Kategoriarkiv: Vänstern-ny

Om Tjeckoslovakien och VPK

— Jag anser inte att Tjeckoslovakien är ockuperat. Men vi anser att de händelser, som skedde 1968 där främmande Warszawapaktstrupper marscherade in i landet inte är ett uttryck för normala förhållanden. Det pågår en normalisering, men vi anser inte att det är ett normalt förhållande att det finns utländska trupper i ett land.

Detta är inte en elak karikatyr av Vpk:s syn på Tjeckoslovakienfrågan. Det förvirrade bubblet är faktiskt den officiella partilinjen, som den uttolkades av Lars Werner i TV 2:s Pejling (22.10 1975).

”Normalisering”, som inte gett ett ”normalt tillstånd” Vem begriper sånt? Och vem kan Vpk vinna över med en i en avgörande fråga?

Men Lars Werner hamnade ännu mera snett denna kväll:

— Jag anser att Tjeckoslovakien har en regim som det skulle ha haft oavsett om det skett en inmarsch eller inte… Det är svårt att säga vilken regim de skulle ha haft idag. Men jag tror inte att den regim de har idag enbart är ett uttryck för att det marscherade in utländska trupper 1968.

Vi tror också att det ”är svårt att säga vilken regim Tjeckoslovakien skulle ha haft idag” utan den sovjetiska invasionen.

Mycket talar nämligen för att Dubcek-regimen hade överflyglats av den tjeckoslovakiska massrörelsen under 1968 och 1969 och fått ge plats för en regering som bättre uttryckte arbetarnas behov.

Däremot är vi helt säkra på vilken regim Tjeckoslovakien inte skulle ha haft idag om de tjeckiska och slovakiska massorna fått råda! Det hade inte funnits någon Husak-regim! Det kan vi säga med 100-procentig säkerhet.

Lars Werner fick mycket påskrivet efter sin insats i Pejling, inte minst bland partikamrater. Vi förstår deras nostalgiska längtan efter C.H. Hermanssons trygga TV-nuna. Han var definitivt en effektivare ”marknadsförare” av Vpk:s politik.

Men är det verkligen det som är Vpk:s största problem!

Är det bara Werners eget fel att han hamnar mellan två stolar?

Definitivt inte. Felet ligger framför allt i den officiella partilinjen.

Besluten på kongressen i våras och partiledningens uttolkning av dem gör det till en övermäktig uppgift för vilken partiledare som helst att tala i klartext om förhållandena i Östeuropa och Sovjetunionen.

Det heter att partiet motsätter sig ”allmänna fördömanden” av ”broderpartier”. Vem gör inte det? Vem är för allmänna och svepande omdömen? Vem vill inte vara konkret?

Men det är inte det saken gäller. Utan att dessa riktlinjer utnyttjas av partiledningen för att lägga lock på kritiken av förhållandena i Sovjetunionen, Östtyskland, Tjeckoslovakien m fl länder. Det är det viktiga.

Partiet talar om att upprätthålla en fri och självständig linje. Men partilinjen är snarare fri från konkreta ställningstaganden och självständig från en revolutionärt marxistisk kritik.

Hur många gånger har vi inte hört ledande Vpk:are säga: om … är sant, är vi emot det!

Men hur många gånger har vi sett dem undersöka vad som verkligen är sant?

När sanningen ändå kryper fram får vi på sin höjd bevittna pliktskyldiga och allmänna avståndstaganden.

Hur många gånger har Vpk-ledningen självmant tagit upp och angripit missförhållanden inom ”broderpartierna”?

Hur många gånger har vi inte å andra sidan fått lyssna till svepande bortförklaringar, undanglidande formuleringar och vita lögner?

En sådan ”självständighet” och obundenhet är inte mycket värd….

Tom Gustafsson

Internationalens föregångare om Tjeckoslovakien

— Vänsterpartiet Kommunisterna vill söka upprätthålla goda förbindelser med alla partier i olika länder som kämpar för socialism, naturligtvis även Tjeckoslovakiens kommunistiska parti.

— Dessa förbindelser med andra partier måste grundas på marxismens och den proletära internationalismens principer om oberoende, likaberättigande och ömsesidig respekt. Inblandning i andra partiers angelägenheter kan inte förenas med dessa principer. Varje parti äger att själv avgöra sina frågor.

Så skrev C H Hermansson i ett brev till Internationalens föregångare, Mullvaden. Det publicerades i nummer 5/1971. Hermanssons utläggning om partiets ståndpunkter gäller fortfarande. Det gör också följande kommentarer till den.

Fem år har gått, polemiken är densamma. Är den lika aktuell om fem år? Vi hoppas inte det…

”Hur kan man nämna ’marxismens principer’ i samband med en regim som förvandlat marxismen från en vetenskaplig teori till en samling döda bokstäver, ett hopkok på stelnade fraser och vilseledande citat — ett vapen i förtryckets tjänst!

Hur kan man tala om ’den proletära internationalismens principer’ när den tjeckoslovakiska regeringen låter inspärra, åklaga och döma de verkliga internationalisterna — Peter Uhl och hans kamrater!

Skulle Husakbyråkraterna ha något med oberoende att göra, de som stödjer sig på Sovjetunionens militära, politiska och ekonomiska järngrepp över Tjeckoslovakien!

Skulle regimen representera likaberättigande när den själv styr Tjeckoslovakien enligt principen: ’alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra’?

Skall dessa förtryckare mötas med respekt?

Den officiellaste av Vpk:s partilinjer är hycklande. Den viskar kritik men ropar stöd. Principen om ’icke-inblandning’ utdömer på förhand varje kritisk värdering av Tjeckoslovakiens utveckling under Brezjnev. Den förhindrar en diskussion om det konkreta läget, om det verkliga skeendet.”

Tom Gustafsson

Ur Fjärde Internationalen 3-4/1976

VPK efter valet 1973

Sedan Vpk:s första upphetsning över de två nya riksdagsmandaten lagt sig och sedan man tonat ned det självbelåtna skrockandet över att ”den borgerliga anstormningen slagits tillbaka” var det i mitten av oktober dags för partiets ledande organ att ge sig på en något mer nyanserad värdering av partiets situation.

Här hade verkligen eftertankens kränka blekhet ersatt de tidigare hurraropen. Inte oväntat fann partiledningen att allt ändå inte stod så väl till i partiet: Att de parlamentariska vinningarna i själva verket varit synnerligen begränsade, att partiet inte lyckats framstå som ett verkligt alternativ till socialdemokratin för några större grupper arbetare och att det från partiets sida krävdes en mycket mer medveten satsning på att rota partiet i arbetarklassen.

Efter partistyrelsemötet i mitten av oktober har en intressant eftervalsdiskussion tagit sin början inom och utom VPK, ett tankeutbyte som naturligtvis har sina givna och begränsade ramar men som ändå pekar fram emot en mängd frågor av betydelse för svenska kommunister.

Partistyrelsemötet har skapat ett visst utrymme för kritiska inlägg. Göran Therborn, ett av Vpk:s vänstersamveten, var inte sen att utnyttja de vidgade ramarna. I en valanalys om “partiet och arbetarklassen” (Ny Dag 24-25.10) stack han hål på en rad av de myter som han själv i Zenit och på annat håll bidragit till att skapa.

Han konstaterade inledningsvis att ”ett kommunistiskt partis styrka inte bäst mäts i antalet röster utan i dess förankring i arbetarklassen och (att) dess politiska läge framför allt måste ställas i relation till kampen för ett socialistiskt samhälle”. Efter en omfattande argumentering kom han fram till slutsatsen att man ”med ett sådant synsätt har anledning att se självkritiskt på oss själva och vår situation”.

Hans teser kan sammanfattas på följande sätt:

  • Redan en hastig blick på röstsiffrorna visar att det inte i främsta rummet är bland arbetarklassen vi gått fram.
  • Vi har gått tillbaka i de valkretsar där vi sedan gammalt har stark och djupt rotad proletär förankring.
  • Vi har ökat mest i de valkretsar som är mest präglade av stora mellanskikt, inflyttning och lös social organisation i de nya anonyma bostadsområdena.
  • Det kommunistiska partiet står i flera avseenden svagare i arbetarklassen än för 68 år sedan .
  • Ett centralt problem är att stora grupper unga arbetare i bostadsområdena som röstar på partiet i mycket liten utsträckning är knutna till partiets organisation och dagliga verksamhet.
  • I bristen på en utvecklad alternativ politik /till den socialdemokratiska/ i arbetarklassens viktigaste dagsfrågor, i det fackliga arbetet ligger huvudorsaken till partiets problem idag.
  • Under det socialdemokratiska trycket har även en del av Vpk:s fackligt aktiva kommit att se LO-ledningens politik som det i stort sett riktiga fackliga uttrycket för arbetarklassens intressen.
  • Det har funnits en tendens inom den fackliga kadern att i desperation över frånvaron av en utvecklad och konkret kommunistisk facklig linje lägga av och lämna partiet.

Therborn går sedan över till att föreslå ett antal teman för rådslag inom partiet för att på så sätt genomlysa många viktiga och känsliga aspekter av dess politik. Therborn sätter utan tvekan sin klack på många ömma tår. För oss som fortlöpande följt Vpk:s utveckling är de svagheter han drar fram inte några nyheter.

Vi har ofta haft anledning att ta upp Vpk:s vänstersocialdemokratiska praktik och bristande förankring bland de avancerade och politiserade arbetarna i våra kommentarer till dess ingripande i arbetarkampen och dess förhållande till de borgerliga institutionerna i samhället. Det intressanta i sammanhanget är varför kritiska inlägg släpps fram av partiledningen och hur diskussionen kan tänkas utvecklas.

Hermanssons kovändning och diskussionens gränser

Det är uppenbart att eftervalsdebatten verkligen sanktionerats av partistyrelsen. Hermansson slog själv an tonen i sin inledning på dess oktobermöte (se Ny Dag 1923.10), då han anförde följande orsaker till att Vpk inte förmått ”att till fyllo utnyttja de objektiva möjligheter som fanns för en stark framryckning i valet”:

Fortfarande finns den uppfattningen bland stora väljargrupper att Vpk har speciella internationella bindningar.

Vi har inte heller förmått att tillfredsställande klargöra hur vi anser att övergången till det socialistiska samhället skall ske och hur detta socialistiska samhälle kommer att se ut.

Vårt parti kritiserade hårt den socialdemokratiska politiken och framförde i olika frågor radikala krav, men samtidigt förutsatte vi att en socialdemokratisk regering skulle genomföra denna radikala politik. När den allmänna uppfattningen om socialdemokratins politik förskjuts i negativ riktning kan lätt uppstå tvivel om trovärdigheten i en sådan linje.

I den något mer fylliga interna återgivningen av samma inlägg nämnde Hermansson en femte orsak till den relativt klena framgången:

Även de politiska vänstersekternas existens och agitation skapade svårigheter för det kommunistiska partiet. (Vpkinformation 4/73)

Efter denna vaga, men i huvudsak riktiga självprövning måste man ställa sig frågan: hur allvarligt menad är egentligen den kritiska valvärderingen och hur ärlig är den självkritik Hermansson antyder?

Att partistyrelsen tagit initiativet till dessa eftervalsdiskussioner speglar verkliga problem för partiet. (Det antyds också i Hermanssons fjärde punkt.) Det sker en fortgående radikalisering i samhället, inte minst på arbetsplatserna, och partiet med sin huvudsakliga väljarbas bland arbetare och radikala intellektuella är relativt känsligt för denna utveckling.

“När den allmänna uppfattningen om socialdemokratins politik förskjuts i negativ riktning kan lätt tvivel uppstå om trovärdigheten i Vpk:s hittillsvarande opportunistiska taktik mot socialdemokratin…” Det tvingar Vpk till vissa modifieringar av dess tidigare politik, modifieringar som med nuvarande utveckling i samhället lutar åt vänster. Till detta kommer existensen av en revolutionär rörelse som ställer Vpk inför växande problem. Detta är grunden till partistyrelsens självprövning, men samtidigt visar Hermanssons inledning tydligt dess gränser.

Han framställer det som om Vpk:s problem framför allt beror på en pedagogisk oförmåga, att man inte tillräckligt bra kunnat föra ut partiets i stort sett utmärkta — om än ibland otillräckligt finslipade — politik. Den kritiska granskningen skulle då framför allt resultera i vissa politiska förändringar, en viss uppryckning av partiets språkrör och organisatoriska förändringar. (Granskar man partistyrelsens beslut så finner man också en tyngdpunkt i organisatoriska åtgärder.) Dess självprövning är i själva verket ytlig och vag.

Om Vpk skall kunna utveckla “ett klart alternativ till den reformistiska politiken” som Hermansson säger sig önska krävs något mycket mer: en grundläggande teoretisk och politisk uppgörelse med Vpk:s hittillsvarande verksamhet, dess reformistiska praktik och stalinistiska idéarv.

Samme Hermansson som nu gjorde en lätt späkning stod månaderna dessförinnan i ledningen för en valkampanj som med all önskvärd tydlighet än en gång demonstrerade partiets “internationella bindningar”, en kampanj där Vpkarna mumlade med kluven tunga om vägen till socialismen, idkade vänlig påfösarpolitik gentemot socialdemokratin, skröt över partiets arbetarförankring och ironiserade över avgrundsfolket i “vänstersekterna”.

Hermansson tar inte upp allt detta helt enkelt därför att partistyrelsen inte är intresserad av en grundläggande uppgörelse med det tidigare. Den är intresserad av att integrera en viss typ av kritik som finns mot partiets verksamhet inom och utom Vpk, att genomföra vissa modifieringar och organisatoriska förbättringar. Vi kommer att få se en skärpning av Vpk:s kritik mot SAP/LObyråkratin och en organisatorisk upprustning av partiet, men det kommer inte att förvandla partiet till ett revolutionärt arbetarparti. För det krävs något mycket mer.

”Internationella bindningar” hos Vpk?

Hermansson beklagar sig över att folk tror att det finns vissa “internationella bindningar” från Vpk:s sida. Är det konstigt att många uppfattar det så? Är det en tillfällighet att Vpk:s ungdomssällskap KU just när detta skrivs har en kraftig delegation (innefattar ordf. Bengt Karlsson, programkommissionens klättermus Hans Arvidsson och andra) i Moskva för överläggningar med sin sovjetiska motsvarighet, KOMSOMOL, att Ny Dag, “Stormklockan” och andra Vpkorgan återkommande talar om att intensifiera samarbetet med broderpartierna i Östeuropa, att de innehåller ideliga hyllningsartiklar till byråkraterna i de s k socialistiska staterna, osv?

Vpk:s internationella bindningar till Kremlbyråkraterna och Jens uppbackare i olika länder, Husak, Gierek m fl, är ingen tillfällighet utan en fullföljning av dess traditionella och lojala samarbete med den sovjetiska byråkratin.

Hermansson tycker inte att partiets uppfattning om den revolutionära strategin gått fram tillräckligt klart. I TV-utfrågningen inför valet (TV 1, 3.9.73) menade han annorlunda:

”Partiprogrammet är bra eftersom/ det visar vägen till socialismen i Sverige på ett klart sätt och vi tror att man måste arbeta efter dom riktlinjerna för att komma fram till det mål som arbetarrörelsen så länge ställt i vårt land, nämligen att skapa ett socialistiskt samhälle.”

Hermanssons ändrade inställning är klart motiverad. Finns det något mer mångtydigt och luddigt än Vpk:s program? Det var knappast underligt att både vänster och högerkritikerVpk inför den förra partikongressen enades om ett stort frågetecken inför vad som egentligen avsågs. Att programmet ser ut som det gör beror helt enkelt på att var och en kan lägga in sin egen tolkning i dess “flexibla” formuleringar. Det är en kompromiss mellan partiets olika flyglar.

Vpk:s partistyrelse har gett sin programkommission i uppdrag att “initiera en diskussion om det socialistiska samhället”. Det skall bli intressant att följa den diskussionen. Hittills har partiet konsekvent vägrat gå i svaromål på sådana frågor av rädsla för att “blanda sig i broderpartiernas angelägenheter”. Om Vpk skall kunna entusiasmera svenska arbetare inför ett socialistiskt samhällsperspektiv krävs det verkligen en uppgörelse med “broderpartiernas” göranden och låtanden under många långa decennier. Den uppgörelsen lär knappast Vpk stå för.

Om Vpk som alternativ till socialdemokratin…

Partiordföranden är rädd att Vpk:s hållning till socialdemokratin “missuppfattats”. Vi är nog inte ensamma om att ha gjort oss skyldiga till en sådan “missuppfattning”. Hermanssons partikamrater har anledning att känna en viss olust inför partiledningens spaka och opportunistiska uppträdande gentemot SAP-ledningen under valkampanjen.

En del av dem har också gett uttryck för det. I Stockholmsdistriktets organ VpkAktuellt (4/73) menar man t ex:

Valkampanjen kom i stor utsträckning att koncentreras till regeringsfrågan. Vpk kom i denna diskussion att uppfattas som en garant för fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Massmedia sammanförde ofta Vpk och SAP under den missvisande samlingsbeteckningen “det socialistiska blocket”, men också vår egen propaganda kan ha bidragit till att befästa denna typ av ’blocktänkande’. Detta kan ha medverkat till att väljare som varit kritiska mot socialdemokratin haft svårt att se vårt parti som ett alternativ och istället stött centern.

Två kamrater från KU-Linköping har detta att säga om Vpk:s avgränsning mot socialdemokratin under valkampanjen:

På det sätt som VpkKU förde ut sin politik så betonade vi inte alls att valet stod mellan en stärkning av de revolutionära krafterna å ena sidan och en borgerlig politik å andra sidan. Vad vi gjorde var att vi föll i de övrigas kör om ett socialistiskt block och ett borgerligt block….

Vi gjorde en stor miss att vi inte profilerade oss gentemot sossarnas reaktionära politik i t ex frågor som grundlagen, terroristlagen, EG, batongkommissionen, arbetsplatspolitiken osv… Vi klargjorde inte ett dyft vår syn på verksamheten i parlamentet kontra den utomparlamentariska kampen och vår politiska inriktning. Vi framstod återigen som en bland många ivrare till så många mandat som möjligt. (KU:s förbundsbulletin n:r 22)

Vi kan bara instämma i dessa bedömningar.

Ytterligare exempel på den omfattande uppgörelse som måste till om Vpkledningen skall kunna utforma ett “alternativ till den reformistiska politiken” är naturligtvis Vpk:s förhållande till arbetarkampen och strejkrörelsen under de senaste åren.

Det är naturligtvis inte denna omfattande självkritik partistyrelsen är ute efter. I praktiken är det att lamslå den genom att integrera kritiken under partiets hägn. En viss anpassning ät vänster är fullt tillåten och möjlig, men det får inte gå för långt. Då kommer kritikerna att märka att det inte bara är “högt i tak i Vpk”. Det är också djupt i källaren. 

Partistyrelsens behov av modifiering åt vänster har skapat visst utrymme för Therborn och andra. Så länge de håller sig inom de givna ramarna, så länge de ägnar sig mer åt att ställa kritiska frågor än att ge kritiska svar, så länge de begränsar sina synpunkter och håller sin kritik på ett allmänt plan eller bara tar upp delproblem finns det också ett utrymme för dem. Det kan t o m i en situation som den nuvarande fungera som renhållningshjon mot de allra mest konservativa delarna av partiet och dess apparatjiki, de som inte fattar vad som händer i samhället förrän det bränns under fötterna på dem.

Under de senaste åren har ett antal ungdomar och intellektuella anslutit sig till Vpk för att “förändra partiet”. De har alla ställts inför detta problem: antingen finnas kvar och lägga band på sig (dvs kapitulera) eller att beläggas med munkavle, alternativt uteslutas.

I det förstnämnda fallet — som tyvärr är det vanligaste kommer de med eller mot sin vilja att fungera som alibin för partiet, ett radikalt utskott på apparaten. Därmed kommer de också att försena och försvåra det nödvändiga klargörandet av de traditionella kommunistpartiernas reformistiska funktion.

Den eftervalsdiskussion som kommer till stånd i Vpk reser viktiga frågor om kommunistiskt arbete inom olika samhällsområden. Denna diskussion är alltför viktig för att överlåtas till Vpk där den förr eller senare kommer att gå under.

Tom Gustafsson

Ur Fjärde internationalen 3-4/1976 (tidigare också i Mullvaden nr 12 1973)

Socialistiska Partiet ett alternativ?

Intervju med Göte Kildén.

Vilka är de viktigaste frågorna Socialistiska Partiet vill lyfta fram i årets val?

Den viktigaste frågan handlar om att det i dag inte finns någon politisk kraft som företräder arbetarna på ett konsekvent sätt. Som många av oss har sagt på jobbet de här senaste dagarna: Sverige just nu, det är ett land där bönderna och direktörerna demonstrerar, där poliser och rulltjänstemän försvarar sina fackliga rättigheter. Men där de breda arbetargrupperna inte har nagon politisk kraft som uttrycker deras intressen. Det handlar väldigt mycket om att framför allt socialdemokratin, men också vpk, inte för fram frågor och politiska svar som gör dem trovärdiga bland större grupper av människor. De är trovärdiga i en mening, nämligen att den stora majoriteten av lönearbetare i dag i sista hand väljer att rösta på dem och se dem som ett bättre alternativ än borgerligheten. Men det räcker inte för att entusiasmera eller dra ut folk på gatan. Ta 1 maj, då lyckades de inte mobilisera folk just därför att det saknas en trovärdig grund. Vi har ju sett under den senaste regeringsperioden — från devalveringen över avtalsrörelsen till den senaste räntehöjningen — hur chock efter chock har drabbat industriarbetarna, och även många som arbetar inom den offentliga sektorn. Svek i fråga efter fråga. Under de år jag har varit politiskt aktiv och arbetat fackligt, har jag aldrig upplevt ett sådant misstroende som det i dag finns mot socialdemokratin i största allmänhet. Men vi ser inga alternativ, ingen möjlighet för folk att lösgöra energi, politisk energi, på samma sätt som bönder, direktörer och TCO-S folk har gjort. Och det är väl det som är den viktigaste frågan för oss i valet: Att så gott som det bara är möjligt visa på hur ett sådant alternativ skulle kunna se ut. Vilka former det kan ta mot åtstramningspolitik, mot rustningar, för en 6-timmarsdag, och självfallet för socialistiska helhetslösningar, en planerad ekonomi, ett demokratiskt arbetarstyre. Det är väldigt mycket det som vår valrörelse handlar om. Man kan säga att det egentligen är valets huvudfråga. En normal valrörelse är det inte…vi spelar så att säga på bortaplan. Det är mycket svårt att vinna något för utomparlamentariska aktioner, för en hård facklig kamplinje osv, eftersom hela valrörelsen väldigt mycket handlar om att föra fram parlamentariska lösningar, institutionella lösningar. Och vår rörelse handlar om att motverka detta. Naturligtvis i liten skala där vi är aktiva, bland de människor vi kan nå ut till. Det är ju begränsat.

Socialistiska Partiet ställer upp i valet utifrån ett perspektiv på en politiskt sett brett sammansatt arbetarprotest mot den socialdemokratiska regeringens åtstramningspolitik och borgarnas etter värre alternativ. Men hur trovärdig är egentligen en arbetarprotest kampanj som består av Socialistiska Partiet och ett antal andra organisationer som, sina kvalifikationer till trots, saknar tyngd och auktoritet inom arbetarleden. Eller, för att ställa frågan rakt på sak, kommer inte en sådan kampanj att uppfattas som ett politiskt jippo?

Det skulle vara ett politiskt jippo om vi så an säga spelade ett pokerspel där vi låtsades sitta med full hand — med starka intresseorganisationer bakom oss, numerärt starka politiska organisationer som stödde den här inriktningen. Det handlar det inte om. Vi säger väldigt ärligt och öppet att det är en kampanj i liten skala. Vi har fått en del individer, ett tiotal, att ställa upp på våra listor. Vi har kanske fått några hundra att arbeta kring vår valkampanj. Vi har fått två organisationer, Socialistiska Förbundet och ungdomsföreningen Benny att arbeta tillsammans med oss i en sådan här valkampanj. Mer handlar det inte om. Vi ser det som ett sätt att träna oss själva och andra i hur en sådan kampanj kunde organiseras i ett annat samhällsläge med större förutsättningar. Därför, eftersom det inte förespeglar något annat, kan det heller inte bli ett jippo. Men däremot vill vi understryka att det är ett viktigt initiativ. Det ger många, eller en del, som känner sig utan röst, en möjlighet att formulera sig, att få en plats i en valrörelse. Vi kan väl beteckna det som om vi spelar en slags knattefotboll för att senare, i en framtid, spela på elitnivå. Det handlar om att träna i dag.

Ett ofrånkomligt argument — jag hörde det själv alldeles nyligen av en socialdemokratisk arbetare — är att en sådan här kandidatur spelar borgarna i händerna genom att dra röster från de stora arbetarpartierna. Vad är ditt svar på en sådan invändning?

Det har jag hört sedan 1973, när vi första gången deltog i en valrörelse. Fast det är inte, i och för sig, så vanligt som man kanske skulle kunna tro. Jag har hört många fler som respekterar att vi ställer upp till val. De tycker att vi på det sättet tar våra åsikter och arbete alla andra dagar på allvar. Invändningen kommer väldigt ofta från de socialdemokratiska byråkraterna. Den kan vara mer eller mindre seriös, beroende på hur de stora arbetargrupperna uppfattar ett sådant val, och en socialdemokratisk förlust. Vi kan ju grupper. Jag brukar svara att vi har hoppat av det ekorrhjul som (s) satt igång och sköter. Det ekorrhjul i Sverige som betyder massmöten, klubbar, diskussioner. De utvecklas i stället väldigt mycket genom Rapport, Magasinet och Aktuellt, vilket gör att det som finns närvarande i TV blir det som är verkligt. Det är ju det enda möjliga. Det faktum att man är utestängd från TV och att det finns en spärr som gör det föga realistiskt för ett litet parti som vårt att bryta igenom, hindrar ett oberoende politiskt liv och att nya grupperingar som hotar fempartimonopolet att växa fram. Så jag vill gärna trycka på att ställa upp i ett val, det är ett sätt att ta upp de demokratiska friheterna när det gäller bl a val, och att visa hur inskränkta dessa är. Samma människor som här yrar om brister i valet i Nicaragua, måste ju om man går in i sakfrågorna medge att där finns mycket mer generösa villkor för oppositionspartier än det någonsin har funnits i Sverige under min livstid.

När man hör dina argument får man ibland en känsla av att du inte tycker att valet har så stor betydelse. Stämmer det?

Ja, det stämmer. Valet har betydelse, vi är ingen syndikalistisk eller anarkistisk rörelse, utan vi anser att det har betydelse. Men vi kan ju bara ta en sådan sak som när Centerpartiet ändrade sin inställning i fråga om sjukförsäkringen. Den ändringen kom till stånd enbart på grund av ett tryck från partiet, en inställning bland de egna medlemmarna. Det finns ju en del låglönegrupper inom centern som behöver de här pengarna när de blir sjuka. De tvingades att ändra sig i partistyrelsen och köra över sin riksdagsgrupp. Det är ett litet exempel som kunde mångfaldigas… Rösträtten i Sverige, själva rätten att över huvud taget ha val röstades ju inte fram, utan kom till stånd pga en massrörelse där revolutionen hotade. Och man fick göra eftergifter i form av bl a rösträtten. Den infördes genom ett beslut i riksdagen, men var i själva verket resultatet av en massrörelse. Där kan vi lära oss av de olika socialdemokratiska regeringar vi har upplevt i Europa bara under de senaste åren. Ofta hindrar de massrörelser när deras eget parti sitter i regeringen. Vi hade aldrig sett den avtalsrörelse vi nu gått igenom om moderaterna suttit i regering. En sådan flathet och ett sådant svek. Men nu har den fackliga byråkratin ett förtroende för socialdemokratin i stort, och den är beredd att svälja väldigt många mindre svek tack vare att man har ett förtroende i stort. Och detta håller tillbaka den rörelse, som i sista hand förändrar saker. Men här gäller det naturligtvis att inte leva i sin egen värld. Det kan ju vara så att jag, eller vi i vårt parti, har uppfattningen att det framför allt är en kamprörelse som förändrar, sociala rörelser som påverkar och leder till politiska beslut. Men de flesta av våra arbetskamrater kanske inte tycker så. Då skulle en sådan taktik vara tveksam om de också hade upplevt det som halsbrytande — att riskera en valförlust för (s) — att vi ställde upp. Om vi hade gjort den bedömningen, hade vi inte ställt upp i valet. Nu tror jag istället att det är många som kanske tycker att det är onödigt. Men det är också många, inte minst bland de unga, som inte alls skulle förstå. Det skulle kunna ha motsatt effekt om vi t ex lade våra röster på vpk eller socialdemokratin i valet, med argumentet ”Rösta mot högern. Man skulle förknippa oss med deras institutioner och deras politik. Då blir det en bumerangeffekt mot vad vi vill nå ut med i den här valrörelsen. Det blir ännu färre alternativ än det finns i dag. Men det är en taktisk fråga som man får diskutera från valperiod till valperiod.

Hur skulle en framgång för kampanjen se ut? Vad skulle räknas som en framgång?

Det är svårt, om man ska mäta det i siffror eller röster kan man ju naturligtvis säga att en framgång är ett bättre resultat än för tre år sedan. Med tanke på att det inte finns något som säger att radikaliseringen skulle ha blivit till socialismens fördel under de här tre åren, så är det säkert en framgång. Likaså vore det en framgång om vi kan få fler prenumeranter än tidigare och därigenom lägga grunden för en större upplaga för vår tidning, få med många nya människor i studiecirklar och som partimedlemmar. Det är naturligtvis en framgång. Likaså om de människor som tycker om de ideer som vi för fram i vår valkampanj, tar med sig dem i andra sociala rörelser och fackliga organisationer efter valet, så att de dyker upp i andra sammanhang. Det är naturligtvis också en framgång. Allt det här är bara så oerhört svårt att mäta, för det finns inga bra mätinstrument. Det är också så, när man talar om mätinstrument, att det är mycket svårare att samla människor till större möten i dag än för tio år sedan. För de människor som vi vänder oss till och där vi har sympatier, har inte samma politiska kultur. Jag talade förut om att den politiska kulturen inom arbetarklassen är oerhört svagt utvecklad, medan den, om än i begränsad form, fanns inom ungdoms- och studentrörelsen på 60- och 70-talet. Vi kan här i Göteborg ha väldigt många som sympatiserar med våra åsikter och inom ungdoms- och studeranderörelsen på 60- och 70-talet, som också drog till sig mycket folk på möten och annat. Vi kan här i Göteborg ha väldigt många som sympatiserar med våra åsikter och även röstar på oss, låt oss säga i Biskopsgården, där många Volvoarbetare bor, samtidigt som det är väldigt svårt att få människor utan vana, utan politisk träning, att komma till möten eller demonstrationer. Det är ett mycket långt steg att ta, medan det för en studerande i början av 70-talet kanske inte var något steg alls.

Om man går från valet till partiets övergripande, så kallade strategiska perspektiv, kan du då kortfattat formulera detta med utgångspunkt från situationen i dag?

Egentligen måste det inom varje människa finnas en fruktansvärd ångest över hela livstillvaron. Om man inte är politiskt aktiv, om man inte samtidigt försöker förändra något…samtidigt som bilderna på de uppsvällda magarna på barnen i Etiopien, eller bilder från dödsskvadroner i El Salvador, eller från svält och krig i andra länder och på andra kontinenter, etsar sig fast. Likadant när man ser en ny massfattigdom breda ut sig bland grupper i Sverige med socialt elände och en social kris… Men den ångesten, den förtrycks väl i de flesta fall i dag. Man förtrycker den genom allt ifrån totospel och tips — jag tippar i och för sig själv, men jag tror inte att det är för att förtrycka någon ångest — via Dallas-serier och kortsiktiga personliga lösningar. Det är på den nivån som vårt program och vår strategi ingriper — att det inte finns något parti som har en radikal, ja, revolutionär lösning på den kris som världen och Sverige, som en del av den, brottas med. Även om vi i Sverige, när det gäller alla de här uttrycken för krisen, drabbats väldigt lindrigt jämförelsevis. Värt program och vår strategi handlar egentligen om två enkla saker: För det första behovet av en planerad ekonomi när det gäller storproduktion, transporter och annat. För det andra — genom lärdomarna under 1900-talet när det gäller stater som Sovjetunionen och Polen — att förutsättningarna i en planekonomi aldrig kan utnyttjas fullt ut om det inte finns demokrati. Det är väl det vi kan föra in som en radikal lösning. Det är bara det att jag har en känsla av att det är oerhört få som vågar ställa sig frågor om allt från svälten i Etiopien till miljöförstöringen om hundra år, eftersom man inte nu ser någon politisk lösning. Och den lösningen kan ju bara vara revolutionär, det blir uppenbart om man studerar världen.

Men hur ska man nå dit? För det är ju målet?

Om målet är självförvaltning, självstyre och demokratisk socialism, kan aldrig en socialistisk revolution handla om en militär kupp där så och så många pansarvagnar kör fram och proklamerar att nu har vi tagit makten! Den måste handla om att alla vi människor som ska leda det här samhället är med i en sådan här rörelse. Jag sade förut att direktörerna och bönderna har börjat. De har en rörelse. Men arbetarna har det inte. Vi är på efterkälken. Därför handlar vårt program i dag väldigt mycket om att föra fram krav, organisationsformer, idéer, som arbetarprotest i valet. Som grogrund för just självaktivitet, att folk lär sig att göra saker själva och att fler kan utöva ledning och att makten därigenom blir mer demokratisk. Så enkelt tror jag att man kan sammanfatta vår strategi. Sedan kommer det in mer sinnrika regeringsparoller, övergångskrav och annat som ingår i vårt programmatiska gods. Det handlar ju bara om erfarenheterna från arbetarrörelsen de senaste 150 åren, ett försök att sammanfatta det bästa härur vad gäller taktik i olika situationer. Men själva strategin måste handla om att förbereda så många människor som möjligt för att ta makten och behålla den så att den inte tas över av byråkrater eller militärer. Benny-föreningen var närvarande med två av sina medlemmar på vårt senaste partistyrelsemöte. En av flickorna hade en väldigt rolig kommentar. Hon sade att: ”ungdomen tycker att socialism osv är väldigt politiskt och tjatigt och gubbaktigt. Däremot går det mycket bra bland ungdomar att säga att man är revolutionär”. Jag tror att det speglar en del av det jag försöker säga. Det var väl Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht som en gång sade att ungdomen var revolutionens stormsvalor. Och det är ju sant. Men vi har inte många sådana stormsvalor i Sverige för tillfället. Istället upplever ungdomen hela det politiska livet som ett skådespel som inte ger dem tillräckligt som människor. Det är inget som de engagerar sig i, för det ger dem ingenting. Om man ska bryta detta är det naturligtvis inte genom något mer sinnrikt krav eller någon bättre reform än något annat parti har. Då handlar det just om att ge en helhetslösning, att tala om behovet av en revolution, att förstöra den kapitalism och den imperialism som förstör så många människor, naturen och miljön.

Det här leder naturligt in på frågan om Socialistiska Partiet i dag. Om man ser på partiet, så slås man av att det, i likhet med nästan alla andra politiska organisationer, ar påfallande få ungdomar organiserade och aktiva. Hur kommer det sig?

I och för sig beror en hel del säkert på en viss gubbaktighet hos oss själva i vårt parti, när det gäller vår tidning, vårt sätt att vara, våra organisationsformer som är ganska döda och träiga för ungdomar. Men det är inte huvudproblemet. För det är mer en fråga om navelskåderi. Ser man till det samhälleligt, så är det ju ett fenomen som gäller alla partier och en hel generation av ungdomar.

Efter de svåra nederlagen för imperialismen i framför allt Indokina, men också i Afrika, har man svarat med att ideologiskt bygga upp motalternativ och motideologier. Imperialismens nederlag i Indokina innebar i Sverige att borgerligheten och arbetsgivarväldet var på reträtt på arbetsplatserna. Det uttrycktes i arbetsmarknadslagarna, i den allmänna debatten, på tidningarnas kultursidor, i skolorna. Det var ett medvetet svar. I världsmåttstock har vi sett hur Reagan och Thatcher politiskt symboliserat det här försöket till svar, när besten blivit instängd i grottan. I Sverige har vi sett hur SAF och borgerligheten medvetet har byggt upp en egen, självständig ideologi. Det har inte heller skett spontant. De översvämmar skolorna och tidningarna. Vi har ju, inte minst från 4-oktoberkommittén, upplevt hur lömskt man har byggt upp sina värderingar. Och man jobbar med det här inom alla områden. Detta speglas ju naturligtvis mycket snabbare hos ungdomen. Ändå är detta inte så tragiskt — för lika fort som det här har utvecklats, lika fort kan det brytas. Vi kan få en förändring istället, just för att ungdomen är så väldigt känslig politiskt.

Om man skall försöka göra en allmän positionsbestämning av Socialistiska Partiet i dag, var befinner sig det då?

När vi, så att säga, öppnade egen butik kring 1970-talets början, kom vi från ingenting. Vi var ju ingen utbrytargruppering eller opposition inom något annat parti eller ungdomsförbund. Vi hade inte ens ett eget postgirokonto med oss från början. Vi hade inga lokaler, inga bokhandlar, ingen organisatorisk erfarenhet. Vi hade heller inga fackliga erfarenheter. I dag, femton år senare, har vi byggt upp och stabiliserat en självständig organisatorisk struktur och en organisationsvana. Vidare har vi fått fackliga och politiska erfarenheter av skilda slag från solidaritetsarbete, från strejkrörelser och erfarenhet av att hantera politiska frågor av skilda slag. Och vi har stabiliserat ett minimum av medlemmar, för att på regelbunden basis kunna utföra ett politiskt arbete i nationell skala. Vi är en nationell organisation, om än med stora geografiska begränsningar. Hade vi haft samma medlemsantal och organisatoriska styrka som vi har idag 1967, då vi inte existerade, hade vi i dag kunnat vara ett parti som organisatoriskt kanske hade haft tiotusen medlemmar och valmässigt för länge sedan överflyglat vpk — vi hade varit det andra arbetarpartiet! Detta är ett tankeexperiment, men det är inte bara drömmerier — jag tror att det hade varit fullt möjligt! Det skick som vpk och andra vänsterorganisationer var i då, det var ingenting. Det betyder att när det sker en förändring i det politiska livet, finns det också objektiva förutsättningar för en snabb tillväxt, och vi har lagt grunden för att klara av detta. Det är det vi uppnått under de gångna 15 åren. Jag tror själv att det här första steget är svårare än det andra: Att, från där vi står i dag, gå fram till tiotusen medlemmar. Det handlar inte bara om att ha ett postgirokonto, en bokhandel, att kunna ge handledning för studier, eller att kunna ge ut en tidning. Det handlar också om att ha en metod att lösa motsättningar, att diskutera problem i organisationen, så att man inte behöver splittras på första bästa fråga. Där har vi gjort misstag inom var rörelse. Kanske bara för att vi försökt utveckla frågor som tendensfrihet och en öppenhet i jämförelse med arbetarrörelsen i stort. Men vi har också lärt oss en hel del av dessa misstag, och jag tror att för varje sådan snabb kantring i politiken som jag talar om, när man kan rekrytera i en omfattande skala, så betyder det naturligtvis också att det finns explosionsrisker när man rekryterar på en dålig politisk grund eller när man vinner människor som inte kan handskas med politiska motsättningar på ett förtroendefullt sätt. Vi har lagt grunden för att vid en kantring i det politiska livet kunna rycka fram till ett betydligt större arbetarparti.

Socialistiska Partiet och dess föregångare föddes ju ur ungdoms- och studentradikaliseringen, och merparten av de organisationer som föddes ungefär samtidigt har ju antingen upplösts och försvunnit, eller har gått kraftigt tillbaka. Vad är det da som gjort det möjligt för oss att överleva?

Jag tror att man måste formulera om frågan så här: Varför har Fjärde Internationalen överlevt? För i väldigt många länder har våra systerpartier överlevt, medan grupperingar som Förbundet Kommunist, eller maoistiska strömningar försvunnit över en natt. Jag har hört talas om maoistorganisationer med tiotusentals medlemmar som brutit upp på en vecka och sedan försvunnit utan aktivitet och där medlemmarna har slukats upp av intet. Kanada är ett sådant exempel och Sverige är inte långt ifrån heller, om man ser till det starka KFML/SKP som fanns. De försvinner på samma sätt som en oljetanker som bara går ut för att sedan aldrig höras av igen — den kommer aldrig fram och har brutits itu och sjunkit och är borta. I grunden handlar det om att Fjärde Internationalen inte, som så många andra partier inom arbetarrörelsen, vuxit fram ur segrar, den är inte segrarnas International i första omgången. Vi har sett hur Tredje Internationalens partier formerades kring den segerrika ryska revolutionen. De maoistiska grupperingarna eller centristiska grupperingar som Förbundet Kommunist, växte fram inspirerade av den kinesiska revolutionen, kulturrevolutionen eller av revolutionen i Vietnam. De var också okritiska och följde i många fall blint ledarskapens svängningar. Men när det kinesiska Kommunistpartiets ideologi och utrikespolitiska linje förföll totalt, och detta blev uppenbart för många av de här människorna som gatt med i maoistiska grupperingar, så betydde det ju att tio år av deras liv var som bortsopat. De blev desillusionerade. De hade ingen skolning när den grund de stod på försvann, fanns det ingenting att göra. Vår rörelse växte ju upp, om man får ta till stora ord, som en fågel Fenix ur askan, ur en raserad Tredje International, ur nederlaget i Tyskland, nazismens seger och andra världskrigets frammarsch. De bittra, men också programmatiska, lärdomar en liten kader i många länder kunde dra, men också det att man under alla de här åren slöt sig samman i en International — det skapade en helt annan grund att stå på. Vi kunde stödja den kinesiska revolutionen utan att svälja dess avarter med hull och hår. Vi förstod betydelsen av att imperialismen förlorade i Kampuchea utan att för den skull vara beundrare av Pol Pot. På samma sätt har vi kunnat förstå vad som sker i Polen på ett bättre sätt än någon annan gruppering eller parti inom arbetarrörelsen. Detta gör att besvikelsen aldrig behöver bli lika stor, att vi ser alternativ och att vi förstår varför saker och ting har hänt. Det är skälen till att Fjärde Internationalen har överlevt och därmed till att Socialistiska Partiet lever kvar. Det är jag övertygad om.

När man ser till partiets storlek så har ju i stort sett styrkan bibehållits sedan mitten av 70-talet. Vad har egentligen förändrats?

Om vi ser till själva partiet så har medelåldern ökat. Det är i sig inte någon nackdel. Problemet är istället att vi inte har ett starkare ungdomsförbund. Vid vårt partis grundande var vi ju i själva verket ett ungdomsförbund. Vad som har hänt är att den generation som jag själv tillhör, som nu närmar sig de fyrtio, har åldrats. Många har fått familjer, tempot har kanske dragits ner vad gäller politiskt arbete, beroende på jobb, på att många är familjeförsörjare och annat. Men det har också gett en större stabilitet. Jag tycker att det är hemskt roligt att vårt parti har klarat av detta. Trots att många medlemmar har skaffat sig barn, har de inte brutit med rörelsen bara för det. De lever kanske lite annorlunda vad gäller aktivitet och tempo. Men det betyder ju samtidigt att vi har lättare att nå fram till de medelålders som vi hade svårt att nå fram till 1970, när vi själva bara hade ett fåtal. Eller att det över huvud taget bara var ett fåtal som hade barn då. Det är den stora sociologiska förändringen som skett. Men vi har också i det stora hela förvandlats från att ha varit en liten intellektuell gruppering med akademisk eller annan studerandebakgrund, till att i huvudsak ha medlemmar som är lönearbetare. Det är ju faktiskt så att vi inom många områden har ett starkare och mer betydelsefullt fackligt arbete än vad vpk har. Vi kan ta den vår vi upplevt här i Västsverige som exempel, med femkronorsstrejker och annat som spritt sig som ringar i vattnet, och som till stora delar kommer från vårt parti. Det är alltså möjligt med en väldigt liten kader, men det är också möjligt tack vare den erfarenhet jag talat om och den satsning vi gör på ett industriarbete. Det är väl i vissa fall så att vi faktiskt kan säga att vi lider brist på intellektuella i vårt parti i dag — det är inte det omvända som gäller.

Om den starka sidan är ökad mogenhet och en förändrad social sammansättning, vilka är då partiets svaga sidor?

Jag tycker att organisationslivet på vissa nivåer fungerar amatörmässigt. Jag tänker på möteskulturen och annat. Jag är medveten om de objektiva svårigheter som finns att skapa andra mötesformer. Men ser man till vår tid med video och musikliv och allt vad som i övrigt finns att hämta från andra organisationer i samhället, så får man vara väldigt dum om man inte inser att vår mötesverksamhet är oerhört tråkig och träig för människor som inte är väldigt politiskt intresserade. Självfallet är det också en tröskelfråga, dvs man måste ha ett visst antal människor för att kunna ha en grund för den typ av mötesverksamhet jag talar om; hur man bygger upp framgångsrika kampanjer, demonstrationer, valmöten och annat. Men jag tycker att detta är en svag sida.

Ett problem som du tog upp var frånvaron av ett starkt ungdomsförbund. Men hur är det med kvinnornas roll i partiet och partiets roll för kvinnorna?

Svag. Jag vet inte om den är så mycket svagare än i andra partier, men den är i alla fall inte bättre. Jag märker det ju väldigt tydligt och är kanske samtidigt ett offer för det, eftersom jag är anställd på Volvo Lastvagnar, Lundbyverken, som är Sveriges sämsta verkstadsindustri när det gäller antalet anställda kvinnor. De är bara en handfull över hela Lastvagnar här i Göteborg, så det är lite grand av en kaserntillvaro. I partiet hade vi en generation kvinnor som bröt fram och som var politiskt driftiga, i synnerhet när det gäller kvinnofrågor. Många av dem är medelålders i dag, kanske mödrar och har på samma sätt som männen större problem att vara aktiva — samtidigt som vi inte rekryterar yngre tjejer som är politiskt aggressiva och fräna på samma sätt. Det speglar väl ett klimat och en viss förändring i samhället. Jag tror också att det speglar att den offentliga sektorn, där många kvinnor är fackligt aktiva, fått en styvmoderlig behandling av oss, genom att vi av för oss tvingande skäl prioriterat Metall. Där har inte kvinnan samma plats objektivt och också mycket svårt att få det subjektivt. En diskussion om att satsa på den offentliga sektorn just pga den här aspekten, fördes bl a upp på det senaste Partistyrelsemötet av många kamrater.

Vilka uppfattar du som partiets största framgångar hittills?

Jag skulle vilja ta upp tre saker, som jag också vill ställa på jämbördig fot. För det första den Kommitté mot Direktörsmarschen som byggdes upp här i Göteborg förra hösten, åtminstone om man ser till den betydelse den fick här i Västsverige. Jag tror aldrig att vi har ingripit i en politisk fråga som har haft så stor betydelse och med så pass stor framgång. Den andra frågan är att vi, enligt min mening, var den avgörande faktorn bakom att Folkkampanjen mot Kärnkraft byggdes upp i inledningsskedet. Sedan blev vi överkörda och överspelade av mäktigare krafter. Men vi fick en väldig betydelse för både regeringars fall och rörelsens liv. Den tredje frågan är den roll vi spelade för att bygga upp protesterna mot Davis Cupmatchen i tennis, i Båstad 1975. Där arbetade vi, tycker jag, på ett föredömligt sätt både politiskt och organisatoriskt, och kunde utgöra kanske ryggraden i den rörelsen.

…och misslyckanden?

Så här i efterhand vet jag att vi gjorde många sekteristiska misstag gentemot FNL-rörelsen. Det var ett taktiskt misslyckande som jag tror fick stor betydelse, att vi inte trots motstånd och trots förbud från dess ledning, inte bemötte det på ett mer konsekvent sätt. Vi svarade helt enkelt felaktigt på provokationerna från maoisterna och deras anti-trotskism. Jag tror att det spelade en roll för rörelsen, och jag tror att den hade kunnat bli starkare om vi, så att säga, hade tillkämpat oss en plats inom rörelsen med andra metoder. Vi svarade då med att bl a bilda SKI, Solidaritetskommittén för Indokina. Jag tror att det var fel metoder att svara på deras förföljelser och kampanjer. Jag tror också att om vi hade gått ut med artiklar, namninsamlingar och lobbyverksamhet för att få vara med, så hade det varit bättre och hade vunnit fler för vår sak. Hade vi då, via sådana metoder, kunnat vinna en plats, en starkare sits inom den organiserade Vietnam-rörelsen, så hade vi också kanske kunnat motverka demoraliseringen. Vi hade också kunnat motverka att många maoister i dag kastat allt överbord, lämnat sitt förflutna liv, och i många fall i stället blivit reaktionära.

Om man ser bortom valet. Hur tror du att utvecklingen kommer att se ut under de närmaste fem, tio åren?

Jag tror att väldigt mycket är avhängigt situationen i Europa, och då framför allt när och hur den eller de stora, avgörande striderna, som vi pratat så mycket om, kommer. Det vill säga då borgarklassen i ett eller flera länder, för att återställa sina profiter och för att kunna skapa sig politisk styrka, inte bara vinner ett slag, utan hela kriget mot fackföreningarna och hela den organiserade arbetarrörelsen. Alternativt är att arbetarklassen segrar i ett eller flera länder i Europa, att vi får se en socialistisk revolution Nu kommer inte den som en Joker i ett kortspel — den är bara möjlig genom tidigare erfarenheter och det handlar om år av uppbygge. Men det behöver inte handla om decennier. Striderna i Europa är naturligtvis väldigt utslagsgivande för situationen i Sverige. Men sedan finns det ett helt spektrum av frågor som inte går att besvara. Det är ju naturligtvis fullt möjligt med ett kärnvapenkrig som ett misstag — i morgon så kanske inte den här intervjun behöver publiceras. Så kan framtiden se ut. Men om vi bortser ifrån sådana teoretiska möjligheter, så handlar det politiska och sociala livet i Europa väldigt mycket om när och hur sådana konfrontationer blir av.

Du säger att det inte behöver handla om decennier innan kampen om makten ställs på dagordningen, som en gammal sliten fras uttrycker det. Vad får dig att tro det?

Alla erfarenheter där arbetarklassen, där arbetare och allierade klasser har tagit makten. Men det handlar inte om dagar eller månader eller om ett eller två år. I stället handlar det om att bygga upp erfarenheter och en styrka över ett antal år. Samtidigt kan man också se att det ekonomiska och politiska livet i vår tid har ett helt annat tempo än det hade för 150 år sedan. Allting går fortare. Alltifrån när en strejk blir ohållbar för de styrande eller för arbetarna, till vilken genomslagskraft ammunitionen har.

Vi lever i en helt annan tid och det gör också sociala revolter, och politiska skiften kan gå väldigt lort. Vi har ju upplevt ett förspel till en förrevolutionär kris i Danmark. Jag tror inte att man kan tala om den som en revolutionär kris, men väl som ett förspel, det är helt uppenbart. Jag har rest runt i USA ett antal veckor under senvintern, och då talade vi ofta om Danmark. Vi räknade ut att det antal människor som var på Raadhuspladsen i Köpenhamn, skulle i New York ha motsvarat 1 600 000 arbetare om man översatt det. Då förstår man lite grann vilken rörelse som det var, och är, i Danmark.

Vad fick du för intryck i USA? Den bild vi ofta får från USA är högerns bild av en stark borgerlighet med växande självförtroende på frammarsch. De bilder som dominerade slutet av 60- och 70-talet, med de svartas radikalisering, ungdomsradikaliseringen, den begynnande arbetarkampen, osv, tycks ha försvunnit. Vad fick du för intryck av din resa i ”bestens buk”?

Det är uppenbart så att borgarklassen i USA och en stor och välbärgad över- och till vissa delar medelklass, har ganska glada tider. Det är de som höjer bägaren i dag. Men det är smolk i den också. Det är inte så att det förstör deras glädje. För det allvarligaste i USA är fackföreningens tillbakagång med tre miljoner medlemmar på kort tid. Bara 17 procent av lönearbetarna i USA är fackligt organiserade. Där finns egentligen ingenting som talar för något motstånd i någon större skala, ännu. Däremot ser man att bilden ser annorlunda ut när det gäller borgarklassens möjligheter att genomföra sina lösningar fullt ut. Framför allt då det gäller deras internationella lösningar. Motståndet mot kriget i Centralamerika är stort — 4 av 5 amerikaner är i opinionsundersökningar mot att amerikanska soldater sätts in i kriget. Jag såg en jättelik demonstration i Washington — det största motståndet sedan Vietnamkriget mot någon administration. Man kan också se bland de färgade, bland puertoricaner, folk från mellanamerika och mexicaner, hur man mobiliserar, hur man tar avstånd från försöken att krossa Nicaragua eller gerillan i El Salvador. Det här är positiva inslag. Men när det gäller arbetarklassens läge så är det skrämmande, just därför att det inte ens finns ett ruttet reformistiskt parti i större skala. Socialdemokratin i USA är som Socialistiska Partiet vad gäller storleken och uppträder som en mindre organisation. Det är en viktig lärdom också att se att oavsett alla svek, alla förräderier, oavsett byråkrati, så representerar den svenska arbetarrörelsen en styrka som byggts upp under generationer av både socialdemokratin, kommunistpartierna och av 30-talets Socialistiska Parti, som gör att vi socialt och politiskt har mycket större möjligheter och friheter än den amerikanske arbetaren har. Han är också mycket mer hunsad och nedtrampad och saknar social trygghet. Det är en lärdom — så man får inte bli blind när man blir förbannad över svek i avtalsrörelser och annat — att man ser att den fackförening vi har i dag, helt osminkad som den är med all sin skit, ändå är bra. Historiskt sett så representerar den ett framsteg för arbetarna.

Kan inte denna väldigt jämna utveckling med stora och starka arbetarorganisationer tillsammans med en högre grad av politisering i Europa, och, å andra sidan, arbetarklassens hårt pressade situation i USA, ha en bromsande effekt på en bred radikalisering — om man ser till USA:s oerhört strategiska roll i världsskala?

Jag får väl säga som i populära TV-intervjuer: Svaret är ja.

Och…?

Det är helt uppenbart att det inte bara är i USA som arbetarklassen är tillbakatryckt, utan även i Sovjetunionen. Detta får stora konsekvenser eftersom det också är där som vi ser de två, socialt sett, starkaste arbetarklasserna. Men i Sovjet är det fråga om en politisk och inte en social upplösning av arbetarklassen. Tragedin är att den är så atomiserad. De båda framstår som två modeller, hur man än vrider och vänder på sig, för en svensk arbetare. Det är USA, framgångslandet som visar sig vara så socialt otryggt, fyllt med arbetslöshet, brutalitet och våld, men också av enorma möjligheter för den som har tur, eller råkar vara vit, ung och rik och ha arbete. Den andra modellen är den sovjetiska, med sin politiska ofrihet och den sociala förlamning som drabbar människorna, inte minst genom den fruktansvärda alkoholismen. De två ändarna samverkar, så att säga, också för att kortsluta, och det blir ju en kortslutning när de två kopplas samman för svensk arbetarklass. Slutsatsen blir: Ja, det är ändå bäst hemma. Det förlamar en rörelse i Sverige, då det blockerar möjligheten till andra alternativ. Det är ju därför som socialdemokratin, också med framgång, kan tala om sitt tredje alternativ; fri marknad, kapitalism, men med trygga sociala reformer osv.

Du menar att den här bristen på alternativ är ett av socialdemokratins starkaste kort?

Ja, absolut! Om rörelser som t ex Solidarnosc i Polen kan fa en socialistiskt klarare inriktning och utvecklas vidare, och om den eller liknande rörelser kan bli segerrik i ett eller flera länder, sa blir det samtidigt socialdemokratins död. För då finns det ett verkligt tredje alternativ, och inte bara Feldts manövrer.

Slutligen en personlig fråga: Många av dina egna generationskamrater, som Otto Mannheimer, Rene Coeckelberghs och Klas Eklund, som radikaliserades i slutet av 60-talet, som var med och bildade de olika vänsterorganisationerna och var aktiva under en stor del av 70-talet, har ju lämnat den politiska scenen, gjort karriär i massmedia, och/eller helt enkelt gått höger ut. Men inte du. Varför? Ärligt talat: är verkligen åratal av illa belönat slit i nästan okända organisationer värt sitt pris?

Jo, det är det. Det viktigaste skälet är att min huvudsakliga verksamhet finns i en gemenskap, i en facklig gemenskap, där vi tillsammans inom vår fackförening, och vår egen politiska fackklubb, dagligen upplever ett gemensamt behov av att försvara oss, och en gemensam nytta av Socialistiska Partiet, med all dess litenhet och problem. De personer du nämnde, försörjer sig inte genom lönearbete, de säljer inte sin arbetskraft. De försörjer sig genom att sälja sin skrivkonst åt borgerligheten, socialdemokratin, eller en allmän opinion. För att kunna leva på sin skrivkonst måste man byta åsikter — behöll de sina ursprungliga åsikter överlevde de inte heller på sitt skrivande. Om vi, däremot, byter uppfattning kan vi inte försvara oss fackligt lika bra. Vi har helt andra intressen. För mig personligen har aldrig politiskt arbete varit martyrskap eller någonting som över huvud taget handlar om ett pris. Det finns ett pris som jag varit tvingad att betala, och det är att jag, som sa många andra svenskar, ogillar politiska möten i juni och juli. Men annars har det varit ständiga belöningar i form av att man förstår världen och vad som sker omkring en. Jag tycker att inte bara vi inom Socialistiska Partiet, utan även många av de människor som var med i den radikala rörelsen på 70-talet, och som i dag hoppat av, gjort mycket nytta. Överallt så lever det kvar idéer och styrkeförhållanden från detta uppsving. Det finns inom alla områden: kvinnans ställning idag, de internationella frågorna, om rasismen, om förhållandena inne på arbetsplatserna. Så den arbetsinsatsen ger resultat och har givit resultat och fortsätter att ge resultat. Sedan tror jag också att det är väldigt viktigt att man i en tid där det inte handlar om lättköpta framgångar, där man inte bygger barrikader måste inrätta sitt liv så att det inte bara blir politik i strikt mening. Man måste försöka hinna med eller organisera sin tillvaro så att det också finns ett privatliv med plats för familj, fiske, resor, läsande eller vad man nu vill göra. Det är oerhört viktigt, så att man inte går omkring och känner sig stympad och plågad över att man inte får någon behållning eller lustupplevelse som är tillräckligt stor av det politiska livet. Just därför att man kanske på ett masochistiskt sätt utesluter allting annat när man jobbar politiskt. Det får man betala förr eller senare i form av att man hoppar av allt. Socialistiska Partiet behöver inte bara medlemmar, det behöver också människor, hela människor.

Vilken tycker du själv är den allra viktigaste lärdomen eller erfarenheten av de här femton åren?

Det är två händelser som uttrycker samma sak, samma erfarenheter. Jag kan börja med den lilla händelsen. Nu under våren organiserades en kort entimmesstrejk vid Lundbyverken i protest mot femprocentsramen och det avtal som Metall slöt. Den strejken var hundraprocentig bland våra medlemmar. I diskussioner med företaget efteråt kunde jag uppleva den respekt och den betydelse som en sådan gemensam handling har, och att den betyder väldigt mycket på alla områden. Inte bara när det gäller det avtal det handlar om, för vi kanske misslyckades att påverka det i någon större utsträckning. Men det betyder lärdomar för nästa år, också för avtalsrörelsen, för företag och för toppen inom Metall. Men det har också fått en betydelse inom hela verkstaden, för sättet att arbeta ihop, relationen till arbetsledarna, chefernas sätt att se på både medlemmarna och deras fackförening och dess ledning. Det blir en helt annan respekt när de ser att här finns en motkraft. Den större händelse som uttrycker samma sak, inträffade när jag var i Polen 1981, när de polska arbetarna byggde upp ett minnesmonument över de som sköts ihjäl 1971 i Gdansk. När jag deltog i den högtiden, med över en miljon arbetare församlade, där massmötet var omgivet av varvsarbetare i gula hjälmar, som helt och hållet upprätthöll ordningen själva. Att se hur den oerhört starka apparaten i Polen, med sin milis och polis, var lamslagen… Det var själva kulmen på rörelsen. Vilka möjligheter som öppnade sig — när man stod där var det så självklart att de människorna som fanns där kunde göra vad som helst med landet. Nog fanns det brister i ledningen, det fanns oerfarenhet, situationen var ny, osv. Det gemensamma — både för massmötet i Gdansk och den hundraprocentiga arbetsnedläggelsen på Lundbyverken — är att man ser att den gemensamma handlingen, när den omfattar alla på en arbetsplats eller inom arbetarklassen, har sådana oerhörda möjligheter att förändra saker och ting. Vilken styrka det finns. Det glömmer man lätt när man ser robotar i TV, missiler och kärnvapen och hela militärapparaten och den ideologiska apparat som borgerligheten har. Men man kan också se att en massrörelse kan lamslå. detta. Det är nog min viktigaste erfarenhet.

Ur Fjärde Internationalen 2-1985.

Förbundet Kommunist, MIR, och Chile

I senaste numret av Kommunist, organ för Förbundet Kommunist (FK), finns tre viktiga artiklar:

  • En ledare om FK:s internationella uppgifter.
  • Ett uttalande från FK:s centralkommitté om det internationella arbetet och den svenska solidaritetsrörelsen.
  • En artikel från arbetsutskottet om kampen i Chile och solidaritetsarbetet.

Här ska vi i huvudsak granska den tredje artikeln. De bägge första förtjänar dock några inledande kommentarer.

I centralkommitténs uttalande finns en självkritisk granskning av FK:s tidigare antiimperialistiska solidaritetsarbete. Denna rör dels gjorda prioriteringar:

En falsk förklaring att vi utförde detta arbete (solidaritetsarbetet, vår anmärkning) utifrån vårt arbetsplatsarbete, uppkom. Detta påstående har saknat täckning. Det hade varit riktigt att föra ett anti-imperialistiskt arbete utifrån arbetsplatserna. Felet var att vi inte gjorde det i verkligheten.

Dels FK:s oförmåga att sätta upp något annat än allmänna paroller – och sitt eget organisationsnamn på plakat – som alternativ till framförallt DFFG:s politik.

Vårt viktigaste fel var att vi i stället för att ställa upp konkreta motförslag, som utifrån en riktig syn ställde upp paroller, arbetssätt och organisationsförslag som kunde mobilisera för bestämda mål, så försökte vi ersätta politiken med analysen och vi bildade svansar efter DFFG:s demonstrationer med maximalistiska paroller.

Vi håller naturligtvis med om kritiken. Det har vi gjort i tre år.

Tyvärr försöker Kommunist förklara de tidigare bristerna med framförallt ”objektiva” orsaker. I ledaren drivs exempelvis tesen att ”allt tydligare har vid sidan av den fortsatt yttersta intensiva kampen i Indokina de andra kampfronterna mot imperialismen framträtt”. Denna tes motiveras sedan genom att ett par aktuella världshändelser radas upp efter varandra. Men denna genomgång är för det första slarvig och ytlig. Den portugisiska kolonialarmen sägs ha utrymt Mocambique, vilket minst sagt är en överdrift.

En riktning inom den spanska bourgeoisien förklaras vara ute efter en samförståndslösning med spanska kommunistpartiet. Vi frågar oss vilken riktning? Vad vi vet så finns en sådan riktning bara i kommunistpartiets drömda portugisiska schema, inte som levande social kraft i dagens Spanien. Vidare sägs Kinas halvhjärtade stöd till revolutionära befrielserörelser utgöra en förändring. Vi frågar oss naturligtvis: när gav Kina ett helhjärtat stöd till revolutionära befrielserörelser?

Men genomgången är nu inte bara slarvig – vilket är mänskligt – den duger inte heller till att visa vad FK är ute efter. Uppsvinget för sociala och nationella befrielserörelser härrör sig inte från vare sig 1973 eller -74 utan från 1968. Tetoffensivens år. Det ”objektiva” behovet av solidaritet i olika former är inte ett ”nytt” behov, vare sig i förhållande till Indokina eller i förhållande till andra fronter mot imperialismen.[1]

Genom att betona det ”nya” försöker ledaren modifiera självkritiken: Visserligen undervärderade vi tidigare det ”konkreta solidaritetsarbetet” (finns det något abstrakt solidaritetsarbete?), men å andra sidan var det inte så viktigt just då………

Ungefär så upplever vi ledarens andemening. Ett liknande tassande finns också i centralkommitténs uttalande:

I det dominerande anti-imperialistiska arbetet, Vietnamarbetet, har den politiska dominansen helt legat i KFML – SKPs händer, vilket inneburit att högeropportunismen här haft sitt starkaste fäste. Denna kraftiga dominans lade objektiva begränsningar för våra möjligheter att utarbeta (!) en riktig, konkret ingripande och proletärt internationalistisk linje i solidaritetsarbetet.

Varför tala i tungor? När förhindrade dåliga styrkeförhållanden en kommunistisk organisation från att utarbeta en linje i solidaritetsarbetet? Begränsningarna var naturligtvis subjektiva: Sekterismen i det anti-imperialistiska arbetet har sina rötter i en bristande förståelse från FK:s sida för hur bredare skikt tillägnar sig en högre medvetenhet, dvs bristande insikt i leninismen.

FK:s dåvarande (och nuvarande!) sekterism i det fackliga arbetet härrör från samma brist. Ty vad är arbetarkommittén med dess fraseologi om inte sekterism. När kommer självkritiken att se ut så här:

Vårt viktigaste fel var att vi i stället för att ställa upp konkreta motförslag (till SAP och VPK), som utifrån en riktig syn ställde upp paroller, arbetssätt och organisationsförslag som kunde mobilisera för bestämda mål, så försökte vi ersätta politiken med analysen och vi bildade ”ideologiska” arbetarkommittéer med maximalistiska paroller som en svans till fackföreningarna.

Det skulle gå för långt att i detalj utveckla denna parallell. Här nöjer vi oss med att antyda den. Vi får säkert anledning att återkomma i en senare artikel.

Är Indokina inte lika viktigt längre?

Så tillbaka till centralkommitténs uttalande. Ty dessvärre syftar inte analysen (om de nya kampfronterna) i ledaren bara till att modifiera självkritiken. Den utgör också grundvalen för FK:s nuvarande prioriteringar.

En annan utgångspunkt är att ingen kampfront dominerar bilden på samma sätt som Indokina gjort tidigare. I stället har motsättningarna skärpts i flera områden. De viktigaste är Indokina. Mellanöstern, Latinamerika och Södra Afrika …

…. Vår bedömning är att vi inte kan tillföra mycket i stödarbetet till Indokina. Dels täcks detta upp av andra och dels har vi ett dåligt utgångsläge för satsningar.

Här tar FK miste. För det första är det bara i borgarpressen och Arbetarkamp som Indokina inte längre dominerar bilden. Indokina utgör tillsammans med Europa världsrevolutionens brännpunkter. Klasskriget i Indokina har nått en omfattning som inte är jämförbart med något annat av världsrevolutionens slagfält. Ett nederlag i Indokina skulle få förödande konsekvenser för världsproletariatet, mer förödande än exempelvis ett nederlag i södra Afrika. En seger skulle å andra sidan få omvänd betydelse. På sätt och vis intar Indokina den plats som var Spaniens på trettiotalet.

Därför är den hafsiga analysen om ”de nya kampfronterna” livsfarlig. Det duger inte att säga att ”andra” täcker upp stödarbetet för Indokina. För vilka är de ”andra”? SKP? VPK?

Däremot går det att säga att det egna utgångsläget är dåligt för satsningar. Men en sådan insikt måste dra med sig vissa givna slutsatser. Vi håller i och för sig med om att det är svårt att utmana SKP på detta kampavsnitt – vi har försökt år efter år – på grund av DFFG:s historiska tradition och trovärdighet. Det kan också vara befogat att taktiskt sätta in större resurser i exempelvis chilearbetet. Men inte med de argument som förs till torgs i Kommunist. De kan nämligen bli ödesdigra i morgon. Om vi inte inser Indokinas exempellösa betydelse för världsrevolutionen kan detta få till följd att vi kommer sent ur startgroparna vid en häftig förändring i kampen. Vår solidaritet kan bli senfärdig och uttunnad. SKP:s hegemoni kan bevaras, vilket är negativt, både för klasskampen i Indokina och i Sverige.

Vi uppmanar därför kamraterna i FK att slänga sina rationaliseringar överbord. Är väl den barlasten borta finns det större möjligheter att hissa seglen och sätta fart när nästa storm blåser upp över Indokina.

Vi är också tveksamma inför FK:s förslag till plattform för solidariteten med Indokina:

Vi är för att aktivisterna enas runt en plattform som går emot brännpunkts- och bit-för-bit-teorierna, går emot ”supermaktsteorin” samt pekar ut USA-imperialismen som huvudfiende.

Hur i all världen ser en sådan plattform ut? Skulle vi inte vara konkreta?

Varför omvärdera nu?

Denna inledande kommentar måste till sist besvara en viktig fråga: Varför korrigerar FK sin anti-imperialistiska linje? Varför satsningen på chilearbetet? Vi har avvisat den förmenta ”objektiva” förklaringen. Sanningen torde ligga i att omprövningen kommer som ett resultat av en ökad press utifrån. Kamraterna i FK har ögon att se med och de är känsliga för vad som rör sig i vänstern. Och vad de har sett har förskräckt dem! RMF har gynnats, både av ”supermaktsdebatten” och den breda chilerörelsen. Kommunist säger exempelvis gycklande att ”för trotskisterna har hela denna debatt varit mums för måns”. Naturligtvis tycker inte FK om att den elake Måns blir fetare. Kamraterna har sett vårt inflytande växa inom viktiga grupper av militanter och forcerat fram vissa viktiga slutsatser självkritik, nya prioriteringar och ändrad politik…

Riktigheten i denna tolkning demonstreras tydligast av Kommunists artikel om ”kampen i Chile och Fjärde Internationalen”. Artikeln utgörs i huvudsak av ett verbalt överfall på trotskismen.

Och det är ju bra! Vi uppskattar att FK ger sig in i samma terräng som oss och tar upp striden om politiskt inflytande med nyslipade vapen. Vi är beredda att tillsammans kämpa mot borgare, stalinister, socialdemokrater och maoister. Vi är också beredda att kämpa mot er.[2]

Tyvärr är de första slag som Kommunist utdelar mot oss mycket orena. Många hamnar t o m under bältet. Dessvärre kan man vinna poäng även för orena slag – om ingen ser att de är ojuste – så vi väljer att parera också dem.

Chile – fem felaktiga utgångspunkter

Kommunist har en del utgångspunkter för sin polemik som måste avvisas direkt.

För det första tror arbetsutskottet att nederlaget den 11 september mekaniskt leder till att fler chilenare än förr förmår avslöja reformismen:

Samtidigt har detta år varit en period av kritisk eftertanke i ljuset från erfarenheterna från Chile. Speciellt har den ”fredliga vägen till socialismen” för allt fler visat sin illusoriska karaktär. När motståndet i dag byggs upp är det allt fler som söker sig en annan väg, en revolutionär väg till socialismen.

Vi menar att motsatsen gäller. Visserligen stämmer säkert Kommunists tes för ett litet skikt av arbetare och studenter. Men diktaturen förstör stora delar av arbetarnas klassmedvetande. Många av de politiskt bästa arbetarna har stupat, andra har fängslats eller flytt ut ur landet. Under diktaturens järnhäl splittras arbetarna ifrån varandra. Många arbetare vågar inte lita på vare sig arbetskamrater, grannar eller nära släktingar. Massarbetslösheten och svälten motverkar också solidariteten.

I denna situation kommer minnet av den borgerliga demokratin under Allende att te sig ljus. Demokratiska krav (inte demokratisk kamp som FK talar om) får ett stort gensvar bland massorna. Slutsatsen av detta blir att kommunisterna måste betona de demokratiska kraven, i den nuvarande perioden. Gör vi inte det så kommer reformismen att monopolisera denna kamp och därmed vidga sitt inflytande.[3]

Vårt påpekande kan kanske uppfattas som bagatellartat. Men vi tror att det är mycket viktigt. Den syn som FK förespråkar kan leda till en undervärdering av nederlaget den 11 september. Den kan inspirera till en vänsteristisk strategi och taktik som är fjärmad från massrörelsen (väpnad propaganda som taktik, utdraget folkkrig som strategi).

För det andra sägs sluminnevånarna höra till arbetarklassen. Denna uppfattning kan vi inte dela. Inget talar för att sluminnevånarna ska räknas till arbetarklassen. Att räkna människorna i slummen som arbetare drar oundvikligen med sig felaktiga prioriteringar. Vi återkommer till denna fråga i samband med analysen av MIR.

För det tredje sägs att: ”I Chile är det i stort möjligt att direkt påbörja skapandet av socialistiska produktionsförhållanden efter ett revolutionärt maktövertagande”. Då till skillnad från Ryssland och Kina där det först ”krävdes en period av uppgörelse med feodalism och småproduktion”. Detta påstående är revisionism och tjänar enbart till att försvara den egna försonligheten mot Kinas parasitära byråkrati. Skapandet av socialistiska produktionsförhållanden påbörjas direkt efter varje proletärt maktövertagande. Även om detta påbörjande (såväl som slutförandet) tar sig olika former i olika länder. Såvitt vi kan förstå, så får denna ”nydemokratiska teori” inte några konsekvenser för FK:s inställning till kampen i Chile. Möjligtvis antyder den att FK bortser från småbourgeoisins stora tyngd i det chilenska samhället.

För det fjärde underskattar FK juntans massbas:

Idag har den borgerligt demokratiska statsformen bytts ut mot en militärdiktatur med fascistiska drag. Dock utan fascismens traditionella massbas.

Vad som skiljde militärkuppen i Chile från den ”traditionella militärkuppen” var bl a det faktum att juntan hade ett brett stöd från borgerliga och småborgerliga sektorer i det chilenska samhället. Juntan hade en massbas, som användes som stödtrupper mot arbetarklassen. Denna massbas var dock inte organiserad i ett fascistiskt parti, vilket tillsammans med bourgeoisins svaghet (Chile är ett land förtryckt av i imperialismen) får till följd att den sociala basen för diktaturen slits ner i ett snabbt tempo. De borgerliga och småborgerliga yrkesorganisationerna har dock delvis tagit på sig ett fascistiskt partis ideologiska funktion. Vi ska inte heller överskatta juntans isolering. Stora delar av småborgerligheten var bokstavligt talat skrämd till döds av klasskonfrontationerna före den 11 september. Dessa grupper är kanske inte beredda att kasta sig om halsen på Pinochet i dag, men i valet mellan juntan och hotet från arbetarklassen väljer de fortfarande tveklöst att förlita sig på knektarna.

För det femte sägs att

Unidad Popular (UP)–regeringen hade som utgångspunkt för sitt program och sin politik tron att man med hjälp av den borgerliga statsapparaten skulle kunna bygga upp ett socialistiskt samhälle …

… till skillnad från UP i Chile har det socialdemokratiska partiet i Sverige inte ens några socialistiska ambitioner och därför drabbar knappast det reformistiska nederlaget denna organisations politiska grundval.

Ett diffust resonemang, som mer sysslar med reformisters moraliska halt än politik. UP-regeringen må ha haft vilken tro som helst, men dess program och dess politik uttryckte en strävan efter klassamarbete. Att sedan klassamarbetet tar sig skiftade former från land till land, beroende på dess grad av ekonomisk utveckling, den sociala och politiska situationen m fl faktorer är en annan sak. Vad vi ändå kategoriskt måste slå fast, är dessa regeringars borgerliga karaktär. För att kunna utforma en korrekt strategi och taktik i Chile var det livsnödvändigt att skilja mellan UP-regeringen och massornas kamp.

MIR och Castrismen

Därmed är vi också framme vid diskussionen om MIR. Ty i sin artikel föser FK:s arbetsutskott hela tiden MIR framför sig. Vi kan bara beklaga att MIR får utgöra sköld för FK. MIR:s egna analyser är betydligt spänstigare och fruktbarare än FK:s blågula kopior. Detta innebär inte att vi politiskt är överens med MIR. Tvärtom är det mycket som skiljer denna organisation från Fjärde Internationalen.

FK trycker hårt på att vi bara har en ”vag” kritik av MIR. Att vi avstått från att slå mot MIR i större utsträckning sägs vara opportunism. Tyvärr tvingas vi än en gång säga att FK tar miste. De skäl som gjort att vi endast fört fram en ”vag” kritik av MIR är följande: Vår utgångspunkt är att huvudelden inte ska riktas mot MIR i diskussionen om erfarenheterna från Chile. Huvudelden ska riktas mot USA-imperialismen, den chilenska bourgeoisin och UP-regeringens reformism. Vi har också saknat en mer precis kunskap om MIR. Fortfarande saknar vi en hel del information, men vi vet mer än tidigare. Till sist måste en omfattande kritik av MIR föregås av en självkritisk värdering av den chilenska trotskismen. Här är vi inte klara, men låt oss antyda att problemen gäller PSR:s (den chilenska sektionens) spontanistiska syn på partibygget, kamraternas långvariga och ofta resultatlösa arbete inom Socialistpartiets vänsterflyglar, samt en bristande organisatorisk förmåga. Däremot är det inte aktuellt med en självkritisk granskning av Chilenska Kommunistiska Förbundet (LCC – Liga Comunista Chilena), som idag utgör den huvudsakliga trotskistiska kraften inne i Chile. LCC har förklarat sig i politisk lojalitet med Fjärde Internationalen, men arbetar som egen organisation oberoende av PSR. LCC:s särexistens hänger bl a samman med förbundets ursprung (en sammanslagning av två andra organisationer), kuppen den 11 september, samt kritiska ståndpunkter från LCC:s sida i förhållande till PSR.

FK:s påhopp tvingar oss trots allt att i förtid presentera vår kritik av MIR. Tyvärr blir det mer en skiss än en systematisk kritik. Likväl tror vi att den kan vara värdefull, inte bara för kamraterna i FK, utan också för de kamrater från MIR, som nu tvingas arbeta i Sverige.

Vi tror att det är fruktbart att se MIR som en produkt av framförallt två fenomen. Dels den kubanska revolutionen, dels den chilenska massrörelsen. Den kubanska revolutionens ideologi genomsyrade organisationen redan vid bildandet 1965 i universitetsstaden Concepción. Efter OLAS-konferensen 1967 anammades foco-teorins strategi. MIR organiserade gerillaförband osv. 1969 övergavs tanken på landsbygdsgerilla, däremot inte tanken på gerillahärdar. Nu skulle gerillan organiseras i städerna.

Det verkar nödvändigt att karaktärisera denna period som militaristisk. En politisk strategi ersattes med militära och tekniska operationer. En följd av detta var att MIR uppmanade sina anhängare att inte rösta vid presidentvalet 1970. Valet sågs som betydelselöst för klasskampen. Vi vet inte, men vi utgår från att kamraterna i MIR gjort självkritik för detta. Oavsett vilket blir följande meningar från Kommunists artikel obegripliga mot bakgrund av MIR:s bojkottlinje:

Vi anser att MIR:s politiska linje att ge ett kritiskt stöd till UP var helt riktigt. Vi anser liksom MIR att UP-regeringen och segern i valet 1970 var en seger för massornas kamp och bidrog till att skapa en stödjepunkt (!) för den fortsatta kampen.

MIR:s kritiska stöd till UP-regeringen var fortfarande frånvarande 1970. En riktig linje hade varit att uppmana till röstning på Allende kombinerat med en politisk kampanj mot Socialistpartiets och Kommunistpartiets klassamarbetsprogram. Att uppmana till röstning på Allende (som en representant för ett arbetarparti) får inte förväxlas med ett kritiskt stöd till UP-regeringen. En kommunist kan aldrig ge någon form av politiskt stöd till en borgerlig regering!

MIR:s förhållande till Allenderegeringen.

Den massrörelse som bl a inspirerats av Allendes segerval –70, tvingade dock MIR att överge flera av sina tidigare ståndpunkter. Ungefär nio månader efter presidentvalet gav MIR upp sin gerilla linje och påbörjade en smärtteam och empirisk vändning mot massarbetet. Denna vändning hann dock aldrig fullföljas. Den tidigare sekterismen i förhållande till reformisterna övergavs också, men kom tyvärr att ersättas av en osäker högeropportunism.

Oförmågan att precisera UP-regeringens karaktär tog sig ofta uttryck i att MIR såg regeringen och ”folkmakten” som parallella, inte som antagonistiska. I sin deklaration från juli -73 slår MIR fast att ”folkmakten” skulle Vara ”självständig i förhållande till regeringen, men inte nödvändigtvis i motsättning till den nuvarande”. Denna deklaration kom alltså efter Soupers kuppförsök den 29 juni. Ett kuppförsök som möttes av massorna i en ny våg av fabriksockupationer samt en ökad vitalitet i främst industribältena (cordones industriales). Industribältena var en motsägelsefull organisationsform som på sätt och vis svarade mot två behov: dels tillgodosåg den CUT:s (chilenska LO) behov av en horisontell organisering; dels utgjorde den en embryonal form av arbetarråd.) UP-regeringen som alltså FK menar var en stödjepunkt för kampen, svarade massorna genom att dra in militärer i kabinettet, godkänna militärernas vapenbeslag ute på fabrikerna osv. I detta läge skulle UP-regeringen mer än någonsin konfronterats med en systematisk propaganda för en arbetarregering grundad på industribältena och kommunråden (den senare organisationsformen bildades ursprungligen av regeringen i syfte att bidra till agrarreformens genomförande. Efterhand tog de på sig andra uppgifter, bl a på initiativ av MIR, och kan sägas ha utgjort embryonala stadsråd. Graden av aktivitet och demokrati varierade i dessa råd. 1972 existerade det 186 fungerande kommunråd. Men 110 av dessa fungerade som de gjort från början, dvs som organisationskarteller. 35 hade omformats till egentliga råd med en ledning vald av basen. 45 kommunråd uppvisade en blandform).

Parollen om en arbetarregering (som var central i agitationen från oktoberkrisen -72) skulle kombinerats med krav på det borgerliga parlamentets upplösande samt kallandet av en Folkförsamling stödd på industribältena och kommunråden.

I FK:s chilebroschyr ”Chile klasskamp och strategi 1970 – 73” påstås följande i förordet:

I detta sammanhanget är det intressant att se hur vissa grupper, och det gäller framförallt trotskisterna i RMF försöker förklara nederlaget i Chile. Deras förklaring lyder att i en situation då de objektiva och subjektiva faktorerna för en revolution förelåg, så var det bara ett revolutionärt kommunistiskt parti samt beväpningen som fattades. MIR har ständigt påpekat att ett revolutionärt parti växer fram inom massorna och med uppgiften att stärka självständigheten och organiseringen. Det är i denna rörelse som partiet kan mogna ihop med klassen till en revolutionär kraft. Därför arbetade MIR hela tiden med att stärka den självständiga organiseringen och formulerandet från basen av ett revolutionärt program – ”Folkets Program” – som kunde vara ett alternativ. Men man hade inte en tillräcklig styrka och förankring att utgöra ett alternativ till reformismen. Detta faktum går inte att förklara bort med några idealistiska tankegångar. Detta faktum härrör just ur den faktiska politiska situationen i Chile där proletariatets självständighet, formering och medvetenhet inte var tillräckligt utvecklad. Eller: Reformisterna hade hela tiden det avgörande inflytandet och var de enda som kunde erbjuda ett helhetsalternativ, hur felaktigt det än var. Att det inte fanns ett revolutionärt parti och att reformisterna hade styrkan har just sin grund i den bristande självständigheten inom klassen. Därför var också den enda möjliga vägen för MIR att koncentrerat arbeta på att formera och självständiggöra klassen. Att arbeta med olika typer av självständig organisering, utveckla ett revolutionärt program och stärka avantgardet. RMF ställer mot detta allmänt prat om parti, program och beväpning utan att konkret visa vad det innebär i en konkret klasskampssituation. Vad är det för organisation och program RMF tänker sig utveckla utan att förankra hela politiken i klassen. En paketlösning som kan läggas fram i varje läge eller…

Jo, bästa FK. Det var faktiskt möjligt att erbjuda ett helhetsalternativ. Inte i form av en ”paketlösning”, men i form av kampen för en arbetarregering. Programmet mognar inte fram av sig självt ur massrörelsen. Däremot nådde massrörelsen en sådan bredd och ett sådant djup att parollerna om arbetarregeringen och folkförsamlingen blev helt centrala. Att i den objektiva situation som gällde i Chile sommaren -73 avstå från dessa paroller och ersätta dem med underkastelse inför UP-regeringen, var ett svårt politiskt misstag. Att utveckla dessa paroller, det skulle ha bidragit till att utveckla klassens självständighet. Att säga att ”folkmakten” inte nödvändigtvis var antagonistisk till UP-regeringen, det motverkade klassens självständighet.

Att i det läget se UP-regeringen som en stödjepunkt skulle varit ett ändå större misstag.

Folkmakten i Chile

Så till frågan om ”folkmakten”. Vi är överens med Kommunist och MIR om att kommunråden var ”folkmaktens naturliga centrum”. Men inte kommunråden som de existerade i Chile. För att de skulle ta form som livsdugliga maktorgan krävdes arbetarmakt, krävdes en centralisering av industribältena (cordones industriales), samt att de reformistiska ledarna drevs ut från dessa. Det var industribältena, och endast de, som representerade arbetarmakten. Därför var det också en tvingande nödvändighet för revolutionärerna i att hårt prioritera arbetet i industribältena. Utan dessa som ryggrad, var kommunrådens betydelse i den kommande konfrontationen mycket ringa. Tyvärr insåg inte MIR detta:

Den andra avvikelsen består i att i praktiken begränsa och inskränka utvecklingen av folkmakten till industribältena, vilka är nödvändiga men otillräckliga därför att man använder en organisationsform som klassen redan har…

Vi driver utvecklandet av industribältena och deras demokratiska struktur därför att de ska bli CUT:s territoriella basorgan med uppgiften att samordna fackföreningarnas kamp på geografisk-, kommunal- och lokalnivå. (Miguel Enriques i Chile Hoy nr 59, 27/7 – 2/8 -73)

Kamrat Enriques menade alltså att industribältena skulle ses som en facklig organisering (CUT:s territoriella basorgan). Därmed tog han också miste och sa att de representerade en redan existerande organisationsform. Men industribältena var nu frön till något mycket mer än en sedvanlig facklig struktur. De var frön till arbetarråd. Och sådana organisationsformer hade sannerligen inte den chilenska arbetarklassen. Den började få det. Men inte mer.

Ett flöde av citat från intervjuer och deklarationer etc. från MIR såväl som beskrivningar från chilenska kamrater visar att MIR aldrig helt förstod industribältenas centrala plats. MIR prioriterade arbetet i kommunråden och då framför allt genom sitt arbete i slumområdena. Vi såg inledningsvis att FK såg sluminnevånarna som arbetare, vi vet inte om MIR hade samma uppfattning. Om så var fallet tror vi att det måste förklaras som en rationalisering av de existerande styrkeförhållandena. MIR hade ett starkt fäste och ett viktigt arbete i slumområdena, men var förhållandevis svaga inom arbetarklassen.

Vi sa tidigare att MIR inte gjort upp med sekterismen från den renodlat castristiska pesiaden. Ett exempel på detta var inställningen till beväpningen. Ända fram till kuppdagarna höll MIR sina egna beväpnade och militärt tränade medlemmar ”kasernerade”. De arbetade inte bland massorna. De fanns inte i tid ute i industribältena och organiserade militära förberedelser. Inte heller fanns parollen om arbetarmilisen, eller i konkret form, industribältenas och kommunrådens massbeväpning, närvarande i agitationen. Under kuppdagarna deltog många medlemmar från MIR vid strider framför allt vid industribältet Cerrillos samt i en del jordbruksområden runt Santiago. Men då spontant, utan centralisering från den egna ledningen.

Sekterismen slog igenom också på andra områden. Relationerna till FTR (Arbetarnas revolutionära front, en bredare organisering under MIR:s politiska ledning med ett program som på ett diffust sätt blandar ideologiska skrivningar med klasskampskrav) var i många fall byråkratiska. Ett exempel: FTR:s representant i CUT, Alejandro Alarcón, som var vald enligt arbetardemokratiska metoder, manövrerades bort av MIR:s ledning med hjälp av byråkratiska metoder då han allierat sig politiskt med vår sektion. Hans protester mot detta ledde till att han fråntogs sina medlemsrättigheter vilket bland annat förhindrade honom att utlysa ett möte med FTR:s bas…

GK (Göte Kildén), ur tidskriften Fjärde Internationalen 5-1974


Noter:

  • [1] Se vidare Fjärde Internationalen nr 2 – Världsrevolutionens nya uppsving.
  • [2] Om RMF:s linje i Chile-rörelsen, se Internationalen nr 25-74
  • [3] Se Mullvaden nr 3-74. ”C-H Hermansson spottar i motvind”

Så vaktar VPK:s partistyrelse “köttgrytorna”

Vpk är ett genombyråkratiserat arbetarparti. Dess byråkrati livnär sig som ombudsmän i fackföreningar och genom löner utkvitterade från den svenska staten eller från Sovjetunionen.

Pengarna från staten sköljs över partiet genom partistöd, presstöd, riksdagslöner och olika sorters arvoden.

Rublerna från Moskva håvas in på betydligt slingrigare vägar. Rena bidrag, subventionerade öststatsresor samt olika typer av företag som har intima förbindelser med Sovjet.

Du kanske inte tror på detta. Du kanske tycker att detta bara är okvädningsord. Läs då denna artikel, som först tar upp en del viktiga argument för varför vi behöver ett leninistiskt kampparti och sedan visar varför Vpk inte är ett sådant.

Det finns många myter om den leninistiska partiteorin. Socialdemokraterna brukar säga att den är ett uttryck för ett elittänkande. En del lite mer sofistikerade krönikörer drar ofta till med att den möjligtvis passar för ryssar och kineser eller för länder där det härskar en öppen borgerlig diktatur.

Dessa krönikörer vill reducera frågan om betydelsen av en kaderorganisation till en fråga om hur man bäst klarar sig undan våld och förtryck. De ser ingen avgörande skillnad mellan ett kommunistiskt parti och ett konspiratoriskt sällskap eller en väldisciplinerad gerillagrupp.

I ett land med borgerlig demokrati anser de därför att det är helt överflödigt med en organisation av leninistisk typ.

Men kapitalismen består sig med en välrustad vapenarsenal. Ett arbetarparti utsätts för många andra faror än det direkta våldet. Har partiet förankrat sig i sociala miljöer riskerar det alltid att byråkratiseras.

— Rörelsen blir allt och målet intet, som reformisten Bernstein så träffande uttryckte det.

Partiets fackliga funktionärer riskerar ständigt att knytas upp till företag och stat genom materiella fördelar. De fackliga ombudsmännen lämnar verkstadsgolvet och tillbringar en stor del av sin tid på kongresser, i slutna förhandlingar med arbetsköparna och i sina tjänsterum. Deras värderingar riskerar att bli mer och mer konservativa och trögflytande. De anpassar sig till sin stillastående och isolerade miljö. De vet endast sina arbetskamraters åsikter genom rådslag och rykten, de upplever inte längre dagligen kapitalismens förnedring.

Förtroendevalda medlemmar inom kooperationen, hyresgäströrelsen och andra massorganisationer utsätts för samma frestelser.

Partiets riksdagsfraktion kan också komma att förvandlas till en egen värld som genom löner och levnadssätt ligger miltals från arbetarens vardag. Riksdagsfraktionen får automatiskt en stor uppmärksamhet och betydelse genom att den så att säga huserar i vad borgarna gärna vill kalla för ”maktens boning”. Riksdagsfraktionen blir ofta i praktiken partiets verkliga centrum, alla andra organ riskerar att underordnas dess planer och behov.

När ett arbetarparti byråkratiserats så slår det obönhörligen igenom i partiets organisationssystem. Byråkratin skapar regler för val och diskussioner som den har lättare att styra. Genom en massa finurliga stadgar ordnar den falluckor för oppositionella grupper. Genom sin tillgång till partiets administrativa maskineri i kombination med en passiv medlemsbas skaffar den sig ytterligare försäkringar för sin egen maktposition.

Den passive partimedlemmen tar inte ställning på grundval av en noggrann genomgång av olika kamraters ståndpunkter. Han läser inte internbulletiner och går inte på partimöten för att lyssna till olika röster. Han tar oftast ställning på grundval av vad han som hastigast sett i partipressen eller vad han hört ledande partikamrater säga i radio eller TV.

Därför ett leninistiskt kampparti

Varje kommunist som är medveten om dessa faror vet också att det finns en del goda tumregler som kan motverka den oundvikliga faran för byråkratisering.

Den viktigaste regeln är att alla medlemmar måste uträtta ett minimum av basaktivitet. Alla medlemmar måste också regelbundet närvara på sin grundorganisations möten. En hög medlemsavgift som gräver ett stort hål i plånboken är också ett bra sätt att garantera att medlemmarna menar allvar med sitt medlemskap. Ett sådant system skapar också ett ökat ekonomiskt oberoende för partiet. Partiet slipper snegla på den borgerliga statens feta mutor i form av partistöd, presstöd och alla tänkbara och otänkbara arvoden.

Har partiet en riksdagsfraktion måste den utgöra en minoritet av partiledningen. Riksdagsmännen får inte heller låta sig väljas till mer än en mandatperiod. En majoritet av dem måste också vara arbetare som stövlar in i riksdagshuset direkt från verkstadsgolvet.

Partiets anställda får inte heller ha högre löner än vad en yrkesutbildad arbetare tar hem.

De anställda ska också ha samma lön, oavsett uppgift. De enda undantagen ska gälla de kamrater som har försörjningsplikt. Alla löner och arvoden som kammas hem av anställda medlemmar utöver den gemensamma gränsen måste gå till partiet.

Inför varje partikongress måste en fullt demokratisk diskussion garanteras. Oppositionella strömningar inom partiet måste ha rätt att organisera en tendens inom vars ramar de kan arbeta fram alternativa förslag.

De måste också ha rätt att få ut sina ståndpunkter i en regelbunden internbulletin. Uppnår de en viss storlek, t ex 10 procent, måste de också ges lika stort ekonomiskt stöd som majoriteten, så att de exempelvis kan resa ut till de avdelningar där de ännu inte är förankrade. Naturligtvis måste ett sådant tendensarbete hela tiden redovisas öppet inför partiledningen, likaså måste det hållas inom partiets ramar. Utåt representerar partiet bara en ståndpunkt. Partiledningen kan naturligtvis göra ett undantag, exempelvis så kan den föreslå att en tendensdebatt inför en kongress i görligaste mån ska göras offentlig.

Dessa tumregler är naturligtvis inga garantier mot en byråkratisering. Men de är effektiva bromsar. Skolas varje ny medlem i dessa frågor kan en medvetenhet skapas som förhindrar en byråkratisk urartning. Partiet förblir en levande kropp som lättare kan lösa de strategiska och taktiska problem som klasskampen konfronterar det med.

Så vaktar Vpk:s partistyrelse sina ”köttgrytor”

Detta organisationssystem är naturligtvis inte ett uttryck för ett elittänkande. Det är däremot organisationsteorier av socialdemokratisk typ, för de för bara fram ett fåtal till de feta köttgrytorna och förvandlar partiets massa till ett passivt och manipulerat rådslag.

Vpk är ett genombyråkratiserat arbetarparti. Dess byråkrati livnär sig som ombudsmän i fackföreningar och genom löner utkvitterade från den svenska staten eller från Sovjetunionen. Pengarna från staten sköljs över partiet genom partistöd, presstöd, riksdagslöner och olika sorters arvoden.

Pengarna trän Sovjetunionen håvas in på betydligt slingrigare vägar. Bidrag till subventionerade öststatsresor samt olika typer av företag som har intima förbindelser med Sovjet. Exempelvis turistbyråer, firmor för import av möbler från öststaterna, ett företag som säljer kontorsmaterial till öststatsambassaderna, kontroller över enarmade banditer på färjorna till Östtyskland osv.

Det organisationssystem som råder i Vpk är anpassat till behoven hos denna byråkrati, inte till klasskampens behov. Det har också en del kamrater i Vpk insett. Inför den kongress som gick av stapeln i helgen har de därför skrivit en rad motioner där de kräver drastiska förändringar.

Partistyrelsens svar på dessa motioner vittnar bra om hur neddekat Vpk är. De vittnar också om hur fåfängt oppositionens arbete är. Därför har vi gått igenom ett par av de bästa motionerna samt undersökt vad partistyrelsen haft att säga om dem. Vi vet inte vad kongressen sa, men några större avvikelser från partistyrelsens linje gjordes säkert inte. Det garanterar nämligen den byråkratiska centralism som härskar i partiet. (Så här i efterhand kan man konstatera att denna bedömning stod sig.)

Många oppositionella motioner kräver att partiets medlemmar ska vara mer aktiva. En motion klagar bl a över att ”partiboken kommer den intresserade tillhanda genom postverkets försorg, utan att föreningens medlemmar så mycket som sett vederbörande” och kräver att medlemmarna aktivt ska delta i partiets verksamhet.

Partistyrelsens svar är ”gudabenådat”:

— Utan en kontinuerlig och ständigt ökad rekrytering av nya medlemmar kan inte vårt parti fylla sin uppgift som socialistiskt parti. Utan en sådan rekrytering kan vi inte heller utveckla vår teori. På denna grundval avvisar partistyrelsen de tankegångar och yrkanden som framförs.

Andra motioner kräver att en interntidning ska dras igång (!). En del föreslår att detta ska lösas genom att byråkratins informationsorgan Vpk-Information förvandlas till en debattidning.

Dessa motioner avvisas av partistyrelsen, som menar att debatten i stället kan utvecklas genom partiets utåtriktade organ. I klartext betyder detta att byråkratin undan ber sig debatt överhuvudtaget, de inlägg som tas in i Ny Dag eller Socialistisk Debatt är alltid kontrollerade av ledningen. Argumentet för detta är en simpel hänvisning till den demokratiska centralismen…. Men vem är intresserad av centralism (Ny Dag) om det inte finns intern demokrati (intern debattidning)?

I en bra motion från Vpk-Lund ställs det blygsamma kravet att riksdagsgruppens överrepresentation i partistyrelsen ska skäras ner.

Partistyrelsen yrkar på avslag med följande motivering:

— Partistyrelsen anser också det vara oriktigt att fatta något beslut om hur stor del av partistyrelsens medlemmar som får vara riksdagsledamöter. Varje kamrat ska ha möjlighet att bli vald till partistyrelsen.

Praktiska hinder för politiska val

Vpk-kamraterna från Enskede-Årsta har också de tagit upp en bra sak i en motion. De föreslår att medlemmar i partistyrelsen inte ska kunna väljas som kongressdelegater. Argumenten för detta är självklara. Det är de som ska beviljas ansvar av kongressen, och de har ändå rätt att närvara och att yttra sig. Också här kommer partistyrelsen med ett torftigt svar:

— Partistyrelseledamöter måste ha rätt att på samma villkor som övriga kandidera vid val av kongressombud.

Partistyrelsen föreslår att motionen avslås.

Från Vpk-Birka-Vasa finns ett krav på att motioner till kongressen ska skickas ut innan (!) valen till kongressdelegater äger rum. Ett mer självklart krav kan väl knappast föras fram i ett kommunistiskt parti.

Men även här vet partistyrelsen råd:

— Yrkandena i motion H 17 om ändrade tidsmarginaler vad gäller kongressförberedelserna måste tillbakavisas av praktiska organisatoriska hinder.

Behöver vi påpeka att Vpk-kongressen sedan valde en ny partistyrelse innan motionerna diskuterats på kongressen…

En annan självklar motion las fram till kongressen av Vpk-Backa, Göteborg, som yrkade på att ”alla av partiet eller dess företag anställda personer efter lika lång tjänstetid har lika lön och anställningsförhållanden”.

Partistyrelsens svar på denna begäran är rent bedrövligt. Först påpekar den att anställda i partiets företag får sina löner reglerade genom kollektivavtal. Och det är ju bra. Men partifunktionärernas (och riksdagsmännens) löner ska däremot inte ligga på samma nivå! Nej, då ska hänsyn tas ”också till partierfarenhet i övrigt samt till kvalifikationer från andra anställningar”.

Lägg märke till att partistyrelsen inte andas ett ord om att hänsyn ska tas till kamrater som har försörjningsplikt. Vi vågar också sätta en femma på att ”partierfarenhet” i form av kommunala uppdrag värderas betydligt högre än erfarenhet från agitationen ute i arbetslivet…

Till sist ska vi ta upp en mycket fin motion som författats av Vpk-Nacka. Den sammanfattar bra de tankegångar som vi förde fram i början av denna artikel. Inledningsvis sägs exempelvis att ”En möjlig och avsedd effekt av det borgerliga samhällets belöningar och bestraffningar är att partiet på olika sätt eventuellt kan manövreras in i systemet och blir reformistiskt”.

Sedan konstaterar kamraterna från Nacka att det borgerliga samhället reagerar på tre sätt på Vpk:s verksamhet:

En del medlemmar får belöningar som arvoden, exempelvis riksdagsmannen.
Andra erhåller inte ett dyft för sitt arbete, exempelvis alla de som säljer Ny Dag.
Till sist så straffas en del, exempelvis de som affischerar på privat egendom.
Vpk-Nacka föreslår så att allt partiarbete ska bedömas likvärdigt. Helt enkelt genom att en del av arvodena ska överflyttas till en bötesfond för de partimedlemmar som drabbas av borgarnas lagar.

Partistyrelsens svar på denna motion kan stå som en fin avslutning på denna genomgång. Det svaret säger mycket mer än tusen okvädningsord om Vpk. Ty förslaget sägs dels vara ”praktiskt svårgenomförbart”, dels anses det ”orättvist eftersom så många kamrater som erhåller arvoden samtidigt förlorar arbetsförtjänst”…

Ja, hu så svårt att ta reda på det fåtal som förlorar arbetsför tjänst på grund av uppdrag i riksdag och kommuner. För att inte tala om vilket besvär det är att ta reda på hur stor arbetsförtjänst dessa medlemmar har (exempelvis riksdagsmännen) när de förlorat sin skärv….

Göte Kildén, från Fjärde Internationalen 3-4/1976

Frankrikes vänster i nytt politiskt landskap

Fransmännens och holländarnas kategoriska non och nee till en nyliberal konstitution för EU fick Margot Wallström och hennes kommissionärer att huka i sitt glaspalats nere i Bryssel. Där lär de krypa ett bra tag till efter vårens politiska seger för den franska arbetarrörelsen.

Glädjescenerna från Frankrike återkallar minnen från barrikadernas Maj-68. Men i dag är självklart scenen en annan än då för fyrtio år sedan när revolten, kärleken och konsten ockuperade Paris. Hur har Fjärde Internationalens franska sektion hanterat dessa år och hur ser situationen ut i dag. Göte Kildén har träffat en av dess förgrundsgestalter, Alain Krivine, och diskuterat förändringarna i det politiska landskapet.

På husväggarna ute i den luggslitna förorten Montreuil sprakar graffiti med slagord om ”Död åt Sarkozy!”. Sarkozy, den inrikesminister som i vintras menade att man skulle spola bort alla huliganer med en kraftig högtryckstvätt. Nu har i stället en socialt oerhört bred och sprudlande massrörelse spolat hans och högerregeringen Villepins försök att förvandla Frankrikes ungdom till en andra klassens medborgare.

Inne i en vindlande gränd hittar jag fram till La Maison Rouge, det Röda Huset, där LCR, Fjärde Internationalens franska sektion har sitt högkvarter. En grafiker i det slamrande tryckeriet lotsar mig genom tryckpressarnas slammer, uppför en trätrappa, bort genom en lång korridor och fram till Alain Krivines rum. Alain Krivine, snart 65 år, som under decennier har varit LCR:s främsta språkrör och också under fem år var en upprorisk röst i EU-parlamentet, och som nu enligt en stort uppslagen artikel i Le Monde har dragit sig tillbaka. Lämnat partiets dagliga ledning, verkställande utskottet, och gått i pension. Men med fransk mimik och lika uttrycksfulla franska gester dementerar han eftertryckligt att detta också skulle betyda en politisk pension. En sorts katolsk ”retrait” där man för gott sätter sig till ro och stilla filosoferar över det liv som har passerat . ”Inte alls”, understryker han kategoriskt. Jag arbetar fortfarande heltid politiskt. Är kvar i LCR:s breda partistyrelse och finns med i Fjärde Internationalens verkställande ledning. Men ändå handlar det givetvis om ett generationsskifte. Nu är det definitivt den trettioårige Olivier Besancenot som i offentligheten och i media är partiets främste budbärare.

Under en förmiddag diskuterar vi den dramatiska förändring som under de senaste fyra decennierna helt förändrat det politiska landskapet i Europa. Det generationskifte som nu sker i vänstern betyder också att helt andra erfarenheter och referenser tar sig sitt nödvändiga utrymme. Berlinmuren är snart politisk arkeologi. Sextiotalsvänstern som revs med av strömmarna från de kubanska och vietnameisiska revolutionerna, Pragvåren i Tjeckoslovakien och barrikadstriderna Maj -68 i Paris, hade det andra världskriget i något så när färskt minne. I dag är det sextio år sedan fredsslutet och de sista överlevande soldaterna från alla dess blodiga fronter är snart borta. Den ungdom som nu stormat fram på Paris`många boulevarder är barn eller t o m barnbarn till den generation som skapade sextiotalsvänstern och den kan om bara lite drygt tio år fira hundraårsminnet av den ryska revolutionen! I Europas nya politiska landskap har den en gång så starka traditonella arbetarrörelsens partier försvagats kraftigt och finns i många länder bara kvar som valorganisationer. Samtidigt har socialdemokratin mer och mer anslutit sig till socialliberala program medan de gamla stalnistpartierna försöker muta in socialdemokratins idéarv som sitt eget. Här blir Alain Krivines många politiska år värdefulla att kort rekapitulera. Han ger mig en berättelse, om än rapsodisk och komprimerad, som blir till en backspegel, som vi kan snegla åt för att bättre se hur vi kan utnyttja de möjligheter som nu öppnar sig:

”Vintern 1957 åkte jag till Moskva på kongress. Femton år gammal och redan fullfjädrad stalinist reste jag dit som ordförande för läroverksungdomens elevorganisation. Mina möten där med Algeriets och Ungerns delegationer kom att helt förändra mitt politiska liv. Kamraterna från Ungern visade sig vara några sorgliga skepnader. Alla hade de gipsade armar eller ben . De spatserade inte precis in till våra möten utan haltade lytta in med sina kryckor. Benbrotten och alla andra blessyrer hade de fått under höstens uppror i Budapest.*

Nyfiken som jag var kunde jag inte låta bli att fråga om hur det hela gått till. Det visade sig då att kamraterna från Ungern alla var poliser till yrket och att de hade fått sina skador i strider med upprorsrörelsen. Självklart väckte dessa gipsade skepnader många frågor inom mig.

Diskussionerna med den algeriska delegationen kom också som en chock. Från algeriskt håll ven anklagelserna mot vårt så stora och starka kommunistparti i luften. Man menade att vi svek deras kamp mot den franska kolonialmakten.** Detta av hänsyn till socialistpartiet som i regeringsställning var ansvarigt för kolonialkriget. Vårt kommunistparti anklagades för ljumhet och feghet. Algerierna menade att vårt parti t o m hade gått så långt att vi ibland kallade deras befrielsekamp för terrorism.

Dessa bägge händelser var omöjliga att smälta eller att bara glömma bort och kom efter hemkomsten till Paris att utlösa mitt uppbrott bort från det under dessa efterkrigsår så starka och stolta franska kommunistpartiet. Mitt första beslut var att göra något handfast och materiellt i solidaritet med den algeriska befrielserörelsen. Min äldre bror, som i största hemlighet, även för mig, hade blivit trotskist, arbetade inom ett nätverk som stödde Algeriets krav på nationell självständighet. Mot ett löfte om att ingen i detta nätverk var trotskist fick jag en del kontakter inom den franska armén och kunde så själv delta i ett illegalt motståndsarbete. Bakgrunden till att jag begärde denna försäkran från min bror var att jag hade fått stalinismen i modersmjölken. I alla möjliga och omöjliga sammanhang fick vi inpräntat i våra skallar att trotskismen var vår värsta fiende och att vi aldrig skulle samarbeta ens med något som luktade trotskism. Att min bror inte talat sanning begrep jag inte förrän det var för sent. I själva verket bestod nätverket bara av trotskister och radikala katoliker och efter intensiva diskussioner i denna miljö var jag snart vunnen för Fjärde Internationalens program och dess lilla sektion. Under dessa år arbetade vi fortfarande inom kommunistpartiet och dess organisationer. Vi kallade detta entrism.***

Av många kallades vi guevaristopposition. Jag kom in i studentmiljön och blev ledare för Sorbonnes studentorganisation . 1965 uteslöts jag och andra kamrater och vi bildade en ny ungdomsorganisation, JCR. Vi var inte mer än tvåhundra medlemmar men kunde få ett stort inflytande bland annat genom den breda enhetsorganisation som vi byggde vid universitetet mot våldet och morden från det OAS som då hade ett starkt inflytande i studentmiljön.

Under de händelser som kulminerade på barrikaderna Maj –68 kunde vår lilla organisation spela en mycket viktig roll. Polisens informatörer och stora media blåste upp vår styrka väldigt. Men sant är att vi var många medlemmar från JCR som hade nyckelroller i dessa strider. Efter nederlaget i den generalstrejk som följde efter studentupproret förbjöds vår grupp i juni -68. Flera kamrater fick fängelsestraff. Efter interna diskussioner tog vi med 80 procents stöd ett beslut om en sammanslagning mellan oss själva och Fjärdes franska sektion. Det nya parti som kom ut fick namnet, Ligue Communiste, LC. Tillsammans var vi inte mer än 900 medlemmar och vi var nästan alla studenter eller människor med bakgrund i studentmiljön. Några år senare, betydligt starkare organisatoriskt, demonstrerade vi mot den öppet fascistiska kampgruppen Ordre Nouveau. Kravallpolisen försökte bryta upp vår demonstration vilket resulterade i ett sjuttiotal skadade poliser. Ännu en gång illegaliserades vår rörelse. Det var i det sammanhanget Mitterand gick armkrok med mig till domstolen och jag minns också ett besök i Stockholm, där jag blev fotograferad ute i Skärholmen i ett livligt samspråk med er statsminister Olof Palme om möjligheternas för arbetarstyre i fabrikerna. För oss var detta ett tacksamt möte eftersom vi ivrigt sökte legitimitet. När vi senare kom ut igen blev vårt nya namn logiskt nog Ligue Communiste Revolutionaire, LCR. Det namn som vi fortfarande bär.

Idag snart fyrtio år senare har det mesta förändrats. Studenterna är definitivt i minoritet. Vi är nu omkring tretusen medlemmar. De flesta av dessa är ledare i sociala rörelser, många i fackföreningar. De har ofta stort inflytande och skapar därmed vad vi kan kalla starka sociala ekon. Vi har lyckats att ge kvinnorna ett utrymme i vår organisation. Av det verkställande utskottets tjugo medlemmar är åtta kvinnor. Av partistyrelsens åttio medlemmar är fyrtio också kvinnor. Däremot har vi misslyckats i arbetet med att få ens en fot i den brokiga miljön av immigranter. Jag bor själv i ett förortsområde där bilarna brann i vintras. Men har ändå inga alls politiska relationer med dessa upproriska ungdomar. Vinterns förortsrevolter demonstrerade dessa gruppers enorma isolering. De hatar staten och kapitalismen men har överhuvudtaget inga politiska landfästen och då är det svårt att bygga broar. De organisationer som finns är de islamistiska, av polis och media väldigt överdrivna, men också narkotikagängens maffia. Ironiskt nog är både islamisterna och knarkhandlarna omtyckta av polisen eftersom dessa trots allt skapar en viss ordning.

I flera olika val under den senaste tioårsperioden har vad vi kallar vänstern vänster om vänstern, framförallt vi själva och Lutte Ouvriére, fått bekräftat att det finns ett valunderlag på omkring tio procent, för våra program och för våra förslag, när det gäller hur kampen mot kapitalismen ska kunna föras vidare.***

De stora mobiliseringarna mot Villepins ungdomslag de senaste månaderna och den seger som nu vunnits betyder också att en lång rad av fackliga motgångar, stagnation och viss demoralisering har brutits på ett övertygande sätt. Den folkliga avskyn mot nyliberalismen som förra året demonstrerades i folkomröstningen om EU:s konstitution fick nu tre miljoner fransmän att gå ut på gatorna och demonstrera. Genom två korta generalstrejker blev slagkraften till sist så stark att högern nesligen tvingades till ett nederlag.

När det gäller människors sympatier har utan tvivel våra förslag och därmed vårt parti fått en väldig medvind i kraft av dessa spektakulära massrörelser. Vår kamrat Olivier har haft en stor genomslagskraft framförallt i olika tv-program. I flera olika opinionsundersökningar inför nästa års presidentvalskampanj har han fått ett stöd som varit större än tänkbara kandidater både från Kommunistpartiet, Lutte Ouvrière och de Gröna. Det stora rycket när det gäller sympatierna har självfallet ett direkt samband med vår linje i massrörelsen men vi är väl medvetna om att dessa inte svarar mot vår verkliga styrka i de sociala rörelserna. Berlusconi menar att bara det som är i TV är verkligt. Detta är naturligtvis inte sant och vi är emot personifiering. Men ändå måste vi följa spelets regler och den magnetism Olivier haft i olika media är helt uppenbar. Nu vänder sig människor till oss och vill gå med i partiet. Varför? Jo, de har fått nog av kapitalismen och vill slåss mot Le Pen. Dessutom gillar de ”le Facteur”, eller ”Brevbärarn”, som alla kallar Olivier. Han jobbar kvar inom posten i Paris och har helt enkelt nu blivit det ansikte som många som stödjer vänstern kan identifiera sig med. En roll som Arlette Laguiller från Lutte Ouvrière tidigare kunde ta. Men LO:s självvalda isolering från många av de viktiga bredare rörelserna samt hennes egen ålder, hon är några år äldre än jag själv, detta tillsammans gör att hon har svårt att behålla sin dragningskraft.

Så vad gör vi? Vi är ett litet parti som fått en stor lyskraft. Människor vill gå med som inte har en aning om vare sig ryska revolutionen eller Fjärde Internationalen. Pseudonymerna från vår underjordiska tid är borta. Man går med direkt som medlem utan någon prövotid som kandidat. Självklart har vi gjort många olika organisatoriska förändringar och vi kommer att tvingas till fler. Men dessa problem, om än inte alltid så enkla, är ändå glädjefyllda! Politiskt är situationen den att man kan säga att den stora massrörelsen mot högern hämtar andan och i ett helt annat politiskt landskap än det vi sett tidigare kan vi nu gå ut i den nya terrängen med stor tillförsikt.

Socialistpartiet gör naturligtvis allt för att nu kanalisera varje rörelse in mot såväl presidentvalet som parlamentsvalen nästa år. Partiet är en valmaskin. Rösterna får man från alla dem som vill rösta mot högern men som samtidigt är skeptiska till att gå längre vänsterut. Ledningen hävdar att man har 120 000 medlemmar. Av dessa är häften förtroendevalda av något slag. När man skissar på socialdemokratins roll i Europa brukar man anse att de franska socialisterna är isolerade från sina broderpartier. Att man stannat kvar vid mer radikala positioner. Till skillnad från exempelvis socialdemokraterna i Sverige. Detta är inte sant. Det är den större radikaliseringen i Franrike som tvingat fram den verbala vänsterretoriken. I folkomröstningen om EU:s nyliberala konstitution var partiets stora majoritet ute i en kampanj för att få till stånd ett ja. Den regering man vill återskapa är en repris på den ”vänsterregering i mångfald” som tidigare prövats och misslyckats.

Det en gång så starka kommunistpartiet är samtidigt inne i en svår kris. Under åren som gått har två tredjedelar av dess väljare och medlemmar smält bort. Man säger sig ha 60 000 medlemmar, varav hela 10 000 är förtroendevalda. Här finns alltså fortfarande en viktig social bas. Men medelåldern är mycket hög. När jag träffar dessa partimedlemmar vid olika möten är jag själv ofta yngst. Den gamla identiteten med Sovjetunionen är av naturliga skäl bortsopad och man har svårt för att vinna entusiasm för en ny regeringskoalition med socialisterna. I kampanjen mot EU:s konstitution arbetade man ju bra tillsammans med oss mot just socialisterna. En gemensam positiv erfarenhet som betyder att många medlemmar får myror i huvudet. Dessutom tycker de att vår Olivier, ”Le facteur” säger det i TV som deras egen företrädare borde göra!

Visst det finns gemensamma politiska diskussioner mellan oss och kommunistpartiet. När det gäller en hel del områden försöker vi hitta ett upplägg så att vi kan samarbeta. Men i framförallt presidentvalet kommer det svårligen att bli någon gemensam kandidat. Vid vår kongress i vintras tog vi, trots en del olika nyanser i analyser och värderingar, ett viktigt enhälligt (!) beslut om att inte ingå i en eventuellt kommande regering med Socialistpartiet. Ett programmatiskt beslut som kommunistpartiets ledning aldrig kan godta som en gemensam grund i en valrörelse. Lutte Ouvrière är som vanligt vid sidan om och Arlette Laguiller har deklarerat att hon ställer upp i sitt sista val och redan nu är en kommande presidentkandidat. Nu i juni fattar vi vårt definitiva beslut när det gäller det kommande presidentvalet. Men min personliga uppfattning är att vi säkert kommer att finnas med med en egen kandidatur. I Frankrike kräver vallagarna att man för att få ställa upp ska ha minst femhundra borgmästare runt om i landet som stödjer den egna kandidaturen. Vi har redan inlett detta ganska så mödosamma och tålamodskrävande arbete. Så här långt har vi fått stöd från ett hundratal borgmästare. Vi får se hur framtiden kommer att gestalta sig. Men vi går definitivt mot en spännande tid.

Göte Kildén, Internationalen 19 maj 2006

*Upproret i Budapest inleddes i oktober 1956 med sympatidemonstrationer för reformrörelsen i Polen, vilka resulterade i en väldig konfrontation med polisen. Kommunistpartiet utsåg reformivraren Imre Nagy till regeringschef och han deklarerade då att Ungern skulle lämna Warszawapakten. Sovjet ingrep militärt och pansvarvagnar rullade in på Budapests gator och kväste med blod upproret mot stalinismen. Imre Nagy tillsammans med 2 000 motståndsmän avrättades. 20 000 andra fängslades och ytterligare 200 000 ungrare flydde västerut.

**Algeriets befrielsekrig 1954-62 kom att bli det sista stora militära nederlaget för den franska kolonialmakten. Trots att de franska trupperna som mest nådde upp till 500 000 man lyckades man inte behålla sitt herravälde. De i Algeriet bosatta fransmännen revolterade mot den egna regeringen 1958 och -59. 1961 iscensatte högerextremistiska generaler ett kuppförsök som dock misslyckades. Men den väpnade hemliga organisationen OAS fortsatte med en terrorkampanj både i Algeriet och i Frankrike. Under det långa kriget dödades en miljon algerier. Två miljoner tvångsförflyttades. Över en miljon människor med främst fransk bakgrund lämnade landet efter segern.

Entrism brukade man kalla den taktik när revolutionära socialister, på grund av en liten radikalisering och låg social aktivitet utanför de traditionella arbetarpartierna, valde att inte i första hand jobba i en egen utåtriktad organisation, utan i stället fanns med som aktivister i de gamla och större arbetarpartierna.

*** Lutte Ouvrière, LO, är ett parti som har samma programmatiska rötter som Fjärde Internationalen. Man har drivit och driver ett mycket ihärdigt arbete på många arbetsplatser. LO är i dag en betydligt mindre organisation än LCR men har nog ett starkare rent fackligt inflytande. Den hundraprocentiga satsningen på detta område har gjort att man inte alls deltar i andra bredare rörelser. Som antiimperialistiska föreningar, feministiska grupper, Attac, organisationer för papperslösa arbetare eller i olika kampanjer, som när det gällde den stora folkrörelsen mot EU:s nyliberala konstitution.

Vägval Vänster i våldsam dikeskörning!

Allt var felskyltat och slutade därför i en våldsam dikeskörning. Här hade ledningen för diskussionsgruppen Vägval Vänster bjudit riksmedia till ett riksting där man lät förstå att en ny partibildning var på väg att förlösas. T o m TV 24 hade lockats att sända ”live” med fem timmars digital direktdemokrati.

Men rikstinget visade sig snart vara en fadd, oerhört tafatt och väldigt oenig pratstund mellan ett åttiotal medlemmar i en lös diskussionsgrupp. En grupp som Olle Sahlström, en ombudsman från LO satt i karantän, med en god portion humor och självinsikt också kallade för ”ålderstigen, med en lätt bedagad kropp”.

I bänkarna satt bara människor från det berömda köttberget. Gudrun Schyman kunde inte komma. Olle Nilsson från socialdemokraterna hade blivit sjuk samma morgon och affischnamnet Olle Svenning, som på träffen blev invald i en programgrupp, ringde in under sändningen och då fick vi veta att han inte alls skulle vara med…

En nationell samling där man kanske ska bära fram ett nytt vänsterparti! Direktsänd i digital-TV. Nog hade vi då förväntat oss att få höra en eldig och entusiastisk inledning från Vägval Vänsters styrelse. En inledning där man åtminstone i grova drag gjort en råskiss över det politiska läget och några av de mest brännande frågor som i dag kräver nya svar.

Men inte. Den egna styrelsen representerad av Johan Lönnroth och Karin Svensson-Smith stod över. Peter Eriksson från miljöpartiet och Anna-Klara Bratt, ledarskribent på Arbetaren, fick i stället svara för upptakten . Bratt var där på förslag från Schyman.

Eriksson brummade runt, hummade på sitt trygga sätt och förklarade att privata friskolor var en av de nya stora frågorna. I hans eget Kalix där hade dessutom alla partier enat sig mot socialdemokraterna. Så allt kan hända. Därför erbjöd han generöst nog diskussionsgruppens medlemmar att lokalt ställa upp på miljöpartiets listor. Förutsatt att de för gott lämnat vänsterpartiet.

Bratt sa sig ha ”röstat på vänsterpartiet, om än ofta motvilligt”, men sa att hon den senaste tiden ”känt sig bortstött av en hård och sluten organisationsstruktur”.

Hon underströk att hon inte var där som medlem i någon kvinnolista eller blivande kvinnoparti: ”Jag är medlem i ett löst sammansatt nätverk av feminister som är trötta på att vänta, men representerar främst mig själv”.

Inledningen avrundade hon med att slå fast att offentlig sektor är Sveriges sämsta arbetsgivare…

Ja, väl framme vid vägskälet gällde valet uppenbart en högersväng. Avtagsvägen tydligt skyltad Miljöpartiet och ”Kvinnoflaschpartiet”. Inga inlägg från gruppen i övrigt handlade om hur ett politiskt vänsteralternativ skulle kunna se ut.

Majoriteten av talarna gick hårt åt tanken på en ny partibildning. Om än med olika argument. Björn Grip var rädd för en splittring av vänstern. Rune Hjelm ville skynda långsamt för att inte skrämma bort mellangrupperna i vänsterpartiet. Per Sundgren menade att det är en nidbild av vänsterpartiet att i dag kalla det kommunistiskt i gammal mening. Ted Wright ville ännu inte kasta in handduken för vänsterpartiets medlemmar. Olle Sahlström ville diskutera mycket bredare.

Den svaga uppslutningen fick Lönnroth känsligt nog att runda av med att ”Vi gamla stötar vet att ett nytt parti är inget man hämtar ur en hatt”.

För Vägval Vänster blev det här rikstinget en opinionsmässig och medial rutschkana. I TV fick vi se den nya partisymbolen, den röda giftörten vallmo, men inget parti. Hela situationen känns bisarr och lite sorgsen. Under vänsterpartiets framgångsår på nittiotalet var Schyman partiordförande, Lars Ohly partisekreterare och Johan Lönnroth, som vice partiordförande i hög grad mentor och promotor för politiken.

Trojkan är nu splittrad. Lars Ohly är ordförande och har i sak egentligen bara utmanats när det gäller sin korkade syn på pedagogik och hur då ordet kommunism ska förstås. Lönnroth som gärna söker en politisk moatjé (hans förste kandidat och främste förnyare till att efterträda Lars Werner var Annika Åhnberg och inte Schyman ) har nu organisatoriskt kört i diket tillsammans med Karin Svensson-Smith. När de nu får traska vidare har de i sak kvar samma politik som övriga vänsterpartiet och Ohly.

Kvar är Schyman som om och om igen meddelar media att det nya Kvinnopartiet snart är på banan. Kan hon spänna media för ekipaget lär hon säkert få fart på kärran. Men inte heller hon har i en enda sakfråga skiljt ut sig från sitt gamla parti och sin gamla politik. Nog måste det vara mer än det som är mellan bena som skiljer ett vanligt vänsterparti från ett kvinnoflaschparti ?

Göte Kildén

Från tidningen Internationalen 1 feb 2005

”Den nya dagen gryr” – Fjärde Internationalen efter 1968

Året 1968 blev en vändpunkt i Internationalens utveckling. Den rekrytering av en ny kader som börjat några år tidigare, accentuerades nu i raketfart. Fjärde Internationalen fick nu en anslutning och en politisk betydelse som aldrig förr i sin historia. Och alla tecken tyder på att man ändå bara står i början av sin utveckling.

En avgörande följd av den nya situationen blev att man vid 9. världskongressen 1969 övergav den ”entristiska” taktiken, och i stället började arbeta med att organisera egna revolutionära kärnor som kunde dra till sig de radikaliserade skikten. Det återstår ännu att göra ett definitivt bokslut över entrismens 15-åriga historia. Det blir ett bokslut som kommer att innehålla både plus- och minuskonton. På minuskontot kommer att stå att åtskilliga sektioner inte förmådde använda entrismen som taktik, utan i stället själva slukades av de apparater där de försökte arbeta revolutionärt; på denna sida får man också bokföra att entrismen till en del byggde på felaktiga premisser och ett felaktigt perspektiv. Men på pluskontot står samtidigt att man i flera fall lyckades finna den rätta bryggan mellan entrismen och en självständig aktivitet, och då kunde ta tillvara den radikalisering som skedde inom de stalinistiska ungdomsorganisationerna och som ledde dem i motsättning till moderpartiet. Den franska utvecklingen, som är av central betydelse för hela Internationalens uppsving, är det klaraste och viktigaste exemplet
på att man kunde nå vinster på den entristiska taktiken. Resultatet syntes vid 9. världskongressen, när man kunde välja in La Ligue Communiste som sin franska sektion. Därigenom fick man inte bara sin största sektion vad galler kvantitet, utan också sin mest medvetna, kamperfarna och teoretiskt avancerade sektion. Dess inträde skulle få en elektrifierande verkan på hela Internationalen och aktivt medverka till uppkomsten av nya sektioner.

Nya inbrytningar

Hur har utvecklingen varit för Internationalen efter 9. världskongressen? Man kan notera flera viktiga framsteg:

– Det har skett viktiga inbrytningar i de redan radikaliserade skikten. Ännu 1968 var de
radikala studentgrupperna i första hand influerade av maoismen, oftare i en anarkiserande tappning en staliniserande (Skandinavien utgör här ett undantag). Inför den nya politiska situationen har luften gått ur maoismen och den har förfallit alltmer, när den nu står utan stöd från de kulturrevolutionära vågorna. Bilden är här entydigt densamma över hela Europa: De maoistiska grupperna splittras i en ändlös serie och blir mindre och mindre; vissa skikt inom dem har inte ens kunnat behålla ett politiskt perspektiv utan hemfaller åt politisk terror. Ingenting talar för att de maoistiska grupperna kommer att kunna återhämta sig, detta desto mindre som den organisatoriska splittringen följts av en politisk degenerering.

Som kontrast till detta sönderfall står uppkomsten av trotskistiska grupper, som i några fall på några få år vunnit hegemoni över det radikaliserade skiktet; så i Schweiz, Belgien och i Spanien. I andra länder har Internationalens sektioner gått starkt framåt, utan att dock ännu ha fått det definitiva genombrottet. Detta är bilden i ex.vis England och Sverige.

– Internationalens sektioner har kommit att inta en ledande roll i Vietnamrörelsen. Detta påstående skulle också kunna spegelvändas: Genom maoismens sönderfall och solidaritetsrörelsens demoralisering inför de komplicerade turerna i Vietnamförhandlingarna, åligger det nu Internationalens sektioner att bli en stötta i Vietnamrörelsen och bygga upp en verklig enhetsfront för största möjliga stöd till de vietnamesiska kämparna. Den amerikanska sektionen (SWP) har länge spelat denna roll i anti-krigsrörelsen, och samma gäller för solidaritetsrörelsen i Frankrike och England. I övriga länder är bilden något mera splittrad, och här återstår ännu mycket arbete för en solidaritetsrörelse. Ett verksamt medel för att bota den nuvarande krisen inom solidaritetsrörelsen vore utbyggandet av internationella kontakter och starta internationella aktioner. Här kan International en spela en självklar ledarroll.

– Internationalens sektioner har i flera viktiga fall gjort inbrytningar i radikala arbetarskikt och ingripit i vilda strejker. Internationalen är den enda organisation som teoretiskt kunnat förklara orsakerna till de vilda strejkerna över den europeiska kontinenten, och som kunnat teckna perspektiven för kampens fortsättning genom utvecklandet av övergångskrav. I några fall har kampen här tagit sig uttryck i att Internationalens sektioner haft ledande roller i stödarbetet (England), i andra fall att de haft aktiva roller inom strejkkommittéerna (Belgien). Ännu har det inte skett en sammansmältning mellan sektionernas kader och det nya arbetaravantgarde som uppstått i strejkvågen, men de första stegen har tagits för ett kontinuerligt samarbete.

– Internationalens sektioner i Latinamerika har i flera viktiga fall stått i spetsen för och den väpnade kampen. Hugo Blancos kamp i Peru, ERPs kamp i Argentina och PORs strider i Bolivia är idag väl kända för militanter över hela världen. Fjärde Internationalens nya styrka har visat sig i några manifestationer i Europa under de
senaste åren: Vid valkampanjen i Frankrike 1969 lyckades La Ligue Communiste:s kandidat samla några hundratusen röster; hösten 1970 hölls ett möte i Bryssel, ”För ett rött Europa”, med drygt 3 000 trotskistiska militanter: i maj 1971 lyckades Ligue Communiste samla 30 000 människor vid sin minnesdemonstration till Pariskommuns kämpar. Om utvecklingen i Skandinavien fick man en påminnelse vid det möte i Köpenhamn som nyligen avhållits; vid detta deltog trotskistiska militanter från Danmark, Sverige, Norge och Finland. Växande grupper finns nu i Sverige och Danmark, medan embryot har lagts för veckling även i Norge och Finland.

Internationalens svårigheter…

Denna korta översikt visar på det nya tillflödet av militanter till Internationalens led och
sektionernas språngartade utveckling. Denna utveckling är naturligtvis glädjande och lovande. Men vi kan inte nöja oss med triumfrop. Denna övergång från en liten, isolerad grupp i periferin av sin klass till en aktiv ledare ställer vissa problem och arbetet stöter naturligtvis på svårigheter. Vilka svårigheter och problem kan vi nu urskilja i uppbygget av Internationalen? Hur kan dessa svårigheter övervinnas? I vilken mån kan de påverka utvecklingen?

Den avgörande historiska svagheten i Internationalen är, som vi haft anledning att ständigt påminna om i denna historik, klyftan mellan den avancerade teoretiska produktionen och de små möjligheterna att föra ut politiken i praktiken. Man kan travestera ett berömt uttalande av E.G. Geijer och säga att ”Internationalens historia är historien om dess kongresser”. Denna avgörande svaghet håller nu på att arbetas bort. Idag har Internationalen större möjligheter än någonsin att påverka den politiska utvecklingen och gripa in i klasstriderna. Det nya tillflödet av militanter och välskolade marxister innebär även att de små, men skönjbara tendenser till stagnation som funnits i Internationalen, nu kan elimineras och ersättas med en mer avancerad teoretisk produktion. Men samtidigt är denna historiska svaghet ännu inte eliminerad; den kan
lägga krokben i framtiden. Risken är att den inte alls elimineras, utan bara lyfts upp på en annan nivå och får andra uttryck.

Hur kan detta då yttra sig? En möjlighet är följande: det starka tillflödet av ungdomar med begränsad politisk erfarenhet skapar aktivistiska stämningar och en reaktion mot den tidigare teoretiska inriktningen. Därigenom kan pragmatism empiricism föras in i den teoretiska utvecklingen på ett sätt som tidigare inte varit aktuellt. Motsättningen kan också ta sig uttryck i en generationsmotsättning, en risk som är desto större eftersom det saknas en mellangeneration inom Internationalen. Skillnader i arbetsstil, livs- och kulturmönster, kan här skapa onödiga irritationsmoment, som stör den politiska utvecklingen.

– en bristande social förankring. En ofta hörd invändning mot Fjärde Internationalen är dess bristande förankring inom arbetarklassen och dess begränsning till intellektuella skikt. Även kritiken ofta får populistiska och arbetarromantiska övertoner (den blir rent löjlig när den kommer från maoistiska och stalinistiska smågrupper som lider av samma problem, men bara vägrar erkänna det), är den i huvudsak korrekt. Internationalen saknar ännu förankring inom arbetarklassen; dess existens och än mer dess analyser, är fortfarande okända för en bred publik. Denna brist kan endast övervinnas genom en korrekt kombination av ingripande i arbetarkampen och en korrekt strategi för att föra kampen vidare och få den att sammansmälta med andra kampsektorer i samhället. Det är här oerhört viktigt att Internationalen under de närmaste åren förmår skapa denna kombination. Så länge man existerar enbart inom intellektuella skikt kommer utvecklingen att präglas av ryckighet och flyktighet i organisationsarbetet och i det politiska ingripandet. Detta gäller såväl inom varje land som mellan länderna. Den
ojämna utvecklingen är i vissa fall lagbunden, och behöver inte vara av negativ art. En ojämn utveckling innebär en frånvaro på vissa orter eller sektorer, men den innebär också en koncentration på andra: och denna koncentration kan utnyttjas för att ackumulera energi för en expansion.

Det är fr.a. på den internationella nivån som denna ojämnhet är en svaghet. Genom en felaktig taktik missade ex.vis den italienska sektionen hela ungdomsuppsvinget, och kunde inte få en utveckling av samma slag som i Frankrike. Det gör att den italienska gruppen är alltför liten för att kunna ingripa i den nuvarande omgrupperingen inom den italienska vänstern (situationen är ungefär densamma i Tyskland). Det krävs nu en speciell taktik och ett massivt stöd från andra sektioner för att dödläget skall kunna brytas. En motsvarande funktion har frånvaron av en trotskistisk rörelse i Chile där möjligheterna nu är uppenbara för en ”rysk utveckling” enligt samma modell som i oktober 1917 – om det funnes ett revolutionärt parti. Man kan här också peka på andra områden: Västasien, Pakistan, ja frånvaron inom hela Asien och Afrika (så gott som), och den motsvarande begränsningen av Internationalen till Europa, Latinamerika och Nordamerika. Dessa ojämnheter är stora problem, men de måste lösas för att skapa ett verkligt revolutionärt ledarskap med en internationell medvetenhet och en internationell strategi; det kommer att kräva mycken energi för att bryta upp ojämnheterna.

– övergången till en revolutionär kamporganisation i arbetarklassens spets ställer andra krav på den demokratiska centralismen än den uppbyggnad Internationalen haft som en smågrupp. Den demokratiska centralismen måste här lyftas upp på en högre nivå och anpassas efter de nya förhållandena, Hopknytningen av de olika sektionerna, ett organiserat utbyte av erfarenheter, och ett gemensamt uppträdande, ställer nya krav på administration och organisering. Denna omorganisering stärker centralismen. Men den stärker också demokratin, eftersom den möjliggör en intensivare och bredare inre debatt i organiserade former. Förstärkandet av centrum är nu en central faktor för att uppsvinget skall kunna kanaliseras. Det är också en viktig faktor för att skydda Internationalen och dess sektioner mot den allt ökade borgerliga repressionen. För att klassfienden inte skall kunna utnyttja ojämnheterna och de nuvarande svårigheterna och på det sättet ”nysta upp” hela organisationen, är det nödvändigt med ett samordnat beteende och en verkligt samordnad aktivitet i alla sektioner för att möta repressionen, skydda sig mot provokatörer och starta solidaritetskampanjer för att minska borgarklassens möjligheter att agera mot den radikala vänstern.

… och styrka

Det saknas förvisso inte individer och organisationer som använder Internationalens svagheter som en ursäkt för att avböja ett engagemang. Detta är enligt vår uppfattning politiskt sinnessvagt. Internationalens problem ligger fr. a. på den organisatoriska sektorn, och även om dess svagheter kan vara avgörande för ett politiskt ingripande, är detta likväl underordnat när man ställs inför frågan om man skall verka inom Internationalen. Den avgörande frågan är här: har Internationalen den teoretiska och begreppsmässiga utrustning som krävs av en kommunistisk
organisation? Kan den erbjuda de organisatoriska ramar som krävs för att arbetet skall vara utvecklande och inte ett spill i vinden?

På dessa frågor måste man svara ett obetingat ja. Internationalen har inte bara bevarat de vetenskapliga begreppen från Kominterns första period och från Trotskijs kamp mot
stalinismen; den har också utvecklat dem och fört analyserna fram till dagens situation genom en viktig teoretisk produktion. Även om det inte saknas luckor, är arvet här såpass rikt och användbart att det måste tas i bruk. Hur detta kan ske visas nu, då Internationalen inför sin 10:e världskongress (1973) startat sin kanske mest omfattande interna debatt, en debatt som förs på hög nivå, med fullständig demokratisk frihet för alla tendenser och utan några demagogiska tjuvknep eller administrativa finter för att ta hem segern. Denna debatt kommer att ha en viktig funktion för den framtida utvecklingen. Den genomförs på internationell basis – och här ligger den andra styrkan inom Fjärde Internationalen: den internationella gemenskapen.

Till skillnad från andra vänstergrupper som endast existerar på nationell grund, kan Internationalens sektioner genomföra en internationell debatt som belyses och berikas genom de olika erfarenheter sektionerna gjort, erfarenheter som flyttas över till de andra grupperna och ger dem ett större perspektiv och en större kunskap om problemens omfattning. Kommer Internationalen att kunna överleva och utvecklas? Vi är absolut övertygade om det. Det ställer speciella problem att bygga en revolutionär International. Det har gjorts många försök, mer eller mindre långlivade. Den Första Internationalen fungerade bara något tiotal år, den Andra i 24 (1890-1914) och den Tredje likaså i 24 (1919-1943). Den Fjärde Internationalen har nu existerat i 35 år, och är således redan den äldsta av alla revolutionära, internationella organiseringar. Den har haft en komplicerad historia. Men det innebär att den också vunnit en viktig erfarenhet för det framtida arbetet. Det är denna erfarenhet vi bygger vidare på när vi ansluter oss till Fjärde Internationalen.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 16/72

Läs mer:

Bilaga: Siqueiros medger mordförsöket på Trotskij

Den 24 maj 1940 utförde en grupp på 20 personer ett spektakulärt försök att mörda Trotskij i Mexiko. Mitt i natten bröt de sig in i hans villa, kidnappade en vakt och avlossade 300 skott. Som genom ett under dödades ingen; den ende som sårades var Trotskijs dotterson som fick en lätt skråma. Några dagar senare återfanns vakten mördad i en ödslig stuga. Polisen lyckades snart nysta upp nätet, och man kunde binda en grupp av aktiva stalinister, ledda av målaren David Siqueiros, vid brottet. Siqueiros medgav aldrig sanningen. Han förnekade visserligen inte att han lett gruppen, men han hävdade att man inte haft för avsikt att mörda Trotskij. Det var ett ”missförstånd”. Man ville bara skrämma honom och protestera mot hans närvaro i landet. Siqueiros förnekade också att han utfört attentatet på order från högre ort, dvs från NKVD (Sovjets hemliga polis).

Först nu har Siqueiros avslöjat mer av bakgrunden till mordförsöket. Det sker i en intervju i den dominikanska tidskriften Ahora! för den 9 oktober i år (återgiven på engelska i Intercontinental Press 13 nov. 1972, s. 1238–1240). Här medger han utan omsvep att avsikten var att mörda Trotskij och att dådet skedde på order från NKVD. Intressantare än dessa medgivanden är dock vad Siqueiros berättar om denna plans återverkningar på det mexikanska kommunistpartiet. Han berättar om hur en hög tjänsteman inom NKVD, Leonid Eitingon, fick i uppdrag att organisera mordet på Trotskij och gavs fria händer i sitt arbete. ”Men ledaren för det mexikanska kommunistpartiet, Laborde, var ovillig att stödja denna våldsåtgärd och vägrade i praktiken att hjälpa till. Slutligen uteslöts Laborde och hans anhängare och partiet
hamnade i våra händer.”

Den meningen säger åtskilligt om vilka effekter stalinismen hade på kommunistpartierna över hela världen: de klassmedvetna arbetare som vägrade låta sitt parti bli en filial till NKVD och som vägrade låta sig förvandlas till mördare, uteslöts helt enkelt och ersattes med ett gäng lejda gangsters. Detta slödder kunde organisera ett mord på Trotskij, men de har aldrig kunnat organisera den mexikanska arbetarklassen för ett maktövertagande. I mindre drastiska former genomgick alla kommunistpartier samma omvandling under Stalin-perioden. Det är bl.a. detta som idag gör det nödvändigt att bygga upp nya kommunistpartier och en ny International.

”Resa mot nattens ände”, Fjärde Internationalen 1957-68

I de fyra första avsnitten av Mullvadens följetong om Fjärde Internationalen, har vi berättat om Internationalens förhistoria i Sovjetunionen 1923-27, dvs Vänsteroppositionens kamp för industrialisering, för ett aktivt stöd åt världsrevolutionen och mot byråkratin. Beslutet att bilda en ny International togs 1933, efter det att oppositionsrörelserna i Sovjet och inom Komintern misslyckats, och efter det att den stalinistiska byråkratin visat sin fullständiga oförmåga att utforma en revolutionär strategi i Tyskland 1929-33. Fem år senare, 1938, bildades Fjärde
Internationalen, vilket skedde i ett läge då sektionerna inte nått något genombrott, inte hade organisatorisk stadga, saknade internationella, fasta förbindelser och då de stod under det mäktiga trycket från den värsta förtalskampanj som någonsin riktats mot en revolutionär organisation – Moskvaprocesserna. Vad som dock motiverade Internationalens existens var de programmatiska framgångarna och risken för ett nytt världskrig som skulle ställa stora krav på de enskilda sektionerna, krav som endast kunde mötas i en internationell organisering.

Redan från början rådde det inom Internationalen en klyfta mellan de programmatisk-teoretiska framgångarna och en organisatorisk eftersläpning – en klyfta som i princip fortsatt under hela Internationalens följande historia, Under andra världskriget utrotades hela Internationalens ledarkader i nazisternas gaskamrar. I mångt och mycket tvingades man börja om från början vid andra världskrigets slut, även om man nu rent numerärt sett var större än tidigare. Denna brytning i Internationalens kontinuitet förklarar delvis de splittringar som uppstod under 50-talet. Andra förklaringar är här följande: det kalla krigets tryck mot de kommunistiska rörelserna, smågruppernas instabilitet, den explosiva välståndsökningen i de imperialistiska
metropolerna och den ”entristiska” taktik som gjorde att de rent organisatoriska uppgifterna åsidosattes.

Liksom tidigare var det fr.a. på den teoretiska nivån som Internationalen hade framgångar. Man lyckades förstå och förklara nykapitalismens karaktär, och man lyckades förstå utvecklingslinjerna i de nya arbetarstaterna (Östeuropa, Kina) och den koloniala revolutionens enorma betydelse för ett nytt uppsving i världsrevolutionen. De främsta framgångarna låg i två långa analyser av Sovjetunionens och stalinismens utveckling, där man kunde förutse att stalinismens expansion samtidigt var grunden för dess sönderfall, en förutsägelse som bekräftades genom händelserna 1956 (Chrusjtjovs hemliga tal händelserna i Polen och Ungern).

1950-talet var splittringarnas tid för Internationalen. När delegaterna åkte hem från femtevärldskongressen 1957 hade de inte bara med sig den centrala texten om ”Stalinismens nedgång och fall”, utan också viktiga texter om den politiska och ekonomiska utvecklingen och om den koloniala revolutionen samt ett manifest som angav riktlinjerna för arbetet. Men de måste samtidigt ha varit medvetna om de små möjligheterna att använda sig av analyserna i ett omedelbart politiskt och organisatoriskt arbete. Verksamhetsberättelsen vid kongressen hade visat att Internationalens verksamhet främst var litterär och proklamatorisk; inte omedelbart ingripande i någon politisk sektor. Splittringen mellan Internationalen och
Internationella kommittén bestod och den skulle kompletteras av en ny splittring 1959-60.

Den nya krisen hade sin tyngdpunkt inom Internationalens ledning, där det uppstod viktiga taktiska meningsskiljaktigheter. Frågan gällde relationen mellan den koloniala revolutionen och revolutionen i de imperialistiska metropolerna. En sektor inom ledningen (Pablo-Posadas) hävdade att arbetarklassen i Europa inte längre var revolutionär och att allt arbete måste koncentreras i stöd åt den koloniala revolutionen, alltså en form av ”mut-teori”. Debatten kring denna primitiva frågeställning blev utdragen och löstes först 1963.

Som ett krön på splittringstendenserna och Internationalens nedgångsperiod kan man se förlusten av dess enda massorganisation, det ceylonesiska partiet LSSP, organisation som varit helt dominerande inom öns arbetarrörelse och som lyckats reducera både socialdemokratin och stalinismen till små sekter. Under 50-talet degenererade LSSP mycket kraftigt, en degeneration som slutade med att den gav stöd åt öns borgerliga regering. Det länder samtidigt Internationalen till heders att den inte föll för frestelsen att lindra motsättningarna och genom skenmanövrer söka bevara en konstlad enighet. Internationalen uteslöt sin enda massorganisation i det ögonblick denna började utöva ministersocialism och när den gav stöd åt en regering som förtryckte landets befolkning. Partiets urartning resulterade i att en minoritet som var trogen mot
Internationalen bröt sig ut och bildade ett nytt parti – LSSP(r), en grupp som dock ännu
saknar ett masstöd, även om den har ett starkt inflytande över en del av öns fackföreningar.

Stödet åt den algeriska revolutionen

Under denna period låg Internationalens viktigaste arbete i stödet åt den koloniala
revolutionen. När de algeriska kämparna startade ett krig mot Frankrike för sitt lands
befrielse, koncentrerade Internationalen alla sina styrkor för att stödja FLN i striden. Över hela Europa, och alldeles särskilt i Frankrike, bildade Internationalen stödkommittéer, som spred information om befrielsekrigets karaktär och samlade in pengar till FLN. Detta arbete var desto viktigare som de officiella kommunistpartierna fullföljde sin kontrarevolutionära linje och vägrade stödja den algeriska kampen. De styrkor Internationalen kunde ställa till den algeriska revolutionens förfoga de var små; de saknade möjligheter att mobilisera massorna och de var nästan helt utestängda från den proletära miljön; visserligen kunde man mobilisera vissa intellektuella skikt vid universiteten, men i huvudsak fortsatte man att simma mot strömmen; mot sig hade man inte bara kommunistpartierna och socialdemokratin och den franska imperialismen; efter de Gaulles bonapartistiska statskupp 1958 ökade repressionen,
och apatin stärktes inom arbetarklassen; under åren fram till Algeriets självständighet 1962 tvingades åtskilliga av Internationalens militanter långt upp på högsta nivå tillbringa en stor del av sin tid i fängelse.

Men trots allt innebar stödet till den algeriska revolutionen någonting nytt. Den tidigare
isoleringen till teoretiskt-analytiskt arbete bröts; Internationalen tog initiativet i en central politisk händelse och vann genom sin heroism ökad prestige inom den europeiska vänstern; trotskismen visade nu i handling att den inte var en död rörelse.
Kommunistpartiernas förräderi och passivitet hade ytterligare accentuerat det fenomen som Internationalen analyserat redan 1954: stalinismens upplösning och kris, dess övergång till nationella enheter och till en öppen reformism.

Chrusjtjovs hemliga tal som avslöjade en del (men bara en del) av stalinismens brott mot arbetarklassen, skapade en förtroendekris inom kommunistpartierna; den öppna reformismen stötte bort de mest militanta arbetarna och studenterna och partiernas likgiltighet för den koloniala revolutionen utlöste proteströrelser och fraktioner inom den stalinistiska rörelsen. Krisen nådde sin kulmen genom den öppna brytningen mellan Sovjetunionen och KKP. Dessa upplösningstendenser gav Internationalen nya möjligheter att agera och vinna inflytande; för första gången sedan 1920-talet fanns det nu en omfattande debatt inom den stalinistiska rörelsen, ett ifrågasättande av de dogmatiska satserna och en nedbrytning av de hierarkiska och auktoritära strukturerna. I polemiken mellan SUKP och KKP gav Internationalen ett kritiskt stod till Kina, som företrädde de mer revolutionära ståndpunkterna och som i praktiken nu bröt med åtskilliga av stalinismens dogmer (även om detta täcktes över genom en fixering vid Stalin-gestalten).

KKP sköt fram nödvändigheten av en världsrevolution, varnade för utvecklingen i Sovjetunionen och poängterade nödvändigheten av ett aktivt stöd till befrielserörelser över hela världen. Inom teorin återupplivade de den leninska teorin om staten, som direkt reviderats av Stalin 1939, och tog upp vissa element av analysen av byråkratins roll i arbetarstaterna. Även om KKPs ståndpunkter inte saknade vissa ultra-vänsterinslag och även om de präglades av ”radikala barnsjukdomar”, var dess ståndpunkter avsevärt mer progressiva än Chrusjtjovs dimmiga funderingar om en parlamentarisk väg till socialismen och om kommunism i ett land. Internationalen gav stöd åt KKP, samtidigt som man dock bevarade sin rätt att kritisera ultravänsterinslagen och att varna för den försvagning gentemot imperialismen som man kunde följa i polemikens spår.

Den tredje faktor som kom att innebära en förändring av Internationalens ställning var den kubanska revolutionens seger. Castroismen var den första proletära revolutionen. i den amerikanska världshalvan, en arbetarstat bara några mil från imperialismens centrum. Den hade skapats av ett ledarskap som stod helt utanför stalinismens kontroll och som hade en helt annorlunda tradition; under de första åren av 60-talet kom den på flera viktiga punkter i fråga om inrikes- och utrikespolitik att inta ståndpunkter som var identiska eller som låg nära Internationalens. Det gäller inte bara dess internationalism och dess försök att skapa en organisering för revolutionen i Latinamerika; det gällde också dess antidogmatism och vilja att skapa ett icke-byråkratiskt övergångssamhälle. Försvaret av den kubanska revolutionen blev en central punkt i Internationalens verksamhet i början av 60-talet.

Återföreningen av de trotskistiska styrkorna

Stalinismens sönderfall, den koloniala revolutionens tyfoner och tendenserna till en radikalisering av skikt i den imperialistiska världen (de svartas kamp för lika rättigheter i USA) gjorde att de trotskistiska grupperingarna kunde bryta sin sociala isolering och åter starta ett politiskt arbete. Många av stridsfrågorna som rört taktiken visade sig nu vara skenproblem eller frågor som fått sitt svar genom historiens gång. På de viktigaste punkterna hade de två stora blocken – Internationalen och Internationella kommittén – kommit att inta identiska ståndpunkter. Inom båda blocken uppstod splittringsrörelser, som visserligen ledde till att minoriteter bröt sig ut men som samtidigt tick till följd att majoriteterna närmade sig varandra. Under 1961-2 kunde man uppta gemensamma diskussioner, vilka utmynnade i att en kommission tillsattes för att undersöka möjligheten till en återförening. Som grund för enandet lades en text som i 16 punkter skisserade trotskismens huvudsakliga tankegångar och som underskrevs av de två blocken. Därmed var återföreningen möjlig. Den trotskistiska rörelsen kunde åter stabiliseras – ett påstående som också gäller såtillvida att de grupper som ställde sig utanför återföreningen visat sig vara varaktiga grupperingar som splittrats ut på
reella politiska frågor (lambertister och healyiter från Internationella kommittén, posadister och pabloiter från Internationalen – grupper som oftast endast existerar på nationell basis och som intagit en del kuriösa politiska ståndpunkter).

Vid återföreningskongressen 1963 antogs några viktiga texter. En behandlade den sinosovjetiska konflikten och blev en omfattande utredning av orsakerna till splittring av den stalinistiska rörelsen; den andra hette ”Världsrevolutionens nuvarande dialektik” och blev den programmatiska basen för återföreningen. I denna mycket centrala text hävdade man att världsrevolutionen nu kännetecknades av tre fronter med olika inre målsättningar – den koloniala revolutionen som riktades mot imperialismen, men som genom den permanenta revolutionens dynamik ledde till uppkomsten av nya arbetarstater; den klassiska proletära revolutionen i den imperialistiska metropolen och den politiska revolutionen i arbetarstaterna för att störta byråkratin. Dessa tre sektorer utvecklades efter sina egna inre lagar, vilka analyserades i detalj, men de påverkade också varandra i en dialektisk process. Misslyckandena för den proletära revolutionen i Europa hade påverkat den koloniala revolutionen negativt och lett till en omväg till den proletära diktaturen: proletariatet i Sovjet och bidragit till dess politiska apati; å andra sidan skulle den koloniala revolutionen, som för tillfället var motorn, påverka arbetarklassen i de andra två sektorerna och sålunda skapa en ny militans.

Efter att ingående ha gått igenom utvecklingstendenserna i de olika sektorerna, skisserade man framtidsutsikterna: ”Den troligaste varianten under de närmaste åren är följande: den koloniala revolutionen fortsätter, inbegriper nya länder och fördjupar sin sociala karaktär alltefterhand som nya arbetarstater uppstår. Detta kommer inte direkt att leda till att kapitalismen störtas i de imperialistiska centra, men det kommer att spela en mäktig roll för att bygga ett nytt världsrevolutionärt ledarskap, vilket redan visats genom uppkomsten av castroistiska strömningar. Trycket från massorna i arbetarstaterna kommer att fortsätta, med en tendens till ökade massaktioner och en möjlig inledning till en politisk revolution i flera arbetarstater. Dessa två utvecklingslinjer kommer på ett fördelaktigt sätt att influera uppkomsten av en ny stridbarhet bland massorna i de imperialistiska länderna, och förstärka den tendens som direkt härstammar ur den avancerade kapitalismens socio-ekonomiska mekanism och minskningen av dess expansionsnivå.”

Utvecklingen efter återföreningen

Med tanke på den tioåriga splittringen och med tanke på nya förvirrande minoritetsrörelser inom de två blocken, gick återföreningen förvånansvärt smärtfritt. Den är på många sätt en idealisk modellsituation för möjligheten att återförena splittrade styrkor och den visade på mognaden inom Internationalens ledarskap. Inte heller i de nationella sektionerna tycks återföreningen ha skapat några allvarligare problem. Naturligtvis kvarstod meningsskiljaktigheter, både när det gällde värderingen av de förflutna och i analysen av samtida fenomen, men dessa meningsskiljaktigheter uppträdde endast i underordnade frågor och resulterade inte i skillnader i taktik och strategi. Istället för att verka som en splittrande faktor har dessa meningsskiljaktigheter under de tio år som gått sedan återföreningen verkat som en stimulans i den interna debatten.

Konsolideringen var en avslutad process då man 1965 samlades till en ny världskongress. Vid denna gjorde man för första gången en samlad analys av den
afrikanska revolutionens utveckling och undersökte de problem man stod inför i de olika sektorerna av Afrika: resterna av det forna kolonialväldet (södra Afrika) neo-kolonialismens Afrika, och slutligen de stater som uppnått olika grader av en revolutionär omdaning (Guinea, Ghana, Algeriet etc.). I de andra texterna analyserade man utvecklingstendenserna i Östeuropa, den västeuropeiska kapitalismen och USA-imperialismens nya strategi. Men det var särskilt en fråga som sköts i förgrunden av kongressen: den vietnamesiska revolutionen. USA-imperialismen hade påbörjat upptrappningen av sitt angreppskrig, men fortfarande saknades en internationell medvetenhet och solidaritet med Vietnam. Kongressen beslöt att de nationella sektionerna hade som huvuduppgift att lägga ned all sin kraft på att skapa en sådan
solidaritet med den vietnamesiska revolutionen: Frågan ansågs av sådan vikt att ett särskilt manifest antogs om försvaret av Vietnam.

Det blev också kampen i Vietnam som definitivt kom att ändra på styrkeförhållandena i
världsmåttstock. För första gången på 20 år skapades nu en revolutionär kader i Västeuropa och USA; bland ungdomar och studenter skedde en kraftig radikalisering. Denna berodde fr.a. på Vietnamkrigets inverkan, men även naturligtvis på andra faktorer, som de svartas kamp i USA, den afrikanska revolutionen, den nya debatten om marxismen, universitetens förändrade roll i samhället och de omfattande strukturella förändringar som nu skedde i de kapitalistiska länderna med en omfattande omflyttning av arbetskraft och företag i en kortsynt profitjakt. Internationalens grundläggande tes om de tre sektorernas inbördes dialektik visade sig få en bekräftelse som man endast kunde skönja 1963. Det blev också fr.a. Internationalen som kunde dra nytta av den nya radikalismen, Kommunistpartierna stod främmande inför de nya
fenomenen, var lamslagna av sin inre kris och tog i vissa fall t.o.m. avstånd från de nya
radikaliseringsvågorna. Uppkomsten av en ny kader kom fr.a. att ske till vänster om de
officiella kommunistpartierna, och i denna sektor fanns det endast två sammanhängande teorier som kunde erbjuda ett alternativ: trotskismen och maoismen. Den senare hade en kort blomstringstid i slutet av 60-talet tack vare impulserna från kulturrevolutionen, men genom sitt organisatoriska kaos och sin emotionellt färgade ideologi förmådde den aldrig utveckla medvetenheten hos sin kader.

Året 1968 kom genom majrevolutionen i Frankrike att ställa de revolutionära organisationerna inför sitt eldprov. Erfarenheten visade att endast en organisation hade förmåga att både förstå, förklara och delta i striderna på Paris’ gator: den
trotskistiska rörelsen, representerade framförallt av JCR (Jeunesse Communiste
Revolutionnaire) – som året därefter skulle bli La Ligue Communiste, Fjärde Internationalens franska sektion. Om effekterna av 1968 och om Internationalens explosiva utveckling under de senaste åren – och något om de problem som detta uppsving också ställer – kommer nästa avsnitt i Mullvadens följetong, vilket blir det sista avsnittet, att behandla.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 14/72

”Lång dags färd mot natt”, Fjärde Internationalen 1948-57

Sammanfattning

Mullvaden kommer att i sex avsnitt berätta om Fjärde Internationalens historia. I de avsnitt som hittills publicerats har vi behandlat Internationalens förhistoria i fraktionskampen i Sovjetunionen på 20-talet, kampen mot byråkratiseringen, för en snabbare industrialisering och till stöd för den kinesiska revolutionen, beslutet att bilda en ny International togs av Trotskij och hans kamrater 1933 efter det att Komintern visat sin oförmåga i kampen mot Hitler och nazismen.

1938 bildades så Internationalen, vilket skedde i ett läge då grupperna ännu inte nått något genombrott och inte ens organisatorisk stadga; Internationalen stod redan vid sin födelse dessutom under starkt tryck i den värsta förtalskampanj historien upplevt – Moskvarättegångarna. Under andra världskriget kom så gott som hela det gamla ledarskapet att fysiskt tillintetgöras i de nazistiska gaskamrarna, samtidigt som de nationella sektionerna rent numerärt växte under kriget. Internationalens framgångar låg dock fr.a. på det programmatiska planet och i sin förmåga att bevara den revolutionära marxismen. Genom en förintande kritik av folkfrontsteorin utvecklade man en fascismteori och teorin om den proletära enhetsfronten, vid Internationalens födelse antogs övergångsstrategin som dess plattform, och under andra världskriget var Internationalen den enda kommunistiska grupp som inte vältrade sig i nationalism och opportunism. Under åren närmast efter världskriget konsoliderades Internationalen; de nya styrkorna konsoliderades, de internationella kontakterna återupptogs och man började att analysera de nya utvecklingstendenserna.

När Internationalen 1948 höll sin andra kongress verkade framtiden innehålla många ljusa element. Man hade fått flera nya sektioner i olika länder, dessa kunde inrapportera en kvantitativ expansion och man började t.o.m. lite försiktigt tala om möjligheten att skapa masspartier. De revolutionära möjligheterna verkade gripbara och konkreta, i Internationalen liksom inom överallt annars väntade man sig en framtida instabilitet och t.o.m. en allmän kris för kapitalismen. Den europeiska arbetarklassen var kraftigt radikaliserad, och kunde bjuda motstånd i en krissituation.

Men förhoppningarna om ett snabbt genombrott kom på skam. Några år senare hade
Internationalen splittrats i flera mindre delar, och den gick in i en organisatorisk stagnation som skulle vara i nästan 20 år. Hur kan denna situation förklaras? Vilka konsekvenser fick den för Internationalens perspektiv? Vad hände i inom Internationalen under dessa år på det organisatoriska, politiska och teoretiska fältet? Dessa frågor kommer att stå i centrum i detta och nästföljande avsnitt.

Epokens karaktär

Kring decennieskiftet började det kalla kriget, vilket i Europa och USA fick till följd att en
omfattande ideologisk offensiv från bourgeoisin startade. I världskrigets spår hade samtliga arbetarorganisationer gått starkt framåt; kommunistpartierna hade i några europeiska länder blivit verkliga maktfaktorer, socialdemokratin hade stärkt sina ställningar på kontinenten och stora sektorer av den hade t.o.m. radikaliserats. Det kalla krigets offensiv var ett försök att driva tillbaka detta proletära inflytande och åter säkra bourgeoisins ställning. I stort lyckades den offensiven. I de flesta europeiska länder drevs de stalinistiska partierna tillbaka in i sektens värld, medan den socialdemokratiska byråkratin lyckades stävja alla radikala element i sina egna organisationer och istället driva igenom en omfattande klassamarbetspolitik.

Offensiven tog sig skilda former, alltifrån McCarthyismens häxförföljelser i USA till
Tingstens provinsiella efterapare i Sverige. Man drev upp en fullständigt anti-kommunistisk hysteri, som skapade ett mycket svårt ideologiskt klimat. Många medlemmar som isolerades i vardagslivet drog sig undan arbetet, andra knäcktes psykiskt, rekryteringen försvårades. I de flesta kommunistiska organisationer existerar det fortfarande ett ”generationsgap” mellan den kraftiga rekryteringen på 40-talet och på 60-talet och de krisartade förhållandena på 50-talet. Men detta är inte en förklaring av krisens orsaker, endast en manifestation av en av dess effekter. Vad som möjliggjorde denna ideologiska offensiv var ett fullständigt oväntat fenomen: tron på en ekonomisk kris i Europa och USA visade sig vara en felräkning. Istället upplevde man under 50-talet en välståndsökning och en produktivitetsökning av aldrig tidigare skådat slag. Den teknologiska revolutionen, de nya energitillgångarna, försvarskostnadernas extrema höjning, den kapitalistiska statens nya roll som planläggare och konjunkturingripande faktor, allt detta gav bourgeoisin ett helt nytt manöverutrymme.

Den kraftiga ekonomiska expansionen gav möjligheter till eftergifter till arbetarklassen i fråga om löner etc. Den nya situationen kom att utlösa en medvetenhetskris inom de kommunistiska organisationerna: var perspektivet på en revolution längre aktuellt? hade inte kapitalismen nu stabiliserats och ändrats? Många började vackla. Frågorna var inte i sig oberättigade. Det krävdes en analys och ett intensivt teoretiskt arbete för att förstå kapitalismens nya möjligheter och dess nya roll. Detta arbete kom att leda till olika splittringar och kriser. I Östeuropa hade stalinismen tillsynes stärkt sina positioner och ökat sitt inflytande. Under den senare hälften av 40-talet genomfördes sociala omvandlingar i dessa länder som gav dem en liknande struktur som Sovjetunionen, vilket dock skedde utan en folklig mobilisering och t.o.m. utan ett folkligt stöd. Skulle dessa länder betraktas som arbetarstater? Denna helt nya fråga krävde en analys. Den debatten fördes inom Internationalen mellan 1946 och 1950 och resulterade i en analys som godkändes av tredje världskongressen 1951 och som karakteriserade dem som ”byråkratiskt deformerade arbetarstater”. Samtidigt med att denna debatt pågick visade sig de första tecknen på ett sönderfall inom detta stalinistiska block: brytningen 1948 mellan Jugoslavien och Sovjetunionen, vilken följdes av ett ökat förtryck och en serie rättegångar i de östeuropeiska länderna, vilka var direkt kalkerade på Moskvarättegångarna och t.o.m. upprepade deras absurda anklagelser.

Men om det härskande en ny stabilitet i Västerlandet och ett skenbart lugn i Östeuropa, var det fr.a. i den tredje delen av världen, i kolonierna, som de verkliga omvälvningarna hade börjat. Världskriget hade inneburit en försvagning av kommunikationerna mellan metropolkoloniala världen, åtskilliga kolonier hade bytt härskare under kriget och under den senare delen av kriget mobiliserats för att slå axelmakterna. I flera av kolonierna startade nu befrielserörelser, som inte bara hade som mål att slå den japanska fascismen utan också var riktade mot de forna kolonialherrarna. Man var inte villiga att bara än en gång byta härskare.

Den politiska apatin hade brutits över hela den koloniala världen, och särskilt i Asien startade nu en omfattande kamp för frigörelse. I krigets spår följde uppkomsten av nya stater. Vietnam utropade sin självständighet 1945, men tvingades året därpå starta det krig mot imperialismens försök att återta landet som fortfarande pågår. Korea delades upp av ockupationsmakterna, i den norra delen genomfördes sociala reformer som mobiliserade massorna, medan de amerikanska styrkorna i söder bevarade och t.o.m. förstärkte de gamla ägandeformerna.

Och viktigast av allt: i Kina hade kriget mot Japan lett till en omfattande mobilisering av
bönderna, centralregeringens auktoritet hade försvagats och 1949 slogs Kuomintang ut av Mao Tsetungs styrkor, och en folkrepublik proklamerades. I andra delar av Asien uppstod regimer som hade en mer komplicerad karaktär, regimer av typ Sukarno på Indonesien, Nasser i Egypten och Perón i Argentina, vilka hade lett kampen mot imperialismen och genomfört vissa blygsamma reformer, men inte på något sätt revolutionerat ägandeförhållandena.

Internationalens kris och splittring

Det ”kalla kriget” var inte på något sätt en lugn och stillsam epok. I Västerlandet härskade en viss stabilitet och en ny tillväxt, men den kontrasterade mot den enorma kokningen i Asien och en begynnande anti-kolonial rörelse i Afrika och en permanent ”oro” i Latinamerika. Hur skulle dessa faktorer värderas? Vad innebar de för den ”klassiska marxismens” analys? Vilka nya teoretiska instrument krävdes för att kunna förstå dessa nya element i verkligheten? Alla dessa frågor tornade upp sig för Internationalen. I debatten uppstod olika strömningar som grep tag i olika element av den nya verkligheten och lät dem bli huvuddelen i sin analys. Det fanns personer som började tvivla på marxismen och som hävdade att en helt ny teori krävdes för att analysera verkligheten, de föll undan för den anti-kommunistiska hetsen och blev antimarxister. Andra hävdade att Sovjet inte längre var att betrakta som en arbetarstat; utbredningen av dess inflytande i Östeuropa innebar en ny form av imperialism. Den koloniala revolutionens verklighet skapade förvirring hos många. Var Kina verkligen en arbetarstat? Kunde man stödja befrielserörelser som leddes av stalinister eller av borgerliga skikt? När man sökte skapa sig en översikt över de olika sektorerna kom andra avvikelser: revolutionen i Europa var meningslös, man kunde bara arbeta för den koloniala revolutionen, hävdade några. Andra ansåg att tecknen på en ”liberalisering” i Östeuropa tydde på möjlighet att reformera dessa länder utan en revolution.

Det blev en intensiv och bitvis förvirrad debatt som uppstod i de olika sektionerna och inom Internationalen som helhet. Att den fick till effekt att Internationalen splittrades upp i flera mindre enheter beror dock inte bara på debattens intensitet i sig och frågornas allvarliga karaktär. Det sammanhänger också med de sociologiska lagar som gäller för de revolutionära smågrupperna. En organisation som ännu inte vunnit ett masstöd och en social förankring i samhället lever – fullständigt oberoende av dess vilja och dess program – i en slags halvvärld, som styrs av sina egna lagar. Varje större organisation fungerar efter ”apparatens konservatism”, ett begrepp som inte enbart har negativa implikationer. En väl utbyggd apparat ger organisationen stabilitet och säkerhet; den fungerar som en stötdämpare mellan olika gruppintressen och den
får en tyngd som skapar balans. De politiska och personliga konflikterna trubbas till en del av, faktorer som naturligtvis samtidigt innebär stora risker för en politisk urartning av organisationen. För smågrupperna, som saknar en apparat och en inre enhetlig struktur gäller andra lagar. Organisationen får en lättrörlighet, som i vissa situationer blir en flyktighet och oansvarighet mot ”det sociala uppdraget”. Det finns inga faktorer som stoppar framväxande konflikter. Det finns inget som bromsar en splittring. Kriserna kommer desto lättare som oppositionen tror sig ha funnit det medel som ger gruppen möjlighet att expandera och rota sig socialt.

Vad som troligen också påverkade splittringstendenserna var den nya taktik Internationalen gått in för 1952: ”entrismen”. Den innebar att perspektivet på självständiga partier ställdes på framtiden; istället gick man in som fraktioner i andra arbetarorganisationer för att inom dess ramar söka vinna över arbetare till revolutionära ståndpunkter och på det sättet vinna en social förankring. Denna taktik som gällde fram till 1968, kom i några fall att leda till en nyrekrytering av Internationalen och i några fall till en omfattande anslutning (Frankrike); men i andra
fall innebar den en försvagning av organisationerna och t.o.m. en direkt utradering av de nationella organisationerna (Sverige). Kommunikationerna mellan grupperna försvann, det utåtriktade självständiga arbetet upphörde och trotskismen kom att präglas av en frånvaro på den politiska scenen som var högst olycklig.

Epokens karaktär i kombination med smågruppslivet gjorde att Internationalen under hela 50- talet stod inför svåra splittringar. Den största av dessa splittringar kom 1953-54, så Internationalen i sitt centrum delades på tvären och de nationella sektionerna i de flesta fall splittrades mitt itu. Krisen började i den franska sektionen, spred sig till den engelska och fick avgörande konsekvens när den nådde den amerikanska.

Internationalen delades i två delar: den grupp som fortsatte att kalla sig för Fjärde Internationalen och å den andra Internationella Kommittén, som i sin tur sedermera skulle spricka och ge upphov till de olika tendenser som än idag finns kvar. Internationella Kommittén representerade fr.a. en tendens som inte förmådde se de nya frågeställningarna. De trädde fram som ”ortodoxa” trotskister, som utvecklade vissa bokstavstroende drag som aldrig tidigare funnits i trotskismen. Att ens tala om kapitalismens nya tillväxt var enligt dem ett ”brott med trotskismen”, eftersom det klart
och tydligt står i Övergångsprogrammet att produktivkrafterna slutat växa. Att stödja
nationella befrielserörelser som hade en stalinistisk ledning var att ”kapitulera för
stalinismen” och överge Internationalens ståndpunkter. Ur splittringen skulle det fr.a. växa fram två stadigvarande minoritetsgrupper, som angrep Internationalen: dels ”lambertisterna” med ett visst inflytande i Frankrike och England, som företrädde den ”ortodoxa” trotskismen och som inte såg några nya utvecklingslinjer i världen efter Övergångsprogrammets tillkomst, och dels ”posadisterna” i Latinamerika som utvecklat en ”mao-trotskistisk” ideologi med vissa psykopatiska drag.

Internationalens krisperiod utvecklades i två cykler: den första började 1953-4, varefter en viss förbättring inträdde och möjligheten till en återhämtning var skönjbar vid femte världskongressen 1957, därefter inträdde dock en ny splittring som nådde sitt djup 1959-60, därefter en ny återhämtning, och en slutlig återförening av de viktigaste
styrkorna 1963.

Internationalens analyser

Bilden från 50-talet är mörk och pessimistisk; det är lätt att raljera över splittringarna. Men bilden är dock inte entydigt mörk. Går man igenom de analyser som gjordes vid kongresserna och vid exekutivkommitténs möten, imponeras man över den intellektuella styrkan och den ärliga viljan att använda marxismen som ett analysinstrument och inte som en uppslagsbok. De olika texter som antogs vid kongresserna (1948, 1951, 1954 och 1957) och som behandlade den världspolitiska konjunkturen och Internationalens uppgifter visade sig i det stora hela vara korrekta förutsägelser om utvecklingen, även om man vid några tillfällen misstog sig om
tempot. I dessa texter kom man också att utveckla en teori för en förståelse både av nykapitalismens roll och av det fenomen som kallas för ”neo-kolonialismen”.

Men i än högre grad kom analysen av den koloniala revolutionen och av utvecklingen i
Östeuropa att bli bidrag i den skapande marxismens anda. Internationalen tog tidigt ställning för koloniernas frigörelse, gjorde en korrekt värdering av tvetydigheterna i sukarnismens, nasserismens och peronismens ideologier, förutsåg imperialismens strategier och ingrep efter förmåga i solidaritetsrörelserna. Av särskild vikt blev här Internationalens arbete i kampen för Algeriets frigörelse. Man avvisade mycket tidigt de sekterister som vägrade stödja en befrielserörelse som hade en stalinistisk (eller en nationellt borgerlig) ledning och bevarade samtidigt sin självständighet att kritisera svagheter i befrielserörelsernas klassammansättning, strategi eller program. Som ett exempel på Internationalens förmåga till analys kan här nämnas en resolution om Kina från 1952, där man gjorde en värdering av revolutionens framsteg och dess inre motsättningar. I denna text kunde man inte bara göra en värdering av det förflutna, utan även av framtiden. Man förutsåg med hjälp av en marxistisk analys att KKP genomgick en omvandling från ett opportunistiskt till ett vänstercentristiskt parti som skulle leda till en viss brytning med stalinismens praktik, om än inte med dess teori. I denna omvandling skulle partiet troligen spricka uppe på toppnivå och det var möjligt att omvandlingen skulle starta en massmobilisering i landet. Som ett element i denna omvandling förutsåg man även en brytning mellan Sovjetunionen och Kina, även om man här misstog sig på tempot och trodde att den var mer avlägsen än den var.

I analysen av Östeuropa kom man fr.a. att ta fasta på den inre motsägelse som nu låg i
stalinismen: denna hade uppstått på grund av Sovjetunionens isolering och den hade lanserat teorin om ”socialism i ett land” som sitt ideologiska visir. Nu hade stalinismen expanderat och upprättat ett bälte av stater omkring sig med samma struktur. Denna expansion innebar dock samtidigt stalinismens upplösning. Det första tecknet till denna kom vid brytningen med Jugoslavien, i denna stödde Internationalen Jugoslavien utan att fördenskull upphöra med sin kritik av dess politik. Internationalen spelade en aktiv roll vid bildandet av stödkommittéer i Europa och sände ett 1000-tal frivilliga till landet som hjälpte till med uppbygget i olika arbetsbrigader. Stödet till Jugoslavien drogs dock in 1950 då Jugoslavien på ett fullständigt skandalartat sätt röstade för FNs ockupation av Korea. Som andra tecken på stalinismens upplösning såg Internationalen arbetarupproren i Berlin 1953, i Ungern och Polen 1956, som de första tecknen på att arbetarklassen åter politiserades och gick till kamp mot byråkratin.

Analysen av stalinismens inre motsättningar som noterades i olika resolutioner och texter från 1947 till 1953, sammanfattades, utvidgades och gavs en teoretisk ram i två långa texter, som lades fram 1954 och 1957, ”Stalinismens uppgång och nedgång” och ”Stalinismens nedgång och fall”, som troligen är de utförligaste och bästa marxistiska analyser som gjorts av utvecklingen i Östeuropa efter Stalins död. Man kunde här förutse svagheterna i ”liberaliseringen”, byråkratins inre motsättningar, brytningen med Kina, och hela upplösningen av den stalinistiska monolitismen och dess återverkningar på kommunistpartierna i Västerlandet.

Dessa texter visade att Internationalen trots en organisatorisk splittring och stora påfrestningar bevarade sin förmåga att förstå utvecklingen och formulera analysen för ett framtida politiskt ingripande. Om den andra fasen i detta förberedelsearbete, den nya splittringen och återföreningen, som i sin tur förberedde det nya uppsvinget, kommer vi att berätta i nästa del.

Kenth-Åke Andersson

Ur Mullvaden 13/72

Läs mer:

När amerikanska KP samarbetade med FBI…

I förra delen nämnde vi kortfattat att Fjärde Internationalens amerikanska sektion (SWP) under andra världskriget utsattes för svår förföljelse. Flera av dess ledare anklagades för att hindra krigsansträngningarna och kastades i fängelse. 1943 åtalades 18 trotskister och fackföreningsledare i Minneapolis med hjälp av den s.k. Smith Act, den lag som sedermera var den juridiska basen för McCarthyismen. Kring rättegången i Minneapolis startades ett omfattande solidaritetsarbete inom arbetarorganisationerna över hela USA, och SWP vädjade om stöd med motiveringen att denna lag inte bara var riktad mot trotskisterna, utan mot hela arbetarrörelsen. Man uppmanade även det amerikanska kommunistpartiet att i sitt eget intresse protestera mot rättegången. KP vägrade göra detta, och motarbetade direkt solidaritetsarbetet.

Men nu har det avslöjats att KP inte alls spelade en passiv roll under Minneapolisrättegången. Med stöd av material som härstammar från dåvarande kommunistledaren, Earl Browder, kan det nu bevisas att KP tvärtom aktivt hjälpte den federala polisen, FBI, att få fram ”bevismaterial” mot trotskisterna. KP överlämnade en tjock dossier till justitiedepartementet, bestående av ett omfattande material: officiella pamfletter från SWP, klipp ur trotskistisk press och en fullständig uppsättning av internbulletiner. För att säkerhetspolisen verkligen skulle hitta i dem, hade man dessutom strukit under alla stycken som kunde hjälpa åklagarsidan. Dessutom överlämnade man ett 24-sidigt manuskript som partiets ledning författat, och som hette ”Trotskisternas roll som femte kolonn i USA”. I detta argumenterade
KP för att trotskisterna var en sabotageorganisation som ville hindra den amerikanska krigsinsatsen. Man slutade sin skrift med en uppmaning till FBI att en gång för alla krossa trotskismen i landet.

Stalinisterna i KP hade dock ingenting för sina försök att fjäska för de ”demokratiska” imperialisterna och för sin tjallarverksamhet. Den härskande klassen i USA var inte ett dugg tacksamma, så fort de såg en möjlighet gick de i massiv offensiv mot alla arbetarorganisationer, inklusive stalinismen. Det skedde i McCarthyförföljelserna i början av 50-talet. Då visade Fjärde Internationalen och SWP vad proletär solidaritet är. De ställde lojalt upp och verkade för arbetarklassens försvar, och förklarade sig helt beredda att upprätta en proletär enhetsfront mot mccarthyismen. Vi får hoppas att stalinisterna inte gör samma misstag en gång till, även om det kanhända kliar i fingrarna nu när den internationella borgarklassen tycks ha startat en förtalskampanj mot Fjärde Internationalen (se material på annan plats i detta nummer.)

Källa: en utförlig dokumentation av ovanstående sensationella uppgifter ges i en artikel av G. Novak i The Militant nr 35 1972, s. 12, 22.

Kenth-Åke Andersson