömde han karaktären av konflikten mellan USA och de europeiska ”fredsstaterna” som mild, inte det minsta antagonistisk; mest ett spel för gallerierna. Utvecklingen gav honom rätt. Tariq Ali skriver i det senaste numret av New Left Review:

”Här öppnade sig sannerligen en exempellös spricka i den atlantiska alliansen. Vad skulle hända med EU, med NATO, med ’världssamfundet’ självt om en sådan katastrofal splittring fick fortsatta? Skulle själva idén om Väst kunna överleva? Sådana farhågor kom att stillas snabbt. Knappt hade Tomahwak-missilerna hunnit lysa upp Bagdads natthimmel och de första irakiska civila skjutits ner av amerikanska marinsoldater förrän Chirac skyndade sig att förklara att Frankrike skulle garantera säker passage för amerikanska bombplan genom sitt luftrum (vilket man inte hade gjort, under hans eget premiärministerskap, när Reagan attackerade Libyen), och önskade den amerikanska armén ’snabb framgång’ i Irak. Tysklands kadavergröna utrikesminister Joschka Fischer tillkännagav att hans regering också hoppades innerligt på en ’snabb kollaps’ för motståndet mot den angloamerikanska attacken. För att inte överträffas av de andra förklarade Putin för sina landsmän att ’av ekonomiska och politiska skäl’ kunde Ryssland bara önska sig en avgörande seger för USA. Andra internationalens partier kunde inte ha agerat mer ”hedervärt”.”

Alltsedan kriget började har så motsättningarna mellan de avancerade kapitaliststaterna tonat bort. Ett skäl till detta är att kriget i grunden faktiskt värnar världskapitalismens intressen. Men samtidigt är kriget ett uttryck för USA:s egna ambitioner. Som hegemonisk makt är nu USA en gång så stark, så överlägsen och, inte minst, så kapabel till tvång att de andra delarna av systemet inte har något annat val än att foga sig. Ja, övermakten är så stor att opposition inom systemet inte ens skulle vara att tänka på. Paradoxalt nog – eller dialektiskt – har denna förmåga till unilateralism sin materiella bas i den nationsupplösande globaliseringen. Det är den som så kraftigt stärkt USA under de senaste decennierna.

Återigen rör det sig alltså om en dialektik mellan generellt och partikulärt, samtycke och tvång. Men den konstanta summan av hegemonins ekvation – orörd av hur de andra faktorerna utvecklas – är USA:s oerhörda makt. Det är det som gör modellen till en så brännande aktuell imperialismteori.

Så svävar Gramscis ande ut ur fängelsecellen, färdas genom decennierna och uppenbaras för vår tid av Perry Anderson. Här, inte i någon av de klassiska modellerna, finns svaret. Hegemonimodellen lyser upp imperialismen anno 2003. Men hittills har den bara formulerats formellt, som ett abstrakt skelett utan kött. Den har inte kopplats till några svar på den avgörande frågan: vilka ekonomiska drivkrafter döljer sig bakom kriget mot Irak? Hur är de beskaffade? Är de systemets allmänna intressen eller USA:s egna? Det gäller alltså att förbinda hegemonimodellen med en krigets politiska ekonomi. Detta är emellertid ett ytterst komplicerat projekt, om man vill klarlägga de ekonomiska orsakerna till kriget empiriskt och analytiskt, varför det här bara kan bli fråga om några provisoriska hypoteser.

Krigets verkliga syfte

Den övertygelse som bar fram stora delar av antikrigsrörelsen var mycket riktigt att kriget mot Irak egentligen handlade om något annat. Massförstörelsevapnen, kopplingarna till Al-Qaida, den förfärliga diktaturen – de var alla förkläden som gömde det verkliga motivet. Denna gång var det ovanligt lätt att genomskåda dem. För var och en som inte var inprogrammerad med blind tro på USA var det uppenbart att en krigskåt administration desperat sökte förevändningar. Vagheten, hyckleriet och de direkta osanningarna fick dem att spricka sönder. Något annat sken fram.

Men vad var detta andra? Olja, sade vänstern. ”Olja”, målade man på plakaten, och trodde sig därmed ha lagt hela Irakfrågan i full belysning som genom ett knäpp med fingrarna. Som om det räckte att uttala det magiska tvåstaviga ordet för att saken skulle vara klar och den amerikanska politiken förklarad i sin helhet. Men närmar man sig oljefaktorn fördomsfritt ser man att den genast inkallar en rad nya frågor. Vad med oljan? Vems oljeintresse? Vilka variabler i oljans ekonomiska kretslopp handlar det om? Här finns inga enkla svar, däremot en snårskog av motstridiga krafter och tendenser. En imperialismteori om vad som nu sker måste ge sig in och söka där.

Den allmänna trossatsen bland krigsmotståndarna var att USA är ute efter att ta kontroll över källorna i Irak för att få ner oljepriset. Tankegången utgår från att oljan är en nyckelresurs i den industriella kapitalismen, varför ett högt pris – som på 70-talet – hotar att allvarligt störa världsekonomin. Om USA installerar en lydregim i Bagdad kommer billig irakisk olja att flöda ut över världen, oljekartellen OPEC undermineras och därmed säkerställs ett nytt globalt arrangemang för god oljetillgång.

Men detta är just en trossats. Den tas för given, trots att poster i oljeekvationen tydligt talar emot den. Hur är det exempelvis med oljebolagen? Deras intresse är inte att få ner priset – det är att få upp det. Ett högt pris höjer deras profit. Oljebolagen råkar nu ha ett exempellöst inflytande över den administration som sitter i Vita huset. Är det då troligt att kriget motiverades av en vilja att pressa ner oljepriset?

Det är frestande att tolka oljebolagens inflytande över amerikansk utrikespolitik som i hög grad direkt – oförmedlad. Vid millennieskiftet befann sig oljebolagen i själva verket i en svår kris. Oljepriset föll under hela 90-talet, och därmed profiten. År 2000 slogs bottenrekord för oljebolagens andel av de samlade profiterna i världskapitalismen. George W Bushs seger i presidentvalet kan ses som något av oljedollarvapendollar- koalitionensstatskupplika återkomst till makten. Bush kom från en familj med flera generationer gamla band till det amerikanska oljekapitalet, som inte avstod några medel för att få honom vald: pengar östes in i hans presidentkampanj, massiva påtryckningar utövades och rena bedrägerier sattes in. Hans kabinett är det mest olje- och vapendominerade i historien. Förutom att Bush själv är gammal oljekapitalist var vicepresident Dick Cheney tidigare vd för Haliburton, handelsminister Don Evans har haft samma post i Tom Brown, försvarsminister Donald Rumsfeldt har ett förflutet i Bechtel och säkerhetsrådgivare Condolezza Rice i Chevron – fyra jättar i den amerikanska oljebranschen.

Oljemarknaden är en nervös spekulationsmarknad. Den viktigaste faktorn är här aktörernas föreställning om den framtida oljetillgången, som mer än något annat hotas av – krig. Om ett krig i länder med stora oljereserver är under uppsegling blir spekulanterna oroliga. Priset stiger.

Kriget mot Irak skulle alltså kunna tolkas som mer eller mindre ett beställningsverk från oljekapitalet. Det hade helt och hållet sin upprinnelse inne i Vita huset, som ovedersägligen bebos av personer med bindningar till oljebolagen. Och deras långa planering av kriget gav resultat. Till följd av det långvariga krigshotet steg oljepriset – och profiterna – brant. Dagens Nyheter rapporterade den 8 februari att amerikanska Exxon Mobil förra året gjorde en vinst på omkring 100 miljarder kronor, liksom även Shell och BP. Det var några av de högsta företagsvinsterna i hela världskapitalismen. De oljebolag som nyss var i kris täljde guld med krigshotet.

Men det finns problem med en sådan teori. Vad händer nu när kriget mot Irak är slut och ockupationen etablerad? Då är hotet om ett krig överspelat. Den faktor som höjer priset är borta. Den nya lydregimen kommer snart att reparera pumparna, skruva på kranarna och öppna de outnyttjade oljefälten för exploatering. Världens näst största oljereserver blir fullt tillgängliga för marknaden, som då kommer att sänka priset för långt tid. Här är det något som inte stämmer. Teorier som härleder regeringspolitiken ur det faktum att olika fraktioner inom borgarklassen slåss om makten över staten, och att den segrar som lyckas sätta dit sina personer i statens ledning, balanserar alltid nära konspirationsteoriernas lurande dike.

Det utmärkande för globaliseringens epok är ju snarast att nationalstatens politik till följd av kapitalets nya rörlighet allt mer styrs av opersonliga lagar, som verkar tämligen lika oavsett vem som har regeringsmakten. I fråga om kriget mot Irak skulle man då inte söka svaret hos de personer som styr USA. I stället skulle man leta efter de ekonomiska högspänningsledningar som hänger genom Vita huset och i kraft av sin strukturella tyngd driver fram en krigspolitik.

Privatiseringskrig

När allt kommer omkring är inte ett högt oljepris den enda skatt bolagen vill åt. I lika hög grad åtrår de själva kontrollen över oljeresurserna, som sedan den arabiska nationalismens höjdpunkt i slutet av 60-talet och början av 70- talet allt mer har överförts till de lokala staterna. Kriget för oljan är ur det perspektivet ett slags privatiseringskrig. Ur detta perspektiv representerar inte heller kriget ett intresse som står i motsättning till övriga delar av kapitalismen: alla andra branscher förlorar på ett högt oljepris, men det är inte bara oljebolagen som vinner på att de ersätter Saddam Hussein som härskare över Iraks svarta guld. Det gör hela systemet. Persiska vikens betydelse för västvärldens oljeförsörjning har växt på senare tid, och enligt prognoserna kommer trenden att hålla i sig i decennier. Det gäller ingalunda bara USA: andelen konsumerad olja som kommer från Persiska viken är mer än dubbelt så stor i Västeuropa, och den stiger. Kapitalismen klibbar fast i den arabiska oljan.

I denna situation av fördjupat beroende är det potentiellt livsfarligt för systemet att kontrollen innehas av oberäkneliga, obstinata diktatorer som Saddam Hussein. Han visade också att han var beredd att föra krig med sin olja. I april 2002 stoppade han all irakisk oljeexport i ett solidaritetsembargo till stöd för palestinierna, som då massakrerades under Israels Operation skyddsmur. Till yttermera visso hänger den politiska instabiliteten i arabvärlden och radikaliseringen av massorna – inte minst i kronjuvelen Saudiarabien – som mörka moln över oljefälten. De amerikanska oljebolagen och det kapitalistiska systemet har ett gemensamt intresse av att de skingras. En lydregim i Bagdad blir en plattform i hjärtat av arabvärlden, från vilken hela det politiska landskapet kan läggas om.

Logisk slutpunkt

Så kan krigsmotivet för USA delas upp i två delar: först ett par år av exceptionella överprofiter för oljekapitalet i krigshotets skugga, och sedan – nu när kriget är över – full kontroll över, fri tillgång till och billig utvinning av den irakiska oljan. Här rör det sig om en flerfaldig dialektik. De interpersonella relationerna och oljefraktionens egna intressen har ovedersägligen en roll i prishöjningen under krigsplaneringsfasen och, inte minst, i fördelningen av kontrakt. Samtidigt samverkar de – åtminstone under ockupationsfasen – med de objektiva strukturerna och systemets allmänintresse. Men här verkar också imperialismens symbios med globaliseringen.

I en analys före kriget påminde den amerikanska tankesmedjan Rand Corporation, som står Bushadministrationen nära, om att betydelsen av den arabiska oljan för USA inte bara kan mätas i den direkta importen av denna olja. I takt med att USA importerar allt mer industriprodukter från nyligen industrialiserade länder – en typisk konsekvens av globaliseringen – fastnar man också i en indirekt oljeimport. Länderna i Sydostasien baserar exempelvis sina industrier på ett inflöde av olja från Persiska viken. Det betyder att oljepriset ligger inbakat i varje sydkoreansk bil som säljs i USA. Även i importen av industrivaror har alltså USA – med sitt väldiga underskott i handelsbalansen – ett konkret intresse av billig olja. Globaliseringen tvinnar samman de nationella ekonomierna så att den enes utgiftspost också blir den andres.

Sett från andra sidan är alltså USA:s strid för kontroll över den arabiska oljan en strid som även de sydkoreanska biltillverkarna har ett intresse av (för övrigt var Sydkorea en av de mest ivriga hejaklackarna och erbjöd USA att skicka trupper till Irak; också det extremt oljeberoende Japan stämde glatt in i ramsorna). Innebörden av detta är att globaliseringen pressar USA att ta hela kapitalismens intressen på sina axlar – just som en hegemon ska göra. Rand Corporation skrev att ingen annan än USA har ”den militära närvaro, förmåga att utöva makt och teknologi som krävs för att skydda det globala flödet av energi från Mellanöstern och frånta fientliga stater möjligheten att använda utpressning”. Globaliseringen och hegemonin förstärker ömsesidigt varandra, i en process vars logiska slutpunkt är det imperialistiska kriget.

Samtidigt har också USA sina egna särdrag som hegemonisk makt. Det är ett felslut – vars främsta representanter är Hardt och Negri – att tro att USA bara företräder systemet, helt utan nationella egenintressen. Innan kriget var de amerikanska oljebolagen helt utestängda från de väldiga fälten i Irak. Deras franska och ryska konkurrenter hade däremot lyckats sluta avtal om utvinningsrättigheter med Saddam Hussein. Genom sin invasion av Irak har USA dyrkat upp både nyttjade och outnyttjade oljefält åt sina egna bolag. Här kan inte den distinkt nationella komponenten reduceras bort.

Återigen ser vi här spänningen mellan generellt och partikulärt – nu i ekonomisk form. Frankrike och Ryssland trivdes inte helt med tanken på en USA-invasion, eftersom dess egna intressen inte helt sammanföll med USA:s. Motiven för kriget gick utöver de intressen som systemet enhälligt kunde enas kring och innefattade även – i linje med USA:s nya unilateralism – ett bestämt element av amerikansk självhävdelse på oljefälten. Denna självhävdelse ligger dock helt inom ramarna för vad hegemonen kan och i slutändan får stöd för att göra, eftersom dess makt är så stor.

Samtidigt satte hegemonirelationerna bestämda gränser för hur långt ett land som Frankrike kunde gå i sin kritik av kriget. Jacques Chirac ingår i samma globaliseringens nät som alla andra avancerade kapitaliststater. Därför är det också naivt, som exempelvis Lasse Berg gjorde i Dagens Nyheter någon månad innan kriget bröt ut, att sätta sin tilltro till ett militärt upprustat EU som den kraft som ska säkra världsfreden. Ett sådant EU skulle inte förhålla sig på ett kvalitativt annorlunda sätt till periferins länder och folk.

Genuin fred kan bara byggas på anti-imperialistisk grund. En sådan kan i sin tur bara läggas ut underifrån, av helt andra klasskrafter än de som styr våra stater. I bästa fall har den så kraftigt uppblossade antikrigsrörelsen gjort en del förarbete i detta avseende. Det kan i så fall förhoppningsvis bära frukt i framtiden.

Andreas Malm

Noter
1. Detta något otympliga begrepp är hämtat ur The Global Political Economy of Israel av de två radikala ekonomerna, kanadensaren Jonathan Nitzan och israelen Shimshon Bichler. Boken är, vilket inte framgår av titeln, ett av de mest ambitiösa, innovativa och provocerande bidragen till såväl kapital- och stats- som långa vågor- och imperialismteori under senare år. Se min artikel i Arbetaren nr 8/03 för en redogörelse för deras teori om sambandet mellan oljeintressen och krig i Mellanöstern. Liieraturlista:
Historical Materialism and Globalization, redigerad av Mark Rupert och Hazel Smith (Roputledge 2002)
The Global Political Economy of Israel, av Jonathan Nitzan och Shimshon Bichler (Pluto Press 2002)
The Economics of Global Turbulence – A Special Report on the World Economy 1950-98, av Robert Brenner (New Left Review nr 229, 1998)
The Boom and the Bubble – The US in the World Economy, av Robert Brenner (Verso 2002).

Från Tidskriften Röda Rummet 2/2003