Facket i USA

Arbetarrörelsen i USA befinner sig idag i sin kanske djupaste kris någonsin.

För något år sedan, när jag tillsammans med tusentalet fackliga gräsrotsaktivister vid tidskriften Labor Notes konferens i Detroit lyssnat till hur fackföreningar i El Salvador slagit tillbaka privatiseringarna i sjukvården, sa jag lite skämtsamt till en amerikansk vän att den viktigaste internationella solidariteten just nu kanske skulle vara att stödja uppbygget av fackföreningar i USA. För trots alla uppmuntrande berättelser och goda lokala fackliga exempel fanns inget i USA som kunde mäta sig med vad facken i det fattiga El Salvador åstadkommit.

Och frånvaron av en motkraft på hemmaplan till de styrande USA i form av en organiserad arbetarklass är något vi märker i hela världen. Det är en grundförutsättning för att de kan bete sig så självsvåldigt och aggressivt som de gör, både på inom landet och internationellt.

Facken i USA har aldrig haft den styrka de åtminstone stundtals haft i de flesta andra industriländer. Men idag har årtionden av kräftgång lett till en organisationsgrad som ligger på samma nivåer som på 1800-talet. Inför den kongress som AFL-CIO – den federation till vilken de flesta fackförbund hör – kommer att hålla i slutet av juli, har det därför rasat en hård offentlig debatt om hur denna nedgång skall brytas. På hemsidor, bloggar och i massmedia har fackliga ledare, förbund och enskilda debattörer fört fram sina recept, ofta i ett högt tonläge. Långt ifrån att leda fram till en gemensam strategi verkar det nu som om en splittring av organisationen är oundviklig.

Framväxten av starka fackföreningar i USA var senare och gick långsammare än i Europa Flera tidiga försök möttes med hård repression av stat och företagare. National Labor Union grundandes i slutet av 1860-talet och organiserade främst vita, manliga yrkesarbetare under några korta år. 1869 grundades Knights of Labor som öppnade sig också för okvalificerade arbetare och så småningom även för svarta och blev med sina, åtminstone delvis, socialistiska ideal något som påminde om den växande internationella arbetarrörelsen. Borgarklassen slog snabbt tillbaka mot det växande hotet. Vid Haymarket i Chicago 1886 öppnade polis eld mot och dödade demonstrerande arbetare och fyra ”agitatorer” avrättades efteråt som indirekt ansvariga för en bomb som dödat en polis. Perioden efter utsattes Knights of Labor för en hård och ofta våldsam anti-facklig offensiv. Flera stora strejker under 90-talet ledde till nederlag och vid sekelskiftet var organisationen i praktiken död.

Samma år som Haymarketmassakern bröt sig några av de fack som organiserat yrkesarbetare ur Knights of Labor och bildade den American Federation of Labor, AFL.

AFL vars tydligt anti-socialistiska ledare beskrev sin linje som ”plain and simple unionism” – ”vanlig enkel facklig verksamhet” – att sluta avtal med arbetsgivarna utan några ambitioner att förändra samhället. AFL:s lokala fack, ofta inom byggnadssektorn, uppträdde mer som skrån som fördelade arbetet mellan sina medlemmar än som en fackförening som stred för alla arbetare. Med dessa utgångspunkter blev det naturligt för organisationen att söka stöd och liera sig med olika grupper av borgerliga politiker snarare än att utmana dem genom att stödja arbetarpartier. Här grundlades den hållning som de flesta fack i USA fortfarande har: ”att belöna våra vänner och straffa våra fiender”, vilket i praktiken innebär att avstå från att stödja självständiga politiska krafter och istället köpslå med politiker med medlemmarnas röster som bytesmedel.

Efter att på detta sätt ha överlevt 1890-talets depression och anti-fackliga offensiv växte AFL i takt med den explosiva amerikanska ekonomin. Nu växte också industrifack som gruvarbetarförbundet och det syndikalistiska IWW, liksom det självständiga arbetarpartiet Socialist Party med Eugene V. Debs som ledare, som utmanade den inomkapitalistiska fackliga politiken inom AFL.

Den hårda repressionen under första världskriget mot alla som inte stödde USA:s deltagande tillsammans med AFL-byråkratins angrepp och interna motsättningar gjorde dock att de radikala organisationernas historia blev kort aldrig fick fotfäste.

Under 1930-talet svepte vågor av strejker över USA. Det var de ”okvalificerade” arbetarna, dem som de skråmässiga facken i AFL inte ansåg det mödan värt att organisera som trädde in på scenen med full kraft. 1935 bildades en kommitté inom AFL av fackliga ledare som ansåg att framtiden låg i att organisera hela industrier, oavsett yrke. Året efter bröt de sig ur och bildade CIO, Congress of Industrial Unions. Redan efter ett par år organiserades 4 miljoner arbetare i den väldigaste våg av arbetarradikalisering som USA sett. Åtskilliga strejker och organiseringsframgångar leddes av politiska radikaler, syndikalister, socialister och kommunister av olika schatteringar. Bilarbetarförbundets legendariska organisatörer och ledare under många år – bröderna Reuter – hade till exempel fått sin skolning i Socialist Party, de militanta transportstrejkerna i Minneapolis som var viktiga för uppkomsten av CIO leddes av trotskister och Harry Bridges som under många år kom att leda hamnarbetarna i ILWU var en gammal IWW-medlem.

CIO hade dock med sig många av de byråkratiska och odemokratiskt traditionerna från AFL, liksom den politiska grundsynen. Dess ledarfigur John L. Lewis hade t.ex. inga problem med att under pågående möte skicka sina hejdukar på medlemmar han pekade ut som kommunister och slå dem medvetslösa eller slänga ut dem från möten. Efter att strejkvågen ebbat ut var det därför dessa män, snarare än strejkledarna från basen, som kom att dominera CIO.

När det kalla kriget startat förbjöds kommunister ha fackliga uppdrag i organisationen och de rensades grundligt på radikaler under -49-50. Förbund som vägrade genomföra detta uteslöts helt sonika ur CIO. Samtidigt anpassade ledningen sig till sina allierade i det demokratiska partiet och övergav det sociala program man haft med krav på allmän sjukförsäkring, full sysselsättning, medborgerliga rättigheter för de svarta och så vidare.

Med ett AFL som kommit att organisera även industriförbund och ett CIO som grundligt kväst de första årens radikala aktivism hade skillnaderna minskat mellan de båda federationerna och i McCarthyerans tidiga 50-tal inleddes diskussionerna om samgående. Detta förverkligades sedan 1955.

Den amerikanska fackföreningsrörelsen har med få undantag varit fast i vad som brukar kallas ”bussines unionism” där man försöker få bra avtal för de egna medlemmarna men saknar sociala ambitioner när det gäller samhället eller arbetarklassen som helhet.

I motsats till de flesta andra industriländer växte inga stora arbetarpartier upp tillsammans med facken. Dessa hade inte heller hade någon samhällssyn som i grunden skilde dem från motparten. Orsakerna är många och skulle leda alltför långt att gå in på här. Viktiga faktorer var dock den rasism som fanns inbyggd i samhället alltsedan slaveriet och det skråmässiga sätt de flesta överlevande fackföreningar växte fram på under slutet av 1800-talet.

Under guldåren på 50- och 60-talen kunde denna modell fungera väl för fackföreningarna och många av deras medlemmar; levnadsstandarden höjdes och i utbyte mot medlemmarnas röster blev de fackliga ledarna viktiga samarbetspartners för politikerna.

Under denna tid blev också AFL-CIO en villig aktör åt USA:s utrikesdepartement i det kalla kriget. Genom sina internationella förgreningar fungerade man som regeringens förlängda arm och kanaliserade stöd till fackliga organisationer som bekämpade radikala rörelser och USA-kritiska regeringar. ”Utbildningsorganisationen” AIFLD startades och fick kontor i de flesta latinamerikanska huvudstäder där den arbetade i nära samarbete med CIA och amerikanska företag för att starta USA-vänliga fackföreningar och bekämpa radikala strömningar. Så hade t.ex. AFL-CIO utbildat folk som var aktiva i planeringen och genomförandet av kuppen i Brasilien 1966 som installerade en av Latinamerikas mest brutala militärregimer. Organisationen var också inblandad i den blodiga kuppen mot Salvador Allende i Chile 1973.

AFL-CIO:s stöd till USA:s krigföring i Vietnam var en av orsakerna till att det stora bilarbetarförbundet UAW, som ännu leddes av den legendariske strejkledaren från 30-talet Walter Reuther, lämnade organisationen 1968 och stod utanför ända till 1982.

Det mesta föreföll dock vara frid och fröjd inom fackföreningsrörelsen. Ekonomin expanderade, organisationerna levde ett relativt tryggt och rutinmässigt liv och organisationsgraden var stabil, om än med nordiska mått mätt låg: runt 35%.

Runt hörnet väntade dock helt andra tider som skulle ställa hel andra krav på de fackliga organisationerna.

Den amerikanska fackföreningsrörelsens uttalade inomkapitalistiska hållning och medvetna inriktning på att lösa välfärdsfrågor som pension eller sjukvård genom avtal för de egna medlemmarna, verkade fungera bra de år USA var världsekonomins ohotade lokomotiv. ”The American Way of Life”, med villa, bilar och utbildning åt barnen, blev uppnåelig också för arbetare. Åtminstone för dem som jobbade i de stora, fackligt organiserade företagen i de norra delarna av landet.

Men med 70-talet vände vinden. När den internationella kapitalismen hjul åter började kärva och USA:s industri drabbades av ökad konkurrens gick de amerikanska arbetsgivarna till angrepp. Industrin började flytta till de mindre organiserade sydstaterna eller över gränsen till Mexico. Inför hot om flytt eller nedläggning backade de flesta fack.

Den viktigaste eftergiften gjorde det starka bilarbetarförbundet UAW när det 1979 för första gången gick med på sänkta löner i ett avtal med Chrysler för att, som det hette, rädda jobben. Detta blev mönster för vad som kallats ”concession bargaining”, förhandlingar där fack och företag kommer överens om sänkta löner eller andra ersättningar mot mer eller mindre hållbara löften om att få behålla jobben. 1981 drabbades fackföreningsrörelsen av ett hårt slag när Ronald Reagan ingrep mot flygledarnas fackförening PATCO, avbröt deras strejk genom att avskeda samtliga över 12 000 strejkande och ge dem livstidsförbud mot återanställning. Allt medan de ledningarna för övriga fack satt bredvid och tittade på och visade därmed både arbetsgivare och medlemmar vilket stöd de kunde räkna med i framtida strider.

UAW:s strategi för att rädda jobben kan, lindrigt uttryckt, sägas ha varit ett misslyckande. Från att ha haft 1,5 miljoner medlemmar i slutet av 70-talet återstår idag bara en tredjedel av organisationens medlemmar. Detta trots att UAW numera inte bara organiserar människor i bilindustri utan, liksom de flesta många andra fack, blivit en facklig diversehandel med så vitt skilda grupper som sjukvårdspersonal, frilansskribenter och universitetslärare bland medlemmarna. Eftergiftspolitiken har inte gjort det lättare att organisera arbetare när företag som BMW, Toyota och Nissan öppnat fabriker i traditionellt fackföreningsfientliga sydstater som South Carolina, Kentucy och Tennessee. Man behöver ingen fackförening för att backa, som en kritiker uttryckte det.

I ”bussines unionism”-traditionen har legat en rest från det gamla skråtänkandet: fackets uppgift skall vara att se till de egna medlemmarna och strunta i vad som händer i samhället utanför. Där en amerikansk bilarbetare kan tjäna mer än dubbelt så mycket som i Sverige och dessutom ha fri sjukvård, pension efter 30 års anställning osv jobbar miljoner för minimilön på strax över 5 dollar eller mindre, utan sjukförsäkring eller andra anställningsförmåner. För att inte tala om hela den undervegetation av tillfällighetsarbetande och papperslösa invandrare vars löner och arbetsvillkor mestadels är helt okontrollerade.

Det är knappast förvånande att när tillverkningsindustrin stagnerat har fackföreningarna misslyckats med att organisera den expanderande servicesektorn. Landets största privata arbetsgivare är inte längre GM, där facken slog sig till erkännande på 30-talet, utan den fackföreningsfientliga lågpriskedjan WalMart.

Trots att det uppstod oppositionella grupper inom många förbund som ifrågasatte eftergifterna och samförståndet med allt aggressivare arbetsgivare förmådde dessa – med ett kort undantag i på 90-talet i det mest korrupta facket av alla, Teamsters – inte erövra mer än lokala nivåer.

Men fackföreningarnas nedgång nådde så småningom en nivå som hotade även den högre fackliga byråkratin Utan medlemmar inga medlemsavgifter…

I ett brott mot traditionen av välregisserade kongresser utmanade därför viceordföranden John Sweeney på 1995 års kongress den sittande ordföranden. För första gången i organisationens historia blev det omröstning i ordförandefrågan och Sweeney blev vald med ett tydligt program för att vända den negativa trenden. ”Organisera de oorganiserade” var parollen för den nye ordföranden och hans grupp. Sweeney kom från det stora servicefacket SEIU som gått mot strömmen och vuxit när andra krympt. Visserligen berodde en del av tillväxten på att SEIU, liksom de flesta andra fack, slagits samman med mindre förbund, men de hade även organiserat nya grupper. Mest känd är deras kampanj ”Justice for janitors” för att organisera och förbättra villkoren för städpersonal och vaktmästare, skildrad i Ken Loachs film ”Bröd och rosor”. Många förhoppningar väcktes på att den nya ledningen skulle innebära ett brott med den nedåtgående trenden.

En rad åtgärder genomfördes också. Alltifrån att sparka ledningen för och organisera om den illa beryktade internationella avdelningen AIFLD till att börja driva krav för de papperslösa invandrarnas rättigheter.

Men inte mycket hände i praktiken. De som haft förhoppningar om ett radikalt skifte blev besvikna. I mångt och mycket blev det ”bussines as usual” och 10 år senare finns facit för Sweeneys ledarskap: en fortsatt nedgång i medlemstal och försämringar över lag för den amerikanska arbetarklassen.

När AFL och CIO slogs samman 1955 hade organisationen 13,5 miljoner medlemmar vilket motsvarade 34 procent av arbetskraften. Idag, 50 år senare är medlemstalet fortfarande detsamma. Men idag motsvarar det bara knappt 13 procent.

Även om hälften av de arbetande i USA enligt färska opinionsunderökningar säger att de skulle vilja tillhöra en fackförening är det inte så lätt att organisera folk.

Facklig organisering i USA sker oftast genom att de anställda får rösta om de vill bli representerade av ett fack eller ej. Fackföreningen måste då vinna majoritet för att företaget skall vara skyldigt att förhandla enligt lag. Det är vid sådana omröstningar union busters hyrs in för att med propaganda, övertalning och hot få de anställda att rösta mot facket. I fjol var antalet sådana val nere på 2 300 mot nära 8 000 på 70-talet. Arbetstillfällena försvinner för union busters och en del av de företag som lever på detta fruktar för sin existens; de håller helt enkelt på att segra ihjäl sig.

Organisationsgraden är sedan länge lägre än vad den var när fackföreningarna fick lagligt skydd under Roosevelts ”New Deal” på 30-talet. Enligt 2004 års siffror är antalet organiserade 12,5 % av arbetskraften, i den privata sektorn under 8 %, den lägsta siffran sedan 1800-talet. På bara ett år har facken tappat en kvarts miljon medlemmar i den privata sektorn.

Resultatet har inte låtit vänta på sig. I februari skrev finanstidningen Economist att vinsterna 2004 efter skatt låg på sin högsta andel av BNP på 75 år medan lönernas andel aldrig varit lägre. Bara de senaste tre åren har företagsvinsterna ökat med 60 procent medan lönerna (som i sig är mycket ojämnt fördelade) enbart ökat med 10 %.

De fackliga organisationernas medlemstapp var också en anledning till att Bush omvaldes i fjol eftersom fackligt organiserade tenderar att rösta mer demokratiskt. Med färre fackliga röster att erbjuda försvagades fackens traditionella köpslående med politikerna.

Som ett svar på de uteblivna förändringarna gick Sweeneys efterträdare som ordförande i SEIU, Andy Stern, tillsammans med fyra andra fack 2003 ut i ett upprop kallat New Unity Partnership för att reformera AFL-CIO.

Sedan dess har debatten pågått offentligt och när de tusen delegaterna samlas till kongress 25-28 juli i Chicago kommer de knappast att ha tid för att fira federationens 50-årsjubileum. Istället kommer det att bli en uppgörelse mellan två grupperingar som fört en allt hetsigare debatt.

Debatten handlar framför allt om organisering och då om två huvudfrågor: hur mycket av förbundens resurser skall gå till organisering av oorganiserade och hur skall förbunden själva vara organiserade. Industriförbund eller blandade fack är frågan

Trenden har länge varit att slå samman klubbar, avdelningar och hela förbund utan några naturliga gemensamma nämnare så att många förbund blivit ett slags minifederationer av slumpmässigt sammanrafsade grupper utan tanke på vad som ger facklig styrka. Allt för att få så många medlemmar som möjligt. De sjukvårdsanställda företräds t.ex. av runt 30 fackföreningar och inom byggsektorn och transportindustrin finns vardera 15 olika fack, medan stålarbetarna är i minoritet inom Stålarbetarförbundet. Bara 15 av AFL-CIO:s 57 förbund har över 250 000 medlemmar och 40 har färre än 100 000. Detta i ett land med en arbetande befolkning på över 120 miljoner.

På ena sidan i striden finns den nuvarande ordförande, den nu 71-årige John Sweeney som ställer upp till omval stödd av en majoritet av de ingående förbunden, med ett budskap som inte skiljer sig så mycket från vad han sa för tio år sedan.

På den andra sidan har det största ingående förbundet, SEIU med 1,8-miljoner medlemmar, tillsammans med fem andra fack, varav ett utanför AFL-CIO, startat Change to Win Coalition som kräver omfattande organisatoriska förändringar och en ny ledning för AFL-CIO. Koalitionen där bland annat transportfacket Teamsters ingår representerar 6 miljoner medlemmar, knappt hälften av dagens AFL-CIO.

Ett av de viktigaste kraven är att den fackliga strukturen ändras så att det blir ett fackförbund per bransch. Detta skulle, menar de, ge färre och starkare förbund och en effektivare och mer strömlinjeformad ledning där de största förbunden får större inflytande än idag. Koalitionen vill att en ökad del av verksamhet och resurser skall läggas på organiseringskampanjer t.ex. föreslår man en särskild fond på 25 miljoner dollar årligen för att organisera WalMart. Man kräver också att AFL-CIO:s budget minskas och att fackförbund som har konkreta planer på att organisera i den egna branscherna skall få kraftig rabatt på sina avgifter.

Tonläget i debatten har skärpts ju närmre kongressen kommit. SEIU-ledningen sade redan tidigt att deras förslag inte var förhandlingsbara. Om de inte fick igenom sina förändringar och ett byte av ledning hotade de att lämna federationen. Något som fick flygmekanikerna att hota med göra detsamma om förslagen antogs.

I och med grundandet av Change to Win – i praktiken ett alternativ till AFL-CIO med eget program, stadgar och, sedan början av juli, egen ledning – har ytterligare ett steg tagits mot brytning.

Även om debatten förs på ett unikt offentligt sätt är den främst en angelägenhet för ledningarna och gäller organisatoriska frågor. Alla inblandade framhåller vikten av att organisera men få pekar på behovet av att ändra facklig inriktning. Det är fortfarande samma gamla samarbetspolitik och förhoppningar om ”partnerskap” med arbetsgivarna som dominerar. SEIU:s ordförande och Sweeneys främste utmanare Andy Stern, sa t.ex. i en tidningsintervju nyligen att ”fackföreningar har varit protektionistiska och motståndare till konkurrenskraft” när de slagits mot att jobb säljs ut och förordar att de bör låta arbetsgivare verka ”mer effektivt och med bättre kvalitet”.

Mot den sittande ledningens tio år av misslyckanden står utmanare vars alternativ utgörs av ökad centralisering och toppstyrning. Allt på en grundval som inte på något avgörande sätt skiljer sig från den gamla ledningens, vare sig vad det gäller metoder, politisk uppfattning eller samhällsbild. Inte heller ifrågasätts den politiska osjälvständigheten; att stödja den borgerliga kandidat som tycks vara minst fackföreningsfientlig. Dessvärre för den amerikanska arbetarklassen, i princip samma praktik som lett till den nuvarande situationen. Oavsett hur kongressen går och om, eller snarare när, en brytning sker kommer mer resurser att satsas på att organisera nya medlemmar. Det mesta pekar dock på att dessa resurser satsas på samma sätt som tidigare och som visat sig inte fungera: genom kampanjer utifrån där betalda funktionärer försöker övertyga folk om att de bör gå med i facket, snarare än genom att engagerade basmedlemmar organiserar sig själva och andra i strider med arbetsgivarna.

Om kongressen leder till förändrad organisationsstruktur eller om några förbund bryter sig loss, finns ändå inte mycket som tyder på att det kommer att leda till någon förändring i den långvariga nedgången i vare sig organisationsgrad eller löner, arbetsvillkor och rättigheter som den amerikanska arbetarklassen upplever. För detta krävs ett uppror underifrån, minst lika kraftigt som det som på 30-talet ledde till grundandet av CIO.

Lars Henriksson

Från Arbetaren 2005, publicerad i två delar