Liken i Medelhavet – om stängda gränser och öppna frågor

En diskussion om migration i Europa kan på goda grunder ha Medelhavet som utgångspunkt. Flera av författarna i antologin Migration i den nya världsordningen (Rasismer i Europa 2)(1) hämtar sina perspektiv just därifrån. Kajsa Johansson, Röda Rummet 3-4 2004.

En av bokens texter, skriven av forskarna Magnus Dahlstedt och Mekonnen Tesfahuney, beskriver ett fotografi som säger mycket om det rum av lögner, cynism och makaber teater som dagens Europa utgör: Två solbadande turister sitter under ett parasoll. En död marockansk man ligger en bit bort på stranden. Turisterna betraktar kroppen, helt oberörda.

Medelhavet är en flytande kyrkogård och Gibraltarsundet ett likgiltighetens rum. Få verkar bry sig om att över 2000 döda människor flutit iland bara vid Spaniens kuster sedan slutet av åttiotalet(2). Området är samtidigt en krigszon där det pågår regelrätta krig mot invandrare när Tony Blairs krigsflotta sätts in för att mota bort flyktingbåtar. Detta visar tydligt den snabba harmoniseringen av EU:s hårdnande flyktingpolitik; Blairs förslag om militära aktioner mot migrationen mötte först ett visst motstånd men har nu normaliserats och Frankrike, Italien, Portugal och Spanien ställer villigt upp.

En rad ledande politiker inom EU, många av dem från länderna ovan, har gått ut och krävt hårdare tag mot illegala invandrare så att ”högerextremister i Europa inte ska få kidnappa invandringsfrågan”. Kriminaliseringen av invandrare fastslås i EU:s konstitution och grundläggande rättigheter dribblas bort. Media är en aktiv medlöpare, som med sitt språkbruk förvandlar alla flyktingar till ”illegala”. Tvångsdeporteringar är ett exempel på detta, liksom det som den tyska regeringen valt att kalla ”racial profiling”, det vill säga rätten att anhålla, visitera och göra husrannsakan hos en person enbart på grund av etnicitet eller hudfärg(3). Det senare går väl ihop med EU:s passiva hållning till USA:s frihetsberövanden av en stor mängd människor utan några sakliga grunder alls. Ständigt framställs det också som om det är flyktingarna själva, och deras orättfärdigt stora antal, som hotar asylrätten. Det förefaller som att allt makteliten önskar kan harmoniseras och normaliseras i EU:s migrationspolitik, även det som på ett tidigt stadium stämplades som främlingsfientlig repression.

Aupair och flyktingar

Migration, som egentligen bara betyder att människor flyttar, är ett brett begrepp som innefattar mycket ”“ allt från europeiska ungdomar som åker till USA som aupair och som volontärer till utvecklingsländer, till människor som upplever att de av olika anledningar inte har något annat val än att flytta. Det är den sistnämnda gruppen, där majoriteten har sitt ursprung i världens fattigare länder, som ses som problemet. Det är dem man vanligtvis syftar på när det pratas om migration i olika sammanhang. Sällan ses vårt eget obegränsade resande som ett migrationsproblem.

I dag menar många att den europeiska migrationspolitiken går att förstå utifrån nationalstatens minskande betydelse. Det kan dock vara förtjänstfullt att tvärtom fokusera på den faktiska, aktiva roll som nationalstaten har i EU och de oåterkalleliga processer som harmoniseringen utgör. Detta diskuterar Linköpingsforskaren Peo Hansen i sitt avsnitt i boken. Så fort de enskilda medlemsstaterna idag kan hitta en minsta gemensam nämnare för ett politiskt projekt, flyttas frågan från en nationell till en överstatlig nivå, för att aldrig mer återvända. Det är politiska ställningstaganden och nationella regeringars intressen – ingen förunderlig naturlag – som gör att besluten flyttas upp. Men när detta väl skett blir det aktuella projektet, som till exempel militariserad gränsövervakning, en konstitutionell fråga i EU, ett grundlagsstadgat ramverk för den fortsatta politiken. Inte med all parlamentarisk möda i världen kommer dessa frågor kunna vinnas tillbaka till nationell nivå, för att omprövas i grunden. Detta är en fullständigt odemokratisk process. Man kan inte ens tala om ett demokratiskt underskott, eftersom ett underskott förutsätter att man, som i exempelvis en statsbudget, har möjligheter att få bukt med problemet med hjälp av befintliga politiska verktyg.

De nationella politikerna är inte offer för denna process. De är kraftfulla aktörer som bestämmer hur och om harmoniseringsprocessen skall fortskrida. Hansen konstaterar, utifrån att antalet dödsoffer till följd av exempelvis militariserad gränsövervakning och restriktiv asylpolitik ständigt ökar, att ”Skiljelinjen löper inte mellan främlingsfientliga och progressiva regeringar; den löper istället mellan regeringar som vill avveckla asylrätten med hjälp av massdeportationer och läger och de som föredrar andra metoder.” Harmoniseringen har ett egenvärde för de nationella regeringarna när nyliberalismen idag i allt större utsträckning stadfästs i grundlagen. Detta eftersom man aldrig behöver axla ansvaret när arbetarna i det egna landet drabbas. Nyliberalismen blir, till följd av just nationella regeringarnas politiska ställningstaganden, en politisk ram, vilken uppfattas som självklar. Anpassningen till denna blir i sin tur en ”nödvändighet”, som den enskilda nationella regeringen inte behöver ansvara för inför den egna väljarkåren, eftersom den fortgår även om regeringen byts ut.

Det är också i detta ljus vi måste förstå höger extremismen i Europa och att EU sedan slutet av 80-talet framgångsrikt bekämpat asylrätten. ”Kampen” mot den illegala invandringen, och inte bekämpandet av arbetslösheten, beskrivs som unionens allra viktigaste fråga. Med välfärdens nedmontering såsom grundlagsfäst självklarhet fastställs medvetet en ny politisk dagordning, med ”yttre” hot, som befolkningarna skall mobiliseras emot. ”Den nyliberala ”omstruktureringen” paketeras som en nödvändig om än besk medicin, som i dess mest renodlade form har ordinerats majoriteten av världens länder som en paketlösning.”, skriver Dahlstedt och Tesfahuney träffande i sitt kapitel.(4)

Den gemensamma, ”solidariska” lösningen på ”invandringsproblemet” som nationalstaterna gemensamt definierar, överträffar de som staterna på egen hand kan frambringa. Ett gränsöverskridande samarbete blir därför ett måste som ett led i EU-integrationen. Kapitalismens olika faser, ”goda” respektive ”dåliga” tider, har historiskt följts av olika typer av migrationspolitiska program. Stater kan kosta på sig en generös migrationspolitik när välfärd och industri skall byggas upp, vilket efterkrigstidens Tyskland är ett tydligt exempel på. Egentligen är ju västvärldens hela välstånd byggt på den illegala invandring och människosmuggling, som pågick under 400 år med start under 1500-talet(5). Men när det kommer till att dra nytta av välfärden – då är bara ”de riktiga” medborgarna välkomna och ”de andra” sätts i återvändarprogram.

Underjordisk arbetsreserv

De privata företagen välkomnar ofta relativt öppna gränser. Arbetsgivarna har användning för alla grupper. Kan människor inte sköta service och underhåll kan de dock alltid utgöra en välbehövlig reserv av billig arbetskraft – svart eller vit – för att hålla löner likväl som arbetsvillkor nere för den nationella och internationella arbetarklassen. Däremot har kapitalet aldrig haft något intresse av att koppla invandring till sociala rättigheter och reella möjligheter i samhället, vilket utförligt belyses av forskaren Aleksandra Ã…lund i boken(6).

En allt hårdare asylpolitik kan inte stoppa de flyktingströmmar till EU som är motiverade av människors nöd. Men myndigheternas förnekande av rätten till asyl skapar en underjordisk arbetsreserv av flyktingar som tvingas gömma sig undan avvisning, helt utan medborgerliga rättigheter och arbetsrättsligt skydd. Denna informella men faktiskt pågående invandring utgör ett utmärkt redskap för lönedumpning, och är således även den mycket funktionell för kapitalets intressen.

Samtidigt är det inte riktigt att se denna sammantagna underordning och utestängning (rasistisk retorik, diskriminering och uppkomsten av en invandrad rättslös underklass i Europa) som resultat av alltigenom medvetna strategier från stater och privata intressen, uttänkta för att uppnå politiska mål. Snarare handlar det om att i efterhand hantera det klassamhälle man skapat. För att upprätthålla den nyliberala strukturen mobiliseras därför, enligt Dahlstedt och Tesfahuney, rädslans geopolitik och ekonomi i människors vardagsliv. ”De riktiga”, vita medborgarna skall alla vara med och kontrollera de som, av någon anledning, blivit insläppta i det näst intill permanenta undantagstillstånd som tycks råda.

Rädslans politik

Främlingsfientligheten reproducerar sig själv och intensifieras med klassklyftornas utvidgning. Den blir något som till viss del försvinner bortom de nationella regeringarnas absoluta kontroll. Utestängande eller diskriminerande åtgärder mot olika grupper av migranter bör alltså inte alltid betraktas som en konspirerande strategi från staten, utan mer som följsamma pareringar av missriktade folkliga krav på åtgärder mot kapitalismens konsekvenser. Samtidigt som människor mobiliseras till olika splittrande roller utifrån etnicitet,drabbar den nyliberala ordningen en hel, etniskt blandad, arbetarklass. Ã…lund skriver att etnicitet, vid sidan av klass, har blivit en central skiljelinje för de växande klyftorna i samhället och det uppstår inte bara en annorlunda arbetarklass utan även en ny underklass, en underklass som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

Migranterna har, som tidigare sagts, en funktion i samhällena. Deras arbetsmarknader, och den rasism och diskriminering som riktas mot dem, skall inte ses som en gammal kvarleva av irrationella tankar utan snarare som en konsekvens av kapitalismen (men därmed inte sagt att all rasism har sitt ursprung i kapitalismen), och som något som reglerar arbetsmarknadens ras och könsmässiga uppdelning. Rasismen legitimerar Europas murar mot omvärlden, samtidigt som den disciplinerar de som fått ynnesten att uppehålla sig innanför gränserna.

Detta har inte alltid varit en given väg, vilket understryker de nationella regeringarnas ansvar och den ideologiproduktion de aktivt bidragit till. Peo Hansen lyfter i sitt kapitel fram exemplet att EU-kommissionen i början av 90- talet ville att rörligheten för medborgare från tredje land (människor från ett icke-EU-land som uppehåller sig i ett EU-land), som vistades legalt i unionen skulle öka. Under samma tid kritiserade EU-parlamentet olika nationella regeringar för att de gjorde en polisiär och säkerhetspolitisk fråga av invandringen. Man påpekade att en kriminalisering av invandrare kunde skapa rasistiska och främlingsfientliga rörelser. Det är nu tydligt vilken linje som drog det längsta strået i harmoniseringens Europa. Våldet mot migrationen är strukturellt och inbyggt i en normaliserad och välharmoniserad gemensam konstitution, vilket ligger väl i linje med främlingsfientliga rörelsers intressen och mål.

Mångfaldsprogram utan mångfald

Inte heller i Sverige har politiken kring asylrätt och migration någonsin varit så människofientlig och nyliberal som den är idag. Dagens offentliga debatt behandlar en mångkulturalism som osynliggör det sociala medborgarskapet och människors faktiska möjligheter i samhället.

Hela samhället genomsyras av mångfaldsprogram men någon verklig mångfald är det inte tal om. Det råder en slags moralpanik om vilken kultur som ska få mångfaldigas, menar Ã…lund, och ofta beskrivs stora europeiska befolkningsgruppers oro inför hotet från växande minoriteter med antidemokratiska ideal. Minoriteterna får gärna ägna sig åt kultur, så som kokkonst och musik, medan de ska hålla tassarna borta från exempelvis vår demokrati. Detta visar hur vissa fenomen anses färdiga och oförbätterliga, som exempelvis ”vår” demokrati, medan lite förändring i kulturen snarare kan vara riktigt trevligt.

För vissa delar av världen är tillvaron annorlunda efter 11:e september. Hotet utifrån, främst från den islamistiska fundamentalismen, framställs i väst som allt större och otäckare, samtidigt som dess påstådda representanter inom Europas murar skickas ut och berövas varje form av mänskliga rättigheter. Hotet målar upp en slags nutida version av clash of civilizations, där kulturkollisionen inte bara hotar jämställdheten mellan könen utan hela den fria världens demokrati ”“ en demokrati som nu påstås leva som en enda enhet och frodas utan klass- och könsmotsättningar. Denna enhet utgör förutsättningarna för motsättningen med ”de andra” ”“ denna ännu märkligare enhet ”“ nämligen alla invandrare. Minoriteternas tillvaro ställs emot majoritetens gemenskap och sägs hota densamma. Det vi minst av allt vill ha är ju det efterblivna i motsats till det moderna, det kvinnofientliga i motsats till vår solida jämställdhet, eller det demokratifientliga i motsats till vårt fria, öppna samhälle. Det är utifrån dessa kriterier vi förväntas bedöma (o)lämpligheten i att ta emot olika grupper av människor utifrån.

Ny och gammal liberalism

Om vi betraktar migrationen i den nya världsordningen utifrån nyliberalismens herravälde i samhället så ter sig de stängda gränserna paradoxala i förhållande till den nyliberala ideologiska tesen om en oreglerad världsmarknad med flexibel, rörlig arbetskraft. Men denna påstådda ”nya” liberalism är i realiteten egentligen inte särskilt ny i sin syn på ”de andra”. De ska regleras och stängas ute eller – vilket kanske är viktigast för privata vinstintressen ”“ diskrimineras. Snarare har ”nyliberalismen” många likheter med den gamla liberalism som lade grunden för en europeisk eller västerländsk identitet. ”Bakom liberalismens slagord – frihet, jämlikhet, broderskap ”- och dess utåtvända, humanistiska anspråk, finner vi en imperialism av det universella”, skriver Dahlstedt och Tesfahuney.

Det är ingen paradox att liberalismens idéhistoria slagit följe med Europas koloniala historia, och därmed dess tvångsförflyttningar, folkmord och organiserat slaveri. Alla liberalismens stora företrädare har förespråkat olika former av förtryck och exploatering av etniska minoriteter och koloniserade folk. De fri- och rättigheter, exempelvis fri rörlighet, som liberalismen ofta förknippas med, gällde aldrig för alla. Inte då och inte nu.

Boken Migration i den nya världsordningen innehåller fem kapitel kring temat rasism och migration, men de möter inte varandra på särskilt många punkter. Det är svårt att se en gemensam diskussion, på grund av att texterna är så olika och varierar så i abstraktionsnivå. Skärningspunkter eller motsättningar mellan de olika argument och teorier som förs fram blir bitvis otydliga. Därmed är det också svårt att se hur respektive författare tar konsekvenserna av sitt resonemang och om det egentligen finns någon röd tråd som löper mellan författarna. Texterna ligger som fria planeter bredvid varandra, vilket är både en styrka och svaghet. Det är mycket positivt att boken behandlar ett ämne som hittills allt för mycket lyst med sin frånvaro i vänstersammanhang och den borde följas av en bredare diskussion om olika strategier för motstånd mot den rådande situationen.

För att formulera lösningar på problemen måste socialister försöka frigöra sig från eliternas ideologiproduktion. Samtidigt måste vi inse vilka motiv – baserade i egenintressen – som befolkningsmajoriteten inom arbetarklassen faktiskt har till sin oro eftersom samhället fungerar som det gör – som ett klassamhälle. Det finns ingen poäng i att bortse från att stora delar av arbetarklassen i många länder ställer sig kritisk till migration och att många främlingsfientliga partier fått ett brett stöd hos denna väljarkår. Detta beror till stor på den etablerade vänsterns misslyckande att presentera konkreta politiska alternativ till de sittande regeringarna.

Facket och motståndet

Alla vänsterkrafter har ett ansvar och en möjlighet inom politiken att motverka högerextrema framgångar – likt de i Frankrike och Österrike – genom att leverera reella politiska alternativ. I Sverige har processen inte hunnit fullt så långt, men det är lätt att se att den etablerade vänstern även här är på god väg att hamna hopplöst efter. Utifrån detta perspektiv förlorar exempelvis vänsterpartiet på att gå mer mot mitten och närma sig regeringsmakten eftersom de faktiska alternativen då ter sig ännu blekare. Rädslans politik och ekonomi användes tidigare av extrema grupper men blir nu alltmer rumsrena och användbara för etablerade partier.

Fackföreningsrörelsen är en nationellt förankrad, men likväl gränsöverskridande, bas för motståndet. Men i den offentliga debatten i det fackliga etablissemanget eller i akademiska sammanhang så som bland annat i Migration i den nya världsordningen, har detta perspektiv ännu inte fått den genomslagskraft det förtjänar. Det är som att en del av nutidshistorien om Medelhavet, där vi började resan i denna artikel, glöms bort. Det fotografi, som egentligen aldrig framträder i offentlighetens ljus, föreställer hundratals fruktplantager där svart och vit, till stor del icke-europeisk, arbetskraft på säsongsbasis utnyttjas, utan varken formella eller reella möjligheter att påverka sin egen situation.

Alternativa sätt att beskriva situationen framstår som obefintliga och situationen som hopplös. Samtidigt vet vi att historien är full av exempel på just motstånd. Vi vet också att detta sker här och nu, exempelvis när den spanska syndikalistiska fackföreningsrörelsen organiserar papperslösa invandrare och faktiskt vinner både medborgarskap och bättre arbetsvillkor. Tyvärr ser vi samtidigt hur stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen ”“ stick i stäv med alla ideal om internationell solidaritet ”“ låter nationalitet gå före arbetares gemensamma intressen genom att försöka skydda en specifik grupp, de svenska arbetarna, och försämra situationen för de icke-svenska.

Detta är problematiskt på flera sätt eftersom protektionismen är ett trubbigt vapen även för den inhemska svenska arbetarklassen. Kostnaden för den enorma kontrollapparat som ska skydda gränserna, administrera den restriktiva hållningen gentemot invandring och verkställa avvisningarna, är enorm och finansieras med våra skattemedel. Vi kan återvända till Medelhavet för ett exempel: I den spanska enklaven Melilla i nordvästra Afrika byggs ett åtta kilometer långt bevakningssystem, för att förhindra att afrikaner kommer till Europa. Spanien står för halva bygget, 280 miljoner kronor, och EU är givetvis med och finansierar.(8) 

Samtidigt kan invandringen bara delvis begränsas på detta sätt. När exempelvis den svenska regeringen nekar att erbjuda människor legala möjligheter att arbeta och leva innanför våra gränser ”“ ens för dem som på grund av krig, förföljelse och katastrofer inte kan återvända till något hemland ”“ växer den extremt utsatta och helt rättslösa gruppen av migranter som uppehåller sig här illegalt. Protektionismen och ivern att deportera dem som inte innehar uppehållstillstånd tvingar fram en alltmer ljusskygg, riskfylld och exploaterande arbetsmarknad, men den rättslösa arbetskraftsreserven finns kvar. När invandrares förnekade behov av tillträde förenas med vinstintresse och lönedumpningsiver hos kapitalstarka grupper blir resultatet en alldeles för stark kraft att stå emot med protektionistiska medel. Istället måste fackföreningsrörelsens fokus ligga på att försäkra alla arbetare inom statens gränser samma rättigheter och skyldigheter. Först då blir arbetskraftens gränslöshet ett vapen för ”“ istället för ett hot mot ”“ arbetarklassen.

Slagordet ”Fred mellan folk, krig mellan klasser” passar bra in på resonemanget ovan, men det är inte tillräckligt i diskussionen om migrationspolitik eller i en bredare diskussion om rättigheter. Det går inte att stärka asylrätten för en grupp, exempelvis arbetarklassen (det är dessutom praktiskt omöjligt), eftersom det handlar om universella rättigheter som alla människor måste ha. Vi måste arbeta för att efternamn inte skall spela någon roll på arbetsmarknaden eller i bostadskön, och att samma sak också måste gälla för rätten till en rättvis asylprövning. Och det gäller även om migranten så heter Bernadotte. Vissa menar att migrationen och försvaret av migranternas rättigheter inte är en fråga för socialister utan snarare en liberal hjärtefråga. Här sammanfaller dock arbetarklassens krasst ekonomiska intressen med realiseringen av universella mänskliga rättigheter.

Om vi återvänder till resonemanget ovan om liberalismen och förnekandet av reella mänskliga rättigheter för ”de andra”, borde därför exempelvis asylrätten vara ett område där alla vänsterkrafter istället har ett intresse av att gå i konflikt med just hycklande liberalism. Vi måste avfärda migrationen som en välgörenhetsfråga och istället se det ur ett solidaritetsperspektiv som påvisar våra gemensamma klassintressen. Det är hög tid att ifrågasätta, utmana och överta liberalernas makt över definitionerna kring migrationen och våra mänskliga rättigheter.

Kajsa Johansson

Noter:
1. Migration i den nya världsordningen (Rasismer i Europa 2), Antologi (red: Ingemar Lindberg & Magnus Dahlstedt) Medverkande författare: Avtar Brah, Giovanna Campani, Magnus Dahlstedt, Peo Hansen, Ingemar Lindberg, Mekonnen Tesfahuney & Aleksandra Åhlund. Agora förlag 2004
2. Uppgiften hämtad från Dahlstedt & Tesfahuney: Rörlighetens paradoxer – om ”migrationshot”, ett inhägnat Europa och en paranoid samtid i antologin.
3. Se Peo Hansens avsnitt I hypernationalismens Europa i samma bok
4. Se Dahlstedt-Tesfahuney, samma som not 2
5. Se Tesfahuney:s kapitel Globaliserad apartheid-Fästning Europa, migration och synen på de Andra i Faye & Echrane (red) Sverige och de Andra, Postkoloniala Perspektiv. 2001
6. Se hennes kapitel Internationell migration, socialt medborgarskap, kulturpanik i antologin.
7. På en pub inom restaurangkedjan ”Frogs” i Paris mobiliserades exempelvis engelska arbetare som strejkbrytare mot tamilska arbetare (trots att bägge grupperna var anställda på samma arbetsvillkor inom företaget). Se tidskriften Oreda nr 3-4 2004
8. Se not 5