Att ena arbetarklassen i kamp för sina intressen

Grunden för fackligt arbete är just att ena arbetarklassen.

När man arbetar lokalt handlar det om att hitta vägar att ena människor som arbetar på samma arbetsplats. Detta oavsett hudfärg, hårfärg, musiksmak, ålder, kön, bakgrund, eventuell partipolitisk tillhörighet eller sympati. Oavsett om man är 20-årig hip-hopare eller 60-årig dansbandsfanatiker.

Det gäller att inte bara argumentera ideologiskt för detta, men framför allt och i första hand att hitta de frågor som verkar enande. Om man kan ena folk kring konkreta kampfrågor så kommer ”ideologin” av sig själv. Och det är inte så svårt egentligen. Det handlar framför allt om löner och arbetsvillkor, men också om att inte bli illa behandlad eller diskriminerad på sin arbetsplats.

För att kunna ena folk på en arbetsplats är det en stor fördel om alla är med i samma fackförening. Det är det som är poängen med fackföreningen; att alla enas om krav och sedan för fram dem tillsammans.

Men det räcker inte an ena folk på en arbetsplats, de anställda inom exempelvis hela postbranschen måste också kunna agera tillsammans. Och i ”globaliseringens” tidevarv blir del allt viktigare att kunna agera på internationell nivå. ”One big union” för att citera Joe Hill.

Viktigt är förstås också an någon eller några på arbetsplatsen böljar organiserandet, de som blir förbannade på sakernas tillstånd eller de som helt enkelt är tillräckligt ”tokiga”. Det är att lura sig själv att tro att saker ”bara händer”. Det är alltid någon, några som tar initiativ.

Jag tar ett exempel från min egen verklighet. Jag jobbar på Posten som brevbärare och är organiserad i SEKO vilket de flesta postanställda är. SEKO är det tredje största förbundet inom ”LO-familjen”.

En liten seger kan betyda mycket

På ett mindre brevbärarkontor i Stockholm var det för drygt tio år sedan personalbrist, det jobbades nästan ständig övertid. En del tyckte att det var okej att tjäna extrapengar ett tag, men till slut blev allt fler trötta på situationen. De förtroendevalda hade krävt mer personal och namnlistor hade gått runt, men utan gensvar från cheferna. Argument till de enskilda att på egen hand säga nej till att jobba övertid om de inte orkade, fungerade inte. Till slut lyckades de förtroendevalda ordna ett medlemsmöte dit alla medlemmar kom, inklusive ett par oorganiserade. ”Någon” föreslog att alla skulle vägra jobba över tills mer personal hade anställts. Alla gick med på detta. Eftersom vi har något som kallas lagen om kollektivavtal i Sverige, som säger att när ett avtal har skrivits under av arbetsgivare och fack så råder fredsplikt – det vill säga ingendera parten får ta till stridsåtgärder – var de förtroendevalda naturligtvis tvungna att säga att: ”Vi inte kan stödja en avtalsstridig aktion”. Alla visste dock att de förtroendevalda egentligen var med på det hela.

Ingen jobbade över, mängden kvarliggande post växte, cheferna sprang till sena kvällen och bar post. Det tog två veckor, sedan anställdes två personer till.

Under flera år efteråt var det mycket lätt att jobba fackligt, närmare en fjärdedel av medlemmarna hade någon form av fackligt uppdrag och man var besviken när det bara var 50 procent av medlemmarna på medlemsmötena. Genom att först ena folk om frågan, agera tillsammans, och vinna striden hade den fackliga solidariteten och medvetenheten ökat markant. Och stoltheten, att kunna bära huvudet högt.

Och när det inte räcker?

Men ofta räcker det inte med att kämpa lokalt. Under åren som kom med kapitalets ideologiska offensiv för konkurrens och den allmänna högervågen, i samband med avideologisering av facket, blev posten bolagiserad och konkurrensutsatt. Vi har nu haft ett antal år av försämringar för de postanställda – vad gäller löner och arbetsvillkor. Den fackliga aktiviteten minskade på det lilla kontoret. ”Jo. vi har väl en bra klubb här, men förbundet skriver ju ändå på dåliga avtal, vi får det ändå sämre hela tiden.” Den fackliga aktiviteten minskade – folk slutade gå på medlemsmöten och engagera sig. Vi insåg att man måste ta strid även utanför den egna arbetsplatsen.

Förändra facket?

Vi valde att försöka få vårt förbund att både ta den ideologiska striden mot avregleringar och konkurrensutsättning och att få förtroendevalda att börja ta strid för bra avtal. Detta betyder att man måste tala om vad man tycker och försöka vinna först de egna arbetskamraterna för detta och sedan postisar på andra arbetsplatser, andra klubbar och andra branscher inom SEKO. Och se till att välja representanter som på allvar vill ta strid for sina medlemmar.

Vår klubb har börjat detta arbete. Vi är inte de enda och vi försöker knyta kontakter med folk på andra arbetsplatser. Men tyvärr är det många som väntar på an någon annan ska göra jobbet. Bland postisar har det funnits tankar om att bilda ett nytt fackförbund, om inte förbundet skulle ändra sig. För mig personligen är det inte viktigt vad fackföreningen heter. Det viktiga är att veta att man både klarar av att bygga en stark och livskraftig organisation och en som vill och kan slåss för sina medlemmar.

Att bygga nytt eller förändra gamla organisationer är en strategisk fråga. Man måste fråga sig vad vi kan göra av den situation vi har idag. Jag har valt att försöka göra det stora facket bättre. Andra har valt andra vägar. Finns det fler organisationer på en och samma arbetsplats måste man försöka ena arbetskamraterna ändå. Organisationen får inte bli ett hinder för att bedriva facklig kamp.

Just i skrivande stund har SEKO varslat om strejk på Posten. Man kräver ett nytt och bättre lönesystem, som dels innebär högre ingångslön och dels en snabbare löneutveckling. Att vi har haft en mycket dålig reallöneutveckling jämfört med andra är naturligtvis huvudanledningen till kraven. Men också att en del klubbar inte har gett upp. att man har fortsatt att hålla medlemsmöten, skriva protestlistor, skriva öppna brev, kräva avtalen ut på omröstning bland medlemmarna innan de skrivs under, föreslå mer kampvilliga förtroendevalda, genomföra utåtriktade aktioner med mera, har nog bidragit, i alla fall till en del, att det nu ser ut som att det kan bli strejk på Posten.

Själva organiserade vi en aktion i tre dagar på Medborgarplatsen i Stockholm. Det var framför allt yngre medlemmar som var drivande. Vi visade med bilder, en fullastad cykel och ett berg med fingerad ”post och reklam”, en brevbärares vardag. Samtidigt redogjorde vi för våra lönenivåer. Positiv reaktion från allmänhet, nästan total likgiltighet från massmedia och en liten men tydlig puff på våra förhandlare att inte backa från våra krav.

Många sätt är bra

Det finns många sätt att jobba fackligt. De sämsta är väl när någon råkar bli vald av ett fåtal av medlemmarna på årsmötet och sedan aldrig gör något eller sitter på en expedition hela dagarna. För mig finns det några viktiga saker.

1. Medlemmarna i facket ska bestämma. De som väljs i förtroende att föra sin kamraters talan måste alltid vara beredda på att förtroendet upphör om de inte sköter sig och då kunna avsättas. Därför behövs det strukturer och arbetssätt som garanterar detta. Att på olika sätt skapa en aktivitet på arbetsplatsen är inte nog, det måste vara aktiviteter som lyfts upp av medlemmarna.

Medlemsmöten, enkäter, omröstningar är redskap för att medlemmarna ska bestämma. Pröva olika/nya mötesformer om de gamla inte runkar! Och varför inte medlemsomröstningar om alla avtal innan de skrivs under?

2. Alla ska veta allt. De förtroendevalda ska informera om allt som berör medlemmarna. Medlemmarna ska kunna reagera innan de förtroendevalda har bestämt något ihop med arbetsgivaren. Naturligtvis inte känsliga personärenden, men man ska akta sig för att tro att frågor är oviktiga eller ointressanta för medlemmarna. Det är bättre att veta vad arbetskamraterna/medlemmarna tycker än att gissa. Och oftast vet arbetsgivarna mycket väl om vi vet vad kompisarna tycker eller om vi bara gissar!

3. Stanna inte vid den egna arbetsplatsen! Vi lever i ett klassamhälle, hela världen är ett klassamhälle. Vi tjänar på att bygga broar av solidaritet mellan arbetsplatser, branscher, förbund, länder och världsdelar.

4. Se bortom dagens klassamhälle! Om man accepterar status quo, det vill säga att några få har makten eller att konkurrensutsättning är nödvändig, så kommer man aldrig att uppnå vare sig några större eller varaktiga förbättringar.

Sven Jinton är brevbärare i Stockholm och aktiv i SEKO.

Läs hela numret av Oreda nr 11 (3-4) / 2004, Facklig organisering & privatisering