I Folke Fridells roman Död mans hand blir textilarbetaren Rivar-Bohm vald att delta i de fackliga förhandlingarna med ledningen. Han sitter tyst medan direktören och ombudsmannen jonglerar argument och siffror men tar sig till sist mod att framföra det han blivit vald för: ”Vi skulle vilja var med och bestämma lite – och dela vinst och ansvar och sådant.” En pinsam tystnad utbryter innan de bullrande skratten sätter punkt för diskussionen.

När jag för några dagar sedan som skyddsombud samlade argument mot företagets senaste krav på rationaliseringar kom jag att tänka på denna scen. Inte för att frågan om makt över arbetet var den som sysselsatte mig. Min argumentation handlade inte om att vi är värda ett gott arbete, ett jobb där vi kan trivas och fungera som hela människor. Nej, jag var nere på en mycket mer grundläggande nivå: att samla fakta som visar att jobbet, redan före de planerade nedskärningarna, rent fysiskt skadar så många att det enligt lag borde vidtas åtgärder. Den visionära debatten om hur arbetet – också det som vi i industrins hårt styrda ackordsjobb utförde – skulle bli mer mänskligt, ja, rent av ”gott”, som fördes för bara något årtionde sedan, känns i dag mycket avlägsen. Ofta vågar vi knappt ens driva krav på uthärdlig arbetsmiljö utan att linda in dem i argument om att även arbetsgivaren tjänar på den.

Kontrasten kunde inte vara större mot den nya, ungdomliga radikalism som världen runt samlas till färgsprakande sociala forum med himlastormande budskap om att en annan värld är möjlig. När de transnationella bolagen håller fattigauktioner mellan fabriker, med städer och hela landsändar i potten, är det lätt att från verkstadsgolvsperspektiv fnysa åt sådan optimism hos de studerande ungdomar som ofta utgör merparten av dessa nya rörelser: ”Ni riskerar minsann inte era jobb. Då går det an att snacka.” Men då gräver vi oss bara längre ner i dyn.

I stället kan vi använda energin hos dessa rörelser för att lyfta blicken, om inte mot stjärnorna, så åtminstone över de trånga perspektiv som hindrar oss från att ens ställa krav på ett anständigt liv. På samma sätt behöver de nya rörelserna översätta engagemanget för global rättvisa till handfasta vardagsfrågor. En långsökt förhoppning? Kanske, men alls inte utopisk. Faktiskt har steg i denna riktning redan tagits. I söndags samlades till exempel fackförbundet Seko, Transport, Attac, Miljöförbundet, ABF, Synskadades Riksförbund och många andra till en unik konferens i Stockholm till försvar av den offentliga sektorn.

Kan vi som gnetar på i motvinden på verkstadsgolv, sjukhussalar och kontorslandskap behålla vårt fotfäste där och samtidigt skapa allianser med andra sociala rörelser finns chansen att vi inte bara lyfter oss i vardagen. Då kan också en folkrörelsesamverkan se dagens ljus som rent av går utöver de blygsamma kraven på att vara med och dela och bestämma.

Lars Henriksson

Från GP 20041201