Chile under generalerna

Nu har det gått sju veckor sen de chilenska generalernas kupp. En tid av fruktansvärt och chockande förtryck.

Det har varit sju kaotiska veckor med massakrer, angivanden, bokbål, exekutionspatruller, döda, försvinnanden, och en massiv arresteringsvåg.

För att kunna dra slutsatser från den här tiden måste vi få en bild av situationen. T o m skeptiker och cyniker måste böja sig för fakta: Antalet döda kan räknas i tiotusentals (20 000, kanske så många som 25 000); de som fängslats likaså (omkring 30 000); också de som gått under jorden för att fly undan detta mardrömsliknande helvete kan räknas i tiotusental. De arbetare som förlorat sina jobb då de misstänks för vänstersympatier och tvingas leva på svältgränsen måste räknas i hundratusental.

Sju veckor har gått – och under den tiden har förtrycket bara ökat. För två dagar sen avkunnade domstolarna, enligt officiella källor, 32 dödsdomar.

Efter sju veckor finns det fortfarande inget organiserat eller samordnat motstånd mot general Pinochet och hans medbrottslingar. Endast isolerade och spontana attacker. Det har varit en tid av kraftig demoralisering.

Regimens natur

Bakom dessa händelser, bakom de chilenska arbetarnas blod och tårar, ligger en mängd olika politiska frågor. Den första av dessa, den fråga som bestämmer ramen för alla andra, diskussioner, speciellt när det gäller vänsterns uppgifter, rör regimens karaktär. Vilken social bas har den? Vad är dess mål?

Det vore ett misstag att se den nya chilenska militärregimen bara som en ny militärdiktatur av samma typ som vi sett tidigare i Latinamerikas historia. Chiles militärregim skiljer sig från de militärregeringar som kommit till makten i ett tillstånd av allmän apati, då det utan överdrift kan sägas att den har ett verkligt masstöd.

Kapitaliserna och småbourgeoisin, som fortfarande skakar av rädsla efter arbetarklassens mobilisering under folkfrontsstyrets sista månader, stöder i dag militärjuntan blint, utan förbehåll. Hantverkare, små och större köpmän, jordägare som hotades av en utvidgad jordreform, administrativ personal i handeln och industrin, innehavare och utövare och de »fria yrkena» tävlar med varandra för att visa sin slaviska tacksamhet mot landets herrar. Det finns en mängd exempel på det – saker som vem som helst kan se och uppleva dagligen i Santiago och över hela landet.

Angivanden

En av de mest utbredda sakerna, och den mest utbredda, är angivandena. I varje tidning, i varje chilensk stad, ges telefonnummer man ska ringa för att ange någon eller rapportera någon som uppträder misstänkt. Dag och natt, tjugofyra timmar om dygnet, är numren upptagna trots att de är så många. Tusentals samtal kommer varje dag, talade en växel- telefonist om för oss. Hon var opolitisk, men nära nog utmattad av nervositet efter alla de samtal hon måste ta emot och banda under dagarna.

Det mest groteska är kvinnorna från medel- och överklassen som står i kö timme efter timma för att få skänka en del av sina smycken eller besparingar till fonden för nationellt återupp- bygge. En annan otäck syn är den oändliga ström av tusentals män och kvinnor som kommer för att öppet visa sin glädje framför Monedapalatsets ruiner.

På grund av det chilenska samhällets särskilda ekonomiska och politiska kännetecken är det nödvändigt att ta upp hantverkarna, köpmännen och de små jordägarna, vilka tillsammans utgör 30.40 procent av Chiles totala befolkning. Vid en analys av regimen och försök att förstå en del av dess politik är stödet från dessa grupper ett huvudelement. När det gäller förtrycket kan bara det totala och ibland t o m entusiastiska stödet från dessa grupper – som inte tvekar att tillfälligtvis agera som förtryckets hjälptrupper – förklara och få oss att förstå den massiva, hämndlystna karaktär som förtrycket haft sedan kuppens första dagar.

Organisationsplaner

I och med att vi påstått detta framkommer ytterligare två frågor. Stödet är nu i allt väsentligt spontant. Det är inte strukturerat, inte organiserat. Det följer inte några direktiv. Hur länge kan det vara? Finns det några planer på att organisera massorna i ett fascistiskt eller halvfascistiskt parti?

Från militärens sida finns det just nu inga färdigformulerade idéer. Flyggeneralen Leigh, som beskrivs som militärens starka man, har gjort sig själv till expert på konstitutionella lagar, och är nu i färd med att tillverka en ny konstitution. För ett tag sedan gav han i en TV-utsändning besked om sin preliminära resultat.

Dessa demonstrerade en förvånansvärd uppriktighet. Här fanns gott om historiska jämförelser : Mussolini? Inte så dålig. Franco? Den man och den regim vi står närmast. Cortes (spanska parlamentet)? En demokratisk modell. Hitler? Måste tas på allvar, det finns mycket att lära av hans exempel. Salazar? En mästare…

Det tycks som om militären på längre sikt ser fram mot en korporativ regim där yrkessammanslutningar – som tillhörde högern och den yttersta högern – kommer att spela den grundläggande rollen. Sammanslutningar som representerar åkeriägarna, handelsmännen och hantverkarna blir på det viset belönade för den nyckelroll de intog i folkfrontsregeringens störtande.

Men ingen har på allvar föreslagit en upporganisering av ett fascistliknande massparti för att strukturera dessa borgerliga och småborgerliga grupper. Anledningen till detta är ganska enkel: Det spelar ingen roll hur massivt stödet för militären är bland dessa sektorer, det förblir på många sätt ytligt och underordnat kraftiga begränsningar. Det är inget stöd åt en utarbetad politisk plan eller ens medellånga riktlinjer för en ekonomisk och politisk politik.

Ty stödet är inget mer än tacksamhet – ofta bara hysterisk – till dem som eliminerat ett allvarligt hot. Trots att militären för närvarande inte har en utarbetad plan för framtiden är det möjligt att noggrant utvärdera den politik den lägger fram på grundval av en del trevande försök som gjorts.

Storbourgeoisins intressen

Generalerna planerar inte en politik som gynnar mellan- och småbourgeoisin utan en politik som sammanfaller med de chilenska storkapitalistemas intressen. En storbourgeoisi som består av ett fåtal rika familjer, vilka tillsammans med utländskt (främst nordarmerikanskt) kapital kontrollerar och äger de avgörande delarna av industrin.

Det är utifrån detta som vi kan förstå knytandet av Mercurios direktör (Mercurio är stor- bourgeoisins tidning) till ekonomiministeriet. Förutom sin »journalistiska» aktivitet är denna publikation källan till makt för flera av dessa »stora» familjer, av vilka Edwards är den starkaste, där en av familjemedlemmarna är vice-president o Pepsi Colas internationella avdelning.

En politik avsedd för dessa grupper, den chilenska storbourgeoisin länkad till det inter- nationella storkapitalet, måste komma i en motsatsställning till mellan- och småkapitalisternas intressen. Den politiken innebär nödvändigtvis en rationalisering av ekonomin. En moderni- sering av den ekonomiska strukturen, som i många fall går utöver de intressen som det överdrivna antalet småhantverkare, handlare och mellanhänder av alla slag har. Och det är de som är karaktäristiska för den chilenska ekonomin. På kort sikt kommer de hårda åtgärder som juntan vidtar för att undertrycka den svarta börsen – den olovliga handel av alla slag som figurerade under folkfronten – betyda ett hårt slag mot dessa sektorers inkomster.

Så snart den första tidens entusiasm har lagt sig kommer uppvaknandet att bli hårt och bittert för dem som backar upp det massiva förtrycket.

Mot denna bakgrund är det lättare att förstå varför juntan inte planerar att organisera upp det nuvarande masstödet i politiska strukturer, och att det inte existerar ett perspektiv på en massiv fasciströrelse.

Förtrycket

Ett annat kännetecken som måste utgöra en del av analysen är det förtryck som juntan utövar och som blivit dess grundsten. Det är inte så mycket fråga om den kvantitativa omfattningen. I stället rör det förtryckets kvalitativa aspekter: Vilka riktas det främst mot och vilka är dess syften?

På kortare sikt har det massiva förtryck som Pinochet utövar ett klart syfte: Alla försök till motstånd mot kuppen ska kvävas i sin linda. Massmobiliseringarnas nivå och vänsterns och den yttersta vänsterns organisatoriska tyngd gjorde det nödvändigt för juntan att slå till fort och hårt för att krossa vänsterns organisationer, såväl de politiska som fackföreningarna. Att fysiskt likvidera deras kader och mest aktiva militanter.

Detta är verkligen en väsentlig aspekt av detta förtryck: Det syftar till att systematiskt förstöra, att fysiskt likvidera den organiserade chilenska arbetarrörelsen. Men, och det har knappast påpekats förrän nu, förtrycket går längre än så. Förtryckarpolitiken är inte bara till för att förstöra den organiserade arbetarrörelsen, utan det riktas mot hela arbetarklassen.

Hur utövas exempelvis förtrycket i fabrikerna? Efter att ha krossat de olika motståndscentra som fanns i fabrikerna, arresterade militärerna –och sköt ofta direkt – ombuden och de lokala ledarna för vänsterpartierna tillsammans med folkfrontsregeringens utsedda administratörer. Den gjorde de före detta ägarna och direktörerna till administratörer. Sen sammankallade de arbetarna och organiserade verkliga stormöten…men med deltagande av väpnade trupper.

Arbetarklassen attackeras

I många fall, antingen efter angivanden framtvingade under hot om våld eller efter våldsamma massmöten, gick en exekutionspatrull till verket inför stormötets åsyn, och sköt ner kända eller identifierade »ledare» som var närvarande. Efteråt talade man om för arbetarna att endast de fogliga och opolitiska skulle återanställas. I de viktigaste företagen avskedades alla folkfrontspartiernas sympatisörer och kadrer.

Ledarna för MIR, fackliga representanter och medlemmarna i kommunistpartiets central- kommitté är i dag helt överens om att åtminstone 30 procent av den chilenska arbetarklassen har blivit avskedade, saknar arbete eller inte har hopp om att få något och därmed är tvingade till fattigdom och svält. När man har klart för sig att priserna på femton dagar har höjts med 400-600 procent, att de väntas stiga med 1800 procent till årets slut, förstår man att uttrycket »svält» bör uppfattas i sin bokstavligaste mening.

Utöver den organiserade arbetarrörelsen är det verkligen arbetarklassen som klass som för- trycket slår mot och som militären fullkomligt vill demobilisera och avfolka. Ett område har nästan helt klarat sig från förtrycket: Koppargruvorna – som ger 80 procent av exporten. Där har inga sociala förmåner tagits bort, och t o m de fackföreningsrepresentanter som tillhör folkfronten – en minoritet – har lämnats orörda. Storbourgeoisin och imperialismen vet att vara barmhärtiga när deras grundläggande intressen är i fara.

Oavsett vilken form av möjlig utveckling som ligger i framtiden kan det i dag finnas ytterst små invändningar mot att Santiagoregimens kännetecken – förtrycket, de politiska syftena (öppet proklamerade eller inte), masstödet från små- och mellankapitalisterna (även om de inte är organiserade i ett massparti som var fallet i 30-talets Europa) – är en fascistregims kännetecken, någon vars like inte existerar i nutidens Latinamerika. 

Jean-Pierre Beauvais

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974