För en kämpande och oberoende fackföreningsrörelse

Resolution antagen av KAF:s sjunde kongress oktober 1980. Som bakgrund till resolutionen kan med fördel studeras KAF:s fackliga kursbok ”För en kämpande fackföreningsrörelse” och KAF:s kvinnofackliga handlingsprogram ”Kvinnorna i facket, facket för kvinnorna!” som antogs av Centralkommittén 1979. 

Den hårdnande kristiden under 80-talet kommer att drabba de arbetande människorna hårt. SAF:s och den borgerliga regeringens försök att pressa ner realinkomsterna, urholka sjukförsäkringen och den sociala servicen, nedskärningarna inom de viktiga industrinäringarna — är endast de första stegen i att söka tvinga arbetarbefolkningen att betala aktieägarnas vinstanspråk.

Om inte de förbättringar som vunnits under de senaste decennierna ska gå förlorade måste arbetarna sluta leden till försvar av sina intressen.

Det viktigaste redskapet för detta försvar är fackföreningarna! Här samlas de arbetande i en gemensam organisering över partigränser och andra skiljelinjer inom arbetarklassen. De fackliga organisationerna kan därför utgöra den naturliga samlingspunkten för kampen mot arbets- köparoffensiven och kristiden.

Idag ligger dock ett stort hinder i vägen för detta: medlemmarna kontrollerar inte sina egna organisationer! Makten över fackföreningsrörelsen ligger hos den socialdemokratiska fackbyråkratin som strävar efter att anpassa rörelsen till samförståndslösningar med kapitalintressena.

Föreliggande resolution beskriver hur arbetarna långsamt berövades inflytandet över den fackliga verksamheten, hur den socialdemokratiska ledningen befäste sin ställning och hur fackföreningsrörelsen kom att få sitt oberoende insnärjt i ett nät av anti-fackliga lagar och avtal.

Men, resolutionen anger också en väg framåt: hur fackföreningarna åter kan göras till vapen i medlemmarnas händer! De socialdemokratiska ledarna kunde endast anpassa facket till klassamarbetspolitiken genom att beröva medlemsmassorna kontrollen över verksamheten, framförallt över stridsåtgärderna. Vägen att besegra klassamarbetspolitikerna inom fackföreningsrörelsens ledning är att kämpa för att medlemmarna återtar makten över det fackliga arbetet — på alla nivåer.

För många arbetare, kanske framförallt inom den unga generationen, framstår den byråkratiserade fackföreningsrörelsen mer som ”försäkringsbolag” än som kamporgan. Det skärpta kristidstrycket under det kommande decenniet tvingar dock alltfler att söka sig till sina etablerade organisationer för att söka använda dem för de syften de en gång skapades. Motsättningarna mellan massan av medlemmar som vill sätta hårt mot hårt för att försvara sina intressen och den klassamarbetande byråkrati som förlamar organisationerna, kommer att skärpas.

Kommunistiska Arbetarförbundets medlemmar kommer att finnas i främsta ledet för att omvandla fackföreningarna till klasskampsorganisationer — helt styrda av medlemsmassorna. Resolutionen ”För en demokratisk och oberoende fackföreningsrörelse!” anger vägen för detta arbete.

Läs hela resolutionen som gavs ut i form av en pamflett.