Introduktion till boken »Spanien: Revolution och kontrarevolution»

Del 2 av 4 i serien Spanska inbördeskriget

Felix Morrows »Spanien: Revolution och kontrarevolution» är fortfarande den bästa marxistiska analysen av den spanska revolutionen 1936-37 och dess tragiska slut. Andra verk som är skrivna senare och baserade på nytt utförligt källmaterial, ger en mer detaljerad redovisning av händelserna och den sociala och politiska kamp som utmärkte dessa, och de närmast föregående, dramatiska år (l). Men ingen av dem kan jämföras med Morrows analys av de fundamentala klasskrafter som sattes i rörelse, den oundvikliga konflikten mellan dem och resultatet av denna konflikt, beroende av frånvaron av ett revolutionärt ledarskap eller ett klart politiskt medvetande hos de arbetande massorna. Morrow förklarar de viktigaste händelserna i revolutionen och kontrarevolutionen utifrån de sociala krafterna. Han bekräftar till fullo Trotskijs tes att den strategi som stalinisterna och deras bundsförvanter och anhängare förespråkade (»först vinna kriget, sedan slutföra revolutionen») helt ignorerade klasskampens verklighet och att försöken att ersätta den med politisk manipulering bara kan resultera i en katastrof: först strypa revolutionen, sedan förlora kriget.

Den mängd memoarer som kommit ut efter Morrows bok -38 har ytterligare bekräftat Morrows grundläggande analys. Att det var Stalin och den sovjetiska byråkratin som bar ansvaret för att Spanska kommunistpartiet (PCE) påtvingades en kontrarevolutionär inriktning bekräftas av vittnen från partiets ledarskikt. (2) Den bistra verkligheten kring GPU:s försök att exportera sina metoder till Spanien – massarresteringar, tortyr, mord och skenrättegångar mot revolutionärer (om dessa spreds rykten att de skulle vara Francos »femte kolonn») – är välkända idag liksom deras politiska misslyckande. Ingen trodde på stalinisternas förtal. Arbetarna kände skräck och avsky inför den politiska terrorn. Franco kunde spela på och utnyttja den enorma demoralisering som spred sig i republikanernas led. När de överlevande POUM-ledarna till slut ställdes inför rätta dömdes de inte för att ha varit »Francos agenter» utan för att ha agiterat för proletariatets diktatur!

Det är intressant att se hur t o m i Sovjet, trots den hårda kontroll byråkratin utövar över alla sociala vetenskaper, om än på ett försiktigt sätt, Kominterns och PCEs linje 1935-39 ifrågasätts idag. Denna linje – tillsammans med teorin om »socialfascismen», som var till stor hjälp vid Hitlers maktövertagande i Tyskland; tvångskollektiviseringarna, som orsakade mer än 30 års ständig kris i det sovjetiska jordbruket; massutrensningarna 1936-38, där hela den överlevande kadern inom bolsjevikpartiet och inom Röda Arméns befäl mördades, vilket banade väg för de militära katastrofer sommaren och hösten 1941 som förde Sovjet mycket nära randen för ett militärt sammanbrott – är Stalins grövsta brott över vilka histor¿ien redan gett sin otvetydiga dom.

Den spanska revolutionens nederlag var inte bara en obetydlig händelse på ett andra rangens slagfält. Det var den viktigaste händelse som ledde fram till andra världskriget och fascismens utbredning över Europa, ända fram till Leningrads, Moskvas och Stalingrads portar. Hitlers maktövertagande i Tyskland började tynga ner vågskålen på kontrarevolutionens sida. Det var ett mördande slag mot den största och bäst organiserade delen av det europeiska proletariatet. Men Hitlers seger var inte alls säker och hans erövring av Europa var inte oundviklig. Den väldiga vågen av revolutionär militans inom den spanska arbetarklassens 1936, stödd av en’ våg av generalstrejker i Frankrike och Belgien och en världsomfattande mobilisering av arbetarkampen som tom nådde USA (de mäktiga sittstrejkerna som ledde till CIO:s bildande), kunde ha krossat Hitler. Sommaren 1936 var hans armé fortfarande mycket svag och hade varit en »lä¶tt match» för den röda armén. En segerrik spansk revolution, som spridit sig till Frankrike, skulle ha tvingat fram en kraftig respons från arbetarklasserna i Italien och Tyskland. Historien kunde ha tagit en helt annan kurs. En besegrad spansk revolution dömde arbetarklassens uppsving i Frankrike, Belgien och andra länder till nedgång och demoralisering och öppnade vägen för Hitlers erövring av Europa.

l denna mening kan Stalins politik – att offra den spanska revolutionen till förmån för en diplomatisk lek med de franska och brittiska imperialisterna – inte ses som ett underordnande av världsrevolutionen under Sovjets »nationella intressen». Ty hans förräderi gentemot den spanska revolutionen utdelade också kraftiga slag mot Sovjets militära försvar. Politiken återspeglade den grundläggande konservatismen hos det privilegierade skiktet i det sovjetiska samhället, dess paniska rädsla för att någon viktig utvidgning av ”världsrevolutionen skulle förstöra det status quo som rådde mellan de sociala krafterna, internationellt och nationellt -ett status quo som bestäms av den sovjetiska arbetarklassens politiska passivitet och som möjliggör byråkratins makt.

En liknande fientlighet gentemot varje proletär revolution visade Stalin och hans anhängare i förhållande till de jugoslaviska, kinesiska och kubanska revolutionerna. För närvarande utstår de vietnamesiska kommunisterna en upprepning av detta eländiga spektakel. Den grundläggande skillnaden mellan Spanien 1936 och utvecklingen under efterkrigstiden är den förändring av de internationella klasstyrkeförhållandena som ägt rum. Den ökade styrkan genom de revolutionära uppsvingen har betytt att, medan det var möjligt för den sovjetiska byråkratin att strypa den spanska revolutionen har dess senare ansträngningar i den vägen misslyckats. Detta beror inte bara på de ändrade klasstyrkeförhållandena, utan också på att de lokala kommunisti◊ska partierna eller självständiga revolutionära krafterna har varit beredda till en klar brytning med stalinismens mensjevikiska inriktning.

Den spanska revolutionen är ett övertygande bevis mot den spontanistiska idéen att ett massuppsving, bara det är tillräckligt brett, skulle vara tillräckligt för att åstadkomma en segerrik revolution. Aldrig tidigare har historien skådat ett så brett uppsving som i juli 1936 när de spanska arbetarna krossade det fascistiska upproret i nästan alla större städer och på en betydande del av landsbygden. Aldrig förr hade ett så omfattande övertagande av massorna av fabriker, offentliga byggnader och större bondgårdar ägt rum.

Icke desto mindre misslyckades revolutionen. Ingen enhetlig och centraliserad maktstruktur skapades av massorna. Konfronterade med denna för varje revolution så viktiga fråga var de anarkistiska ledarna, som hade propagerat bland massorna om statens omedelbara »upplösande», en avgörande kraft för att hindra de rÎevolutionära massorna -av vilka många var anarkosyndikalister -från att upprätta sin egen arbetarstat. Därmed accepterade de de facto den borgerliga statens återupprättande. Till och med återupprättandet av den repressiva apparaten. . Det faktum att många anarkistiska ledare som först deltog i denna återuppståndna statsapparat som medlemmar av en regering tillsammans med borgarklassen och sedan själva blev offer för det förtryck de hade möjliggjort, understryker de principiella lärdomar som kan dras från händelserna i Juli 1936. Massornas antikapitalistiska kampvillighet, revolutionära anda och hjältemod kan under vissa förhållanden överstiga allt vad revolutionärerna själva förutsett. Men utan den borgerliga statsapparatens fullständiga krossande och ersättandet av den av en arbetarstat, kan ingen socialistisk revolution segra. Och en sådan arbetarstat kan inte byggas utan ett centraliserat ledarskap. Den kan inte byggas enbart på basen av spontan kamp.

Stalins diplomatiska manövrer – s∫om till stor del byggde på illusioner – var den omedelbara orsaken till den spanska revolutionens misslyckande. Den sovjetiska byråkratins intresse, såsom ett parasitärt skikts, var den i sista instans underliggande förklaringen till den kontrarevolutionära politiken. Men en viktig länkande faktor var den felaktiga mensjevikiska teorin om »revolution i etappen) som överfördes till Spanien (i en särskild »antifascistisk variant») inte bara av de viktigaste kominternpolitikerna utan också av många av deras socialdemokratiska och centristiska bundsförvanter (för att inte tala om de »liberala» borgerliga politikerna som entusiastiskt gjorde teorin till sin egen). Eftersom Spanien var ett efterblivet land kunde bara en borgerligt demokratisk revolution vara på dagordningen. Därför var uppgiften att försvara den borgerliga demokratin, den demokratiska republiken, mot fascismen, monarkin och de kvasi-feodala jordägarna; det kunde inte bli tal om aªtt fortsätta arbetarnas och böndernas kamp mot utsugningen och förtrycket till sitt logiska fullbordande, genom en process av permanent revolution som skulle leda fram till arbetarmakten och lösa den borgerliga revolutionens problem, som den spanska kapitalismens säregna historia inte lyckats lösa.

Idag, när Franco suttit vid makten i mer än trettio år efter inbördeskrigets slut, klamrar sig det spanska kommunistpartiet och olika centristiska grupper fast vid samma strategi. Mer än någonsin tidigare sitter de fast i den ödesdigra idén om »en revolution i etapper». Det första steget måste vara återinförande av »demokrati». PCE är tom berett att slopa tanken på en demokratisk republik och acceptera monarkins återupprättande, om demokratiska fri- och rättigheter kunde fås på detta sätt. Sedan kommer steget med parlamentarisk demokrati, under vilken PCE och »andra demokratiska kraften) skall kämpa för reformer. Bara när »majoriteten» av det spanska folket på detta sätt har övertygats (förmodligen genom val), kan kampen för socialismen — genom ett nytt mellansteg av »avancerad demokrati» – kom’ ma på dagordningen.

PCEs hemliga önskemål har varit att kapitalisterna själva på något sätt skulle stegvis »liberalisera» den senila bonapartistiska militära diktaturen (frånvaron av en småborgerlig massbas som stödjer regimen omöjliggör att vi kallar den fascistisk). Det var därför som PCE stödde Spaniens inträde i EG (de spanska socialdemokraterna delar ivrigt dessa förhoppningar och illusioner). Eftersom demokratin som genomförts ovanifrån har visat sig vara, helt illusorisk har inriktningen ändrats till »demokratin vunnen underifrån genom en fredlig generalstrejk» stödd av alla »demokratiska)) politiska krafter, (tom liberala monarkister). Precis som 1936 ersätter de politiska manövrerna helt och hållet en nykter bedömning av de grundläggande sociala krafterna.

Det vore b≤ara dumt att förneka att många förändringar har skett i det spanska samhället sedan inbördeskriget 1936-39. Efter många års isolering sögs den spanska kapitalismen under 50-talet med i den västeuropeiska ekonomins stora boom. Genom det väldiga uppsving som turismen inneburit och genom en massiv utvandring av arbetslösa både från städer och landsbygd som absorberades av den västeuropeiska ekonomin, var hemmamarknaden tillräckligt utvidgad för en viktig industrialiseringsprocess. Idag har Spanien i allt väsentligt blivit ett industriellt land inom vilket den absoluta delen av befolkningen bor i städer och inom vilket d?n industriella arbetarklassen blivit den numeriskt viktigaste klassen i samhället.

Visst är den spanska kapitalismen avsevärt efterbliven jämfört med sådana imperialistiska länder som Västtyskland, Storbritannien, Frankrike eller Italien. Industrin är fortfarande oförmögen till verklig konkurrens på världsmarknaden. Exáporten består till stor del av jordbruksprodukter. Många av de sydliga och västliga områdena är markant underutvecklade. Den nationella frågan, i synnerhet bland baskerna, kvarstår som en obotad kräftsjukdom. Men om det var absolut fel att påstå att Spanien stod på randen av en borgerligt demokratisk revolution 1936, så vore detta påstående idag bara löjligt.

Efter en lång sömn, orsakad både av det fruktansvärda förtrycket – det förtryck som följde på Francos seger var lika blodtörstigt som själva inbördeskriget – och genom frånvaron av perspektiv och självförtroende, har den spanska arbetarklassen åter börjat resa sig. Sedan det tidiga 60-talet har otaliga strejker och andra skärmytslingar börjat ge form åt ett nytt avantgarde på fabrikerna, i arbetarkvarteren och på universiteten. l början försökte kapitalisterna medvetet att begränsa detta uppsving till omedelbara ekonomiska krav (till en rent facklig politik). Men själva diktaturens väsen orsakade denna strategis misslyckande. Den nya militansen kunde inte hindras från att ta upp kampen för de politiska fångarnas frigivning, kampen tor självständiga fackföreningar, kampen för tryck-, organisations- och demonstrationsfrihet, och kampen för självbestämmande för de förtryckta nationaliteterna. Därför var ekonomiska och politiska krav starkt förenade. Efter några framsteg och några misslyckanden och trots diktaturens proklamering av undantagstillstånd har stora strejkvågor spritt sig i Baskien, i Barcelona, i Madrid, i Asturien och t o m i det efterblivna Galicien efter 1969. Dessa har förenat ekonomiska krav med en solidaritetsrörelse mot förtrycket.

Eftersom arbetarklassens styrka är absolut avgörande i denna kamp och eftersom arbetarklassens har börjat kämpa för sina egna självständiga intressen, är det absolut orealistiskt att förvänta sig att proletariatet frivilligt skulle begränsa sig till att återinföra den borgerliga demokratin som ett första stadium. Arbetare som börjar ockupera fabriker, som lär sig att bemöta polis och militär, kommer inte att engagera sig i ett avgörande styrkeprov med brutala motståndare för att givmilt lämna över frukterna av segrarna till sina egna utsugare. Oundvikligen kommer den kommande spanska revolutionen att ha en proletärt socialistisk karaktär från början, dvs, den kommer att bestämmas av arbetarklassens agerande och kommer att öppna möjligheten för ett maktövertagande av proletariatet.

Detta betyder inte att demokratiska krav inte kan spela en viktig roll i inledningen av denna revolution och att inte en övergångsfas på upp till några månader är möjlig mellan Franco-diktaturens störtande och införandet av proletariatets diktatur. Det betyder bara att arbetarklassens ledarskap precis som 1936 kommer att vara den avgörande faktorn.

Om ett borgerligt mellanspel bli¡r resultatet av den revolutionära kamp som störtar diktaturen sker inte detta därför att situationen inte är mogen för arbetarklassens maktövertagande. Det återspeglar bara att massorganisationerna som arbetarna fortfarande följer (i första hand PCE) temporärt har lyckats i sina ansträngningar att hålla tillbaka den socialistiska revolutionen till förmån för en borgerlig demokrati. Men möjligheten för ett borgerligt mellanspel att förbli varaktigt skulle till och med vara mer begränsad nu än den var mellan 1931 och 1936. Den industriella utveckling som Spanien gått igenom sedan dess kommer att till och med ytterligare sätta de sociala motsättningarna på sin spets. De arbetslösas elände, fattigdomen på landsbygden, offren för strukturutvecklingen skulle leda till en förening med en mycket starkare arbetarklass som kommer att skaka det borgerliga samhällets grund. Kapitalist klassen kommer snabbt att upptäcka att den inte har medel att köpa de revolutionära sociala krafterna med reformer Massförtryck skulle åter igen bli den härskande klassens grundläggande strategi. Sedan arbetarklassen har prövat på organisationsfriheten kommer den inte att passivt acceptera detta förtryck, inte mer än den var beredd att göra det 1936.

Den mest troliga varianten är att en revolutionär generalstrejk kan störta den spanska diktaturen; att en dubbelmaktssituation blir resultatet av denna generalstrejk; att frågan om en federativ iberisk arbetarrepublik kommer på dagordningen genom diktaturens fall. Just genom att den spanska bourgeoisin är medveten om detta troliga perspektiv föredrar den diktaturen i avsaknad av ett realistiskt alternativ.

En ny generation spanska revolutionärer växer upp idag, sammanlänkade med uppsvingen bland arbetarmassorna och med studenternas kamp. Denna generation drar lärdomar av inbördeskriget 1936-39. Den är fortfarande svag jämfört med de uppgifter historien har givit den, men den är starkare än de få trotskister som fanns i Spanien under de avgörande veckor och månader som Morrows bok tar upp. Den kommande spanska revolutionen kommer att spela en viktig roll i utvecklandet av den socialistiska revolutionen i Västeuropa – en process som inleddes med Maj-68 i Frankrike. Att hjälpa de spanska marxisterna att bygga ett starkt leninistiskt parti, en handlingskraftig sektion av Fjärde Internationalen, är idag en av de viktigaste uppgifterna för världens revolutionärer. Nyutgivningen av denna bok är ett viktigt bidrag till detta.

Ernest Mandel.

NOTER

1. T ex Pierre Broué och E Témime, La Revolution et la Guerre d’Espagne, Paris -61. Hugh Thomas, The Spanish Civil War, London -65.

2. En före detta medlem av det spanska kommunistpartiets politbyrå, Jesus Hernandez, publicerare 1953 en stark anklagelse mot Stalins och GPUs intrång i Kommunistpartiets politik under inbördeskriget, Yo fui un ministro de Stalin (Jag var Stalins minister). För att avslöja en bekväm myt är det nödvändigt att trycka på den viktiga roll Togliatti spelade när han var Kominterns representant i Spanien. Han tvingade på det spanska kommunistpartiet dels högerlinjen om revolution i etapper (se hans artikel ”On the particularities of the Spanish revolution’, som finns med i hans samlade essäer: Sul Movimento Operaio Internazionale, Rom -64) och dels organiserade han GPUs terror i Spanien. En annan av kommunistpartiets ledare, Fernando Claudin, bekräftar denna analys i sin La Crisis del Movimento Communista, Paris -70 (Fransk översättning, Maspero -72).

3. K L Maisanik, The Spanish Proletariat in the National-Revolutionary War, Moskva -60. Författaren erkänner att arbetarna hade börjat erövra makten i juli 1936, och att de för länge sedan hade passerat gränserna för en borgerligt demokratisk revolution. Hans bok kritiserades senare hårt i Sovjetunionen.

4. Desertering var inte helt ovanligt, inte bara bland de italienska trupper som skickats dit för att slåss mot republikanerna, utan också bland de speciellt utvalda piloterna i Hitlers flyg. Kondor legionen, som skickats till Spanien för att hjälpa Franco (se Walter Görlitz. Der Deutsche Generalstab, Frankfurt, sid 442)

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 3-4/1976

Navigation<< Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderiFörord till »Spanien: Revolution och kontrarevolution» >>