Författararkiv: Håkan Blomqvist

Tre vanliga påstående om terrordåden 2001

Reaktionen är inte svårförståelig från människor som år ut och år in drabbats av den USA-ledda världsordningens förtryck. Men den är inte desto mindre förödande missriktad. Först och främst av rent mänskliga skäl. De drabbade: flygresenärer, kontorspersonal, brandmän, vaktmästare är inte de makthavare som skickar iväg kryssningsmissiler och arrangerar svältblockader. De är arbetande, civila människor som utgör en del av världens arbetande folk. Bättre ställda, visst. Okunniga om världsordningens förtryck, ofta. Omedvetna om sin egen roll i denna maktordning, säkert. Men inte dödsfiender till de förtryckta, inte personligen skyldiga till förtrycket. Lika litet som Iraks massdödade barn och civila är ansvariga för diktatorn Saddams förbrytelser, är dessa civila amerikaner skyldiga till det amerikanska storkapitalets och borgerliga elitens brott.

USA är inte den demokrati den älskar att framhålla sig som. Det är inte folket som styr. Den amerikanska världspolitiken är inte de individuella amerikanernas verk och uttrycker inte deras intresse. Att göra de enskilda civila amerikanerna till måltavla uttrycker en slags förening av oövertänkt hämnd- känsla med just det liberala borgerliga tänkandets individfixering. Om ”jag” som konsument handlar rätt varor blir världen rättvis. Om ”jag” lever i marknadsekonomin är det bara mig själv det beror på om jag lyckas eller misslyckas. Om ”jag” tar ställning för kommunistiska jämlikhetsideal är jag ansvarig för Stalins Gulag. Klasser, maktordningar, samhälls- och ideologiska strukturer reduceras till bara den enskildes vilja och eget ansvar, ondska eller godhet.

För det andra; ett massmord på civila är den bästa förevändning George Bush, Pentagon och dess allierade världen över kan få för att slå skoningslöst mot alla globala frihets- och rättvisesträvanden. Reaktionen ”rätt åt dom” uttrycker en monumental okunnighet om imperialismens krafter och utgör en dåraktig bumerang inför ett dåd som riskerar att stå oss alla; progressiva, radikala och demokratiska jämlikhetskrafter dyrt.

”Attacken är de fattigas svar på förtrycket.”

Skyll inte massmordet i USA på jordens fattiga, i Afghanistan eller på andra håll! Kring föreställningen att attacken utgör en motreaktion från den fattiga världen gentemot den rika, har utvecklats en motsägelsefylld samsyn bland många tyckare i väst. ”Primitiv tribalism!”, fördömer borgerliga (se exempelvis DN:s chefredaktör Hans Bergström 16/9). ”Primitivt försvar mot västs övergrepp”, har genmälts från vänsterhåll.

Men är det så? För det första vet vi ännu inte vilka förövarna är, bara att den amerikanska underrättelsetjänsten av tradition är fullkomligt skrupelfri när det gäller att utpeka skyldiga.

För det andra. Om förövarna återfinns i ”bin Ladens nätverk”, varför ska detta ses som uttryck för ”den fattiga världen”? Utgör inte snarare saudiska miljardärer just utskott av den rika världen, en av dess groteska agenturer som hänsynslöst exploaterar fattiga människor – i detta fall med hjälp av religionen – för att skapa sig en egen maktställning? Uttrycker då inte en attack som den i USA, snarare en barbarisk aktion från en överhet riktad mot en annan – där, som brukligt, de vanliga människorna offras?

Att människor i tredje världen och på andra håll ibland applåderat attacken, eller sett den som självförvållad genom amerikanskt förtryck, det är ett uttryck för de outhärdliga klyftorna i världen. Men demonisera inte de fattiga och skyll inte den barbariska handlingen på dem som är barbariets dagliga offer!

””Det är inte så att terrorn har sin rot i fattigdom eller diskriminering – de vansinniga dåden gror istället ur vansinniga idéer.”

Orden är den forne vänstermannen Lennart Berntsons (SvD 16/9) som förnekar varje samband mellan ”frustration över orättvisa förhållanden” och terrorismen. Det är istället ”fullständigt förvridna föreställningar” av kritik mot kapitalismens orättvisor ”som föder illviljan och hatet” bland extremisternas anhängare. ”Det är dessa idéer och dessa exalterade känslotillstånd som är terrorismens bakgrund och förklaring, inte några sociala, ekonomiska och politiska förhållanden.”

Detta är den verklighetsfrämmande spegelbilden till föreställningen om att terrorattacken var den ”fattiga världens svar”. Att terrorismen, eller ens applåderna för den, inte skulle ha någonting att göra med den materiella verklighetens villkor är postmodernt snömos. Skulle då USA:s repressalier bara ha att göra med Bush’ fantasier och storvulna retorik? Hur många skulle lyssna till hans krigssignaler om de inte tog spjärn mot ett förkrossande argument av nedfallande betong, stålbalkar, brinnande flygbränsle och utraderade människoliv?

Självklart finns motiveringar till terrorismen, liksom till det amerikanska korståget, i idéernas och föreställningarnas värld. Men lika självklart uttrycker dessa idéer och föreställningar någonting i vår materiella verklighet.

För socialistiska marxister utesluter inte dessa olika sidor av existensen varandra, utan utgör dess helhet. Därför för vi en idékamp mot såväl religiös fanatism och nationell extremism som borgerliga överhetsidéer – eller för den delen, stalinistiska förtryckarideal.

Och därför för vi en politisk kamp för bättre och mer jämlika villkor på jorden, i övertygelse om att detta skapar bättre förutsättningar för fredlig mänsklig samlevnad – och sämre förutsättningar för reaktionära och människofientliga ideologier.

Håkan Blomqvist 18 sept 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Stå upp för humanitet och rättvisa

– mot krigshets och folkhat

En dryg vecka har förflutit sedan dagen T, då världen skakades av terrorattacken mot USA. När detta skrivs har ännu inga vedergällningsmissiler avfyrats. Och ännu håller världen andan inför vad som kommer.

Ty ett är säkert. Den 11 september 2001 tog den nyliberala framgångseran efter sovjetblockets fall, definitivt slut. Det korta decenniet av borgerligt liberal tillförsikt hade redan börjat vackla. Växande nyfattigdom, social oro, gatuslagsmål, stenar och skarpa polisskott, ekonomisk nedgång och finans- oro, de politiska och ekonomiska eliternas isolering… Och så detta.

Jämförelser har gjorts med Pearl Harbor 1941. Men närmare till hands ligger nog en helt annan typ av händelse, börskraschen i New York 1929. Den svarta torsdagen den gången innehöll ingenting av krevader och massmord. Men den slog i ett chock- artat slag sönder en tids förtroenden och stabilitet. USA, som varit en av garanterna för den ekonomiska och politiska mellankrigsordningen, var plötsligt inte längre någon säkerhet för någonting.

Kanske upplevde vi förra tisdagen en slags världspolitikens börskrasch. USA, Wall Street och Pentagon, som utgjort den nuvarande världsordningens arkimediska punkt, dess järntrust och vapenarsenal är plötsligt inte längre den självklart ointagliga fästningen. Det ”amerikanska sättet att leva”, den amerikanska medelklassens ideal och skyddade livsstil som minutligen pumpas ut i TV-underhållning och reklambudskap var plötsligt värnlös mot den värsta av mardrömmar. Det var Ally McBeal, Seinfeld och David Lettermans late show som störtade ned bland rasmassorna. Det var i bostadsrätternas, laptopens och stadsjeeparnas välstylade mikrokosmos en krater öppnade sig. Som ett budskap till den välbeställda världens villakvarter att hinnan kan spräckas, att allt kan ta slut. Och att någonstans därutanför står en råare verklighet som luktar av fattigdom, smakar av våld och mumlar om förtryck. Det är känslan av denna förlust av trygghet, som flödar genom etablissemangets reaktioner, pressens ledarsidor, medias expertkommentarer – liksom på många håll i vardagssamtalen, på jobbet, i hemmen, i skolan.

USA har aldrig drabbats tidigare

Att denna skälvning genom världsordningens kropp skulle passera förbi efter ett par högteknologiska Nato-angrepp, är otänkbart.

Som många framhållit har USA aldrig drabbats av militära angrepp och massdöd av civila på hemmaplan. Krig har för den senaste amerikanska generationen förts, som Naomi Klein noterat (AB 15/9), på behörigt digitalt avstånd. Missilers skadeverk- ningar har registrerats som target destroyed på TV- skärmar – utan lukt, skrik eller smak av död och lemlästning. Till det bör läggas: Under de senaste sextio åren har amerikanskt bomb- och attackflyg dödat civila i antal som måste räknas med miljonsiffror. Från Köln och Hamburg till Pyongyang och Hanoi. Från Tokyo och Hiroshima till Bagdad och Belgrad. I tusental, tiotusental, ja hundratusental, har tandlösa gummor och springande skolpojkar, mödrar med småbarn tryckta i famnen, brandmän och fattigbönder, lärare och fabriksarbetare bränts upp, kvävts eller krossats inom loppet av minuter när storstäder lagts i grus och byar förintats – utan att en enda flygbomb, en enda granat, en enda mis- sil briserat i ett amerikanskt samhälle.

Offer i krig, det var något som handlade om amerikanska GI:s, soldater på andra sidan haven. Inte sedan det amerikanska kavalleriets massmord på indianerna har civila i USA massakrerats i sådan om- fattning. Och endast amerikansk polis och militär själv liksom revolterande amerikaner har tidigare åstadkommit sådan materiell förstörelse, i ghettoupplopp och medborgarstrider.

Det amerikanska samhället har nu kastats in i nya förhållanden – liksom dess allierade i västvärlden. Hur dessa kommer att sammanfattas är en sak för eftervärlden, men mycket står redan tydligt.

Medial enfald

Omedelbart kommer förstås våldsfanatikerna att fira julafton, liksom den mediala enfalden som omvandlar allt komplicerat till svart och vitt och lojalitet. ”En värld i tystnad… Efter röken, kaoset, döden och sorgen i dess spår visar nu folken att de står enade och starka”, imiterar Aftonbladet (15/9) gammal sovjetpropaganda. ”USA kan inte som en grupp terrorister hänsynslöst sprida död och förintelse”, barnslar sig viktigpettrar bland expertisen (AB 15/ 9).

Militarisering och polisiär mobilisering i interkontinental skala är redan på gång. Nato sluter le- den och varje västregering ger, liksom den amerikanska kongressen, carte blanche till den amerikan- ske minoritetspresidenten Bush att ta till vilket våld han vill. Neutralitet à la svensk forntid blir ett av- slutat kapitel när vi deklarerar ”vår hemhörighet i västgemenskapen” (Expressens ledare 15/9) och Göran Persson utlovar allt svenskt stöd till Natokriget mot terrorismen.

Personövervakning, säkerhetsregleringar och större befogenheter för repressiva instanser att slå ned på enskilda medborgare och sammanslutningar står på dagordningen. CIA ges lösa terrortyglar och den amerikanska statsledningen lovar åratal av järnnävar. I namn av ”Säkerheten” kommer utrymmet för utmanande politiska och sociala protester att ifrågasättas. I USA, självklart. Men också över hela västvärlden.

Samtidigt kommer en ideologisk skruvtving av lojalitetskrav att vridas runt om varje samhällsaktör: ”viljan att stå upp för demokratin är ingalunda självklar för alla i vårt land”, hotar vår största morgontidning från ledarplats dem som inte disciplinerat iakttar alla tysta minuter (DN-ledare 15/9). De som inte sätter likhetstecken mellan ”kapitalism” och ”demokrati” misstänkliggörs för att urskulda massakern och visa förståelse för strävan efter ”Gudsstater inriktade på massmord” (DN-ledare 16/9).

Och i namn av försvar av ”det öppna samhället” sluts detta mot dem som ifrågasätter media- propaganda och imperialistisk västgemenskap. Moderatledaren Bo Lundgren försöker frenetiskt koppla ihop massmordet i New York med globaliseringsrörelsens protester och kravallerna i Göteborg och Genua. Domar för deltagande i upplopp i Göteborg har redan skärpts och krav på hårdare påföljder höjs. Samtidigt dras ett jalusi av främlingsfientlighet och arabhets ned över västvärlden och bildar en lämplig atmosfär för högerextremism och rasism. Ståndpunkter och politiker som tidigare varit opassande plockas åter fram ur garderoberna. Mikael Ståldal från Liberala ungdomsförbundets ledning propagerar för ”en regelrätt invasion” av Irak och Afghanistan ”med uttalat syfte att avsätta regimen” (DN 14/9). Folkmördaren och krigsförbrytaren Henry Kissinger välkomnas andäktigt att propagera sina våldsrecept ”med svensk ensamrätt” för Dagens Nyheter (16/9).

Förvärras dessutom den världsekonomiska nedgången till ackompanjemang av Natobombningar och blodiga task force-operationer, står vi inför tider där politisk kamp blir mer skoningslös, mer kostbar, hårdare – och fulare.

Inga ljus för USA:s offer

Men det finns också andra tendenser. Det var inte bara Jan Guillou som reagerade mot de olika måttstockar med vilka västvärlden mäter människors värde. När skolelever vägrade delta i den kollektiva sorgen var det inte för att de fått för lite undervisning i ”demokratiska och humanistiska värden” eller för att de inte tillägnat sig ”det svenska normsystemet”, som liberala ledarskribenten Charlotta Friborg föreställer sig (DN 14/9). Utan för att inga ljus någonsin tänts och inga flaggor någonsin halats för USA:s, Natos eller Israels offer i deras familjers ursprungsländer.

Ja, utanför medias ljuskrets nås vi av otaliga exempel på motbilder och alternativ. Som fackmötet vilket med sina tysta minuter hyllade alla världens offer för krig och förtryck, inte bara de senaste. Eller den unga lärarinnan i barnens 5:e klass som istället för tysta minuter talade med eleverna också om övergreppen mot palestinier och på andra håll. Eller arbetskamraterna som gick och åt lunch i moskéns restaurang för att mota undan främlingsfientlighet. För att inte tala om diskussionerna och reaktionerna bland invandrarkamrater som radikalt skiljer sig från etablissemangets krav på strömlinjeformning bakom Bush och Nato.

Identifikation med de förtryckta

För alla oss, socialister och andra, som i åratal kämpat mot förtryck av folken i Tredje världen, som levt med befrielserörelsers strävanden, jublat med framgångar och förtvivlat över nederlagen, som känt förnedringen och vanmakten över fortsatta övergrepp och fattigdomsklyftor som en förbittrande mara år efter år, är det inte alltid lätt att, med den egyptiske författaren Sherif Hetatas ord, ”vara så rörda som vi kanske borde”. ”Är det så här vi har blivit av lidandet i vår region”, frågar han sig (DN 15/9). ”Är det resultatet av att palestinska barn skjuts till döds nästan varje dag? Är det följden av de hundratusentals människor som massakreras i Afrika? Är det konsekvensen av den halva miljonen människor som dog i Gulfkriget?”

Och är det så också vi inom solidariteten har blivit genom vår identifikation med de förtryckta?

När USA:s förra utrikesminister Albright fick frågan om sanktionerna mot Irak verkligen var värda priset – som då räknades i bl a en kvarts miljon döda irakiska barn (en siffra som idag uppges ha stigit till en halv miljon), gav hon svaret: ”Jag tror det!”

En sådan cynism och själslig brutalisering ska vi aldrig tillåta våra motståndare att driva oss in i. De som idag medvetet och reflekterat välkomnar slakten på flera tusen amerikanska civila utgör i själva verket Albrights och de imperialistiska makthavarnas spegelbilder.

Som flera har framhållit, skapades bin Laden och många andra bland de muslimska terroristerna av USA:s egen underrättelsetjänst CIA i kampen mot the Evil Empire, Sovjetunionen, under striderna i Afghanistan på 80-talet. De tränades att mörda och skolades att offra för sina religiösa ideal. Vi vet inte om de ligger bakom attacken i USA. Men att skapelser som dessa, vilka föddes i kamp mot det blodiga sovjetstödda försöket att modernisera Afghanistan, drabbar sina forna uppdragsgivare är inte ologiskt. Men att glädjas över en sådan häxdans, vore oss socialister främmande.

För oss är inte mammorna och papporna, storasystrarna och småkillarna på de kapade passagerarplanen eller i kontorslandskapen ”USA-imperialismen” eller ”kapitalismens ansikten” (som Dagens Nyheters Peter Wolodarski envetet hävdar, 14/9). De är vanliga, unika människor av kött och blod och drömmar som bara vill leva, och ta tillvara sina liv inom de ramar och möjligheter som gives.

Vi socialister kämpar för att förändra de ramarna och de förutsättningarna, inte av hat mot männis- korna utan för att människa ska kunna leva tillsam- mans med människa, utan förtryck, utnyttjande och förnedring.

En rättvisare världsordning

Därför är det allas vår uppgift idag att modigt stå upp för humanitet, människors lika värde och en rättvisare världsordning – mot både folkhat, nationalism och krigshot. Vi fördömer de bestialiska terrordåd som kostat så många oskyldiga människor livet, vi känner med de amerikanska familjer som förlorat sina käraste, vi står bakom de självuppoffrande brandmän, räddningspersonal och frivilliga som riskerat livet för att rädda sina medmänniskor. Och vi bekämpar de reaktionära, folkfientliga mördare som så hänsynslöst driver oss vidare in i återvändsgränden.

Lika innerligt fördömer vi de imperialistiska krigshetsare som med Bush i spetsen nu planerar att massakrera oskyddade och oskyldiga människor i parti och minut för att visa vem som bestämmer över planeten. Och vi bekämpar de svenska inpiskare som försöker inbilla människor att försvar för demokrati och det ”öppna samhället” betyder att slå vakt om kapitalism, ansluta sig till Nato-krigföring och stänga samhället för kritik av den globaliserade storfinansen och marknadsdiktaturen.

Istället för att ”visa var vi hör hemma” och göra det svenska samhället till Natos burkslav måste vi ta det inträffade som en drakonisk maning till att öppna ögonen, skaka om sinnena och våga se oss själva och den västliga imperieordning vi lever i, utifrån de fattiga och utnyttjade världarnas perspektiv. Är det så här vi vill leva? Är det i en global spiral av övergrepp, hat och repressalier vi vill att våra barn växer upp? Är det i världens instängslade villaträdgårdar under ett paraply av amerikanska stealthbombare vi ska hoppas finna trygghet från en gnagande oro att i nästa papperskorg, på nästa charterresa väntar just vårt öde?

Om en bråkdel av den energi och tankemöda som idag koncentreras kring den världsmobiliserade vedergällningen mot en okänd fiende, istället ägnades åt att ompröva och omgestalta världsordningen i riktning mot ökad rättvisa, ökad jämlikhet, ökat samarbete och ökad solidarisk fördelning av livets goda, då kan vi finna en väg ut.

Håkan Blomqvist 18 sept 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Var Lenin en massmördare?

”Det går ett spöke runt världen, Lenins spöke. Alla den gamla världens makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke…”

Så kunde man i dessa 1900-talets yttersta dagar travestera kommunistiska manifestets inled- ningsrader. Kanonaden mot Lenin och den ryska Oktoberrevolutionen 1917 mullrar fram med tilltagande styrka över offentligheten i öst som väst. På universitet och tidningsredaktioner, inom kulturlivet och politiken håller en revidering av historien på att cementeras som syftar till att helt omvärdera förståelsen av seklet.

Där den tidigare dominerande, även borgerliga, historieskrivningen gjorde en skillnad mellan våldet i samband med den ryska revolutionen och inbördeskriget och å andra sidan 30-talets institutionaliserade terror, handlar det idag om att belägga kontinuiteten.’ Ja, om att fastställa det bolsjevikiska maktövertagandet i november 1917 (oktober enligt den dåvarande ryska almanackan) som big bang inte bara för framväxten av Stalins totalitära terrorstat i Ryssland utan även för Hitlers Tredje Rike och de folkmord som följde över planeten.

Naturligtvis är denna historieskrivning i sig inte ny. Bland Europas mest hårdföra aristokra- tiska och borgerliga kretsar, inte minst de tyska nazisterna – och även från undertryckta vänsterkrafter – flödade beskrivningarna över omedelbart efter revolutionen om den bolsje- vikiska terrorstaten och om Lenin, Trotskij, Zinovjev och Kamenev som mänsklighetens onda genius. Tillsammans med en seriös kritik av bolsjevikernas inriktning och metoder har denna typ av ren kampagitation fortgått genom seklet med mer eller mindre – eller ibland obefintligt – underbyggda anklagelseakter. Det tillhörde krigen, såväl de heta som kalla.

Propagandistiska arbeten

Förändringen idag är att agitationen omformats till lärda utredningar som inte sällan menar sig bygga på nya källor och fakta sedan de sovjetiska arkiven öppnats. I strömmen av dessa åter- finns såväl propagandistiska arbeten som mer seriösa försök att ta till sig det nya källmaterialet. Till de förra bör räknas den forne Reagan-rådgivaren Richard Pipes stora arbete ”Den ryska revolutionen”, utgiven på svenska 1997, och Dmitri Volkogonovs ”Lenin – Life and Legacy” från 1994. De tillhör genren som underskattar – eller bortser ifrån – den ryska revolutionen som gigantisk folklig flodvåg, där mars och november 1917 (alltså tsarens störtande på våren och bolsjevikernas maktövertagande på hösten) bara var politiska stationer längs vägen. De ansluter sig snarast till den klassiskt konservativa skola som i revolutionen såg ett verk av extremistisk agitation och folkligt oförstånd i en svår tid, en tragisk återvändsgränd som exploaterades av Lenins bolsjeviker i eget syfte.

Volgokonovs verk

Vad gäller Volkogonovs verk, som väckt uppseende genom blodtörstiga Lenin-citat på temat ”Inget prat, skjut de trilskande bönderna direkt” och framställningar av Lenin som dement, bör läsaren ha i minnet att Volkogonov, som avled 1995, var en av sovjetstatens officiella historieskrivare, eller typisk ”hovskrivare”, som en bedömare uttryckte det. Som sådan tillhörde han det ledande byråkratiska sovjetskiktet och förändrade sina versioner i takt med att politbyrån bytte fot. I sin stora Stalin-biografi från 1988 framställde han, i linje med den officiella politiken, Lenin som den store hjälten. I biografin över Trotskij 1991, när Jeltsin tagit makten och privatiseringarna påbörjats, började han ifrågasätta revolutionen. Och med Leninbiografin tre år senare hade tsaren Nikolaus II förvandlats till en fredsälskare som förgäves sökte stoppa världskriget. De källor han fick tillgång till har därefter åter stängts för forskningen och har i många fall inte kunnat kontrolleras.

Annorlunda är det med exempelvis historikern Nicolas Werths bidrag till den omtalade ”Le livre noir du communisme”, en mycket omfattande vidräkning med den internationella kommunismen som utgavs i Paris i fjol och som under våren -99 kommer på svenska. Denna ”Kommunismens svarta bok” har flitigt åberopats av dem som kräver en ”Nürnbergprocess mot kommunismen” efter rannsakningen av nazismen. Den franska upplagan av boken var också försedd med undertiteln ”Förbrytelser, terror, repression” och en röd banderoll med texten: ”85 miljoner döda”. I såväl förord som efterord ramades verket in av Stéphane Courtois’ uppfattning att kommunismens och nazismens dåd måste jämställas inför historiens domstol. Ja, Courtois, som en gång var troende så kallad ”maoist”, beklagade till och med att Auschwitz, och föreställningen om det unika i Tredje Rikets industriella folkutrotning, så länge fått skymma sikten för ”kommunismens brott”.

Historierevisionism

De politiska motiven bakom Courtois’ bok och strömmen av historierevisionism i synen på Lenin och Oktoberrevolutionen är närmast övertydliga. I marknadens och liberalismens tidsålder ska inte sten på sten lämnas kvar av försöken att finna alternativ till den etablerade världsordningen. I synnerhet idag, när bortåt hälften av jordens befolkning lever i spillrorna av sammanstörtade nyliberala experiment och varningarna om nya krascher avlöser varandra. För oss svenskar illustreras detta med sedvanlig provinsiell bondkomik av tumultet kring IB- affären och åsiktsregistreringen. Ju starkare krav på sanningskommission och alla papper på bordet, desto fastare planer på skolkampanjer ”om kommunismen” och attacker mot exempel- vis vänsterpartiet för ”leninism”. Folkpartiledaren Lars Leijonborg gör (i Dagens Nyheter 8 dec -98) inte ens något försök att dölja sambandet. ”Det är ju bara i den belysningen som IB:s och angränsande verksamheter kan diskuteras på ett rimligt sätt”.

Schyman och Lindahl

Inför dessa uppenbara motiv kan en frestande – och enkel – utväg för socialister vara att vända ryggen åt den nya litteraturen och istället ägna sig åt att attackera dess politiska syften eller funktion. Detta vore emellertid lika illa som Gudrun Schymans och v-ledningens uppläxning av ungdomsförbundets Jenny Lindahl. Inställsamheten kan vara ett bekvämt sätt att undvika det svåra och den egna rörelsens historiska ansvar. Men det kommer att betinga sitt pris. Inte bara i form av växande brist på förståelse för vår tids realiteter. När vänsterpartisterna i exempelvis Stockholms kommunfullmäktige ska föra ut en ”upplysningskampanj” på skolorna om Oktoberrevolutionens förbrytelser sätter de samtidigt yxan till roten för sin egen rörelse – som ju själv var ett barn av denna revolution. Istället för att med vämjelse vända ryggen åt Pipes, Volkogonov, Courtois med flera bör socialister ta tjuren vid hornen; bemöta det som måste bemötas, sopa undan det som redan tidigare tillhört historiens skräphögar och ta på allvar de nya fakta och samband som röjts när sovjetiska källor öppnats – eller när vi så här i slutet av seklet har en annan utsiktspunkt.

Det är i det sammanhanget Nicolas Werths bidrag till ”Kommunismens svarta bok” känns som det kanske mest angelägna att behandla.

Werth skiljer sig från Pipes med flera liberala historiker, ”vulgärliberalism” som han kallar deras historiesyn, i det att han utgår ifrån den folkliga ryska revolutionsrörelsen som en följd inte av några fanatikers agitation utan av en objektiv nödvändighet. Tsardömet var som statsbildning och samhällsformation på väg mot sin undergång. De monumentala krigsnederlagen, den olösta jordfrågan, de undertryckta nationaliteterna, utsugningen av den hastigt växande industriarbetarklassen, borgerskapets brist på rättigheter och inflytande… fick obönhörligen den gamla aristokratiska ordningen att spricka sönder.

Tsarismens kaos

Och i gliporna växte det sociala myteriet. Werths genomgång av hur den tsaristiska statsmakten redan i slutet av 1916 inte längre kunde styra landet, hur den ekonomiska infrastrukturen bröt samman, den tolv miljoner man starka krigsmakten upplöstes av deserteringar på tiotusentals man – per dag – och hur kaoset grep omkring sig i ett av jordens största riken står i skarp kontrast till vurmen för tsardömet hos andra revisionister. Likaså hans skildringar av den växande självorganiseringen i råden – eller sovjeterna – bland miljontals arbetare, soldater och bönder under våren och sommaren 1917. Werth ser också hur den provisoriska regering som tillsattes av duman vid tsarens abdikation i mars inte är i stånd att kanalisera upproret. När miljoner bönder, i de klassiska ryska bondeupprorens efterföljd, stormar godsen och börjar fördela jorden, när soldater i tätnande skaror lämnar fronten för att återvända till sina byar och få sin del av de nya jordlotterna, när tsardömets nedtryckta nationaliteter – ukrainare, polacker, balter, finnar – kräver självständighet, när städernas arbetare vägrar acceptera nya umbäranden, står den provisoriska regeringen maktlös. Dess avsikt att fortsätta kriget på de allierades sida, att åstadkomma en reglerad jordreform och bevilja minoriteterna viss autonomi har ingen chans mot flodvågen. Trots regeringens formella radikalisering, där socialdemokratiska mensjeviker träder in i vid sidan av de landsbygdsbaserade socialrevolutionärerna, SR, driver den, som Werth noterar, alltmer in i en konfrontation med den stormande rörelsen.

Redan vid denna punkt försvagas emellertid Werths historieskrivning i och med att han utelämnar en rimlig beskrivning av konfrontationen: ingenting om den provisoriska regeringens katastrofala försök till militäroffensiv på östfronten med ytterligare hundratusentals offer. Försöken att med våld undertrycka arbetarprotesterna i städerna och olagligförklara bolsjevikerna förvandlas till en bisats. De allt hårdare militära ultimata som riktades mot de finska och ukrainska kraven på självständighet har utelämnats. Några få ord i förbigående om tsargeneralen Kornilovs försök att störta provisoriska regeringen i augusti – en kupp som bara kunde stoppas av bolsjevikerna.

Parodi

Därmed blir upproret i november, Oktoberrevolutionen, parodierat även i Werths version. Och han torgför den nu vanliga nidbilden av en Lenin vars enda syfte – ”den enda raka linjen” – var hans eget stålhårt disciplinerade partis makterövring genom inbördeskrig. Den bilden tillhör definitivt skräphögen. Att Lenin före 1917 förfäktade den traditionella socialdemokratiska synen om att Ryssland måste passera igenom en revolution i stadier, där det först var en borgerligt demokratisk ordning som gällde, är allmängods. Liksom att det var den väldiga revolutionslavinen själv som under våren 1917 fick honom att ändra uppfattning. Myten om det ”stålhårda partiet” är en efterhandskonstruktion som inte minst Tony Cliff i sin Lenin-trilogi från 70-talet skjutit i sank. När de revolutionära arbetarna i Petrograd brände sina medlemskort i juli 1917 i protest mot att bolsjevikerna inte tog makten, när frågan om en andra revolution diskuterades offentligt för och emot i partiets press, när den provisoriska regeringen inte kunde försvara revolutionen mot Kornilovs tsarister utan allt kom att hänga på bolsjevikerna – handlade det knappast om någon stålhård liten sekt.

Bolsjevikmajoritet

Att Werth inte vill nämna att bolsjevikerna i valen till Andra Allryska Sovjetkongressen i oktober 1917 fick egen majoritet bland de cirka 20 miljoner väljarna, 390 av de 650 valda ombuden, är logiskt. Det passar knappast in i bilden av den lilla gruppen sammansvurna som på morgonen den 7 november ställde sovjetkongressen ”inför fullbordat faktum”. I själva verket hade, som Werth också noterar, den provisoriska regeringen upphört att styra Ryssland. Det var i händerna på den dittills bredaste demokratiska församling som någonsin sammanträtt på rysk jord – vald av de arbetar-, soldat- och bondesovjeter som också Werth förstår utgjorde ”revolutionens självorganisering” – som bolsjevikerna lade makten. Den historiska tragedin är att både socialrevolutionärerna och mensjevikerna i det skedet valde att inte acceptera denna församlings suveränitet. Mensjevikerna bland annat av sin övertygelse om att arbetarstyre och socialism tillhörde ett annat ”stadium” i en oöverblickbar framtid. Socialrevolutionärerna bland annat av sin vägran att uppge kriget mot Tyskland.

Likt övriga historierevisionister avstår Werth från att redovisa Oktoberrevolutionens och den nya sovjetregeringens politiska och sociala program. Orsaken är att han bara ser det som en kuliss. Lenin var, menar Werth, ”makterövringens teoretiker och strateg”, ingenting annat. Därför lyckades han placera sitt parti mitt i skärningspunkten av de i själva verket helt olika revolutionära förlopp som präglade Ryssland 1917. En och en halv miljon myterister i krigsmakten ville bara hem, några ytterligare miljoner ville slippa sina officerare och några föra krig för egna syften. De tiotals miljoner bönder som försökte erövra storgodsens jordar ville bli av med såväl godsägarnas som militärens och städernas utsugning. Arbetarna ville äta sig mätta och bestämma på sina arbetsplatser. De förtryckta nationaliteterna ville bryta sig loss från Storryssland, och så vidare…

”Fred med Tyskland”

Under sommaren och hösten 1917, konstaterar Werth, slungade bolsjevikerna ut just de paroller som passade var och en av dessa upplösningsprocesser. Omedelbar fred med Tyskland, jorden åt den som brukar den, arbetarkontroll över industrin, nationernas självbestämmanderätt. Dessutom reste man parollen ”All makt åt sovjeterna!”, som kunde rikta in hela den brokiga självorganiseringen med dess olika viljeinriktningar mot en enda springande punkt.

Men, menar Werth, massornas växande stöd åt bolsjevikerna byggde på flera ”missförstånd”. Bolsjevikernas stöd åt bönderna var bara taktiskt, egentligen var ju bolsjevikernas gamla program kollektivisering av jorden. Arbetarkontroll betydde egentligen statsstyre, nationernas självbestämmanderätt bara de bolsjevikledda nationernas, sovjetmakt betydde enpartidiktatur och så vidare.

Det är egentligen synd att Werth här vulgariserar sin egen analys. För i själva verket rymmer hans tal om ”missförstånden” den väldiga problematik som bolsjevikerna snart fick konfrontera. Som Werth antyder, drog inte de olika revolutionära förloppen med nödvändighet åt samma håll. Tvärtom var de ofta helt motstridiga – i synnerhet när den obekanta faktorn, ”kontrarevolutionen”, gav sig in i leken. För de bönder som erövrat en jordlott var det ingen självklarhet att avstå något ”jordbruksöverskott” till städernas halvsvältande arbetare – i synnerhet som dessa knappast kunde lämna något i utbyte. För arbetarna hade revolutionen å andra sidan först och främst handlat om mat på bordet. De miljoner bondpojkar som övergav fronten hade ingen som helst önskan att låta sig rekryteras till en ny ”röd” krigsmakt. Den nationella frågan visade sig hastigt klyvas av den sociala. Snart kämpade finska och ukrainska arbetargarden med stöd av sina kamrater i Moskva mot finska och ukrainska nationalister med rötter bland bönder och borgerlighet och med stöd från Tyskland eller forna tsargeneraler.

Olöslig ekvation

Inför denna olösliga ekvation hade, bör man förstå Werth, bolsjevikerna egentligen inget annat program än sin egen makt. Den följande utvecklingens formidabla blodighet berodde, menar han, ytterst på detta. Lenins folk tvingades efter hand att bekämpa alla de revolutionära processer man taktiskt gjort sig till tolk för. Det kunde inte ske utan den terror som till sist förintade självaktiviteten och efterlämnade de ödelagda civila samhällen som den stalinistiska monsterstaten kunde växa i.

För var och en som studerar den ryska revolutionen känns denna bild igen. ”När Trotskij började bygga Röda Armén, föreföll han bränna allt han hade dyrkat och dyrka allt han hade bränt… För att kunna skapa den armé, som var ett villkor för deras egen överlevnad, tvingades de bryta ner den inställning som de själva byggt upp”, skrev Isaac Deutscher i en av sina berömda skildringar. Formuleringen hade kunnat gälla vilken som helst av bolsjevikledarna; inte minst Lenin och hans syn på statens bortvittrande, arbetarklassens makt över produktionen, nationernas självbestämmanderätt och så vidare.

Ty, Werth tar fullkomligt fel i att bolsjevikerna saknade annat program än det egna partiets makt. Tvärtom var rörelsen en del av den internationella socialdemokrati som hade det rikaste politiska liv den tidens värld skådat.

Kvinnans rätt till abort

Det demonstrerades också i den unga sovjetregeringens deklarationer och lagar på livets olika områden; från ekonomi till kultur, från kvinnornas rätt till abort, skilsmässa, ekonomiskt oberoende och medborgerliga friheter till bannlysningen av antisemitism och ras- och nationshat.

Men, det är sant – och motbevisar historierevisionismens favorittes – de saknade program för barbariet.

I vårt relativt sett ombonade västeuropeiska 90-tal, med krigsförbytarrättegångar och föreställningar om mänskliga rättigheter, är första världskrigets folkslakt närmast omöjlig att leva sig in i. Nivån på de styrandes förakt för människoliv även i de så kallade demokratierna kanske kan illustreras av tyskarnas militära order i det ockuperade Belgien, där varje skott mot en tysk soldat från någon motståndsman, franctireur, betydde arkebuseringar av tiotals, ibland hundratals civila som plockades ut på måfå, eller redan på förhand tagits som gisslan i oroliga byar eller kvarter. Eller av den engelske överbefälhavaren Douglas Haigs dagboks- anteckningar från slaget vid Somme 1916. Under de första morgontimmarnas brittiska anfall mot de tyska linjerna massakrerades 19 240 oskyddade engelska soldater i ingenmansland. Ändå tvingades kompani på kompani upp ur skyttegravarna för att marschera rakt mot kulsprute- och artillerielden. Dagen efter summerade Haig: ”Totala förlustsiffrorna för idag och igår ska enligt rapporterna vara 40 000. Jag tycker inte det verkar farligt.” På ett av hundratals frontavsnitt, på den mest ”civiliserade” sidan, i ett krig som inte gällde demokrati, yttrandefrihet, nationella och mänskliga rättigheter – utan världens koloniala uppdelning…

Om ett människoliv vägde lätt som en gevärskula i väster, vägde det mindre än en brödkant i öster. Tsarens självhärskardöme befann sig inte en mansålder från livegenskapen där kropps- arbetare betraktades som en råvara. Den lilla aristokratins självklara våld och rätt att ta kål på underlydande och misshagliga, hade genom seklen mötts av vulkaniska utbrott av motvåld i ryska och ukrainska bondejacquerier, uppror som inte lämnade sten på sten eller huvud på hals kvar av dem som föll i rebellernas händer.

”Våldet allestädes närvarande”

Tre och ett halvt år av storkrig med bortåt 1,7 miljoner dödade och 5 miljoner sårade ryska soldater bara vid fronterna hade injicerat en ny laddning i det på våld uppbyggda ryska tsardömet. Nicolas Werths formulerar i sammanhanget några mycket tänkvärda ord:

”Från sommaren 1917 var våldet allestädes närvarande i det ryska samhället. Detta våld var inte nytt, men händelserna under året 1917 hade låtit de olika formerna av våld, närvarande och latent, sammanstråla: ett urbant motvåld mot kapitalisternas våld inom industrin, ett traditionellt bonde- våld, det första världskrigets moderna våld som förde med sig en extrem tillbakagång och oerhörd brutalisering av mänskliga förhållanden. Blandningen av dessa tre former av våld utgjorde en explosiv cocktail vars effekt kunde bli ödesdiger i det extrema läge som den ryska revolutionen

utgjorde, markerat både av sammanbrottet för ordningens och auktoritetens olika institutioner, av den växande sociala frustration som så länge ansamlats och av utnyttjandet av det folkliga våldet som politiskt verktyg”.

För detta barbari hade bolsjevikerna inget eget program, bara 1700- och 1800-talets revolutionära erfarenheter; av den Stora Franska revolutionen 1789, 1848 års europeiska revolutionsår, Pariskommunen 1871, den första ryska revolutionen 1905…

Staffan Skott

För Leninjägare som Staffan Skott, vars anklagelseakt mot bolsjevikerna numera även om- fattar ansvaret för första världskriget, innebar Lenins paroll om omedelbart eldupphör i världskriget och strävan att förverkliga den för ryskt vidkommande, i själva verket en förlängning av storkriget! Tanken hos Skott är att separatfreden i öster tillät tyskarna att flytta flera jättearméer till västfronten där de inledde den så kallade Mikaeloffensiven i mars 1918 – alltså alldeles efter freden med Bolsjevikryssland i Brest-Litovsk. Bortsett från att krigs- aktivister alltid brukar anklaga fredsmäklare för att ”i själva verket” försvåra och förlänga krigen, är Skotts anklagelse rent sakligt sett absurd. Det krig som 1914 var tänkt att handla om månader visade sig snart växa med geometriska tal – i fråga om allt från inblandade resurser till offer och geografisk omfattning. Egentligen upphörde det aldrig av rent militära skäl – utan först när den mänskliga råvaran, vid och bakom fronterna, vägrade fortsätta det. Och just denna vägran upptändes i kontinental skala av den ryska revolutionen och bolsjevikernas fanatiska motstånd mot att föra kriget vidare. Många är de historiker som skildrat hur fredsappellernas farsot från öster undergrävde stridsmoral och militär disciplin först och främst bland de trupper från centralmakterna som direkt kämpat mot Ryssland. ”Likt sin forna ryska fiende knäppte också den tyske soldaten upp sin vapenrock, slutade göra honnör och ägnade sig åt sina leriga stövlar”, sammanfattar George Stewart i sin ”The White Armies of Russia”. Stora delar av de tyska armékårer som skulle föras över till västfronten smalt bort på vägen och desertörernas myterier lades till den växande sociala oron på hemmaplan.

Målsättning: inbördeskrig

Bolsjevikernas föreställning att världskrigets barbari bara kunde stoppas av det sociala inbördeskriget – något som Werth tolkar som Lenins målsättning och dogm om inbördeskrig – var därmed inte bara förståelig. Den bekräftades till fullo av utvecklingen själv. Ja, när det sociala upproret i centrala Europa långt senare till sist krossades av den framväxande nazismen, startade ju också som bekant världskrigets akt 2, det andra världskriget.

Bara revolutionen kunde stoppa detta ändlösa barbari, menade bolsjevikerna. Därför fick chansen, när de olika revolutionsprocesserna löpte samman, inte försittas. I just den meningen reducerades också bolsjevikernas program – i det givna historiska ögonblicket – till frågan om makten. Bara genom att erövra makten och avsluta kriget fanns skuggan av en chans att öppna dörren för det system av åtgärder som kunde tillgodose de olika intressen – arbetarnas, böndernas, soldaternas, nationaliteternas… – som annars skulle förgöra varandra.

Att makten måste bäras fram av den folkliga revolutionsrörelsen som den kommit till uttryck i sovjeterna var bolsjevikernas utgångspunkt. Bara sovjeterna var det sammanfattande organiserande uttrycket för den massiva men motsägelsefulla folkrörelsen. Bara de kunde ge den nya makten legitimitet. Att lägga makten i sovjetkongressens händer och hävda auktoriteten hos den regering som kongressen utsåg, folkkommissariernas råd, blev därför bolsjevikernas första uppgift. Till varje pris – och med alla medel.

Pariskommunen

De europeiska revolutioner som Lenin med flera hämtade sina erfarenheter ifrån lärde att de gamla härskarklasser som störtades inte skulle sky några medel för att slå tillbaka. När de upproriska parisarbetarna krossades i juni 1848 hade tusentals av dem skjutits på gatorna och än fler deporterats till den tidens koncentrationsläger – straffkolonier på andra sidan haven. När Pariskommunen besegrades ett kvarts sekel senare skedde samma sak, bara i en helt annan skala, då de massakrerade kommunardernas antal räknades till minst trettiotusen. Och detta i den europeiska kontinentens mest moderna och civiliserade huvudstad. Vad som väntade en besegrad revolution i det medeltidspräglade Ryssland som just vadat genom den krigets våldscocktail Werth talar om, torde få ens våga tänka på. Att segra blev lika med att överleva.

Många har skildrat den hårdhet och beslutsamhet som från första stund präglade bolsjevikernas försök att hävda den nya regeringsmakten. Men de flesta tillstår också att den massiva repressionen tillhör ett senare stadium, ja att bolsjevikerna inledningsvis också levde i en romantiserad föreställning om vad som väntade. Frigivandet av tsaristiska officerare mot ”hedersord” på att de inte skulle ta till vapen mot republiken, brukar anföras som exempel.

Under själva maktövertagandet i november var antalet offer också förhållandevis litet, även om de veckolånga striderna i Moskva kunde räkna dem i hundratal. Vid sammanstötningar efter upplösningen av konstituerande församlingen i januari dödades ett tjugotal människor. Även plundrare och vandaler sköts under de första veckornas försök att upprätta den nya ordningen på storstädernas gator.

Fredsförhandlingarna

När Moskvas anarkistgrupper upplöstes i april 1918 – av sovjetstyret uppfattat mer som en samlingspunkt för plundrare än en politisk formation – ska också ett tjugofemtal anarkister ha dödats. Men i själva verket var då redan den första fasen på väg att övergå i en snabb upp- trappning av våldet. Från februari, när tyskarna avbrutit fredsförhandlingarna och gått till förnyade attacker på östfronten, försattes den nya staten i krigstillstånd och Trotskijs prokla- mation från den 21 februari om ”Det socialistiska fosterlandet i fara” vibrerade av kamp på liv och död: ”Alla fiendeagenter, spekulanter, plundrare, kontrarevolutionära agitatorer och tyska spioner kommer att skjutas på fläcken”.

Bolsjevikernas kontroll

Även ute i provinserna förekom våld och motvåld när den nya makten försökte etablera sig. Sovjetregeringen bemästrade långt ifrån situationen i hela landet. Tvärtom var makten koncentrerad till de viktigaste industristäderna, medan mängder av olika grupperingar stred i vacuumet efter den gamla statsmaktens sammanbrott på andra håll: komponenterna i den forna provisoriska regeringen – socialrevolutionärer, mensjeviker och kadeter – tsarlojala militärer, upproriska bönder, kosacker med flera. Att dessa strider inte var mindre blodiga efter november än före säger sig självt, även om man bör förhålla sig kritisk till de källor som härrör från de olika inblandade parterna. Nicolas Werths resumé över bolsjevikiska bestialiteter – med massarkebuseringar, lemlästningar och styckningar av officerare, kosacker och borgerskap i sydryska städer vid och på Krim – redan under vårvintern 1918 får honom att reflektera över klyftan mellan antalet inblandade styrkor, som ännu var mycket litet, och den ”oerhörda nivån av våld som utövades av bolsjevikerna”. Kanske den klyftan till en del kan förklaras av valet av källa. Werths uppgifter har hämtats från den vite generalen Denikins så kallade undersökningskommission från 1919. Denikin var en av de mest hårdföra bland de vita härförarna. Hans kommission lade fram sin rapport under inbördeskrigets mest blodiga fas och syftade till att mobilisera allt och alla mot Röda armén. En sådan källa kan knappast utan vidare betraktas som sanningsvittne.

Samtidigt kan dock inte alla uppgifter om sådana våldsutbrott bara viftas bort. Att revolutionära matroser från Svarta havsflottan i februari 1918 gick bärsärkagång i Sevastopol och mördade hundratals civila, inklusive kvinnor och barn, i de borgerliga kvarteren är belagt. Liksom att rödgardister vid olika tillfällen agerade lynchmobbar och stormade sjukhus med sårade vitgardister eller plundrade borgerliga kvarter i ryska provinsstäder.

Social revanschlystnad

Men det handlade om övergrepp som inte sanktionerats uppifrån, om utbrott som inte ingick i någon plan utan uttryckte allt ifrån blint klasshat och social revanschlystnad till moraliska sammanbrott av brutalitet, fylleri och kaos.

Med den nya sovjetregeringens appeller om att överallt hävda den nya auktoriteten gavs de lokala maktorganen, oftast under bolsjevikisk ledning, en närmast konstitutionell legitimitet, åtminstone i deras egna ögon. En legitimitet de försökte hävda även rent polisiärt. Problemet var förstås att de oftast saknade motsvarande legitimitet i motståndarnas ögon, för att inte tala om medel att sanktionera sina beslut.

Det paradoxala inträffade därmed att medan sovjetregeringen i Moskva beordrade skoningslösa repressalier mot plundrare, provokatörer, anarkister med flera, tvingades de lokala sovjetstyrena inte sällan rida på just denna typ av ”spontana” vedergällare och rebeller för att kunna hävda sin makt. I takt med att motståndet mot den nya regeringen ansamlade kraft under våren 1918, ökade också bolsjevikernas appeller till de upproriskas klasshat och rena sociala revanschlystnad..” I brist på statsmakt och institutioner måste vi förlita oss på massornas egen revolutionära upprorskraft”, brukade det heta från Lenin och i synnerhet Trotskij. Och det var sant. Den nya statsmakten förfogade endast över något tiotusental man i arbetargarden och trupper som ställt sig till förfogande. Bara den folkliga urkraften var i besittning av styrka att knäcka tsarister, borgerlighet, spekulanter och andra som omedelbart trotsade den nya ordningen. Men den kraften var förstås inte alltid sporrad av ädla mål om mänsklig frigörelse, som i de stolta parollerna, utan lika ofta av personlig vinningslystnad och blint hat utan ett uns av ideologi eller medvetenhet. Det vill säga just så som, enligt det gamla kommunistiska manifestet, också den objektiva intressekampen mellan klasser tar sig uttryck i vardagligare förhållanden mellan anställda och arbetsgivare – i kampen mellan den enes lön och den andres vinst. Socialdemokratin, internationellt liksom Lenins ryska, hade byggts upp på föreställningen om att detta blinda klassintresse utgjorde den motor kring vilken en socialistisk medvetenhet kunde formas, det gamla brytas ned och ett socialistiskt samhällsprojekt byggas. Så när bolsjevikerna vädjade till ”massorna” och sanktionerade deras revansch föreställde de sig att den spontana kompassnålen pekade i den socialistiska riktning de själva strävade. Att saken var betydligt mer komplicerad skulle de snart bli varse.

Finland 1917

Redan under vårvintern stod det klart att de olika revolutionsprocesser som burit fram bolsjevikerna till makten ett par månader tidigare bara korsat varandra och nu var på väg åt skilda håll. Tydligast var detta i Finland, där de finska socialdemokraterna som sommaren 1917 hotats av den provisoriska ryska regeringen för sina krav på oberoende, tvingades söka stöd från det bolsjevikiska Moskva och de radikaliserade ryska garnisonerna i Finland. Att det var bolsjevikregeringen som i början av januari 1918 erkände Finlands oberoende hindrade inte landets borgerliga och militära kretsar från att starta ett ”nationellt frihetskrig” mot de ännu inte evakuerade ryska styrkorna och den socialdemokratiska regeringen i Helsingfors. Följden blev det allt blodigare inbördeskriget mellan röda och vita där hela provkartan av ett sådant krigs bestialiteter förvandlades till vardagsmat: gisslantagande, ståndrätter, massakrer, epidemier och svält. Mannerheims seger med hjälp av tyska trupper i april/maj, och med massavrättningar och koncentrationsläger i släptåg visade vad som väntade revolutionens förlorare.

Sovjetryssland under attack

Det var under samma vårmånader som Sovjetryssland förlorade en tredjedel av sitt territorium och huvuddelen av sina industriella råvaror och kornbodar till tyskarna vid freden i Brest- Litovsk. En fred som knappt hade undertecknats innan den välrustade tjeckiska legion som kämpat på Rysslands sida mot tyskarna nu med fransk hjälp vändes mot bolsjevikstyret, mitt i det sovjetryska territoriets hjärta. Samtidigt hade de tsargeneraler, Kornilov, Denikin och Wrangel, som en kort tid efter Oktoberrevolutionen hållits fängslade, redan i december 1917 begivit sig till Sydryssland för att börja skrapa ihop resterna av tsarens officerskår till den vita så kallade ”Frivillig-armén”. Denna gjorde gemensam sak med kosacksamhällena kring Don och i Ukraina. Långt ifrån den folkloristiska romantiken kring kosackerna var dessa samhällen ett slags militära sköldar för tsarismen i ett pärlband av bosättningar längs imperiets periferi. De hade erhållit jord och privilegier i utbyte mot att ställa väpnade styrkor till regimens förfogande och användes flitigt till att undertrycka social oro både på landsbygden och i städerna. Kosackledarna, atamanerna, fungerade i praktiken som lokala krigsherrar vilka inte sällan också försökte bryta sig loss från beroendet av Moskva.

Trupper i Murmansk

I öster försökte socialrevolutionärernas högerflygel återsamla krafterna och formade längre fram en egen regering i Samara, som åberopade sig på den konstituerande församlingen. Den forne tsargeneralen Koltjak erbjöd sina tjänster och sina vita trupper som alternativ- regeringens väpnade arm. Därmed var det sociala innehållet i Samara-regeringens position bestämd och Koltjak kom ett halvår senare att bli det östra frontavsnittets oinskränkte ledare och till slut dess diktator. I norr skeppades de första engelska trupperna in till Murmansk för att ta kontroll över ententmakternas förråd – till en början med den lokala sovjetens goda minne för att hindra Mannerheims finska vitgardister från att erövra den nord-sydgående järnvägen, men efterhand som ett stöd åt den vita uppladdningen i Archangelsk. Under tiden förlades fransk trupp i Odessa, och snaran började dras åt kring den knappt halvårsgamla sovjetmakten.

Samtidigt började det stå klart att bonderevolutionen på landsbygden inte alls utvecklades mot en växande harmoni med städernas proletariat. Under senvintern 1918, när svälten var ett faktum i arbetarhemmen och regeringens uppköpare av livsmedel från landsbygden inte hade någonting att erbjuda bönderna i utbyte inleddes rekvisitionerna. För bolsjevikerna var saken ofrånkomlig.

Tjugofem miljoner bondehushåll hade genom revolutionen fått en bit jord. Sovjetregeringen hade lagfäst denna omvälvning och försvarat den mot godsägare och tsarister. Nu måste bönderna i gengäld avstå ifrån jordbruksprodukter till städernas revolutionära arbetare i ett strängt jämlikt ransoneringssystem för att övervinna nöden. Om inte, skulle svälten slita sönder sovjetmakten och även böndernas nya ställning gå förlorad. För stora bondemassor, långt från det politiska livet på industrier och i städer var detta fjärran frågeställningar. De hade erövrat sin jord och tänkte försvara den. Och rekvisitionsgrupperna från sovjeterna drabbades snart på flera håll av just den bonderevolution och de maningar till oförsonlighet de själva hade backat upp mot tsarismen. De lokala bonderevolterna kunde ofta påräkna ett taktiskt stöd från Denikins och andra vita styrkor – vilkas strategiska syfte egentligen var att återställa de gamla ägoförhållandena. Likaså sammanföll tillfälligt Don- och Kuban-kosackernas strävan att kasta loss från centralmakten i Moskva med de storryska vita styrkornas motstånd mot sovjetstyret. Ja, även ukrainska högernationalister – som egentligen var de tsaristiska storryssarnas dödsfiender – kunde i det aktuella läget kortsiktigt förena sina krafter mot samma fiende.

Om de olika revolutionsprocesserna under hösten 1917 kunde sammanstråla kring mål- sättningen om makten till sovjeterna – uttryckt av bolsjevikernas paroller och kamp – var den motsatta utvecklingen ett faktum ett drygt halvår senare, då alltfler motståndskrafter, av vitt skilda skäl, strålade samman kring målsättningen att störta bolsjevikerna och sovjetmakten, en makt vars dagar tycktes räknade.

Den Röda Terrorn

Det är mot den bakgrunden den annalkande våldsorkanen under sensommaren 1918 måste förstås.

Den slog inte ner som en blixt från klar himmel. Ingredienserna i Werths våldscocktail hade rörts samman länge och nya tillkommit efterhand. I takt med att snaran drogs åt skärptes också bolsjevikernas åtgärder. Ihjälslagna rekvisitionsmän på landsbygden möttes av stånd- rätter och arkebuseringar. Politisk och ekonomisk obstruktion från borgerligheten besvarades med konfiskation och arresteringar, myterier från tsarofficerare av repressalier mot deras an- höriga. Repressionen riktades även mot rivaler inom de delar av folkrörelsen som inte accep- terat sovjetregeringen. Under våren stängdes flera mensjevikiska tidningar, exempel finns även på strejker som undertrycktes. I juni uteslöts mensjevikerna och socialrevolutionärerna från landets högsta sovjetförsamling, den sovjetiska riksdagen. I juli brast alliansen mellan bolsjevikerna och den socialrevolutionära vänstern de hade samregerat med under våren. SR-vänstern hade vägrat godta fredsuppgörelsen med Tyskland och inledde ett uppror med en serie attentat mot tyska intressen. Den tyske ambassadören mördades liksom ett antal bolsjevikledare och ett attentat genomfördes mot Lenin i augusti. De vita arméerna hade satt sig i rörelse liksom de röda. Inbördeskriget var ett faktum.

Massivt våld

Det är under sommaren 1918 som tröskeln passeras mellan det mer eller mindre spontana våldet och den organiserade terrorn i det ryska revolutionsdramat. Den 3 september proklamerade sovjetregeringen den röda terrorn.

Att bruka organiserad terror under krigs- och revolutionsförhållanden var ingen uppfinning av bolsjevikerna. Den liberala borgerlighetens stora revolutioner, i 1600-talets England och 1700-talets Frankrike, använde sig i de mest kritiska skedena av massiv terror mot sina motståndare. I krigföringen mellan stater var metoden vardag. Borgerliga historiker som tidigare tecknat Oktoberrevolutionens historia har i allmänhet också noga skiljt på sina bedömningar av terrorn i krigstid och när den utnyttjades i fredstid. ”1930-talets hemska slakt”, skrev Robert Conquest om Stalinterrorn, ”utfördes inte som Lenins och Robespierres terror under en period av kriser, revolution och krig”. Bolsjevikterrorn 1918-21 påminde mer om jakobinernas i Frankrike, menade Conquest. ”Saint-Just, ja till och med den frånstötande Robespierre, håller sig till något av samma begränsade, hederliga våld som Lenin”.

Egentligen lägger varken Werth, Pipes eller Volkogonov till någonting när det gäller den principiella innebörden av bolsjevikernas terror under inbördeskriget – i förhållande till vad som redan framkommit hos klassiska historiker, pro- eller antibolsjevikiska, som Carr, Deutscher eller Chamberlain. De mest skräckinjagande uttalandena av Trotskij eller Lenin och de brutala metoderna har skildrats många gånger. Men vad de nygamla skildringarna nu gör är att, i likhet med dåtidens stridsskrifter, dissekera terrorn; det var detta den innebar för människor av kött och blod, det var så här människor valdes ut, gisslan sköts och byar brändes. Det var så här man värvade dem som skulle utföra dåden, det var detta som hände med dem själva…

Viktig tankeställare

Och läsningen blir en viktig tankeställare för alla, både människor som tar lätt på krig och bombningar i fjärran land i demokratins namn, och för romantiskt lagda vänsterrebeller. När Werth radar upp torra rapporter ur de sovjetiska arkiven från säkerhetsstyrkornas massarkebuseringar, från repressalier mot kosacksamhällen eller tagandet av gisslan bland borgerskapets familjer vecklar det verkliga inbördeskrigets fasor ut sig.

I december 1917 hade den polskfödde bolsjeviken Felix Dzersjinski fått i uppdrag att formera sovjetmaktens egen säkerhetsstyrka – den Allryska Specialkommissionen för kamp mot kontrarevolution, spekulation och sabotage – V Tj K, eller Tjekan som den kom att kallas, föregångaren till den sovjetiska säkerhetstjänstens olika förkortningar, som NKVD, GPU och KGB. Tjekan, som i början bara förfogade över något hundratal man, växte under våren 1918 till en styrka på omkring tiotusen som användes för repressalier mot sovjetmaktens fiender. Det kunde handla om polisiära uppgifter som att arrestera förrädiska officerare, slå ner på spekulanter eller hindra motstånd mot jordbruksrekvisitioner. Den skulle fungera som sovjetregimens, proletariatets diktaturs, väpnade arm och växte i takt med uppgifterna. Werths korta skildring visar, genom Tjekans egna arkivuppgifter och dess offentliga tidning som utkom under några månader med helt offentliga rapporter, med vilken hårdhet tjekisterna slår till mot motståndare, hur de arresterar och arkebuserar med växande själv- förtroende.

Vidden av uppgiften att demonstrera en orubblig makt i det ryska kaoset 1918 kan exemplifieras av Trotskijs försök att bygga upp den nya statens krigsmakt, Röda Armén.

Forna tsarofficerare

För att överhuvudtaget kunna gå i land med uppgiften måste officerare från Rysslands gamla väpnade styrkor förmås att delta. Detta skedde både genom försök att politiskt övertyga och genom hot. När Röda Armén invecklades i inbördeskriget 1918 bestod, berättar Deutscher, tre fjärdedelar av dess officerskår av forna tsarofficerare. För att försäkra sig om att dessa inte förrådde revolutionen var deras familjer statens gisslan, antingen genom att bara vara registrerade eller genom att placeras i koncentrationsläger. För att få ett begrepp om hur många människor detta kunde gälla kan nämnas att Röda Armén i början av 1919 omfattade cirka 30 000 forna tsarofficerare. Gisslan-systemet utnyttjades även på annat sätt; städers borgerliga familjer kunde tas som gisslan i ett slags terrorbalans gentemot de hot som riktades mot sovjeternas folk i de vitas territorier. Bondbyar kunde, med hot om att brännas ned, göras ansvariga för att vapen inte gömdes undan, att rebeller inte fick förnödenheter eller att spannmål inte undanhölls. Werth citerar till och med ett exempel på hur Lenin beordrar lokala makthavare att hota skjuta gisslan bland bönder som ålagts att ploga en järnvägssträcka fri från snö – en uppgift som under krigsförhållanden kunde handla om liv eller död.

Tjekans verksamhet

Med beslutet i september 1918 om den röda terrorn fick Tjekans verksamhet en helt ny dimension. Terrorn innebar inte bara att ta och hålla gisslan, utan att skjuta den, att kallblodigt kunna avrätta mängder av människor som kanske inte personligen behövde ha gjort sig skyldiga till något som helst brott – annat än att vara släkt med en officer, tillhöra stadens borgerlighet eller bo i en fattig bondby nära en oplogad järnväg. I Petrograd sköt Tjekan över 500 ur sin fängslade gisslan samma dag beslutet om terrorn fattades. Ytterligare 300 sköts innan månaden var slut. Från provinserna kunde rapporterna i Tjekans tidning se ut så här.

Nishni-Novgorod: från 31 augusti 141 ur gisslan arkebuserade, på tre dagar har 700 arresterats som gisslan. Viatka: 23 f d gendarmer arkebuserade, 154 kontrarevolutionärer, 8 monarkister, 28 medlemmar i Kadetpartiet, 186 officerare, 10 mensjeviker och höger-SR inom en vecka. Ivano-Voznessensk: 181 gisslan tagna, arkebusering av 25 kontra- revolutionärer och skapandet av ett koncentrationsläger med 1000 platser…

Ohyggligheten i de mänskliga öden som fångades av terrorns kniptänger är uppenbar. Konsekvenserna, både för dem som drabbades och även för den makt som genomförde besluten var förstås oöverskådliga. Och Werth rapporterar om hur diskussionens vågor går höga bland bolsjevikledarna själva om ”brutaliseringen” av Tjekans folk, däremot avstår han ifrån att skildra hur också initiativ togs för att lätta och trappa ned på repressionen, inte minst under slutet av 1918, då mensjeviker och socialrevolutionärer i inbördeskrigets stund tog ställning för sovjetmakten och åter kunde verka öppet. Men hur i olika skeden nya offensiver från de vitas sidor åter drog in regimen i krigets virvel.

Vad som ändå reducerar Werths skildring till agitation är hans val att ensidigt undersöka den röda terrorn, inte för att han förnekar den vita, men ”detta är inte en undersökning av den vita terrorn”. Dilemmat är att den röda terrorn inte kan förstås för sig. Den ingrediensen i Werths cocktail kan inte isoleras från den brygd den reagerade i.

Den vita terrorn

Och trots att Werth påstår sig ha gjort en rent vetenskaplig avgränsning är hans skildring smockfull av chockerade kommentarer och bedömningar som skulle ha sett annorlunda ut i ljuset av den vita terrorn. Tjekarapporterna om 140, 78 eller 500 arkebuserade är förstås skrämmande även för den som läser om den vita terrorn: ”Varje person vet att mer än 2 000 män sköts av Ataman Kalmykov. Alla dessa dödades utan rättegång eller dom. Alla dessa mord kan inte motiveras med försvar för landet eller patriotism, de tjänade bara egenintresset hos en terroristisk regering”, skrev exempelvis trehundra myterister från Kalmykovs vita sibiriska kosacktrupper i januari 1919. Tillsammans med japanska interventionstrupper skövlade sig kosackgeneralen västerut under massakrer på tusentals människor, inte minst egna myterister (Stewart). Det gör inte den röda terrorn mindre brutal, men ger proportioner och förståelse av på vilken nivå våldet låg i inbördeskriget.

”Varje gräslighet av röda eller vita i inbördeskriget hade sin motsvarighet i den tsarryska historien”, skriver Stewart. Men likt en del andra historiker (exempelvis Chamberlain) menar Werth att bolsjevikernas organiserade terror stod i särklass gentemot den vita som, menar han, ofta mer var uttryck för okontrollerat våld från soldatesker som löpte amok. Och han summerar Tjekans egna rapporter till mellan 10 000 och 15 000 arkebuserade under två höstmånader 1918. Det ska, menar Werth, ställas mot 6 321 tsaristiska dödsdomar under hela perioden från 1823 till 1917, varav inte ens alla verkställdes.

Våldscocktail

Självklart har ingen rätt att nonchalera sådana siffror, men saken är långt mer komplicerad än siffra mot siffra. Dels handlar den om tillblandningen av hela den våldscocktail Werth själv talat om. Våldet i inbördeskriget var som ett vulkanutbrott av de laddningar som anbringats under lång tid. Dels döljer siffrorna viktiga delar av verkligheten. När tsarens trupper sköt hundratals obeväpnade män och kvinnor på väg till Vinterpalatset 1905 krävdes förstås inga dödsdomar. När flera hundra arbetare sköts ihjäl vid strejken på guldfälten vid floden Lena 1912 hamnade de inte rättsapparatens statistik över dödsdomar.

Rapporteringen om Tjekans avrättningar härrör från den tid när den bolsjevikiska terrorn i allt mindre grad tog skepnaden av ”spontan” bärsärkagång som när matroserna stormade Sevasto- pol i februari. Under Trotskijs ledning hade irreguljära röda garden och partisangrupper införlivats i den nya Röda Armén som utvecklat en allt strängare disciplin där plundringar och massakrer på civila och krigsfångar straffades strängt. Att bolsjevikernas terror i högre grad än den vita var uttryck för beslut och organisation låter förstås extra belastande men innebar i det aktuella skedet att den också kunde stoppas. Ja, den omgavs inte av hycklande bortförklaringar utan deklarerades öppet inför världen, även om Conquests ord ”hederlig” knappast känns välfunnet i sammanhanget.

Om att de vitas ”irreguljära” terror inte var mindre än bolsjevikernas medvetna, utan i flera avseenden långt mer skräckinjagande, handlar ett av kontrarevolutionens svartaste kapitel.

Med tanke på Staffan Skotts och Per Ahlmarks allt vanligare slagord: ”Utan Lenin ingen Hitler”, bör detta kapitel inte falla i glömska. ”Om detta må ni berätta…” hette informationskampanjen på landets skolor om förintelsen av det judiska folket under Tredje Riket. Att förspelet till den förintelsen inte regisserades av Lenin utan av just de krafter som den nuvarande kampanjen mot kommunismen brukar urskulda, är också något som bör berättas. Det märkliga är egentligen att det har gjorts många gånger utan att det tycks påverka de liberala historiedomarna en tum.

”Ner med judebolsjevikerna”

Werths skildring återkommer gång på gång parollen ”Ner med judebolsjevikerna!” i redo- visningen av revolter mot sovjetmakten från kosacker, vita officerare, ukrainska bönder och ibland till och med hungriga arbetargrupper. Och han nämner närmast i förbigående – inom en enda mening i ett samlingsverk på 850 sidor – resultatet av den ukrainske nationalistledaren Simon Petljuras och de vitas general Denikins framfart i Ukraina och Sydryssland sommaren och hösten 1919. Under några få vårmånaders tid slaktades tiotusentals judar i den största vågen av antisemitiska pogromer före Hitler och Förintelsen. Bedömningen av antalet mördade judar under denna terror har skiftat. Men de undersökningar och kommittéer Chamberlain redovisar hamnar på siffror mellan 100 000 och 120 000. Werth själv nämner i sin korta mening 150 000. Till och med talet 200.000 mördade har angetts (Nathan Ausubels judiska historia).

En detaljerad skildring, från by till by och stad till stad som av detta folkmord, som när det gällde Tjekans terror, hade givit delvis andra proportioner åt bolsjevikernas agerande. Den 9 augusti 1918 utfärdade sovjetregeringen ett dekret författat av Lenin som instruerade ”alla sovjetdeputerade att ta till kompromisslösa åtgärder för att rycka upp den antisemitiska rörelsen med rötterna. Pogrommakare och de som agiterar för pogromer står utanför lagen”.

Svarta hundraden

Dekretet riktades mot den vita terror som på klassiskt tsartids-manér hetsade sina ”Svarta Hundraden” mot arbetare och socialister under slagordet om att krossa judarna. Bolsjevikerna framställdes som judiska despoter och blodsugare vilka skulle bryta ned Moder Ryssland och skinna bönder och arbetare in på bara kroppen. Eftersom många av bolsjevikledarna också var judar – Sverdlov, Trotskij, Kamenev, Sinovjev… – kunde agitationen lätt slå rot där antisemitismen länge plöjt upp marken. I synnerhet gällde detta Ukraina där klyftan mellan stad och land var djup även i etniskt avseende. För Richard Pipes är en av förklaringarna till det antisemitiska inslaget i oppositionen mot bolsjevikerna att Lenin avsiktligt använde sig av judar i antireligiösa kampanjer för att göra dem till syndabockar (s.393 svenska upplagan). Dmitri Volkogonov går emellertid ett rejält steg längre och tycker sig, efter ett invecklat släktforskningsresonemang, finna att Lenin själv egentligen hade judiskt blod i ådrorna. Det skulle, menar Volkogonov, ha varit en bidragande orsak till att judar placerades i framskjuten position och till Lenins ”hat mot ryssar”. Ja, Volkogonov ansluter sig i realiteten, om än med mer sofistikerade vetenskapliga fraser, till de vitas agitation när det begav sig att Lenin och bolsjevikerna ”sålde ut Ryssland” för att de var judar!

Den antisemitiska antibolsjevismen i Ukraina utgick ifrån att medan landsbygdsbefolkningen var ukrainsktalande bestod arbetarklassen i städerna av ryssar – och judar. Den judiska befolkningen i Ukraina på cirka 1,2 miljoner var nämligen en ren stadsbefolkning, eftersom judar fram till revolutionen inte haft rätt att äga jord. Handel och köpenskap dominerades av judar och judar hade använts som uppbördsmän av den avskydda polska lågadeln som länge utsugit de ukrainska bönderna. Att bolsjevikerna organiserade många judar hängde samman med att de betraktades som det enda pålitliga partiet för de radikala judar som så ofta utsatts för förföljelse. Bland arbetare i småverkstäder, arbetslösa och tillfällighetsarbetare utgjorde också judar en betydande del.

För många ukrainska bönder var därmed kopplingen inte svår att göra, i synnerhet inte om man fick lite hjälp av de vitas agitatorer: rekvisitionsgrupperna som kom och tog en del av deras spannmål var bolsjeviker. Bolsjevikerna var judar. Och judarna hade bara bytt mössa från den polske uppbördsmannens till kommunistens. När upproriska bönder plundrade byar och städer var det ofta judiska affärer och varuhus de stötte på, och röveriet – som förstås rättfärdigades av rekvisitionsgruppernas ageranden – utvecklades till pogromer. Pogromer som underblåstes och användes av bolsjevikernas motståndare. Om de drabbade judarna var bolsjeviker – som de upproriska arbetarna i Proskurov i Ukraina vilka i februari 1919 drabbades av en av krigets värsta pogromer – så mycket bättre. Om de inte var det – som de judiska antibolsjeviker som flytt till Sibirien –mördades de ändå i tusental av Koltjaks och Wrangels folk.

Nej, den vita terrorn kanske inte var lika ”strukturerad” som den röda. Den kunde inte medges öppet, den kunde inte redovisas inför världen, ty den kunde inte legitimeras ens av kriget självt. Den var till viktig del bara plundring och massmord mot de svaga i tsarens, nationens, rasens eller bara den personliga vinningens namn.

”Ingen Hitler utan Lenin”

Att på grund av ”vetenskaplig avgränsning” bortse från det historiska sammanhanget handlar inte om prioritering utan om mörkläggning vars enda slutresultat måste bli historieförfalsk- ning. En förfalskning som våra svenska Staffan Skott och Per Ahlmark, medvetet eller omedvetet, utnyttjar för sin kampanj om ”Ingen Hitler utan Lenin”. ”Hitler” uppträdde i själva verket i en mängd skepnader redan under det ryska inbördeskriget. Under namn som Petljura, Denikin, Semesenko, Grigoriev och Wrangel inledde han förövningarna till det som skulle bli Förintelsen i Polen, Litauen, Vitryssland och Ukraina. Hans mest skoningslösa dödsfiende var Lenins bolsjeviker. Det är mot den bakgrunden man måste förstå många av de uttalanden och åtgärder som vibrerar av raseri och hänsynslöshet och som idag används för att framställa bolsjevikerna som en bunt blodtörstiga dobermans.

Kanske var det ingen slump att Stephane Courtois som är huvudredaktör för ”Kommunismens svarta bok” beklagade att Auschwitz så länge fått skymma sikten för bolsjevikernas brott. I hans eget verk tillåts ingen sikt i världen att skymmas av en sådan sak som massmorden på något hundratusental judar i antibolsjevismens namn. Nicolas Werth har offentligt (i Le Monde 14 nov -97) tagit avstånd från Courtois’ likställande av nazismen och kommunismen liksom från hans formulering om Auschwitz. Men Werth har själv placerat sig i en politisk kampanj och låtit sina vetenskapliga ambitioner förvandlas till agitation.

Och det är egentligen mycket synd.

För diskussionen om Sovjetunionen, Lenin och bolsjevismen borde vara en ocean av lärdom att ösa ur för alla som vill en rättvisare värld. De som nu rannsakas utgjorde ju spjutspetsen av den rörelse som en gång utmanade barbariet när det var som svartast och tycktes för evigt.

Ödesdigra missgrepp

De begick mängder av fel, ödesdigra missgrepp – och övergrepp, de var sprungna ur 1800- talet och kunde inte överblicka det sekel vi har upplevt. När de tog till den franska revolutionens Terreur mot sina terroristiska motståndare kunde de ännu inte – likt första världskrigets generaler som använde föråldrade militärdoktriner mot kulsprutor – bedöma innebörden av att använda 1800-talets metoder med 1900-talets teknik. Den nya sovjetstat de byggde upp med Tjekan som väpnad arm, skulle aldrig bli Lenins bortvittrande och gräsrotskontrollerade halvstat – där ”varje köksa” kunde delta i styret – utan efter hand en av de mest totalitära diktaturer 1900-talet skådat. Och det vore barnsligt att förneka att den stalinistiska stat som befästes på 30-talet hämtade motiveringar och metoder från inbördeskrigets dagar.

Ändå är det historiskt oriktigt att sätta likhetstecken mellan Stalinterrorns stat och den sovjetmakt som kämpade för sin överlevnad 1917-21. Werth och andra historierevisionister nämner det förstås inte, men i varje skede under inbördeskriget böljade frågeställningar och debatter om metoder och framtid utifrån att den socialistiska fredstiden skulle innebära andra alternativ och möjligheter än dem som kriget gav.

I flera skeden när kriget tycktes över, före de fjorton allierade arméernas intervention, eller före Pilsudkis polska anfall 1920 och så vidare fattades beslut om att börja återgå till den socialistiska demokratin, med frihet för sovjetpartierna, nedtrappning av Tjekans repression, avskaffande av dödsstraffet med mera. Men varje gång drog kriget bara ett nytt andetag.

När det till sist var över sommaren 1921 stod bolsjevikerna som ensamma segrare på en ruinhög. De hade nedgjort kontrarevolutionen men drivits, eller låtit sig drivas, till att också krossa rivalerna inom revolutionsrörelsen, till sist symboliserat genom kuvandet av Kronstadtmatrosernas uppror några gråkalla marsdagar just innan de första vårtecknen bröt fram.

Det märkliga är egentligen kanske, att trots mardrömmen, trots brutaliteten, lidandet och offren hade ännu inte all kraft från den självorganisering och de revolutionsprocesser Werth talade om stampats ut. Minnena från förhoppningarna 1917 glödde fortfarande i miljoner människor. Kunde den kraften ha fogats till ett samhällsbygge i ökande frihet och folkförankrad jämlik demokrati, kunde den ha funnit former att läka det som varit, på vägen mot ett samhälle där människa kan möta människa utan socialt eller etniskt hat? Under 20-talet kunde det ännu diskuteras av revolutionärer som sade sin uppriktiga mening, innan de tystades i Stalins nya slavstat.

Deras erfarenheter är alldeles för dyrbara att begravas när nyliberalerna nu försöker sopa igen spåren efter sitt eget historiska fiasko.

Håkan Blomqvist

Håkan Blomqvist är historiker knuten till Södertörns Högskola och var under många år ansvarig utgivare för Socialistiska Partiets tidning Internationalen.

Ursprungligen publicerad i Lenin massmödareMoteld nr 1, 1999

Stieg Larsson – den grävande socialisten

Från Internationalen maj 2011.

Femtio miljoner sålda böcker, succéfilmer och lyxkryssningar till ”Stieg Larssons Stockholm”… Industrin kring Stieg Larssons Millenniumtrilogi når alltmer svindlande höjder när premiärerna på Hollywoodversionerna närmar sig mot slutet av året. Och mystiken kring det svenska deckarundret och författaren som aldrig hann uppleva genombrottet tycks oemotståndlig.

Men bortom den globala nöjesindustrins ”Stieg Larsson” finns den Stieg som levde och verkade bland antirasister och vänsteraktivister långt bortom rampljuset. Det senaste året speglad i ett antal böcker som (ännu?) inte nått den internationella storpubliken. Jan-Erik Petterssons Stieg Larsson – journalisten, författaren, idealisten var först ut i fjol med en politisk biografi som sökte placera in Stieg Larssons gärning och författarskap i dess vänsterhistoriska sammanhang. Eva Gabrielssons Millennium, Stieg & jag som utkom i början av detta år var en vibrerande personlig skildring från den kärleksrelation och gemensamma liv som efter trettio år avbröts av Stiegs plötsliga död 2004. Och så häromveckan utkom Expos En annan sida av Stieg Larsson med texter från Stiegs artiklar i den antirasistiska tidskriften Expo och böcker om högerextremism.

Att Stieg Larsson var antirasist och feminist bör därmed ha undgått få. Men att Stieg under en stor del av livet också var aktiv i Socialistiska partiet och dess föregångare samt flitigt medverkade i veckotidningen Internationalen är inte lika känt.

Håkan Blomqvist, som var chefredaktör under de år Stieg skrev för Internationalen, sammanfattar här några huvuddrag i Stieg Larssons socialistiska engagemang. Internationalen återpublicerar också en av de många artiklar Stieg skrev för tidningen under 1980-talet – ideellt utan betalning som de flesta av skribenterna.

Här är inte platsen att berätta om Stieg Larssons liv, från födelsen 1954, uppväxten hos morföräldrarna, Västerbotten, skolgången, mötet med Eva. Det har gjorts av andra – och jag kände aldrig Stieg på det personliga sättet. Vi möttes bara som partikamrater och i arbetet kring Internationalen. Många andra i vår rörelse hade mer nära relationer till Stieg och skulle säkert kunna ge mycket personligt stoff. Syftet här är bara att sammanfatta något av hans politiska engagemang kring Socialistiska partiet, vår veckotidning och världsrörelse Fjärde Internationalen.

Röd soldat

Stieg Larsson engagerade sig för den vietnamesiska befrielsekampen redan 1968 när han bara var 14 år gammal. I Umeås radikala vänstermiljöer kom han i början av 70-talet i kontakt med Socialistiska partiets föregångare KAF – Kommunistiska Arbetarförbundet – där hans blivande livskamrat Eva Gabrielsson var aktiv. KAF var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, den världsrörelse som hade bildats av Leo Trotskij på 1930-talet mot stalinismen i den kommunistiska rörelsen. I KAF var han med och spred förbundets soldattidning – Röd Soldat – vid det regemente, I 20, där han gjorde sin värnplikt.

Efter militärtjänstgöringen arbetade han en tid vid pappersbruket i Hörnefors, sparade ihop pengar och begav sig 1977, 22 år gammal, till Etiopien och Eritrea. Enligt uppgift var det för att överlämna pengar som samlats in genom Fjärde Internationalen till den marxistiskt orienterade EPLF-gerillan. Jag har inte kunnat få det bekräftat, men kanske någon av rörelsens veteraner i Paris känner till kontakterna. Under tiden hos gerillan hjälpte han till, berättade han själv, att träna kvinnliga gerillasoldater med granatkastare, ett vapen han lärt sig hantera under militärtjänstgöringen.

Tillbaka i Sverige flyttade han och hans livskamrat Eva Gabrielsson till Stockholm där han anslöt sig till KAF:s stockholmsavdelning. Han bedrev vanligt partiarbete, jobbade på posten men fick efter en tid anställning på TT med olika redaktionella uppgifter. Det blev emellertid som nyhetsgrafiker han under nära tjugo år kom att verka inom företaget. Mot slutet av 1970-talet började Stieg också skriva för KAF:s veckotidning Internationalen. Under det följande decenniet skrev han ett stort antal väl undersökta fördjupningsartiklar om USA-imperialismen, högerextremism och fascism. Han bidrog också med artiklar i kulturella och vetenskapliga frågor (hans första längre artikel handlade om Jules Verne).

Grenadas revolution

1982 reste han och Eva Gabrielsson till revolutionens Grenada – den lilla ön i Västindien där Maurice Bishop och The New Jewel Movement tagit makten i kölvattnet av sandinistrevolutionen i Nicaragua 1979. Han skrev om den relativt okända revolutionen i Internationalen. När den stalinistiska s k Coard-fraktionen genomförde sin statskupp 1983 och mördade Bishop slog USA omedelbart till mot revolutionen. Stieg och andra kamrater i vänskapsföreningen Sverige-Grenada intervjuade på telefon från Sverige kontakter på Grenada just när de amerikanska soldaterna invaderade. Det blev dramatiska ögonblicksreportage i Internationalen.

I början av 1980-talet hade rasistiska och fascistiska grupper börjat utmana den dominans som vänstern haft på gatorna i Sverige under 70-talet. KAF, som 1982 bytte namn till Socialistiska partiet, kom att ta initiativ till antirasistiska motmobiliseringar och var med och startade arbetsgruppen Stoppa Rasismen som 1985 utvecklades till en riksorganisation. Inspirationen kom från den brittiska Anti Nazi League – och Stieg var aktiv i SP:s antirasistiska grupp i Stoppa Rasismen.

Tillsammans med andra kamrater hade han utvecklat kontakter med den brittiska antifascistiska tidskriften Searchlight. Han bidrog kontinuerligt med artiklar till Internationalen, men jag tror att det var under dessa år han utvecklade idén om en svensk Searchlight – det framtida projektet med tidningen Expo som inleddes 1995.

90-talets högervåg

Åren 1989-91 innehöll omvälvande förändringar, internationellt och i det svenska samhället. ”Murens fall” tillsammans med upplösningen av Sovjetunionen och östblocket medförde ett dramatiskt skifte i det politiska och ideologiska klimatet. Valet 1991 ledde i Sverige till den första högersegern sedan 1928 och Carl Bildt blev statsminister. Dessutom kunde det populistiska och invandrarfientliga Ny Demokrati ta säte i riksdagen efter en omtumlande valskräll. I kölvattnet av högerframgångarna fick gaturasismen ett uppsving med den s k lasermannens härjningar som det mest skrämmande exemplet.

Lasermannens mord på invandrare 1991-92, högervindarna i politiken och upplösningen av de forna arbetarstaterna i öst fick många socialister att ompröva tidigare vägval. För Stieg, som länge hade varit inriktad mot att just bekämpa högerextremism och rasism – såväl i sina artiklar som i sin praktiska verksamhet – blev beslutet att koncentrera sig på den fråga där han trodde sig kunna göra skillnad. Under de första åren på 90-talet var han mycket aktiv tillsammans med andra i att skriva artiklar och även ett flertal böcker om högerextremism (en lista över hans författarskap finns på Expos hemsida).

Han lämnade egentligen aldrig formellt SP genom något högtidligt beslut utan hans medlemsavgifter betalades alltmer sällan under övergången från 1980- till 90-tal för att efter hand upphöra helt. Det var under dagar då vänstern och Socialistiska partiet tappade medlemmar och den partiförening i norra Stockholm Stieg tillhörde upplöstes. I det sammanhanget upphörde också Stiegs medlemskap.

Historieförvanskning

Det förekommer en falsk artikel på Wikipedia som hävdar att Stieg aktivt bröt med partiet 1987 för att han ”inte ville försvara utländska socialistiska regimer av tvivelaktig demokratisk halt.” Det är en löjlig historieförvanskning, både när det gäller kronologi och politiskt innehåll. Den svenska sektionen av Fjärde Internationalen hade förstås aldrig försvarat stalinistiska regimer utan tvärtom varit mycket aktiv i att stödja, även genom underjordiskt arbete, den demokratiska oppositionen och arbetarklassen i öst. Charta 77 i Tjeckoslovakien, KOR – Kommittén för arbetarnas försvar – i Polen, den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och underjordiska fackföreningar i Sovjetunionen var dem vi allierade oss med. Stiegs sista artikel för Internationalen 1989 uttryckte de starka förhoppningar och stöd för en demokratisk socialistisk utveckling i Sovjetunionen och internationellt vi alla delade. Rubriken var: ”Glasnost på Moskvas gator – som en varm vind.”

Stieg var under 1980-talet aktiv tillsammans med andra kamrater i Stoppa Rasismen. Men rörelsen, som var inriktad på fredliga, icke våldsinriktade massaktioner gick igenom splittringar och nedgång när en yngre generation under övergången till det hårdnande 90-talet valde direkt aktion och fysisk konfrontation med fascisterna. När Stoppa Rasismen i praktiken upphörde i mitten av 1990-talet var Stieg redan upptagen av projektet med Expo – den svenska Searchlight där antirasister av olika politiska ursprung och inriktning kunde samarbeta.

Socialistisk journalist

Vi möttes fortfarande då och då inom antirasismen, han bibehöll alltid kontakterna med kamraterna på Searchlight och de SP:are som var aktiva i den antirasistiska rörelsen. Ibland kontaktade han Internationalen för att utbyta information och åsikter, och vi kunde be honom om råd, förslag på källor med mera för artiklar vi planerade. En kort tid innan han dog bjöd han upp mig till Expo för en pratstund och utbyte av erfarenheter.

Stieg var i vissa avseenden en ”produkt” av vår socialistiska rörelse. Jag skriver inte detta för att på något sätt förminska hans subjektiva historia, utveckling och andra influenser när han formade sin egen livsbana. Hans morfar Severin – den gamle kommunisten som internerats under kriget och vars namn ofta blev Stiegs signatur i Internationalens och partidebattens spalter. Hans livskamrat Evas kritiska oppositionskraft. De politiska och personliga vännerna och erfarenheterna…

Men jag tror inte det är fel att säga att det var i den ideologiska fåra som Fjärde Internationalen representerade som Stieg lärde sig att förena ett socialistiskt perspektiv med demokrati, feminism, antirasism och internationalism. Han hade som ung deltagit i studiecirklarna kring den typen av revolutionär marxism där vi studerade Ernest Mandel, Trotskij, Lenin, Marx och Rosa Luxemburg. Inte för att plugga dogmer utan för att utveckla vår samhällskritik.

Jag hörde aldrig, från honom själv eller någon annan, att han övergav sina socialistiska ideal – men han hade heller aldrig varit någon ”marxistisk förkunnare” eller teoretiker (även om han flitigt deltog i Fjärde Internationalens interna debatter kring internationella frågor som Grenada och kriget på Falklandsöarna/Malvinas). Han var snarare en socialistiskt inriktad grävande journalist som kom att koncentrera sina ansträngningar på att avslöja högerextremism, imperialism, rasism och fascism.

Det var så vi i Socialistiska partiet kände honom – och minns honom.

Håkan Blomqvist

Läs artikeln i Internationalen och på engelska i Against the Current och Int. Viewpoint.